Finns lokala regler?

I golfens värld finns en slags bibel, golfreglerna. Dessa är visserligen bara en konstruktion för att en annan konstruktion, golfspelet, ska fungera.
Nu har varje golfklubb en möjlighet att skapa lokala regler för att golfspelet ska kunna fungera just i deras miljö.

Det finns människor som påstår att även Gud är en konstruktion av mänskligt tänkande. Efter att ha mött Jesus till frälsning så ber jag att kraftigt få invända mot ett sådant påstående.

Jag växte upp inom svensk pingströrelse på den tid syndakatalogen var en verklighet. Vi visste t.ex. att det var synd att dricka alkohol, även om Bibeln berättade att Jesus, som var utan synd, drack vin. När jag så på en orkesterturné besökte Schweiz kom några grabbar att inkvarteras hos en äldstebroder som ägde en vingård så för honom var inte vinet ett problem. Å andra sidan blev det stor uppståndelse i den lokala församlingen av att några av våra killar spelade mycket svängigt, lite jazzigt.

Då fick min tilltro till de lokala reglerna sig en törn.

Alkohol kan driva människor in i fördärv. En vän till mig, som är med i AA, talar om kung alkohol,d.v.s. något som styr det egna livet på ett katastrofalt vis. Att därför deklarera sig som nykterist, som ett antal pastorer gjort, är en god sak så länge man inte skapar en lokal regel. Det finns frälsta alkoholister som botats från alkoholism och det finns frälsta alkoholister som ständigt brottas med alkoholen. Jag har mött båda delarna.

På medeltiden förekom avlatsbrev där kyrkan erbjöd ett sätt att köpa sig fri från synd. Detta kritiserar vi i dag samtidigt som en förenklad frälsningsbild förkunnas. Hårddrar jag förkunnelsen i dag så innebär den att vi alla är syndare så därför behöver vi inte avlägsna det onda i våra liv. Gud är kärlek och älskar oss just som vi är.

Det är sant att Gud är kärlek och Han älskar oss så djupt att Han vill låta frälsningsverket påverka våra liv till förändring. Dina synder är dig förlåtna. Gå och synda icke mer säger skriften. Det kan innebära ett omedelbart helande eller en fortsatt kamp. Gud är med dig i båda fallen och ger dig styrka om du förlitar dig på Honom.

Ett förvandlande nyår!

För sexton år sedan, dagarna för nyår, så hade jag ingen som helst tanke på att ett gudsmöte skulle vara på gång. Nyår skulle firas på traditionellt vis.

Genom mitt arbete hade jag kommit att utvecklas till en coach. Det utvecklingsprogram som jag gått igenom hade lyft fram sidor i min personlighet som tidigare varit dolda. Mina kollegor uppfattade detta som en tydlig förvandling. Nästan uppseendeväckande.

Träningsprogrammet hade ingen anknytning till kristen tro. Tvärtom fanns det inslag av meditation som mer närmade sig New age-tankar. Någon gång under denna tid formulerade jag min önskan ”To release love as a power in society”.

Så kommer nyårsdagen 1994 och min blivande fru, ateist som hon var vid denna tidpunkt, tar mig med till en frikyrka och gudsmötet var ett faktum. Starkt, livsförvandlande och det berörde hela människan. Jag visste att jag under de trettio år som gått sedan uppbrottet från Gud vandrat åt fel håll. Så nu var det bara att vända om och vandra åt rätt håll.

Nu inför detta nyår tänker jag över vad som hänt. Efter ett första år av total gudsgemenskap, en kärlekens översvallande tid, kom jag att möta andra saker. Kanske var det att konfronteras med den egna personlighetens mörka sidor. Jag skrev efter sommaren i år att jag kommit fram till en ”avskalad tro”. Med detta menar jag att mänskliga påbyggnader på Guds frälsningsverk blivit mig vederstyggliga, för att använda ett gammalt ord. Jag vill hålla mig till kärnan, den är alltid frisk. När jag är där känner jag att kärleken flödar.

Jag ser samtidigt att Gud verkar genom en ofullkomlig kyrka, genom ofullkomliga människor. Den finsk/svenske predikanten Frank Mangs uttryckte det så här år 1951:

”Fick jag inte tro på Guds förmåga att använda bräckliga verktyg och att fylla ut den mänskliga bristen, så skulle jag aldrig mer bestiga en talarstol eller skriva en enda rad i religiösa frågor. Men de många vittnesbörden från sådana som sökt och funnit gör att jag vågar fortsätta min gärning, även om jag gör det med fruktan och bävan.” 1)

Tänk att de mänskliga frågorna är så lika över tiden. Inför 2010 har jag på detta område inga andra föresatser än att försöka hålla mig så nära Herren som jag kan. Sedan har jag en förväntan på vad Han ska göra.

1) Frank Mangs ”Det finns en väg” Gummessons förlag.

Jesus mitt i vår verklighet!

Härom morgonen vaknade jag med en stark önskan att be. Jag gick upp, slog på måfå upp min Bibel och hamnade i Guds utsändande av profeten Jeremia; "Tala till dem alla de ord jag befaller dig att tala. Tag inte bort något från dem".

Jag bad från mitt hjärta över saker som berört mig starkt på senare tid. Så tog den helige Ande över och talade stilla och innerligt till mig. Det slutade med att jag uppmanades att slå upp Johannesevangeliets 17 kapitel och 23 vers. Jag visste redan vad detta kapitel innehåller, men känner inte verserna i detalj. Denna vers sammanfattar gemenskapen mellan Gud, Jesus och människa. Det blev som en bekräftande hälsning; Var kvar i mig, inte bara för din egen skull, utan för din omvärlds skull.

O att bönen fick vara som trumpetsignalen jag talade om i går. Klinga rakt igenom vårt samhälle. Ren och klar genom att den är förankrad i en ren gudsrelation. Att tonen, signalen föds i denna gemenskap.

Den som inte tror kan då invända; talar du inte om en låtsaskompis som du flyr till i stället för att möta din omvärld i ett verkligt skeende? För den som inte mött Jesus är detta möte som en fantasi men för den som verkligen mött Honom är det en realitet som förändrar hela livet.
Där vill jag vara kvar, i det förvandlade livet, i en djup gemenskap, i den gemenskap som Jesus ber för i Johannesevangliets 17:e kapitel.

Min kompis Birgit har haft en tuff höst då hennes make Paul föll, skadade ryggkotor och blev liggande. Njurarna hade nedsatt funktion och medicineringen orsakade mycket negativt. Paul fick ligga stilla två våningar ovanför Turistkyrkan i Fuengirola, men han var i centrum för vår bön och omsorg.

Hon slutar ett mail till mig så här:

"I stallet, när Jesus föddes, var det en Helig stund. Gud var där tillsammans med två människor. Maria var lycklig över sitt barn. Vet ej varför, men jag har tänkt särskilt på Josef denna jul. Han var en man som man så ofta ser i bakgrunden på bilder o.d. Han vågade stå i bakgrunden och stötta Maria!! En modig man trots sin oro. Ja, det var ju hans uppgift som Gud gett honom. Och jag tänker och ber; Gud , hjälp mig att bli en sådan människa som vågar stå i bakgrunden och stötta, men också en sådan som likt Maria kan "bära fram Jesus" till min omgivning. I alla fall så upplevde vi under julhelgen att den helighet (Gud mitt ibland oss och tillsammans med oss) som tog sin början i stallet, den kan vi få uppleva också idag!! Se jag är med er alla (sorts)dagar till tidens slut."

Trumpetklang mitt i komersen

Första vardagen efter jul. Människor i mängd rör sig i den stora staden. Byten av julklappar eller fynd på mellandagsrean hägrar.

Där mitt på plattan vid Sergels torg står han och spelar på sin trumpet och han är riktigt duktig. Julpsalmer och julsånger klingar ut över stadslandskapet. Det ena stycket byts ut mot det andra. Munstycket på trumpeten måste kyla men han spelar bra.

Ett ungdomsgäng står nära mig, det verkar inte vara deras musik. En av killarna verkar bli provocerad och sträcker ut händerna mot den ensamme trumpetaren som om han förbannade.

Jag ber stilla en bön för staden, för människorna, att de ska ta till sig julens budskap om att en frälsare är oss given. Jag låter den helige Ande forma bönen. Killen som blev provocerad lugnar ner sig och går åt ett annat håll.

Jag tänker så här. Den ensamme trumpetaren vill att julens budskap ska vara i centrum och han står mitt i centrum som en hälsning från vår frälsare. Gud välsigne dig och andra som lever ut sin tro, naturligt, mitt i verkligheten.

Fräckhet eller fromhet.

Bilden visar två träfigurer som min far har täljt. Det är två i grunden fromma som tar emot ordet och kommunicerar genom bön. Modeller för träfigurerna var David Blomberg och hans fru. De levde i Älvsjö utanför Stockholm. Inga kändisar inom sin tids väckelserörelse, men goda föredömen.

Fräckhet som livsstil är något annat. Är det inte detta som är ett av idealen i vår tid. Vad får jag ut av det hela? Den blir idol som är duktigast på att förse sig.

En fråga som ibland ställs är vilken nytta har jag av en viss människa. I äktenskapets värld blir frågan vad kan min partner ge mig och kan den inte ge mig det jag vill ha, så gäller det att finna en partner som kan vidareutveckla mig. Givetvis är det sällsynt att någon ständigt kan bidra med något nytt, alltså byter jag. Utgångspunkten att ha egot i centrum leder dock inte till den harmoni jag också önskar bli delaktig. För denna gäller helt andra regler.

När Satan en gång gjorde uppror mot Gud så var det egoismen som var i centrum och detta ledde till hans och många änglars fall. Därför är det inte förvånansvärt att ett samhälle som vänder sig från Gud har egoismen i centrum och till och med beundrar egoismen.

Tränger sig egoismen in i kyrkorna. Ja givetvis gör den det. Detta ser vi med egna ögon. Men det är ingen regel att så måste ske. Det finns en väg nära Gud som för oss förbi egoismen. Denna väg börjar i min medvetenhet om den egna bristen, att jag är en syndare frälst av nåd. För de tomma kärlen finns möjligheten att bli påfyllda. Det är också en glädje att få leva i den helighet som strömmar fram. Skilt från den självpåtagna fromheten som enbart vill dölja bristerna för omvärlden – att framstå som from.

Om den sista tiden i Matteus 24:

"Säg oss: När skall detta ske, och vad blir tecknet på din återkomst och den här tidsålderns slut?" Matt 24:4 Jesus svarade dem: "Se till att ingen bedrar er. Matt 24:5 Ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall leda många vilse. Matt 24:6 Ni kommer att höra stridslarm och rykten om krig. Se då till att ni inte blir skrämda. Ty detta måste hända, men därmed har slutet ännu inte kommit. Matt 24:7 Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Matt 24:8 Men allt detta är bara början på 'födslovåndorna'.* Matt 24:9 Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Matt 24:10 Och då skall många komma på fall, och de skall förråda varandra och hata varandra. Matt 24:11 Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Matt 24:12 Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta. Matt 24:13 Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst. Matt 24:14 Och detta evangelium om riket skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma.

Citat ur Folkbibelns översättning.

