Den profetiska dimensionen

Avsaknad av det profetiska dimensionen skalar bort tyngden i skriften och förvandlar den till vanlig prosa. Nyligen så jag ett TV-program om Uppenbarelseboken. Detta program hade uppenbarligen som utgångspunkt att förklara texten genom att se den som enbart en människas formuleringar, grundat på vad som hände i den personens omvärld.

Ett exempel. Författaren Johannes var uppenbarligen en man som väl kände till de sju församlingar som han, i början av texten, vände sig till. Detta med anledning av att han gav ros och ris till församlingarna för olika företeelser. Så resonerar man rent mänskligt. Att det handlar om ett gudomligt tilltal försvinner rakt ut i det okända. Visst kunde Johannes känna församlingarna, men det profetiska tilltalet har en större skärpa och flera dimensioner, än en enskild människas tankar.

Mycket av teologisk forskning har denna utgångspunkt. Den mänskliga analysen, som om Guds tilltal inte finns. Jag har i ett tidigare inlägg talat om en bok som beskriver den kristna kyrkans historia, där jag kunde konstatera att jag själv måste lägga till den profetiska dimensionen för att ha nytta av boken.

I bibelöversättningen "Bibel 2000", saknar jag respekten för den profetiska dimensionen. Psaltaren 22 är ett exempel på detta. Av det skälet har jag valt bort denna översättning. Sammantaget kan skriftens profetiska tilltal inte skalas bort i en enskild översättning. Helheten vinner över de enskilda felaktigheterna, men jag har frihet att välja en annan översättning som jag uppfattar ha större känslighet för texten.

Det profetiska tilltalet bör också finnas i den enskilda predikan. Inte som fristående personliga påhitt utan som den helige Andes vägledning till att uttolka texten. Att höra en predikan som saknar profetisk dimension är lika tråkigt som att rakt av läsa telefonkatalogen och lika meningslöst.

Ett tillägg: Den helige Ande kan använda även en andelös predikan för att beröra en enskild människa. Även telefonkatalogen om så skulle vara ;)

bloggen finns också på

bonehuset.se
tillsammans med annat material

Herren kallar dig!

I juni, i pingstkyrkan i Eskilstuna, så hörde jag en man berätta om något som nu, på morgonen, lever i mitt inre.

Mannen som berättade hade relation till Kina och han talade om ungdomar på en bibelskola i Kina som brinner för att gå som missionärer till Sverige.

Herren kallar vem han vill, var som helst i världen, till att utbreda Guds rike. Hur svarar du och jag på den kallelse vi får. Det finns inga geografiska gränser för Guds rike. Det finns inte heller någon åldersgräns för vem Han kallar. Vare sig uppåt eller nedåt.

Varje människa som lägger sitt liv i Guds hand och som är beredd att följa Honom, innebär en stor skillnad i vår värld. Alla har en uppgift ända till sitt sista andetag.

Men ingen frågar efter mig kanske du säger. Jag känner mig förbrukad. Rutinerna rullar på och inget speciellt inträffar. Möte i kyrkan, kyrkkaffe efteråt och var och en går till sitt.

Ser du din omgivning som ett missionsfält? Frågar du Herren vilken handling du ska göra för att något ska hända på ditt missionsfält? Hinder som ska forceras finns alltid på missionsfälten.

De kinesiska ungdomar som har kallelse till Sverige kommer att möta hinder. Deras motiv kommer att ifrågasättas. Det är inte självklart att de kommer att få tillstånd att resa in i landet.

Kommer de väl in i landet så kommer de att möta en lokal kyrka. Kommer denna kyrka att öppna armarna för dem Herren har sänt? Det finns många exempel från historien som visar på självgoda kyrkor som avvisar all inblandning utifrån. Kyrkor som ser sig förvalta den enda sanningen.

Kyrkohistorien är också fylld av människor som med Herrens hjälp forcerar alla hinder och som leds till att innebära välsignelse för den ort dit de kallats.

Låt dig aldrig besegras. Lyd inte jantelagen, ty den kommer inte från Herren. Varje människa är viktig och har betydelse. Herren har en väg för varje människa som vill gå denna väg.

bloggen finns också på

bonehuset.se
tillsammans med annat material

Förändringen kommer inifrån

Det händer att jag i Spanien möter kristna som blir så glada över hur ordet förkunnas, och hur den andliga atmosfären är i Turistkyrkan. Samtidigt finns en besvikelse över att de inte finner detta på hemmaplan i Sverige.