Vi kan som kristna inte bli älskade av världen. Det ligger i sakens natur. Om eld och vatten förenas så dör elden. Vi kommer att frestas att ge upp rikets värderingar och vår kärlek svalnar snabbt om vi inte är nära vår frälsare.

Den profetiska hälsningen i Matt 24:9 är parallell med profetiska hälsningar om det judiska folket under den sista tiden. Även här talas det om att alla folk ska vända sig mot dem. Är detta på väg att ske i dag?

När jag kom till Sverige nu före jul så upplevde jag i anden en stor vånda. Det var som att gå in i en vägg. Efter en förnyad överlåtelse så släppte denna vånda. Bitterheten över församlingens ofullkomlighet, med tillhörande irritation över enskilda representanter, byttes mot glädjen i frälsningen.

Om Løkken

Jag talade tidigare om Jon och ungdomarna i Løkken. Så här var det.

Løkken är en ort på Jyllands västkust med en fantastisk strand och som kom att utvecklas till en diskoteksmetropol. Droger och annat kom att dominera bilden av Løkken.

Jon fick en kallelse av Herren att verka i staden och runt sig fick han från start ett femtontal ungdomar. De bad och missionerade på gatorna. År ett var djävulen överrumplad och inget motstånd fanns. Det var kö till förbönsplatsen, helande under inträffade.

Från år två hade ett motstånd vuxit fram, men framgången fortsatte. Hundratals under är dokumenterade. Vid ett tillfälle såg de hur ett djupt sår efter en glasflaska läktes. Alltså läktes inför deras ögon och inte ett ärr blev kvar. Vid ett annat tillfälle bad de för en man som på grund av sjukdom och medicinering fått mycket stort omfång. Medan de bad minskade mannens omfång så att byxorna föll av.

En ung norsk man kom att förfölja evangelisterna. Han riktade sig speciellt till de ungdomar som före omvändelsen levt i syndiga sammanhang. Han kunde avslöja saker om dem som de inte talat om för någon, utom Gud. Jon insåg att de var fråga om demonisk verksamhet och beslutade att gå till motattack. När mannen vid ett tillfälle kom så samlades alla förebedjarna i en ring och bad i tungor. Jon sa till anden att nu har attackerat oss och vare sig du vill det eller inte så skall du drivas ut. Mannen kunde inte forcera ringen av bedjande ungdomar och till slut fick anden ge upp och lämna mannen. Denne man kom sedan att vara tillsammans med teamet även om han inte bekräftade en omvändelse. Denna händelse skedde mitt på gatan inför alla människor - tala om mod.

Vid ett annat tillfälle talade den helige Ande om att "i kväll ska ni inte missionera på gatorna". Det visade sig att ett motorcyckelgäng hyrts in för att misshamdla ungdomarna. Men inga kom ut den natten. Så misshandeln uteblev.

Segern vanns. Allt övernaturligt kan jag inte återge här, men Jon ser en Guds kallelse till en ny generation.

Numera finns endast ett diskotek kvar i Løkken och en liten pionjärförsamling har vuxit fram. Jon som är pastor inom danska missionsförbundet leder denna församling. Platsen är en gammal väckelseort och Jon är övertygad att många väckelseorter ska återupprättas av Herren.

Jons vittnesbörd finns inspelat på CD av turistkyrkan i Fuengirola. Vill du köpa en sådan kan du kontakta mig.

Dags igen!

Det har varit tyst på denna sida ett bra tag. Jag skulle kunna ange en massa skäl för detta, men jag avstår.

Häromdagen hade vi ett bibelstudium om Ruts bok. Under och efter detta bibelstudium var det som jag vandrade in i Guds oändliga nåd. Jag såg hur Han i sin helighet sätter upp standarden, beskriver det vi borde vara och hur Han sedan gör allt för att bekräfta sin oändliga kärlek och då verkar "strunta i standarden" bara kärleken finns.

Detta resonemang kan förleda oss att inte söka efter Guds upprättelse i sitt liv, men vem vill sitta kvar mitt ibland soporna på bakgatan när man fått en inbjudan till ett kungligt bröllop.

Vatten och nya kläder väntar så det är bara att stiga in i Guds kärlek.

I går kväll berättade pastor Jon från Løkken i Danmark en underbar berättelse om hur Gud upprättar en gammal väckelseort till ett nytt möte. Till denna återkommer vi snart.

De tysta hjältarna

I januari 2003 skrev jag ner följande:

I varje kristen församling kan du se dem. De tysta hjältarna.

De pockar inte på uppmärksamhet. Andra medlemmar ser dem kanske inte som viktiga för församlingens framgång. Vi har ju all så lätt att bländas av det som ser tjusigt ut på ytan. De ord som klingar så vackert.

Det är säkert så att de här hjältarna inte alltid själva inser vilken betydelsefull uppgift de fyller. Detta beroende på att de vet vem som ”gör jobbet”, nämligen Herren själv.

Du förstår kanske att jag talar om bedjarna.. Ofta äldre kvinnor men även män, de imponeras inte så lätt av alla ord, som sagt de vet vem det är som ger framgång. Visst finns också många yngre bedjare och då ofta med stor gnista och kraft.

I militära termer ser jag bedjarna som förtruppen, spaningsgruppen som tränger in i fiendens led. Bereder mark för dem som kommer senare. Aposteln Paulus talar om den andliga krigföringen och i denna krigföring fungerar inget utan bön.

I London i slutet av artonhundratalen kommer en kvinna hem till sin rörelsehandikappade väninna och ropar: ”Nu är han här Moody som du bett till Gud om att han ska besöka vår församling”. Lång tids bön fick sitt svar. Vilket svar?

Jo, en till kropp och själ trött Moody besöker England för att vila upp sig. En pastor övertalar honom att komma och predika i sin kyrka (kvinnans hemförsamling). Motvilligt går Moody med på detta. Håller en predikan som han själv tycker är oinspirerad och vill snarast försvinna vidare till Wales för att vila. Innan dess bjuder han in människor att komma fram till första bänken för att få möta Gud. Vad händer?

Människor i mängd strömmar fram och en väckelse började som kom att fortsätter efter det att Moody rest tillbaks till Amerika.

Visst var den trötte men lydige Moody viktig, men utan förebedjaren hade det inte hänt det som hände. Så arbetar Gud, svaga människor länkas samman, stora löften har givits till den som vill samverka med Gud i bön.

Ett rop av förtvivlan

Medan mågen och jag satt och väntade på polisstationen i Fuengirola för att rapportera en stulen plånbok så kom en kvinna in alldeles förtvivlad.

Var är min son ropade hon! Jag måste få tala med min son!

Det visade sig att hennes son enligt polisen varit efterspanad och tagits in på stationen. Hon fick inte tala med honom innan utredningen var färdig och förhandlingar skulle hållas dagen efter.

Hon var från Holland och talade inte spanska. Jag vet inte om sonen var skyldig eller inte, men modern var helt tagen på sängen. Hon förstod ingenting. Jag försökte tala med henne på engelska och förmedla lugn. En sydamerikansk man ville få henne att lägga allt i Guds händer.

Jag vet inte hur det slutade, men inom mig bär jag bilden av hennes förtvivlan. Hennes absoluta omedgörlighet att acceptera det onda som hänt hennes son. Jag har ingen snusförnuftig sensmoral att komma med, bara bilden av mänsklig förtvivlan och den finns kvar i mig.

Ett samtal i vår tid.

Ett samtal med en yngre kvinna. Vi talade om att uppleva Gud och hur man kan veta att Gud finns. Hon hade alltid haft en tro på Gud och vid många tillfällen upplevt ett slags gudstilltal som lugnat henne i viktiga livssituationer.

Jag talade om Jesus som den enda vägen till Gud och där fanns en skiljelinje mellan oss. Denna skiljelinje är tydlig och typisk för vår tid. Talet om Jesus kan nästan vara provocerande.

Då jag säger att Jesus undervisning om Guds väg är mycket tydlig så kommer motargumentet att Bibeln är skriven av människor och att texterna utvalts av människor. Detta argument är också typiskt för vår tid och finns delvis även inom kyrkan och innebär även där en skiljelinje.

Visst kan jag hålla med om att människors tolkningar kan vara subjektiva men att Jesus undervisning skulle återgetts felaktigt finns det inget som pekar på.

Undervisningen att Han skulle vara en del av Gudomen och vägen till Gud var inom judendomen mycket provocerande och i grunden anledningen till dödsdomen mot Honom. Varför skulle detta återges felaktigt om så många kände till vad som hänt? Att Jesu ord bevarades noggrant inom de kristna leden är en självklarhet, de var ju heliga. Förskjutningar i texterna skulle leda till debatt. I rörelsen talade man om vägen. Vägen till Gud.

Undervisningen om denna väg är en skiljelinje och den är provocerande för den som inte ser det stora erbjudandet, utan i stället ser undervisningen som ett försöka att skapa monopol på den sanna religionen.

Jag tror visst att Gud talar till människor som vänder sig till Honom oavsett i vilket sammanhang de befinner sig. Han agerar som Han vill och älskar varje människa, men det ändrar inte på att Han anvisat en väg genom Jesus och att Jesus själv säger att det är den enda vägen. Så tror du på Jesus går detta inte att undvika.

En annan sak är hur Guds dom kommer att vara på den yttersta dagen. Om detta tänker jag inte spekulera. Jag söker den nåd jag kan få.

De fattiga har ni alltid ibland er.....................

Han kommer gående med tveksamma steg nere från playan. Den magra kroppen rör sig sakta med tveksamhet. Inget rakt spår utan sicksack över gatan. Så ser han en fimp i vägkanten, böjer sig ner och tar upp den och håller den varsamt i handen. Han har en ryggsäck på ryggen och en påse i ena handen. Han går runt en mur för att få lä, sätter ner påsen och tar av sig ryggsäcken och letar fram något att tända fimpen med. Nästan högtidligt drar han in de få blossen som fanns kvar i fimpen.

Jag ser allt från min balkong åtta våningar upp. Från samma balkong ser jag en mycket välbyggd koja, byggd i wellpapp på någon slags stomme. Den är fäst i väggen på huset, ett konkursdrabbat hotell som stått mer eller mindre tomt i alla år jag varit här nere i Spanien. I dag såg jag en kvinna som sopade betongplattan framför kojan. När hon gick in i kojan tog hon av sig skorna för att inte smutsa ner i kojan.

Är det så här jag lever. Att iaktta livet från åskådarplats åtta våningar upp?

Det utstuderade tiggaren berör mig illa. Hon har lagt sig till med en plågad min och visar precis lagom mycket av de deformerade foten. Som om det var en tillfällighet att den blev synlig. Hon söker ögonkontakt för att nå resultat.

Jesus ord om att de fattiga har ni alltid ibland er klingar i mina öron. Hur förhåller jag mig?

Vi blev blåsta att den unga kvinnan som påstod sig blivit av med alla pengar efter ett besök i staden för att få ett jobb, som hon sen inte fick. Hon tog våra pengar men reste inte hem till någon hemby. Vi såg henne i ett helt annat sammanhang något senare.

Kan vi vara kalla för att inte bli blåsta? Det är lätt att hitta ursäkter.

Förväntan

Jag lever i en förväntan om vad Gud ska göra.

Som ordförande i församlingen här i Fuengirola borde jag vara inriktad på en massa praktiska saker för att församlingen ska utvecklas väl, men sanningsenligt finns bara en tanke som dominerar, Gud vad vill du göra i och genom vår församling?

De praktiska sakerna kommer att lösas. Styrelsen kommer att ta sitt ansvar så det oroar mig inte.

Vid ett besök i London åratals tillbaks så upplevde jag under en bönesamling en smärta i mitt bröst och bad en förebedjare om förbön för detta. Efter bönen sa han till mig: ”Denna smärta kommer du att bära tills dess väckelsen bryter fram på din ort.” Något av detta bär jag inom mig. Jag har svårt att koncentrera mig på andra saker än det jag upplever vara den viktigaste frågan, samtidigt som störningar av olika slag vill tränga sig på.

De gudstjänster vi hade här i går var starka. Utan att vi planerat det hade allt lagts samman till en helhet i förmiddagens gudstjänst. Sång, predikan och min egen inledning. Jag kände att den helige Ande var närvarande i allt som skedde. Kvällens sånggudstjänst kom att centreras kring Sten-Owe Glennemos vittnesbörd. Vandringen från fängelse i tjänst i Guds rike var berörande.

Jag hörde av pastor Bernt att vi snart ska ha dopförrättning. Glädjande!

Ett oerhört viktigt möte

På ytan kan det verka som ett fiasko. I en stad där majoriteten av invånarna är inriktade på att njuta av solen och festa till, där sitter elva personer samlade till bönemöte. En timmas bön på fredagskvällen.

Men bön är den högsta formen av gudssamvaro. Det är en levande form av dialog där den helige Ande skapar och levandegör, där det som finns på Guds hjärta förenas med det som finns i våra hjärtan, och ur detta bryts nya vägar fram.

Under en stund hade vi pastorn mitt i vårt centrum. Allt annat la vi åt sidan och omslöt honom med all vår bön och kärlek.

Jag vill dock lyfta fram en annan del av vår bönesamling. En förtjusande svensk dam runt de åttio bar från sitt hjärta fram sina barn och deras gudsrelation, och hon bar därmed fram många andra bönebarn. Medan pastor Bernt bad så såg jag sädeskornet, sädeskornet som vår tidigare pastor Kjell Ohldieck undervisat om under en profetisk vecka i våras. Utsädet som ligger där, bortglömt av många, men det är utsått och ligger och väntar.

Jag såg ett sädeskorn, inte många små, utan ett stort korn som fyllde hela bilden och det dränktes i vatten, fullständigt dränktes. Snabbt syntes en grodd och omedelbart började det att grönska.

Jag tänkte att här låg det bortglömt, precis som om det alls inte fanns, men nu grönskar det och snart kommer skörden, då detta korn förenar sig med många andra bortglömda korn och utgör en mogen skördefärdig åker.

Vi var elva personer i bön, samma antal som Jesu lärjungar efter hans död och uppståndelse. De fylldes av den helige Ande och världen fick möta Jesus. Samma under ber vi om för egen del.

Lisbet Fumero, en norsk missionär, bar fram det hon hade i sitt hjärta, att vi måste se i vilken tid vi är och be tillsammans, ta till vara tiden. Detta resulterade i att vi öppnar kyrkan för bön ytterligare två gånger i veckan. Kanske borde vi öppnat den för bön varje dag men om detta ska ske så växer det fram av sig själv i den helige Andes kraft.

Befria kyrkan

Jag vaknade med en tanke i huvudet: ”Befria den västerländska kyrkan från inflytandet från Aten.” Med det menar jag att allt ska ske inne i vårt huvud. Vi måste förstå hur allt är för att våga tro.

I Aten samlades man till samtal för att utröna allt på djupet och detta förhållningssätt för oss fram till nya upptäckter men också till en oerhörd mängd tankekonstruktioner som i värsta fall blir fängelser för vårt sätt att vara. Kunskapens träd på gott och ont.

Det är den karismatiska rörelsen som är den växande delen av kristenheten världen över. Vad är detta? Jo upplevelsen av mötet med Jesus står i centrum. Vi behöver denna upplevelse för att bli befriade. Bland annat bli befriade från tankekonstruktioner.

Samtidigt kan upplevelsekristendom utan stadig grund gå katastrofalt åt skogen. Som vindflöjlar följer vi varje upplevelse och söker efter nya häftiga händelser. Lägger vi sedan till en ledare som har egot i centrum så har vi plötsligt en sekt på plats.

Gode Gud hur ska vi göra? Utan kärlek och liv blir det inte befrielse och utan ordning och reda i undervisningen så växer vi inte på ett sunt sätt.

Då kommer jag att tänka på den betjänande församlingen. Liksom mästaren tvättade lärjungarnas fötter för att de skulle bli delaktiga i Honom, på samma vis blir vi befriade när vi betjänar andra. Det är när det vi upplever blir egots mat som allt går snett. När vi har en sund betjänande attityd så inträffar inte detta.

Thomas sade: ”Vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?”

Jesus sade till honom: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni honom och har sett honom.”

Joh 14:5-7

Teori och praktik?

Jag har inte haft tid att se vad som händer på kristna bloggar på ett tag. I går besökte jag två vänners bloggar. Den ena var Bengts blogg. Bengt är läkare och karismatisk katolik. Den andra var Mikael Karlendals blogg. Mikael är främst teolog men även pingstpastor.

Bengt talade om ”Den existensiella positionen: Om tro och psykoanalys.” och Mikael var inne i en debatt om predestinationen med utgångspunkt från Calvins teologi.

Mina vänner i all ära, jag respekterar dem verkligen, men dessa ämnen blev för mycket för mig. Jag tänkte då så här; att om jag möter en människa och börjar tala om fördelarna med Calvins tankar eller presenterar en ny modell för att beskriva människan i psykoterapeutiskt sammanhang ur kristet perspektiv, döljer jag då inte kärnan i budskapet? Det är klart att de som är inne i svängen kan av rätt bilder/tankar komma att ledas rätt, men vi andra?

Min barnsligt enkla tanke går till mötet med Jesus, det enda avgörande. Han visade på vägen. Förenklar jag då?

Från kristenhetens början var detta utgångspunkten. Sedan vet jag att teologisk undervisning kom att bli viktig för att skilja ut vad det var som var på väg att föra församlingen/kyrkan fel.

Medlemmarna i den församling vi har här i Fuengirola har sina rötter i lite olika teologiska sammanhang men i gemenskapen tänker vi inte så mycket på detta. Visst kan vi möta på olikheterna men de försvinner i gemenskapen.

Som alla kan se är detta mer en reaktion än en analys.

Jag har sagt ja till en kallelse.

Kallelsen är. ”Börge, jag vill att du ska tala inför människor och jag kommer att vara med med min kraft och verka när du talar. Du ska tala i de sammanhang jag öppnar, små eller stora, och på de platser där jag ber dig tala”.

Vi är helt överens Herren och jag att jag inte har något att komma med i egen kraft. Därför är jag helt beroende av Hans kraft. Vidare har han lovat att ordna allt runtomkring. Hur, var, när och hur det ska finansieras.

För att vara tydlig. Jag har inte sextionio år gammal startat en pastorskarriär. Det enda jag lovat är att tala i de sammanhang som Herren öppnar. Det är viktigt att hålla sig till det som är sagt och att inte lägga till något.

När jag var ung, långt innan jag bröt upp från min tro, så hade jag en kallelse att gå in i en tjänst öppnad av Gud. Mitt svar var då: Jag är de blygaste unge man jag vet, så du måste ha tagit fel, eller så är det jag som hör fel.

Blygheten har jag kommit över men självkritiken har jag kvar. Därför känns det riktigt befriande att rakt ut skriva det jag nu upplevt. Lite läskigt också.

När jag talade med min fru om detta med kallelsen så påminde hon mig att denna funnits med ett tag även sedan jag kommit till tro på gamla dagar och det är sant. Men den kommer nu tillbaka med en helt ny kraft. För ett år sedan fick jag klartecken att åter börja tala efter en kämpig period där talandet inte var självklart. Det ska bli spännande att se vad som nu händer.

På söndag ska jag läsa inledningsordet i gudstjänsten. Även detta är att tala inför människor.

"Vad menar du med avskalad tro?"

En av mina läsare av denna blogg ställde frågan till mig: ”Vad menar du med avskalad tro?”. ”Du talar om att du fått en avskalad tro.”

Det har varit naturligt för mig att använda detta uttryck.

Jag lämnade en gång i tiden min tro för att jag trodde det var något jag var uppfostrad till. Jag såg bara att det var en skillnad mellan verkligheten och undervisningen, både hos mig själv och andra.

När jag kom till tro igen var det genom ett gudsmöte som visade för mig att detta med Gud, Jesus och frälsning var sant. Men jag fick däremot inte reda på att allt vad jag fått lära mig var sant.

Allt eftersom livet som kristen gick vidare så mötte jag mycket av det jag hade i ryggmärgen från det jag var liten. Dessutom höga krav på mig själv att vara en värdig kristen. Att leva upp till det jag fått lära mig, kanske det andra förväntar sig eller framför allt det jag själv förväntar mig.

Eftersom jag som alla andra är en människa med styrka och svagheter så är risken stor att besvikelser uppstår.

Partiledaren Göran Hägglund i Sverige talade om den ”vanliga människan”. Jag vill här tala om den verkliga levande människan, en människa som står som den är inför Gud och för en sann dialog. Precis som den människa den är.

I alla kyrkor har vi tillfört traditioner. På gott och ont. Även det som är gott kan vara ett tillägg i förhållande till det Gud givit oss. Ett tillägg i all välmening, men ändå ett tillägg.

Att ha en avskalad tro innebär för mig att vara avskalad som människa, så sann som jag bara kan och att försöka att inte vara uppbunden av det som traditionen lagt till. Bibeln talar om tomma kärl som fylls.

Traditionen kan betyda mycket för en människa och jag respekterar detta, jag är inte utsedd till domare utan bejakar det som är viktigt för andra, bara det inte skymmer Guds väg. Gud möter människorna där de finns och har oändligt många sätt att närma sig en människa.

Det är ingen skammens situation att avskalad möta Gud. Han möter oss alltid med oändligt stor kärlek. Han vill vårt bästa. Han ser vår potential och vill att vi ska växa till ett vuxet Gudsförhållande. Den helige Ande är den som leder vår tillväxt. Kyrkohistorien är full av ”vändpunkter” där det helige Ande tillåts föra in människor på nya banor.

Så, vi är människor och inga kristna prototyper. Vi har en stor och levande Gud. Hela förrådskammaren är öppen och Han vill dela ut av sina välsignelser.

Fallet med de två fiskbilarna

Nu är jag på plats på Costa del Sol och har träffat många vänner som jag inte mött på lång tid. Det är glädjande.

På autobahn, på väg till Spanien, hände något lustigt. I 120 kilometers fart är en bil på väg att köra om mig. Inom mig vet jag att det är en fiskbil. Du vet en sådan där bil som har den urkristna symbolen ”fisken” som märke någonstans akterut. När den passerar säger min fru ”Där är en fiskbil”. Jag säger ”Hur kom det sig att jag visste det i förväg?” Så kommer tanken ”Bilen som vi snart kör om är också en fiskbil”. Nästa tanke är ”nu är du knäpp, du anar fiskar överallt.” Men så visar det sig att även även denna bil verkligen är en fiskbil. Jag visste i förväg att två bilar var ”fiskbilar”.