Om det är så för dig eller mig att vi känner besvikelse för den kyrka vi har närmast oss, hur hanterar vi detta? Det är ingen bra lösning att vi som tycker på samma vis möts och ventilerar detta i klagande ordalag. "Dom, det vill säga de som har ansvaret, agerar inte rätt".

Men vem har ansvaret för den andliga atmosfär som finns runt mig?

Det finns bara en lösning och den är inte att klaga. Sverige av i dag är ett missionsland i den meningen att den kristna tron inte finns levande i nationens flertal. De flesta människorna har ingen aning om vad kristen tro är. Ett efter-kristet samhälle är ett missionsfält på samma vis som ett samhälle som helt saknar kunskap om kristen tro. Förmodligen är det ett svårare missionsfält.

Du lever i det samhälle du lever i. I detta samhälle möter du ett antal svåra frågeställningar och det är inte konstigt alls. Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson vill måla upp ett gammaldags "idealsamhälle" med gamla tiders kyrka mitt i byn. Det går inte politiskt att skapa ett kristet samhälle, speciellt inte med värderingar som är fientliga mot främmande människor. Främlingfientlighet stämmer inte med Jesus undervisning.

Ett kristet samhälle skapas inifrån människorna. Kristen etik går inte att befalla fram. Den föds i människor som mött Jesus som sin frälsare. Människor som låter den helige Ande leda sin livsgärning.

Så lösningen är att själv söka sig närmare Herren och låta Honom använda mitt liv för att förändra mig och genom mig även min omvärld. Ja hela nationen. Det blir aldrig som förr - det blir på ett nytt sätt - när Herren kommer att beröra nationen.

Trygg mitt i stormen

När du ser dig omkring. Vad ser du? Vad kan du lita på?

När vi ser en TV-bild så vet vi inte om det du ser är sanning eller en bild som någon vill presentera för att påverka opinionen. Starka viljor driver fram bilder av verkligheten som påverkar oss alla. Vad är kärlek? En känslomässig bekräftelse av egot eller något djupare?

Arabisk vår eller förstadiet till en arabisk höst? När det som kallas den arabiska våren inträffade i Egypten, så talade många i optimistiska ordalag. Utvecklingen bekräftar det jag kände. Finns starka totalitära grupper så kör de över idealisterna. Nu förföljs kristna i Egypten av dessa totalitära grupper. Vem är vän och vem är fiende i Syrien? Endast framtiden kommer att visa detta.

Mitt i detta inferno, där människor lider svårt, så väntar vi kristna på Kristi återkomst. Eller gör vi verkligen det? Bibelns undervisning om hur det ska vara innan Jesus kommer tillbaka, den finns mitt framför våra ögon. Men vi är helt upptagna av vardagen och så säger skriften också att det ska vara vid tiden för Kristi återkomst. Den judiska nationen har återuppstått. Så allt stämmer.

Hur förhåller då jag mig, lilla människa, inför allt det stora? Hoppas att förnuftet ska segra?

I Sverige har vi haft en lång fredsperiod. Vi vill tro att fred är en mänsklig rättighet. Men vem garanterar denna rättighet? Världssamfundet genom FN? Krig är något som sker på avstånd, något vi ser som en främmande händelse. Något som presenteras på TV.

Genom tron på Jesus kommer den kristne inte att garanteras frihet från förföljelse. Men vi lär känna Guds kärleks fulla omfång och kraften i Honom, den som bär oss genom livet medan vi väntar på Jesu återkomst.

 Därför böjer jag mina knän för Fadern,  han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.  Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken.  Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet  och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet.  Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss,  honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen. (Ef 3:14-21)

bloggen finns också på

bonehuset.se
tillsammans med annat material

Minnet av Sören

Sören (vänster) och Bengt framför vandrarhemmet

I fredagens Dagen läste jag en minnesruna över prästen Sören Stadell.

Stig Öberg skriver i slutet av minnesrunan: "Det jag, efter 50 års vänskap, tycker har varit allra mest utmärkande för Sören är hans unika förmåga att vara närvarande hos den han möter och samtalar med. Minnet av Sörens envisa och uthålliga gudstro i livets skiftande förhållanden lyser rakt igenom den djupa saknaden efter en gudsman vars vänskap, böner, förkunnelse och under- visning har berört väldigt många människor i många olika länder".

Jag är en av dessa människor som fått mycket av Sören. Vi träffades inte så ofta, men mötena hade alltid djup och var av betydelse för mig. Vår vänskap började vid samma tid som Sören inför millennieskiftet hade kyrkan i Össeby-Garn öppen för bön dygnet runt. Sören väntade ett andligt genombrott vid denna tid. Under lång tid återkom jag så ofta jag kunde till bönesamlingarna i Össeby-Garn, även sedan dessa flyttat till Betaniakapellet.

Ett starkt minne för de som var med, var Vivianne och Sörens besök  på det vandrarhem min fru och jag drev i Löderup. Vi hade inbjudit till en bönehelg. Där rådde hjärtats ekumenik. Pingstpastorn Bengt, katolske diakonen Pancho, prästen Sören samt alla vi hungriga och törstiga lekmän. Sören ledde oss in i en jublande glad bönefest.

Sören frågade alltid efter hur det var med gemensamma bekanta. Aldrig kom en värderande kommentar. Alltid förväntansfullt nyfiken på vad Herren gjorde genom olika människor. Ett genuint intresse för människor och för Guds verk.

Jag skulle vilja vara en sådan människa, med så stor kärlek, som Sören var. En verklig förebild.

Jag har fått möta många spännande människor sedan jag kom till tro. Sören var en sådan och minnet av honom kommer att inspirera mig även framöver. Jag är övertygad att den nationella besökelse från Herren, som Sören väntade på, nu är på gång.

Därför skriver jag

Min kallelse är att vara förebedjare. Detta gör att en semesterresa, som den där vi nyss besökte vänner i Norge, den blir även en böneresa. När jag ser mina vänner i deras naturliga miljö och upptäcker vad deras Gudstro betyder i det sammanhang de lever i, då fylls jag av tacksamhet till Gud.

Jag känner också inom mig den andliga kamp som pågår även i vårt västliga grannland. Vi är förenade som en del av den västerländska kulturen. En kultur som avvisar levande Gudstro, en kultur som vet bättre än Gud, en "babeltornets kultur", ni vet när människan vill ta Guds plats.

Mitt i denna kultur finns en stark längtan efter att möta Gud. Människor söker sig till något utanför egoismens vallar. Ja, egoismens fängelsemurar.

Denna längtan kommer att bli bekräftad därför att Gud alltid vill låta sig finnas. Mer än vad vi själva vill, så vill Han. Han väntar på oss varje dag, varje stund.

Jag skriver blogg av två anledningar.

Den första är att jag önskar att människor ska få möta Jesus och inse att detta möte är ett verkligt möte med en uppstånden frälsare.

Det andra skälet är att jag vill uppmuntra de människor som mött Jesus, att ta sin tro på allvar och att de ska inse att de, mitt i vardagen, finns i ett andligt sammanhang och att deras val är av stor betydelse. Inte bara för dem själva, utan för hela mänskligheten.

Kyrkan, församlingen är inte endast en plats för varm gemenskap, den har en uppgift för människorna i sin tid. Frälsningens ögonblick är alltid just nu.

bloggen finns också på

bonehuset.se
tillsammans med annat material

Om ordet syndanöd

Låt oss se på ordet syndanöd.

Ändelsen i detta ord finns som begynnelse i ett annat ord, nämligen ordet nödvändig.

Medvetenhet om synden i mitt liv är nödvändigt för att dess makt över mig ska brytas. Jag lyfter inte mig själv i håret för att synden ska bort, nej jag vänder mig till min frälsare för att få förlåtelse och för att få kraft till ett liv i omvändelse.

När den första församlingen i Jerusalem "bildades" så står det att Petrus i en predikan uppmanade: "Låt er frälsas från detta bortvända släkte". Tretusen människor lät döpa sig och blev lärjungar, efter denna uppmaning.