Samtidigt flyter en stark ström av välsignelse över mig. Guds närhet blir så påtaglig att det får ljudliga uttryck. Min fru blir orolig ”Du vet väl vad du gör?” .”Vi åker så snabbt”!

”Lugn, den heliga Ande vet vad Han gör och utsätter oss aldrig för fara” är mitt svar.

Resan gick bra. Jag fick kraft allteftersom och nu är jag på plats. Inom mig bär jag visioner för hösten/våren i Fuengirola. Vi ses på nätet, nu är jag åter mer regelbundet.

I förändringens tid

Vi är inne i oktober nu och en ovanligt lång sommar har nått sitt slut. För mig var det sista året i turistbranschen och ett mycket fint år företagsmässigt sett. Det är med vemod jag konstaterar att en intensiv tid i mitt liv nått sitt slut och jag tänker då på alla de gäster jag haft och som även blivit mina vänner. Vi har fått många lovord för det vandrarhem vi byggt upp och som nu inte finns mer.

I lokalerna kommer i stället en förläggning för ungdomar som kommer ensamma till Sverige.
Visst förstår jag behovet av denna verksamhet men det är ändå en sorg att Ystads kommun inte förstod vilken pärla de inte tillät vara kvar till turisterna glädje. Ystad säger sig vara en stor turiststad men förstår sig inte riktigt på vad turism är. Detta är något jag kan konstatera efter tio år i branschen. Vi hade funnit riktigt bra personer att överta verksamheten men så blev det inte.

Härom kvällen satt jag uttröttad hopsjunken i min fåtölj. Efter en intensiv avvecklingsperiod orkade jag inte mer. Jag bad stilla, mycket trött. Då fick jag uppleva att Guds kraft strömmade över mig. Det var så påtagligt att jag hajade till. Krafterna kom tillbaka.

Både min fru och jag upplever att Gud varit med oss i denna förändringsfas och mycket har verkat till det bästa, även om det i allt inte blev som vi önskade. Nu ser jag med spänning fram emot vad som ligger framför. Att leva ledd av den helige Ande är spännande.

Närmast står en bilresa genom Europa ner till ”vår spanska stad”, Fuengirola.

Vi hörs på bloggen. Gud välsigne dig!

I förändringens tid

Vi är inne i oktober nu och en ovanligt lång sommar har nått sitt slut. För mig var det sista året i turistbranschen och ett mycket fint år företagsmässigt sett. Det är med vemod jag konstaterar att en intensiv tid i mitt liv nått sitt slut och jag tänker då på alla de gäster jag haft och som även blivit mina vänner. Vi har fått många lovord för det vandrarhem vi byggt upp och som nu inte finns mer.

I lokalerna kommer i stället en förläggning för ungdomar som kommer ensamma till Sverige.
Visst förstår jag behovet av denna verksamhet men det är ändå en sorg att Ystads kommun inte förstod vilken pärla de inte tillät vara kvar till turisterna glädje. Ystad säger sig vara en stor turiststad men förstår sig inte riktigt på vad turism är. Detta är något jag kan konstatera efter tio år i branschen. Vi hade funnit riktigt bra personer att överta verksamheten men så blev det inte.

Härom kvällen satt jag uttröttad hopsjunken i min fåtölj. Efter en intensiv avvecklingsperiod orkade jag inte mer. Jag bad stilla, mycket trött. Då fick jag uppleva att Guds kraft strömmade över mig. Det var så påtagligt att jag hajade till. Krafterna kom tillbaka.

Både min fru och jag upplever att Gud varit med oss i denna förändringsfas och mycket har verkat till det bästa, även om det i allt inte blev som vi önskade. Nu ser jag med spänning fram emot vad som ligger framför. Att leva ledd av den helige Ande är spännande.

Närmast står en bilresa genom Europa ner till ”vår spanska stad”, Fuengirola.

Vi hörs på bloggen. Gud välsigne dig!

Att brinna utan att vara fanatisk

"Du behöver en väpnare
för att ta på dig en
vapenrustning."


Historien innehåller exempel på människor som fångas av religiösa tankar så att gör det radikala, det som de tror vara det nödvändiga, ofta formulerat av en ledare som funnit ”den riktiga vägen”.

Ledaren kan vara i gott uppsåt eller manipulerande. Det kan vara svårt att veta vilket. Även det som från början var gott uppsåt så kan det under loppets gång förvandlas till manipulation. I det ögonblick någon måste ta till mänskliga åtgärder för att bevisa Guds närvaro så passerar man gränsen.

Att en fotbollsspelare, efter lyckad prestation, visar namnet Jesus under sin klubbtröja är inte fanatiskt. Det är bara ett konstaterande av vem som källar hans liv till goda prestationer.

Det fanatiska uppstår när syretillförseln förhindras i det andliga rummet. Klarar inte Gud att bli ifrågasatt, så är Han inte Gud.

Vi har en andlig kamp att vara i. Ordet demon beskriver en andlig personlighet som gjort uppror mot Gud. I bönen kan vi uppleva denna företeelse. I västerlandet tror man inte på andliga krafter och vissa kristna förvandlar i sin tur ”demoneriet” till en sub-religion.

Kampen mot onda andemakter börjar i det egna livet. Den som är medveten om olika typer av bindningar i sitt liv vet att en skarp gräns måste sättas mot dessa. Gud vill inget hellre än att upprätta människor och frigöra dem från dessa bindningar och tilltron till Honom är basen för förändringen. Han kallar oss till frihet, verklig frihet. Men det fria valet gör att du alltid kan släppa in det onda i ditt liv igen och då tar det snabbt kommandot. Men som Kalle Öst sjunger det är mänskligt att falla men gudomligt att resa sig. Att resa upp människor är ”Guds specialitet” och Hans stora glädje. Du möter alltid en öppen famn.

Jag har nu bestämt mig för att börja varje dag med att vända mig till Gud, läsa Hans ord och tala med Honom (= att vara i bön).

Sedan vill jag genomföra normala mänskliga aktiviteter och ha med Honom i allt jag gör. Att diska, sjunga i kör, utföra arbetsuppgifter eller spela golf.

Jag är medveten om att allt snabbt kan gå snett, men lever jag i ett naturligt gudsförhållande får jag kraft till ett kärleksfullt liv. Han fyller på med det som saknas. Bibeln talar om den andliga vapenrustningen och grejen är att det är Gud som hjälper till att klä på dig denna. Den som försökt att själv ta på sig en vapenrustning vet hur svårt detta är. När Paulus talar om ett ta på sig den andliga vapenrustningen så betyder det ”tillåt Gud att klä dig”, ”var medveten om att du behöver en vapenrustning”.

Jag vill att min gudsrelation sedan ska lysa upp den plats där jag finns och den lyser eftersom när Gud stiger in i ett rum så märks detta omedelbart. Så min enda ”prestation” är att tillåta Honom att finnas där.

Då vill jag att det ska vara som fotbollsspelarens Jesuströja, att allt pekar på källan, på vad kraften i mitt liv finns.

Börge tvivlaren

Jag nöjer mig inte med mindre än att du visar mig dina sårmärkta händer.

Aposteln Tomas har fått tillägget tvivlaren för att han ville nå fram till sanningen i sitt inre. För det var det han stod för. Han ville vara hundraprocentigt övertygad om vad som är sant. Ingen naiv tilltro till vandringssägner.

Jag märker ibland en kristen önskan att Guds under i vår tid ska vara mer synliga och då blir varje berättelse en bekräftelse om Guds existens. Men Guds existens behöver inte bevisas, ingenting behöver läggas till, det räcker med att Han finns och att den som söker Honom kommer att finna Honom i Jesus Kristus vår frälsare.

Vännen Allan, bagaren, hans hustru och jag satt och samtalade. Allan berättade om hur starkt gudsmötet var. Han var ung, kom utifrån, var på väg mot knarkerfarenheten, men kom att möta Jesus.

Möte blev så starkt att Allan kom att jubla i Herren. Ungdomarna i församlingen där Allan fanns förstod inte riktigt vad han upplevde. Pastorn visste vad det handlade om, men ungdomarna var inte där, där Allan var. Men så fick även de vara med om dopet i den helige Ande och då förstod de. ”Allan nu vet vi vad du fick uppleva”.

Jag sa till Allan: ”Ingen kan ta ifrån dig denna erfarenhet. Vad som än händer så vet du att du haft ett riktigt gudsmöte.” Jag minns mitt eget gudsmöte. Helt desillusionerad på allt vad Gud heter, så mötte jag Honom och mitt liv var i ett nu totalt förvandlat. Jag sökte inte detta, jag var ingen sökare, möjligen kan man kalla mig en sanningssökare för jag ville på samma sätt som aposteln Tomas inte nöja mig med mindre än sanningen.

Allan säger: "Gud kunde fortsatt att ösa på med sällhet men Han vill att jag ska nå fram till Honom genom att fördjupas i andra livserfarenheter. Allt är inte så lätt."

Du kan tänka dig att inom vården finns lyckopiller som på konstlad väg håller ditt psyke i balans. Anta att Gud ständigt låter dig vara välsignad, skulle inte detta vara som att ständigt vara drogad?

Gud söker relation med människan. Han vill att vi ska glädjas i Honom, men Han vill också att vi ska dela Hans sorg. Detta är att vara i äkta relation. Det är att dela det som är sant.

Guds sorg beskrivs i berättelserna om kungen som bjuder in till bröllop, men ingen vill komma. och någon av de som till slut kom till bröllopet ville bara ”snika sig in” för att få frossa, inte komma för att dela glädjen i ett fantastiskt bröllop.

Jag kallar min tro för avskalad. Detta för att jag genom livserfarenheten kommit fram till det alla kristna vet , eller borde veta, att allt beror på Honom. Jag kan inte lägga till en millimeter av egen förtjänst. Kvar finns det underbara. Att få möta Jesus och ta emot Hans gåva, frälsningen, och sedan få var i relation med Honom som är allts ursprung.

Ingen kan ta ifrån mig mötet med mannen som räcker fram sina händer, så att jag får se de djupa såren, de som bekräftar allt Han gjort för mig.

En källa som flödar av liv

Häromkvällen gästade min fru och jag ett par som följt sin kallelse från Gud att arbeta för hans räkning i ett skånskt samhälle. De var inte ett pastorspar utan vanliga kristna som lyssnar på Gud. Förunderliga saker hade hänt i detta samhälle och helt klart är att andemakter fått ge vika.

I denna församlings närhet fanns en mor som fått se båda sina barn lämna kriminella MC-gäng, bryta upp från det onda. Denna kvinna som själv inte ännu betraktade sig som kristen hade varit föremål för förbön under lång tid.

Medan vi under kvällen var i bön såg jag för mitt inre ett MC-gäng som helt brutit med den andemakt som tidigare bundit dem och nu lovprisade Gud med stor intensitet. De av synden märkta kropparna var nu befriade och jublade inför Gud. Ett helt gäng hade förändrats och kommit in i ett nytt sammanhang. Jag tror att detta ska bli verklighet.

Jag har stött på flera kristna som följ kallelser att flytta till olika orter i Skåne för att vara Guds redskap. Eftersom vi under femton år följt en liknande kallelse kan jag se hur Gud väver oss samman, hur samband finns trots att vi knappt vet om varandra. När vi möts kan vi bara konstatera detta. Gud bryter ny mark i Skåne!

Min fru och jag åker snart till Fuengirola i Spanien och paret vi träffade kommer nog att bli delaktiga i Guds verk även på denna ort. På ytan kan det se ut som vi förflyttar oss för att få vara i värmen, men går vi Guds vägar finns alltid en annan dimension närvarande.

Varför har jag inte upptäckt Jesus tidigare sa en nykristen. Bara jag fått höra talas om detta tidigare.
Detta som kontrast till gammelkristna som inte ser den stora gåvan, som behöver väckas till en ny insikt om nådens förunderliga kraft som kan vara verksam i våra liv. Gud hjälp oss!

Att leva i världen, men inte av världen innebär att vara i gemenskap med människorna i sin tid, att vara närvarande i det samhälle som finns, men att ha den levande källan sprudlande inom sig. En källa som ger grönska och växt överallt där den får flöda fram.

Uppfriskande möte

I somras kom oförhappandes ett tiotal ungdomar till Simrishamn. De var på böneturné. En dag stod de på torget samlade i en ring. De bad och sjöng lovsång. Grupper runt omkring blev fundersamma och några blev provocerade. Dialog uppstod. Vid ett tillfälle bad ungdomarna tillsammans med Elims pastor inne i Elimkyrkan. De upplevde det som en genombrytande bön. Under en vecka fanns de i Simrishamn. Med sin graffitimålade husvagn var de ett annorlunda inslag och även med sin frimodighet.

De upplevde en stor trötthet när de kom till Simrishamn, vid bönetillfället i Elim försvann tröttheten.

I går var ledaren för denna grupp tillbaks i Simrishamn och talade i Elims förmiddagsgudstjänst. Själv tjänade jag vid nattvarden. Vi hade en mycket speciell gudstjänst men en märklig genombrytande gudsnärvaro. Något är på gång och även förra veckans ekumeniska gudstjänst i Sankt Nicolaikyrkan hade denna karaktär. Lovsången strömmade så stark.

Tänk när allt Guds folk ägnar sig åt det väsentliga – att upphöja Herren och leva sina liv i samklang med Honom.

Gårdagens möte med några av dessa ungdomar var så uppfriskande.

Alla höga hästar har sprungit sin väg. Kvar står jag som en av många människor som mött sin frälsare och fått börja ett nytt liv. Men vilket liv. Halleluja!

Det här med det religiösa

Jag har tagit ledigt från det religiösa ett tag. Egentligen vill jag inte befinna mig i religiös zon över huvud taget. Jag menar att leva i gemenskap med Gud är inte en religiös sak, det är en fråga om just det: gemenskap.

I den religiösa zonen handlar det så mycket om hur saker ska vara, alla vet hur det egentligen ska vara, alla vet hur texterna ska tolkas. Jag inser att texterna måste tolkas eftersom mänskligt språk inte är som matematisk kunskap. Dessutom vet jag att jag läser texterna med olika grad av insikt beroende på vilken plats jag befinner mig i min egen gudsrelation.

Befinner jag mig nära Gud så lyser den helige Ande upp textavsnitt till ljuvliga insikter. Befinner jag mig i uppror mot Gud så försöker Han ge mig texter som ska föra mig till rätt plats. Men jag kan också välja att på egen hand tolka texterna till att försvara mitt uppror.

Abraham, trons fader, en vanlig människa med många brister, men i en livslång relation med Gud. Kung David, en man efter Guds sinne. Synder mer påtagliga än mina, men alltid känsligt beroende av gudsrelationen och äkta ångerfull över sina felsteg.

Vad vill jag nu komma med denna text? Jo jag är trött på det religiösa tugget men vill leva i en gudsrelation som omfattar allt i mitt liv. Jag har tagit upp golfspelande nu när vandrarhemmets tid är över. Har Gud med mitt golfspelande att göra? Ja absolut. Han vill finnas med i allt jag gör. Dela glädje såväl som sorg. Stort som smått. Gud har skapat människan till en glädjefylld relation, men synden vill förvandla oss till egoistiska mumier, prydligt inkapslade i vår egen egoism.

Att leva i världen, den värld som finns där och inte i en fantasivärld. Men inte av världen, inte grunda sitt liv på världens värderingar utan vara källad från den Högste.

En märklig dröm

I natt hade jag en mycket märklig dröm. Jag var på en kristen affärsmannakonferens och blev ombedd att tala. Det var spontant och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gick fram och tillbaka och tankarna om vad jag skulle säga for fram och tillbaks i huvudet. Någon frågade mig om jag hade ett budskap om Israels förlossning men inom mig tonade bara frågan upp ”Tror ni på Gud”.

Inte kan jag väl inleda med denna fråga här i detta sammanhang där alla så starkt talar om allt vad Gud gjort, men likaväl var det detta som låg kvar i mitt inre.

Jag vaknade innan talet skulle börja och jag kände en lättnad över detta. Men inom mig tonar det upp: ”Att tro på Gud handlar inte bara om ett ställningstagande i en existentiell debatt, inte om att för likatänkande berätta om vad denne Gud gör. Det handlar om att ha tilltro till en Gud som vill vara en del av ditt liv, där du lever mitt i en värld som förnekar Honom eller förvanskar bilden av Honom till det oigenkännliga.”

Jag är framme vid en avskalad tro på Gud. En mycket enkel tro. Han finns där min frälsare och jag vill leva med Honom och låta Honom förvandla mitt liv. Jag vill inte leva upp till en enda millimeter av andras förväntningar på hur tro ska vara. Jag vill inte vara något som andra förväntar sig att jag ska vara, inte heller vad jag själv förväntar mig, men jag vill leva ut allt vad den helige Ande inspirerar mig till. När jag skriver detta strömmar ett varmt lugn över mig.

Det var viktigt att skriva om drömmen omedelbart. Nu är jag tillbaks efter att ha lämnat bilen till service och fortsätter att skriva.

Min fru och jag tog en kopp kaffe på verandan och jag berättade om min dröm. Att tro på Gud är en sak sa hon, men att tro på att Bibeln är Guds ord en mycket svårare sak. Inte alla präster tror på att det är så. "Det är skrivet på den tiden av andra slags människor som levde i en annan kultur." Och det står svåra saker i Bibeln.

Jag känner att jag vill leva i en tro som är guld rakt igenom. Jag vill inte vara en förgylld yta som visar sig täcka en kropp av papier-maché. Bibeln talar om att bygga sitt hus på rätt grund.

PS Jag hoppas du förstår att jag inte kritiserar kristna affärsmän, utan att resonemanget handlar om min egen tro och hur jag vill leva ut den. DS

Vad är en människa att du bryr dig om henne?

Allt eftersom åren går så ser jag människor allt tydligare. När jag var ung trodde jag att i högre grad på människors yta, nu ser jag rakt igenom denna yta.

När jag kommer närmare Gud så ser jag människorna i Hans ljus. Kärlekens ljus. Inte duttidutt-kärlek, utan kärlek som bär. Att både se de fantastiska i människan och det som inte räcker till. Att trots bristerna fortsätta att älska.

Men så finns denna sammanblandning av kärlek och behov. Om jag säger mig älska en människa men i verkligheten är ute efter att tillfredsställa ett behov, så lurar jag mig själv.

I dag vill jag bara uttrycka detta. Det stora i att få vara en människa och att vara älskad av Gud. Att få leva i kärlekens glädjefyllda atmosfär, ett rum väl syresatt där det är lätt att andas.

OK jag förstår att invändningar kan finnas beroende på livserfarenheter. Även jag har sådana erfarenheter som vill dra ner, men likaväl vet jag att när Guds kärlek får omsluta mig och jag lever i och genom denna så är livet fantastiskt.

Jag återkommer snart med andra tankar som pockar på att få släppas ut.

Ansats inför hösten

Som du märkt har jag inte varit så flitig med skrivandet den senaste tiden. Det beror inte på att jag tappat intresset, snarare beror de på att vandrarhemmet kräver så mycket av oss de intensiva semesterveckorna. Sex veckor med ett helt fullbelagt vandrarhem. Från nästa vecka går vi in i en ny fas med färre gäster, för att sedan sluta med verksamheten i och med augustis utgång.

Jag känner en stark tilltro till vad Gud vill göra in nationen och i mitt eget liv. Min öppenhet för detta är stor ty det är så viktigt att leva mitt i livet, med stor glädje och nyfikenhet och med en levande gudsrelation.

Jag återkommer i nästa vecka med fler tankar. Andra bloggare tar paus p.g.a. semester, det gjorde jag också, men inte för att vila.

Tankar i en läderfotölj

Stilla sitter jag i min läderfåtölj. Tankarna är stilla och begrundande. I allt sorl i vår tid hur når människan fram till Gud? När det materiella fungerar så bra i vår del av världen, varför söka Gud?
Jag hör berättelser om människor i mängd som tar emot Jesus som sin frälsare. Över stora delar av världen. Men inte i Västeuropa.

Den känsla som strömmar genom mig är en lågmäld sorg. Jag vill så intensivt att människor ska se in i min frälsares ansikte, möta den gudomliga kärleken som strålar ut och förstå att livet får en ny dimension genom detta möte.

Domen finns där men långt borta för mig. Jag vet att jag ska möta Jesus öga mot öga och det vore skönt att ha ett perfekt liv bakom mig vid detta möte. Men så kan aldrig bli fallet för mig. Då är det tryggt att det finns ett löfte om benådning för alla som tar emot detta erbjudande.

Jag har så gott jag kunnat lämnat dömandet till Gud redan här i världen och den eviga domen överlåter jag helt till honom. Be mig inte förklara vilka som kommer att dömas till evig skilsmässa från Gud och vilka som kommer att leva i evig gemenskap. Detta ämne går utanför min kompetens och utanför alla människors kompetens.

Be mig däremot gärna att berätta om nådens erbjudande som finns tillgängligt här och nu. Om detta kan jag tala eftersom det finns beskrivet i Bibeln och eftersom jag själv tagit emot erbjudandet.

Hundra dagar tillända

Ser du noga efter, så ser du korset i den öppna dörren.
Bilden är från en av mina "bönealtaren",

Det är så viktigt detta, att dörren är öppen och att det är Kristus man möter när man stiger in genom den öppna dörren.

Mänskligt snällt snack kan låta fint men hos Jesus finns förvandlande kraft.



De hundra dagarna har gått till ända. Det blev inte någon festlig avslutning med kaffe och princesstårta utan ett lugnt konstaterande att nu har de gått till ända.

Dagarna kom till för att jag önskade en fördjupad gudsrelation. Jag tycker mig ha fått en sådan men också en stor medvetenhet om vad det är i mina val som för mig närmare Gud och vad som läggs som ett hinder för gudsrelationen.

Nu i slutet av de hundra dagarna så är jag inte någon andlig Tarzan som svingar sig i trons lianer. Nej tvärt om så är jag mycket medveten om mina begränsningar och svagheter. Men jag har en tro på att Gud ska låta mig blomma ut i min kallelse och jag har en stark tro på andliga segrar i vårt land.