Mötet med Guds helighet avslöjar synden i mitt liv. Då uppstår syndanöd. Detta är en fullständigt normal företeelse. När jag upptäcker vem Gud är så vill jag vara förenad med Honom och jag inser att synden i mitt liv hindrar mig i detta. Då uppkommer desperation.

Denna desperation får sin upplösning i mötet med frälsaren, Jesus.

Men människan är inte syndfri ens efter detta möte. Nej, men en ny vandring har börjat, en vandring i Guds kraft.

Låt inte lura dig av att syndabegreppet nedmonteras i vår tid. Att omvändelse allt mindre predikas. Vår tids budskap är tillspetsat: "Gud älskar oss som vi är och vi behöver inte omvända oss". Detta är en falsk undervisning. Gud älskar oss verkligen som vi är och önskar att vi omvänder oss till ett nytt liv. Ett liv i hans kraft med dagliga tillskott av nåd och kraft.

bloggen finns också på

bonehuset.se

tillsammans med annat material

En ofullständig text om kärlek

Inom mig känner jag en en stark längtan att skriva om något jag knappt kan formulera.

Detta med tro och kärlek. Den djupa kärleken som är större än den plottrande, ibland egoistiskt ropande mänskliga kärleken. Människan kan aldrig vara annat än vad den är. Alla påklistrade masker håller inte vid mötet med Gud. Men där i mötet segrar kärleken.

I liknelsen om de två sönerna kommer den trasige sonen hem för att möta faderns kärlek, den kärlek som aldrig slocknade under sonens misslyckade år. Men kärleken nöjer sig inte med att ge en kram, att ordna en fest, den vill upprätta det som var förlorat. Många bibeltexter visar detta.

Liknelsen handlar också om den hemmavarande sonens avundsjuka, om hans oförmåga att stiga ut ur sig egen präktighet.

Som kristen i vår tid mår jag bra av att göra klart för mig att vi människor endast fått två uppdrag av Gud. Det första var att vara delaktig i Hans skapelse, att känna ansvar, att vara kreativa som förvaltare av skapelsen. Det andra uppdraget är att föra ut kärlekens evangelium, frälsningens evangelium.

Vi har inte fått uppdraget att vara domare av vår samtid. Endast Gud som på djupet känner varje människa kan vara domare.

Jag blir förtvivlad när jag hör kristna agera som domare.

Själv har jag mött detta i ett digitalt meddelande som utpekade mig som domare. Hade avsändaren haft förmågan att se vad meddelandet innehöll, så hade vi båda ödmjukt fått böja oss inför vår Herre.

Tidsandan säger att jag ska uppge bibliska sanningar för att få bekräftelse från min samtid. Detta ska jag dock inte göra. Men det går inte att vinna evangeliets seger utan att vara mitt i Guds kärleks vällande ström. Bara där kan seger vinnas.

Det är här jag skulle önska kunna formulera mig om hur det är att stadigt stå stadigt i ordets undervisning och samtidigt vara helt omsluten av kärlek. Guds kärlek.

Visst älskar Gud mig när jag trasig och hungrig finns mitt i mitt eget misslyckande. Men Han vill inte att jag ska stanna där. Han vill upprätta mig till att bli den jag var avsedd att vara. Dock fortfarande en människa med allt vad detta innebär och Han har tålamod.

Andlig gemenskap

Vi är på resa i Norge och besöker vänner från Skandinaviska Turistkyrkan. På alla vis blir vi omslutna av deras kärlek och deras liv.

När jag på nittiotalet reste till Norge upplevde jag en större frihet i anden där än hemma i Sverige. Nu verkar sekulariseringen dessvärre hunnit ifatt.

Bilden av muren som jag fick av Herren kommer upp i mitt inre. Muren är inte tjockare än att en förändring kan komma, ska komma, i ett ögonblick. När den rasar så ser människorna Jesus som han är.

En vän till mig talar om "brudevekkelsen", d.v.s. Att Kristi brud kallas ut ur sitt sammanhang, att i kärlek möta sin brudgum. Vilka svarar på detta? I Bibeln talas om många inbjudningar men få svar.

På resa blir jag på ett särskilt vis delaktig i mina vänners liv och deras andliga sammanhang. Jag är omgiven av rika levnadsöden som starkt förtröstar på Gud. Det är en stark upplevelse att få bli delaktig.

Inom turismindustrin  talas det om upplevelseresor. Jag behöver inga konstruerade upplevelser. Att bli delaktig i anden med mina vänner är spännande och uppfordrande. 

Det tar nog tid att sortera upp alla upplevelser. Vi hörs. Genom husvagnsfönstret ser jag morgonsolen belysa molntussarna. De mörka molnen försvann i natt.

Murens tjocklek

Under bön i morse hade jag följande bild.

Det var som om en mur skilde mig från väckelsen. När du ser en mur framför dig är det svårt att veta hur tjock den är. Du kan inte gå runt hörnet för att se efter.

Någon sa mig: fienden vill få dig att tro att muren är decimeter, ja meter tjock, men den har reducerats till 3 centimeter.

Fortsätt att be!

Goda tecken

I går talade jag med en vän som berättade något underbart från Hönö-konferensen. Ungdomar sökte sig till bibelsstudierna och när någon där frågade om vilka som ville gå Herrens väg, så reste sig de flesta ungdomarna i denna manifestation inför Herren.

För mig är detta en av flera tecken på vad Herren vill göra i vår tid. Som förebedjare för "öarna" så gläder det mig ännu mer. Gud välsigne er ungdomar att stå kvar i detta beslut. Låt andens vind svepa över hela nationen.

Även från LP-verksamhetens sommarläger på Gullbrannagården har jag fått goda rapporter. De senaste dagarna har jag umgåtts med LP-vänner och det är helt klart att Herren lägger sin välsignelse till detta arbete i rikt mått.

Hade jag haft kontakter på fler aktiviteter i sommar, så hade jag säkert fått fler segerrapporter, som det hette förr i världen. Herren är på gång i nationen.

I all enkelhet så har vi fem män som burit sången på hamnplanen i Simrishamn upplevt detsamma. Bagare Allan och jag talade om  detta. Vi har känt, medan vi sjunger, att sången, även texten, bärs fram av den helige Ande. Även åhörare har påpekat en skillnad sedan föregående år.

Tack Herre för att du nu vill beröra Sverige.

Personliga funderingar inför hösten

"Bönehusvagnen" med missionsbåten Christina i bakgrunden.

Jag befinner mig mitt emellan. Sommaren i Löderup närmar sig sitt slut. En resa till vänner i Norge står på lur och mitt i allt är mitt inre fyllt av bön. Det är inte långt till hösten i Turistkyrkan på Costa del Sol.

Detta blir mitt sista år som ledare i Spanien. Jag har ett tydligt tilltal om detta, så långt är allt klart. Min bönetjänst ska bli allt mer aktiv och att Herren ska öppna dörrar för denna tjänst är ett annat tilltal jag fått.

Vad detta innebär är jag högst osäker om och för att vara sanningsenlig, så är jag otålig inför vad som ska hända. I mitt liv tar jag in information om vad som händer i kyrkan runt om i världen. Jag tycker mig se mönster och upplever en frontlinje.

Jag ser den sekulariserade kulturen som vill fånga in kyrkan och spinna sin kvävande väv över denna. Jag ser kristna rörelser som lämnat kärlekens grund och vill gå i krig utan rötter i den kärlek som ska prägla kyrkan. Jag ser religionsblandning där "vägen" som Jesus talade om förvandlas till ett virrvarrets labyrint. Jag ser ett klart uppror mot de värderingar Bibeln så tydligt talar om. Jag ser också väckelsens eld som brinner på många platser över världen och även brinner inom vissa befolkningsgrupper i den västerländska världen.

Jag möter i de flesta kristna sammanhang människor som bär en starkt längtan till Guds ingripande i vår tid och dessa människor bär starten till den västerländska väckelsen inom sig. Jag är helt övertygad om att denna väckelse redan har startat. Vi får inte förakta den ringa början.

Vi vill ha en lätt väg där allt snabbt ordnar upp sig. Det är jag inte säker på att vi får. Den andliga kampen är hård. Det står i Bibeln att Satan rasar eftersom han vet att hans tid är begränsad.

Många kristna, över hela världen, kan vittna om vad det kostar att vara en kristen. Vi kommer inte att slippa undan denna kamp. Den västerländska demokratin blir allt mer intolerant mot dem som inte delar de sekulariserade värderingarna i samhället.