Jag ser så mycket av brister i kyrkornas värld men också en ökande tilltro till Guds vägar.

Så böjer jag stilla huvudet och ber: ”Herre led mig dag för dag. Ske Din vilja – Låt Ditt rike komma”.

En dag då livet exponerades

Vi har några vänner på besök. En dag beslutade vi oss för att göra en utflykt till Köpenhamn. Vi skulle ta bilen till en järnvägsstation, parkera den där och åka vidare med tåget till Köpenhamn.

När vi närmade oss järnvägsstationen anade vi att något var på tok. Grupper av människor stod samlade som om de väntade på något. Några polisbilar syntes och en ambulans. Väl där hörde vi att en ung flicka kommit framför tåget.

Det sades att hon tagit sitt liv på detta sätt. Någon tyckte det var egoistiskt att orsaka så mycket för andra, genom sitt agerande, som om en desperat människa gör rationella val. Denna ifrågasättande replik exponerade en stor egoism hos den som uttalade den. Jag kände en sorg för flickan, hennes familj, lokföraren och de som blev närmsta vittnen.

Jag tänkte tillbaks på mig själv som ung, desperat efter en sviken kärlek önskade jag försvinna, men det blev bara en tanke. Ibland kan tankar på flykt vara lockande men detta är en illusion.

Nere i Spanien kom jag att möta en person vars unga barnbarn var fascinerad av detta med självmord. Läste böcker om temat och gick omkring och övervägde.

Det är så svårt att förstå, jag tycker att livet är rikt, men måste inse att desperationen kan stå och lura runt hörnet. Sedan funderade jag på existensens grund. Om jag ser mig som en produkt av slumpens agerande i en lång kedja av händelser så minskar motivet för att vilja vara en del av detta. Hamnar jag sedan i ett samhälle där det finns mer krav än reservationslös kärlek så kan det vara tungt.

Inte vet jag men tankarna far genom huvudet en sådan dag.

Senare mötte en av mina vänner en professionell ficktjuv och detta exponerade en annan mörk sida av livet.

Mitt i detta fanns livet med mycket sol, vänskap och saker att uppleva.

Kristen och företagare

Skulle den ekonomiska krisen uteblivit eller sett annorlunda utom det funnits mer kristna affärsmän?

En fråga med den innebörden ställde en journalist efter att ha besökt en stor kristen affärmannaorganisations internationella kongress. Fråga är intressant men svaret inte så enkelt.

Grabben i söndagsskolan gav Jesus som svar i helt fel sammanhang (i historien). För Jesus var rätt svar på alla frågor i söndagsskolan.

Min fru samarbetade med en affärsman under en tid. Han var inte kristen men levde efter en etik som var imponerande. Han var generös mot alla han arbetade med. Både med personligt intresse och i ekonomiska termer. Kom han i tvist med någon så fortsatte han inte “bråket” utan betalde för ett arbete som han inte var nöjd med, men skulle sedan aldrig kontakta det företaget igen. Den generösa inställningen fick till resultat att verksamheten flöt på, på ett bra vis. Han var noga med den moraliska innebörden.

Sedan jag blev egenföretagare har jag varit mycket noga med att inte handla i svart eller grå zon. När jag blivit lurad så överlämnar jag det till “Herrens rättvisa “ och går inte och grämer mig. Herrens rättvisa har jag sett i funktion. Det som blivit förorättad kommer att få kompensation och den som lurats kommer att få ett tapp.

Grundtanken för en kristen företagare är förvaltarskapet. Att se sig inlemmad i ett större sammanhang. Men det är inte självklart att jag som kristen hamnar där. Växer kärleken till pengar fram så spolieras mitt kristna liv, så även med kärleken till makten. Men har vi ett stort antal levande kristna som agerar som förvaltare med ansvar inför Herren, då förändras regionens och nationens ekonomi.

Det finns ett antal företag som kommit till i den andan och som vuxit till världsföretag, men inte alltid fortsätter den goda andan att verka.

Girigheten är smittsam vet jag av egen erfarenhet. Jag har aldrig varit bunden av pengar men det har funnits situationer då “bländande idéer” varit frestande. Men Herren har bevarat mig för detta.

Attack på gudsman

Dagens Nyheter lever återigen upp till sin roll som en tidning som inte vågar möta den sanning som går utanför ramarna. En tidning som inte vill se saker som inte kan förklaras med naturvetenskapliga argument. Denna gång i form av en intervju som Erik Laquist gör med en serietecknare som gjort en bok om sin släkting, gudsmannen och redskapet för många helande under, F A Boltzius.

Han beskrivs i termer som ”ökänd helbrägdagörare” och ”kvacksalvare”. Paralleller dras med de nidbilder av Livets ord som florerar i media. Eget argument kopplas med eget argument och blir ”sanning”.

Släktingen David Liljemark tycker att FA:s mest sympatiska drag var att han drack kopiösa mängder med kaffe.

De flesta tidningarna i Sverige och Norge attackerade FA på den tid det begav sig. Detta på ett lika skandalöst vis som dagens DN-artikel, för att inte säga värre. Även när gudsmannen Smith Wiggelsworth besökte Sverige under första halvan av 1900-talet så ångade tidningarna på.

Finns det inga journalister som vågar tala om konstaterade under efter förbön? Är man så rädd att bli utstött och betraktad som knäpp. Under kan konstateras men men ingen vågar skriva. Men att i flock attackera det som är svårt att förklara det vågar man.

I artikeln i DN beskrivs Boltzius som en man som pekar på sig själv men en sak vet vi säkert om honom att han var en man som alltid pekade på Jesus som den som gjorde under. Sin egen roll tonade han ner. Jesus och tron på kraften i Jesu namn var det som stod i centrum för hans förkunnelse. Han var dessutom känd för en omutlig ärlighet.

Heder till gudsmän som Boltzius och Wigglesworth vi behöver sådana karaktärer även i vår tid.

Församlingen och Israel

Jag läser en bok av David Silver just nu. Den är lite tung att komma igenom, kanske för att tankarna känns ovana. Utgångspunkter är Israel och församlingen. David går tillbaks till Guds löften som är givna till det judiska folket vari vi hednakristna har blivit inympade.

Denna tanke är inte ny för mig utan den är jag väl insatt i. Men jag inser nu att ersättningsteologin, d.v.s. att det är församlingen som tar över det judiska folkets roll i nytestamentlig tid, fått ett djupare grepp i oss än vad vi först kunde tro.

Själv har jag nog sett församlingens tid som en parentes som avslutas i och med Kristi återkomst, men David Silver ser det som en samverkan där församlingen medverkar till genombrottet för det judiska folkets tro på Kristus som Messias. Inte genom evangelisationskampanjer utan genom att stödja Guds plan med Israels upprättelse. Nämnas bör att David är messianskt troende.

Livets Ords församling i Uppsala har arbetat mycket enligt dessa tankar och jag känner även till andra.

Det finns förkunnare i vår tid som har svängt till en överdriven anpassning till det judiska ursprunget. Det blir då så viktigt för oss att använda rätt ord. Beslutet i den första församlingen i Jerusalem står dock fast: Vi hednakristna behöver inte skulle ta på oss den judiska traditionen. Däremot är vi djupt förenade med Guds löften till det judiska folket och därmed nutidens Israeliska nation.

När jag samtalade med Emanuel Minos inför nylanseringen av hemsidan bonehuset.se, så betonade han just detta att vi måste be för Israel. Det är så viktigt.

Det finns risk för att synen på de frågor jag skrivit om i dag kommer att vara en stridsfråga inom kristenheten. Tecknen på detta finns.

En förnyad överlåtelse

I dag är det dag nittiotvå av de hundra dagarna jag sökt mig närmre Herren.

Vad har hänt? För några dagar sedan kom den helige Ande över mig när jag satt i min stol.. Orden bara strömmade fram i helig inspiration.

I går var vi sex herrar och en dam som sjöng på hamnplanen i Simrishamn. Min vän trubaduren Peter läste en berättelse om ett fall av sjönöd och tilltro till Gud. En verklig händelse i Simrishamn från början av förra seklet. Detta var en illustration vad enkel tro kan vara och innerlig tacksamhet till Gud. Berättelsen handlade om far och son och far var en av Elim i Simrishamns pionjärer.

Jag avslutade samlingen med en appell som jag burit inom mig. Det känns ibland som att tala ut i världsrymden och jag undrar hör någon mig? Denna tomhet som inträffar efter det att jag levererad det som finns inom mig är, vad jag förstått, något jag delar med andra talare. Har testat detta med riktiga predikanter. Att se ordet som sås ut omedelbart få frukt längtar vi efter, men det vanligaste är att det tar längre tid än så.

I morse vaknade jag med tanken på David, herdegossen, innan han blev kung. Han fylldes av vrede över att fienden smädade Israels Gud. Med sin slunga fällde han fienden Goliat. Inte i lånad rustning men med det han hade och med Guds närvaro. På samma sätt känner jag inför den andliga läget i Sverige. Mycket syns rasa men mycket är på väg att byggas upp. Många ord av ifrågasättande men även många tecken på ett spirande andligt genombrott.

Klockan var nu omkring 05:00 Min längtan ledde fram till att jag gick upp och tog på mig morgonrocken. Sedan böjde jag knä vid sängens kortsida. Hela huset är fyllt av barn och barnbarn men i den tidiga morgonen var det tyst. Jag bad i morgontystnaden en stilla bön av överlåtelse, en förnyelse av frälsningen. Herre låt mig nu kompromisslöst gå dina vägar, i Din kraft.

Humanist, agnostiker eller kristen

I svensk debatt har Humanisterna gått ut hårt och genomfört en kampanj för att ifrågasätta Guds existens. Nu senast har författaren Stefan Einhorn skrivit ett agnostiskt manifest. Jag har inte läst detta men jag såg Stefan Einhorn på morgon TV.

Jag känner sympati för Stefan och hans sätt att resonera är tilltalande. Han sa bland annat att han såg det agnostiska förhållningssättet som mer ödmjukt än humanism och troende. Kanske var det så att jag under min tid som icke troende tillhörde detta sällskap, även om jag inte funderade djupare över saken.

“Det är inte lätt att vara ödmjuk” sjungs det i visan och även om jag verkligen vill vara ödmjuk så kan jag inte förneka mötet med Jesus. Det mötet som förde mig tillbaks till tro. Så långt kan jag gå att jag inte kan vara säker på alla detaljer i den kristna tron, men att förneka det livsförvandlande mötet det gör jag inte.

Ur ett vetenskapligt perspektiv erkänner jag att Guds existens inte är bevisad eller motbevisad. Dock är det för mig som troende inte svårt att se Guds närvaro i skapelsen.

Jag tror att humanisternas kampanj är en väckelsekampanj, inte för de icke troende, men för de troende. Det är bra att sakerna sätts på sin spets. I Uppenbarelseboken finns hälsningen till församlingen i Ladiocea och i denna sägs det att Du är ljum därför vill jag utspy dig ur min mun. Att vara varm eller kall är följaktligen bättre.