Inom mig bär jag en segerförvissning som är starkare än sorgen över dagens situation. Mänskligt sett har det föga betydelse vad en äldre man, utan maktposition, bär inom sig. Men jag är övertygad om att varje människa som ställer sig till Guds förfogande har betydelse, så även jag.

Förebedjare! Var övertygad om att Guds löften är sanna och att Jesus redan vunnit segern över det onda.

Att missa hela poängen

"Därför uppmanar jag er att leva värdig, ödmjukt och kärleksfullt".

Vad då därför?

"Jo för Honom tillhör äran i alla släktled och genom alla tider".

Vem då?

"Han som förmår göra långt mer än allt vad vi ber om, genom den mäktiga kraft som verkar i oss".

Kan jag lära känna Honom?

"Tillsammans med alla de heliga får jag utforska både bredden, längden, höjden och djupet av Hans oerhörda kärlek och bli uppfylld av Guds fullhet".

Vilket perspektiv. Det segrande perspektivet. Att föra den goda kampen fylld av Guds kärlek och i Hans kraft. Texten från Efesierbrevets tredje och fjärde kapitel är så viktigt och den slutar i enheten i Kristi kropp.

På nätet har jag sett spåren av kristna som kämpar kampen utan detta perspektiv. De har så rätt, de kämpar så hårt för den kunskap de har och orden de riktar mot andra är så hårda.

Men här missas hela poängen. Den goda kampen kan aldrig föras segerrikt, om inte kämpen helt är rotad i Guds outsägliga kärlek. Satan älskar att knäcka kristna som för kampen i egen kraft.

Jag ropar av hela mitt hjärta. Låt mig vara en kämpe i din kraft, fylld av dig. Herre ge mig kärlek till alla människor. Låt inte mina ord falla döda till marken, likt  myggan som försökte ryta som ett lejon.

100 år - försvinnande snabbt

En stilig hundraåring

Nyligen gick jag på skördefesten i Smedstorp och tittade på gamla maskiner. Vad knepiga människorna varit under tidens gång. Diverse finurliga maskiner för att underlätta arbetet i jordbruket.

Skönheten på bilden talar om för oss hur den industriella tillverkningen såg ut då. En skönhet som massproducerades i USA för hundra år sedan.

Bilarna har utvecklats. Den digitala revolutionen är uppenbar. Vår hjärna förlängs med teknikens hjälp.

Låt oss dock inte luras att tro att vi som människor utvecklats i samma takt som våra hjälpmedel. I grunden är vi nog ganska lika våra förfäder. Livsfrågorna är i grunden de samma nu som förr.

När jag läser kung Davids psalmer så känner jag ingen distans till Davids formuleringar, utan de tränger rakt in i mitt liv. Han levde dock tre tusen år före mig. Ändå känner jag igen mig. Stort tycker jag.

Om vi antar att jag kommer att leva i 80 år och att det är 2000 år sedan Jesus levde. Då utgör mitt liv 4% av tiden som förflutit sedan Jesus gick på jorden.En klar mätbar tidsperiod.

Så även om den tekniska utvecklingen vill lura oss att tro annat, så ligger den bibliska historien inte så långt tillbaks i tiden. Vår förmåga att utnyttja skapelsens lagar och logik gör oss dock inte till skapelsens herrar. Ibland tycks vi tro detta.

Det har snart gått 20 år sedan jag mötte Gud till ett förvandlat liv. Jag märker att saker hänt under denna tid med den del av kristenheten som jag överblickar. En negativ sak, att distansen till ordets sanningar ökat. En positiv, att längtan efter närheten till Gud ökat och att insikten ökat om att det är endast Hans ingripande som gör den efterlängtade förändringen möjlig.

Bönens läxa

När jag var 2 år gammal, år 1944, gav förlaget Filadelfia i Stockholm ut Andrew Murrays *) bok "Med Kristus i bönens skola". Den kostade 4:50 i häftat format.

På baksidan står det "Lär känna bönens hemlighet". Vidare: "Den som fattat bönens hemlighet har lärt sig en av livets svåraste läxor. Om Guds folk på allvar tog itu med sitt böneliv och bönens ande blev utgjuten, skulle tecken och under åter börja ske. Resultatet skulle bli en djupgående andlig väckelse både inåt och utåt".