Hur förhåller jag mig till angrepp på kristen tro? Står jag för mitt möte med frälsaren? I en situation där sakerna ställs på sin spets måste jag välja och jag välkomnar att min tro prövas, för det som är byggt av skräp brinner upp och det som är byggt med bra material på fast grund står kvar.

Har du som Petrus förnekat din Mästare, så minns Mästarens kärleksfulla ord. “Älskar du mig?”

Så tack Humanister för att ni rör om i grytan, tack för alla kristna som med större djup kommer att leva i sin tro och stå för sin Frälsare. Tack för de som tvingas till ett val som först kan kännas som ett fall men som i förlängningen blir en upprättelse.

Andliga upplevelser

I går läste jag en krönika i en tidskrift som heter Österlen 360 grader. Kirsten Ollén, lärare och teologie kandidat, är andlig krönikör där. Sammanfattar jag hennes budskap så är människorna skapade av Gud och han har blåst in sin ande i dem. Det gäller att se Gud i alla människor vi möter eftersom hans ande finns där.
Mötet med Gud är ett personligt möte som sker oberoende av religionen. Om vi ser Gud i alla människor så skapar vi en ny värld, inte i himmeln men här på jorden.

Jag känner inte Kirsten men jag tror hon är en spännande kvinna att möta. Det hon säger talar in i den längtan till ”kärlek och förståelse” som präglar vår tid. Jag ser en punkt i resonemanget, nämligen att gudsmötet är personligt. Vi kan inte ansluta oss till en religion och möta Gud genom en kollektivanslutning och vi kan söka Gud oavsett var i världen vi befinner oss.

Hur Gud ser på vårt sökande när vi inte vet var vi ska söka, är en fråga som jag överlämnar till Honom, men det jag vet är att Han anvisat en väg till gudsmötet, vägen genom Hans son Jesus Kristus. Att gå den vägen är att vara kristen, att allmänt söka Gud är fint men det är inte kristen tro.

Jag har hört predikningar där alla ord är så fina och alla tankar så vackra, men där jag efteråt funderat: Var fanns skärpan, vad var budskapet, vad gav detta mig.

En gång stod jag tillsammans med min fru på ett torg. En representant för en viss religion stod där och värvade medlemmar. Jag sa till min fru, se nu vad som händer för jag visste vad som skulle hända. Jag ställde mig en bit ifrån mannen, inte så nära att jag störde, och sedan bad jag tyst i min ande. Efter en stund lämnade mannen snabbt sin plats. Jag hävdar att han inte var komfortabel med det som hände i andevärlden, därför lämnade han platsen.

På ytan kan religion verka vara samma sak och många tror att det går att finna Gud på alla vis. Om Kirsten Ollén tror detta vet jag inte, men jag vet att den kristna vägen är en annan väg. Av egen erfarenhet vet jag att andemakter, som jag inte vill vara förenad med, finns bakom ytan i vad jag först tyckte vara en fin andlig upplevelse.

Att höra vad som sägs

Allt som sägs talas in i det som förväntas höras och kommer att tas emot som gällande norm kräver.

I gårdagens TV hörde jag en sportjournalist säga att ”Självsäker engelsman leder golftävlingen på Vasatorps golfbana”. Sedan kom intervjun där golfspelaren berättar helt sakligt att eftersom han fick en kanonstart med ett slag under par på alla de sex första hålen och eftersom detta fick honom att spela mycket koncentrerat under svåra omständigheter så trodde han detta skulle räcka till ledning efter första dagen. Jag hörde bara ett sakligt resonemang, men i Jantelagens TV blev detta ”en självsäker engelsman”.

När pastor David Wilkerson 1973 fick uppleva en syn som handlade om framtida händelser så stod han inför ett dilemma. Han förstod att det han hade att berätta skulle komma att ifrågasättas, men som den modige man han är, bestämde han sig för att skriva boken ”Synen”. Nu i bilbranschens kristid och i finanskrisens centrum ges boken ut på nytt boken på Marcus förlag.

Jag tror att boken bara sakligt beskriver något som vi inte ville/vill höra. Givetvis färgas den att pastor Wilkersons personlighet och värderingar, men i stort sett är den bara en saklig beskrivning.

Vissa kom att ta till sig budskapet och bli berörda men majoriteten hörde en olyckskorp kraxa och brydde sig inte.

Själv hör jag till de som tagit emot budskapet och tror på det, men inom mig finns en kamp för att ta budskapet på allvar. Att leva i välfärdssamhället, i freden, i det som på ytan ser så bra ut och låta en sådan insikt få sitt fulla uttryck???

Synen som visar på att samhällets värderingar snabbt kommer att svänga över till det Bibeln talar om som den sista tidens upproriska människa, de människor som förkastar Gud och går sina egna vägar. Så ska det vara........

.....före Jesus återkomst till världen.

Mitt inre ropar att ta detta på allvar – min bekvämlighet vill luta sig tillbaka i stolen.

I "workouten"

I öknen behövs manna från himlen!

Nu har vi det intensivt på vandrarhemmet. Även om min son på ett förtjänstfullt sätt sköter verksamheten så styrs även mina dagar helt av vandrarhemmets tempo. Fullbelagt varje natt sedan två veckor och så kommer det att vara i minst två veckor till. ”Tyvärr vi har fullbelagt i kväll” är en av våra vanligaste repliker över telefon,

Vi hinner med att göra även andra saker och barn och barnbarn kommer på besök. Detta är alltid roligt och de är vana att ta hänsyn till att vandrarhemmet finns.

Detta med att det är sista säsongen. Vi påminns hela tiden, genom avsked, hur många vänner vi fått under dessa tio år som vi sysslat med logi. Det känns sorgset att sluta och därmed avsluta många relationer. Men vi vet att denna tid i vårt liv ska sluta nu. Var sak har sin tid, som Bibeln säger.

Funderade i morse över detta som aposteln Paulus säger: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”. (Fil 2).

Nu har jag lärt mig att detta med frälsning aldrig är något jag kan prestera, så vad är det jag ska arbeta på? Jag gillar engelska NIV:s översättning. ”Continue to work out”.

Tidigare i samma kapitel talar Paulus om vårt sinnelag och hur det bör vara och senare i kapitlet talat han om sin medarbetare Timotius, att denne på allvar skulle ta sig an församlingens behov. Till skillnad från många andra. ”Alla tänker på sitt, inte Jesu Kristi sak”.

Mitt i omsorgen om vandrarhemmet så känns denna fråga berättigad: Tänker jag på mitt och glömmer Kristi sak? Bitvis för denna omsorg mig in i ”ingen mans land”, en plats där inget händer. Att stanna upp ett ögonblick, för att ta emot, ger dagen en helt annan stuns.

Så jag ger mig av till ”Work outen”, besinnar att detta med andlig kamp inte är någon lek. ”Fruktan och bävan” kan även kallas ”medvetenhet om den andliga kampen”. I denna leker vi inte, och vi klarar oss inte utan den helige Andes hjälp. I egen kraft faller vi platt till marken men i Guds kraft står vi raka och vinner seger!

Om uthållighet och bönesvar

Min mamma hade alltid en peace-ros som blommade i rabatten här vid vårt skånehus.

Jag har planterat ut en ny sådan eftersom den gamla dog ut. I dag slog den första rosen ut för detta år och visst är den vacker med lavendeln i bakgrunden.

Detta berör mig. Jag tänker på den tid av trettio år då jag fick ta emot förbön, utan att vilja få det.
Jag kan väl inte säga att jag inte förstod att min mor bad för mig, men jag trodde inte att det skulle ha den minsta betydelse. Nu efteråt förstår jag hur viktig den var. Min mor fick glädjen att få bönesvar för två av sina återkommande förböner. Ungefär vid samma tidpunkt kom hennes yngsta bror och jag själv till tro.

Så jag ser mig själv som ett levande bevis på att förbön har betydelse och vi ska aldrig ge upp i våra bönansträngningar. Inget synes hända under lång tid. Det verkar gå åt andra hållet. Då inträffar bönesvaret. Ha tro för det "omöjliga"!

Ett föredöme

På en promenad genom det skånska landskapet
stötte jag på denna pil. Ett mycket gammalt träd som var
helt urgröpt. Egentligen bara ett barkskal,
mossa och gräs växte i det urgröpta.

Vilket föredöme för oss gamlingar. Detta gamla träd
blommar friskt genom att det trots sin ålder är
i förbindelse med det levande vattnet som får det
att frambära liv, grönskande liv.

Strömmande eller stillastående

Vallgravens vatten
kan se fint ut på håll
men smakar URK!

Strömmande vatten
är något helt annat!

I de två första artiklarna från Stanley Sjöberg på hemsidan www.bonehuset.se återkommer han till temat om vilken typ av evangelium vi förkunnar i de västerländska kyrkorna.

Du har väl tittat in på denna hemsida? Jag tar gärna emot feedback på dina intryck. Det som närmast kommer att ske är uppbyggnaden av ”bönefakta”-delen.

Stanley gav i texten från Papua Nya Guinea exempel på att den som blir kristen där är medveten om att befrielse från onda andemakter måste ske. Det vill säga frälsning som befriar och upprättar.

Min övertygelse är att i västerlandet blandar vi ihop ”Guds kärlek till befrielse från det onda” och ”Guds kärlek till acceptens av våra brister”.

Det finns en text som som omskrivet kan sägas handla om att bygga sitt liv av sekunda material och bli räddad för evigheten, nätt och jämt. Att välja detta som livsideal verkar futtigt. De fanns en fråga under ”syndakatalogens” tid som var ungefär så här: Hur långt kan jag gå utan att synda?

Frågeställningen borde i stället vara: Hur nära Kristus kan jag komma!

Jag vet att vissa religioner innehåller ett regelverk som jag ska hålla mig inom för att vara rättrogen.
Kristendomen handlar inte om detta även om det historiskt, och säkert även nu, finns dialekter som har en dragning till detta. Kristendom handlar om att bli befriad och sedan vandra tillsammans med den helige Ande i en ny livsvandring.

Var i det västerländska samhället märker jag onda andemakter? Vi tror ju inte riktigt på dessa. Det är inte i linje med vår upplysta civilisation att tro på andemakter.

Fursten av denna världen, som Bibeln kallar honom, gillar detta att vi inte tror på att han finns. Det tänkande och det handlande som vi delvis insuper i vår kultur inspirerar till egoism och lögn och där känner han sig hemma.

Ängeln Satans uppror mot Gud var egoismens uppror mot den allomfattande livsbärande kärleken.

Har du iakttagit vad som händer i ditt inre när du ser en film inspirerad av motståndarens ideal? Eller detta att din välfärd kräver kräver ett liv där du väljer bort handlingar av kärlek. Vårt inre har en känslig sensor som snabbt kan förkalkas av stillastående vatten.

Från ditt inre ska en ström av levande vatten flyta fram. Varför fundera över vilka fördämningar du kan bygga för att förvandla vattnet till en stillastående damm, när du kan låta vattnet flöda och vara säker på det fortsätter att vara friskt.

En personlig hälsning

I gårdagens text riktade jag mig mot slutet personligt till någon. Detta var inte någon språklig ”finess” utan jag är övertygad att detta var en hälsning till en person som behövde denna hälsning.
Jag ber dig, skriv gärna ett personligt mail till mig om detta.