I kapitel 20 finner vi att bönens högsta innebörd är att förhärliga Fadern. Så gjorde Jesus och så bör vi göra. Be om förlåtelse för våra egoistiska strävanden, för behovet av bekräftelse och låta oss bli förenade med Jesus i att göra Faderns vilja.

Att i ett överlåtet liv förenas med Gud: Låt Din vilja ske här på jorden, precis som det sker i himmelen. Att gå Herrens väg - inte en egen väg.

*) Andrew Murray (1828-1917). Sydafrikansk pastor med skotskt påbrå. Verksam inom Holländska Reformerta kyrkan.

Utbildning på gott och ont

Jag läste nyligen en tidningsartikel skriven av en pastor som betonade vikten av utbildning för kristna, främst pastorer tror jag. Det var viktigt med utbildning av alla slag, även akademisk utbildning. Om jag förstod argumentationen rätt så handlade det om att kristendomen misskrediteras genom personer som saknade utbildning och talade i okunnighet. Pastorn lyfte även fram bibelkunskap och kunskapens ord.

På intet vis vill jag argumentera mot detta, men jag har en del funderingar.

I sin ungdom kom den sydafrikanske pingstpastorn David du Plessis i konflikt med sin far. Det handlade om att David fortsatte sina studier på högre nivå och att fadern var rädd att David därigenom skulle förlora sin tro. Fadern återlämnade till och med sin egen licens som lekmannapredikant, eftersom han inte kunnat uppfostra sin son rätt.

När fadern fann att David inte förlorat sin tro så normaliserades relationen igen och David kom under sin verksamhet att ha stor nytta av sin utbildning. Herren ledde honom rätt in i de traditionella kyrkornas ledarskikt och där hade avsaknad av utbildning varit ett hinder i kommunikationen.

Den ende utbildade teologen bland apostlarna var Paulus. Hans utbildning var begränsad av den tidens tänkande inom judendomen och den förde Paulus i direkt konflikt med budskapet från Jesus. Han blev till och med förföljare av de kristna. Efter en korrigering kom denna utbildning att vara mycket värdefull för hela den kristna kyrkan ända in i vår tid.

De flesta apostlarna hade som utbildning endast en treårig bibelskola med Jesus som lärare. Med insikt given av den helige Ande, efter den första pingstdagen, så räckte detta för att klart förkunna evangeliet till omvärlden. På ett tydligt sätt och framgångsrikt.

All utbildning, i alla tider, begränsas av den tidens tänkande. Tidsandan består av ett antal tankekonstruktioner, både negativa och positiva sådana. Som troende kristen kan jag lotsas igenom dessa tankebyggnader och få en insikt i vad som är gott och vad som är dåligt. Detta kräver en levande gudsrelation och ett stort mod.

Min uppfattning är att vår västerländska kultur av i dag har starka inslag av falska tankekonstruktioner. Ställer du dig i opposition till dessa kommer du att bli ifrågasatt. Därför är det lätt att hamna fel.

Jag hörde för en tid sedan talas om en äldre, mycket kunnig pastor, som tillrättavisades av en yngre kollega som ansåg att den äldre mannen inte borde uttala sig eftersom han saknade utbildning. Leder utbildning till denna typ av arrogans så är den katastrofal och fördummande.

Bland det värsta jag vet är experter, oavsett område, som säger att lyssna nu till mig för jag är expert. Kan inte argumentationen övertyga genom sitt budskap så är det inget värt. Examen, titeln, är endast en papperskonstruktion som kan beskriva något gott, men det är ingen garanti för detta.

Vittnesbördet om mötet med Jesus behöver inget tillägg. Det är rakt och möter människans hjärta.
En förkunnelse grundad på Bibelns texter skär rakt igenom tankekonstruktioner.

Mer finns säkert att säga men jag sätter punkt här för denna gång.

I gapet mellan Gud och nationen

Mycket av den orätt som profeten Hesekiel påtalade för den dåtida staden Jerusalem, kan även återfinnas i vår tid, i vår nation.

I kapitel 22 och vers 30 säger Gud genom profeten:

 "Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet så att jag inte skulle fördärva det. Men jag fann ingen."