En gång uppmanades jag av den helige Ande att boka om min nedresa till Spanien. Åk en vecka tidigare kände jag som en stark uppmaning. Jag är ordförande i Turistkyrkan i Fuengirola så jag tänkte: Det händer nog något så att jag måste gripa in på något sätt, men inget hände förutom på söndag kväll.

På kvällens sånggudstjänst fick jag en personlig hälsning till någon i samlingen och gick fram till talarstolen och framförde denna. Efter en stund reste sig en kvinna och sprang ut ur kyrkan. Jag fick efteråt höra att hon sa till kyrkvärden, ”detta budskap var till mig”. Jag hoppas budskapet kom att innebära en förändring för henne och jag skulle velat tala om för henne hur djupt Herren bryr sig.

Nu vänder jag mig till dig: Du måste inse att du är älskad av Gud. Det är inget religiöst tomprat detta att Jesus Guds son dött för våra synder och sedan uppstått. I Hans kraft kan även vi uppstå till nya liv. När du får möta Hans kärlek så är den livsförvandlande.

Bed med mig: Herre tag emot mig sådan jag är. Jag ber Dig, förlåt min synd och den så är nattsvart.
Herre led mig in i ett liv tillsammans med Dig. Amen

Som sagt, hör av dig!

Upprättelse från synd

Jag vaknade i morse och tänkte att i dag har jag inget att skriva om, men sedan överväldigades jag av hur stort det är att min fru finns där, nära mig. Detta att en annan människa väljer att leva med mig. Frivilligt avstår från mycket den kunde välja i sitt liv, för att leva ett liv tillsammans med mig.

Tänkte på ett uttryck jag hört från katolskt håll. Vi är i Kristus förlåtna för synden men vi lever med att synden inte kunde göras ogjord. Jag tror detta inte är rätt formulerat, men det spelar ingen roll.

Om jag i vredesmod dödar en människa kan jag bli dömd och sona ett straff. Jag kan bli benådad och även frälsningen är en benådning. Men jag kan inte i min ånger återskapa människans liv.

Om jag i min egoism orsakar andra människor skada, t.ex. barnen som skadas vid en skilsmässa, så kan jag bli förlåten, men syndens konsekvenser kan jag inte ta bort.

Men jag ber Gud inte bara om förlåtelse utan även om upprättelse och att Han i sin nåd ska ingripa och lägga till rätta de skador som min synd skapat. Han väver alla livets trådar och vill låta allt verka ut till det bästa.

Gud älskar dig och vill befria dig från all skuld till att leva ett rikt liv i gemenskap med Honom. Han vill upprätta ditt liv och hjälpa dig att leva på ett sätt som lägger tillrätta syndens skador, även om den inte kan göras ogjord. Han vill låta rik välsignelse flöda i och genom dig och denna välsignelse ska strömma även till de som skadats av din synd.

Att helt förtrösta på Herren

I en artikel i Hemmets Vän den 9 juli berättas om George Müller som på artonhundratalet bedrev en omfattande verksamhet med barnhem och skolor helt förlitande sig på att Gud skulle försörja. Lön och andra fasta ersättningar avvisade han.

”Månad efter månad fyllde Herren på ett mirakulöst sätt de ekonomiska behoven, ofta endast timmar eller minuter innan de behövdes. George Müller lärde sig att Gud aldrig kommer för sent, inte en enda gång.”

Min vän Sören Stadell har prövat detta sätt att leva bland annat under sina resor till Sibirien. Även han fick Guds omsorg in i det minsta bekräftad.

Jag minns att Thailand missionären Eva Olofsson uttryckte detta med att Herren förser, men oftast i det sista, och som om vår tro behöver prövas. Eva sa ”Han är bara sådan”.

När jag läste om Georg Müller så gick det som kalla kårar längs ryggraden. Inte av skräck utan av fascination. Jag har egna erfarenheter av att Gud försörjer. Dock inte så utpräglat som Georg Müller.
Men jag är inne på detta med att in i det minsta vara ledd av den heliga Ande och längtar efter ett sådant liv. Detta är egentligen det normala levnadssättet för en kristen.

"Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig." Dom 6:14

Detta tilltal var till Gideon efter det att Gideon upplevt behov av Herrens ingripande. Gideon ansåg sig inte ha någon kraft men när vandringen börjar så kommer kraften och resurserna. Vi vill ha det tvärt om, först resurser sedan handling.

Baddare?

I går var det baddaredag i grannbyn Borrby. Man väljer bland annat byns baddare.

Som en del av programmet var vi en grupp som ledde allsång. Främst de gamla älskade läsarsångerna.

Det sanna samtalet om livet.

Om jag som kristen har biavsikter med vad jag säger och gör, så kommer mitt samtal i och om livet att innehålla ett mått av osanning och denna nyans kommer att upptäckas som manipulativ.

Är avsikten med vad jag gör att värva nya medlemmar till min kyrka? Vi behöver nya medlemmar ty det är tufft att bedriva verksamhet. Glöm ett samtal med detta innehåll. Vi är inte kallade att föra in människor i fållor.

Vi är kallade att föra ut evangelium och det innebär att presentera Guds erbjudande om en upprättad relation med Honom och detta genom att ta emot ett erbjudande om räddning. Genom mötet med Jesus.

När en människa mött Jesus så kommer detta faktum att förändra livet för den människan och den kommer att söka sig till församlingsliv någon stans i den globala församlingen.

Och då gläds vi tillsammans med varje ängel i himmelen över att en själ kommit hem, blivit räddad.

Kärlekens seger

Vakna upp, du nordanvind, kom, du sunnanvind. Blås igenom min trädgård, låt dess väldoft strömma ut. Låt min vän komma till sin lustgård och äta dess utsökta frukter.

Höga visan 4:16.



I min bibelläsning har jag för andra gången på kort hamnat i Höga Visan, denna kärleksdikt som handlar om man och kvinna men också om Gud och människa.

Den citerade texten är en del av brudens svar. I gudsrelationen så handlar det om människans svar till Gud.

Börge, upptäck detta. Det finns en väldoft i trädgården. Erkänn att blommornas doft och att andens frukter finns där. När du ropar att vindarna ska blåsa ut den sköna doften, så är det för att brudgummen önskar att en vind full av liv och väldoft ska strömma ut. Du människa, du är kallad till att leva i en kärleksrelation med någon som älskar dig högt. Han ser din skönhet bakom allt som försöker dölja den. Varsamt leder han dig fram till kristallklart vatten och tvättar dig ren tills din fulla skönhet blir synlig. Och relationen är för evigt.

Nya bonehuset.se är ute på internet!

Nu är den första versionen av nya
bonehuset.se ute på nätet.

Ni som följt denna blogg känner till visionen bakom hemsidan. Ni andra hittar visionen bekriven under "Om oss" på hemsidan.

Länk: http://www.bonehuset.se/

Jesus ställde några frågor

När Jesus vandrade kring med sin lärjungar så ställde han frågan: ”Vem säger människorna att jag är” och en uppföljande fråga ”Vem säger ni att jag är”.

Tänk dig tanken att Han skulle ställa samma fråga till dig och mig. Vad skulle vi svara?

Jo, Herre, det där med vad människorna säger är lite komplicerat. Några förnekar att du över huvud taget har existerat på denna jord. Andra tror att du funnits, men att du dog som en vanlig människa och att en religion uppstått kring dina läror. Framför allt p.g.a. Paulus undervisning. Dessa människor anser att Paulus formulerade kristendomens teser.

Vissa ser dig som en vishetslärare andra ser dig som en inkarnation av andra vishetslärare eller som en profet av flera.

Sedan finns den många millioner kristna som tror att du är den utlovade Messias, Guds son, och att du offrat dig för våra synder. Men det har skapats många påbyggnader av olika slag av mänskliga traditioner. Så vi har ibland svårt att förstå varandra.

Sedan har vi ett antal kristna som blivit brända. De trodde sig möta dig men har blivit besvikna på människor som sagt sig representera dig, därför tvekar de om det de upplevde var rätt.

Herre jag måste tillägga att jag känner sorg när jag skriver detta. Kanske mest för att det du sagt om att vi ska återspegla dig blir en så solkig spegelbild.

Hur är det då med min egen syn på dig?

Jag förkastade dig under många år, jag var besviken på mig själv och kristna jag mött. Men sedan du tog tag i mig har jag aldrig tvekat om att du är Messias, min frälsare och Guds son. Du är också den enda vägen till Gud. Däremot har jag även efter mötet med dig flera gånger varit djupt besviken på mig själv. Jag har erfarit den kraft du utlovat genom den helige Andes närvaro och även kampen att vara kvar i denna kraft genom att välja rätt. Det var mycket om mig men jag tvivlar inte på att Du är den Du sade dig vara.

Förvissning

Mitt i den lilla verkligheten finns
tältet på plats

Vincent Nilssons trio och Elon Svanell i högform.

Om man tar vägen från Brösarp till Svensköp, den gamla vägen över Huaröd, då passerar man många gamla hus som känns autentiska. Vägen är smal och slingrar sig fram. Väl framme i Svensköp så syns på ett gärde en tältkyrka. Egentligen två tält som är sammanbyggda. Det ena är för kaffe med dopp och annan service, det andra är gudstjänsttältet.

Här hålls fjorton dagars dagliga tältmöten. Bakom detta står EFS-gruppen på orten och den har cirka 20 medlemmar. De lilla grupp står för allt arbete och inte ser de stressade ut för det, utan idel vänliga ansikten mötte mig när jag kom på besök. Verkligen imponerande! Ett föredöme för andra små grupper.

För någon dag sedan tog jag en s.k. tumvers i Bibeln och möttes av följande tuffa uppmaning:

Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. (Matteus 5:29)

Dessa tuffa ord uttalas av Jesus och han berör här någonting som den västerländska kyrkan helst inte vill veta av, nämligen den tragiska eviga konsekvensen av att förkasta evangeliets erbjudande. Dessutom att detta erbjudande i sig har inbyggt ett antal val, där vi dagligen ställs inför val.

Anledningen till att jag gjorde resan till Svensköp, som jag tidigare var inne på, var att jag ville möta mina vänner Gitten och Elon Svanell. Elon var kallad som talare i denna kampanj.

I sin predikan kom han in just på detta med vad frälsningen är.

• En räddning från det onda inom mig

• En räddning från ondskan runt omkring mig

• En räddning för evigheten.

Varför är det nästan opassande i dag att tala om de eviga konsekvenserna?

I denna blogg utgår vi från att Bibeln är sann och då finns ingen chans att rationalisera bort Guds dom och de eviga konsekvenserna.

På vägen hem från Svensköp klingade ett stilla tilltal inom mig. ”Det finns ingenting som kan skilja dig från mig. Ett liv och en evighet tillsammans med mig, Inget annat än ditt aktiva val att förskjuta mig. Bara det kan förhindra vår gemenskap.”

I detta upplevde jag en stark inre trygghet, en frälsningsförvissning vill jag kalla det.

PS I tältet fick jag också höra den helt fantastiska trombonisten Vincent Nilsson. Normalt spelar han i danska radions storband men denna kväll bubblade han sig kärleksfullt genom psalmgodingar och spirituals. Bara det var värt resan. DS