Denna vers säger så mycket och under en lång tid har den klingat i mig.

Märk att Gud är den aktive för att undvika katastrofen. Märk att personen Han söker ska stå vänd mot Gud, stå kvar inför Gud för att förvara nationen. Han kan inte stå inför Gud för att försvara nationens synder och säga att dessa synder ingenting betyder. Vad ska han då säga till Gud?

Profeten talar till stadens invånare. Han står vänd mot nationen och talar de ord Gud lägger i hans mun. Han står vänd mot folket.

Profeten fanns där och var lojal mot Gud och ändå säger Gud: Jag fann ingen.

Du som är förebedjare kanske säger som  jag: Herre jag vill stå inför Dig till nationens försvar. Men räcker jag till? Uppenbarligen räckte inte ens profeten Hesekiel till.

Det Gud sökte fann Han inte hos någon människa utan Han sände sin egen son, Jesus, till stadens, nationens, ja mänsklighetens försvar.

Som förebedjare är vi kallade att verka i Jesu kraft. Det var kärlek till mänskligheten som drev Jesus till korset på Golgata och till att ta på sig mänsklighetens synder. Det står att efter himmelsfärden så återkom Jesus till den himmelska tronsalen och verkar där som förebedjare för oss.

Hela kyrkan, hela den universella församlingen är kallade att samverka med Jesus i denna förbönstjänst. Vi ska stå inför Gud till nationens försvar. Inte till att bortförklara synderna, inte till att ta på sig domarrollen för att döma nationen, utan för att fyllda av kärlek bära nationen.

Denna symbios beskrivs så underbart i Jesus förbön för oss:
Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje.  Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen.  Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen.  Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.  Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.
Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig. Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.  Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett:  jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. (Joh 17:13-23)

Förbön för nationen är en kärleksgärning i Jesu namn. Märk Jesus ord: Liksom Du sänt mig så sänder jag dem. Vi är kallade till en kärleksgärning av den som av kärlek bar världens synder.

Gud har skapat människan till ett gott liv

Vi är skapade till en relation med Gud och att leva ett rikt liv tillsammans med Honom. Att vara kärleksfulla mot allt i skapelsen, att vara medskapare och använda både intellekt och fantasi som verktyg för ett rikt liv.

Så var det detta med upproret mot Gud. Syndens intåg i människans liv. Vi blir oss själva nog. Den kultur vi skapar, blir vår egen, ja faktiskt ego-fixerad. Det finns inget djup glädje i "egokulturen". Den djupa glädjen finns i det skriften talar om. Att älska Gud av hela hjärtat och att älska sina medmänniskor lika mycket som vi älskar oss själva.

Mina föräldrar älskade mig och ville skydda mig från den onda kulturen. I deras generation skapades den så kallade syndakatalogen. Den skulle vara ett hjälpmedel för mig att leva ett kristet liv. Den skrevs inte ner på papper, utan fanns bara starkt inom den kyrkans värld jag växte upp i.

Men den missade något viktigt. Upproret mot Gud finns inom människan och en kamp pågår konstant. Segern i denna kamp kommer genom en levande gudsrelation, genom att leva ett liv i den helige Andes kraft. Det är inget begränsande och negativt att erkänna sig vara en svag människa, ett behovets barn. Nej där, utan påklistrade masker, vinns livets seger.

Vår tids kultur är nog inte mer upprorisk än andra tiders kultur (eller...). Men den är mer påträngande. I teknikens och massmedias värld sprids upproret mot Gud med blixtens hastighet över hela världen och det är svårt att inte smittas. Att leva det segerrika livet är inte att skapa en lista över det onda, utan att leva i sådan närhet till den helige Ande att jag känner igen när något har sin bas i andra andemakter. Då byter jag kanal, stänger av DVD:n, slänger boken för jag vill inte leva i ett uppror mot Gud.

Tidigare satt människor framför TV:n och svalde allt. Nu sitter de i en beroendeställning till sin mobil och knappar dagen lång. TV-program kan vara bra men det mesta är skräp. Fel typ av människor blir föredömen. Med den digitala världen är det på samma sätt.

Om jag hela tiden använder mina händer till att knappa så blir det ingen tid för att knäppa händerna i bön till Gud.