På flyget hem till Sverige hamnade jag mitt i en intervju med Jonas Gardell. Gratis Aftonblad delas ut och en stort uppslagen intervju kom inför mina ögon. För de av mina få läsare som inte känner den svenska ankdammen, så är Jonas Gardell en svensk komiker och dramatiker som bottnar mycket av sitt agerande i sin homosexuella levnadsstil.
Jonas är kristen men, som jag ser det, kan han inte acceptera den bild av Jesus som framkommer i bibeltexterna. Nu har han skrivit en bok om Jesus som han hoppas ska ställa till mycket oväsen. För detta är viktigt för Jonas att det blir mycket liv runt omkring honom. Hans skräck är att ingen bryr sig om vad Jonas gör. I intervjun framgick att Jonas mamma gav honom grundtryggheten i att Jesus älskar honom oavsett vad han gör.
Plötsligt så ser jag en liten kille som som desperat vill placera sig i livets centrum och när han högt skriker: Nu har jag bevisat att Jesus inte är som de där fundamentalistiska kristna säger. För dom har fel. Då hör jag som i en efterklang: För så är det väl inte, det får inte vara så att de har rätt.
Så drabbas jag av kärlek till detta vuxna barn. Om Jesus över huvud taget betyder något i vår tid så beror det på att Han är den han är. En Jesus skapad i min eller Jonas fantasi saknar all betydelse. Men en uppstånden frälsare, som är den han är, innebär en skillnad i mitt och Jonas liv.
Jag vet inte om denna min tolkning skulle betyda annat än att Jonas skulle blir ilsken på mig, om han över huvud taget skulle läsa texten, men för mig innebär det att inte bli ilsken över en provokation, utan att i stället vara fylld av kärlek. För mig är det inte negativt att tala om vuxna barn. Jag ser barnet även i mig själv.
----------------------
”Om sedan tron omsätts i en levande praktik så innebär det konsekvenser för hela livet på alla plan. Tron ska levas mitt i vardagen och den människa som inte mött en levande tro tidigare ska se och förstå när han/hon möter en kristen som lever trons liv.”
Citat av Leif Nordlander från OAS-bladet 1/2009.
söndag 29 mars 2009
lördag 28 mars 2009
En vandring genom staden
Den svaga morgonsolen värmde mina axlar när jag gick igenom staden. Här i Spanien är det tvära kast i arkitekturen. Den personliga friheten gör att fönster i olika plan ser helt olika ut. En svenskpräglad stadsarkitekt skulle få nervsammanbrott.
Staden är så typisk för människan. Vi ska vara tillsammans med ändå göra det på vårt vis. Vi samlar en massa byggnader, vi skapar parker, men överallt möter jag vilsna blickar. Människor präglade av livsöden jag inte vet något om. Tunna kroppar som samlar sig hostande kring morgoncigaretten. Den dagliga dosen av gift som behövs för att överleva.
Att vakna i Guds skapelse är underbart, men många vaknar till ett helvete. Hur ska jag finna pengar till dagens droger. I min vandring måste jag spana efter den dolde rånaren, kommer mopeden för att rycka väska. Vill den hjälpsamme gentlemannen bara hitta min plånbok.
Jag är vaksam men inte uppfylld av rädsla. Gemenskapen med Gud gör mig trygg. Större ekonomiska värden än vad en rånare kan finna har försvunnit genom den mamonstyrda världens kollaps. Även här kan jag vara trygg. ”Herren är min herde. Mig skall intet fattas”.
I min dialog säger jag. Jag är glad för att vakna ännu en dag i din skapelse. Även till det vi människor lagt till. Till staden. Men Gud jag önskar en kärleksfull stad. En stad där Din närhet är tydlig.
Staden är så typisk för människan. Vi ska vara tillsammans med ändå göra det på vårt vis. Vi samlar en massa byggnader, vi skapar parker, men överallt möter jag vilsna blickar. Människor präglade av livsöden jag inte vet något om. Tunna kroppar som samlar sig hostande kring morgoncigaretten. Den dagliga dosen av gift som behövs för att överleva.
Att vakna i Guds skapelse är underbart, men många vaknar till ett helvete. Hur ska jag finna pengar till dagens droger. I min vandring måste jag spana efter den dolde rånaren, kommer mopeden för att rycka väska. Vill den hjälpsamme gentlemannen bara hitta min plånbok.
Jag är vaksam men inte uppfylld av rädsla. Gemenskapen med Gud gör mig trygg. Större ekonomiska värden än vad en rånare kan finna har försvunnit genom den mamonstyrda världens kollaps. Även här kan jag vara trygg. ”Herren är min herde. Mig skall intet fattas”.
I min dialog säger jag. Jag är glad för att vakna ännu en dag i din skapelse. Även till det vi människor lagt till. Till staden. Men Gud jag önskar en kärleksfull stad. En stad där Din närhet är tydlig.
fredag 27 mars 2009
Gud bryr sig om detaljer
En av mina kompisar i grannhuset här i Fuengirola växte upp i en riktigt röd Göteborgsfamilj. Hennes pappa var kommunistisk agitator och levde också i praktiken efter detta. Hemma räckte man alltid ut en hand för att hjälpa den som behövde hjälp. Pappa var trygg och kärleksfull och varnade självklart sin dotter för präster och pastorer som försökte slå i folk myter om en uppstånden Jesus. Hade Jesus funnits så var han nu död och begraven som alla andra människor.
Birgit kom att möta denne uppståndne Jesus som trettonåring och lever fortfarande i gemenskap med Honom. ”Han (Jesus) var som min pappa, en som ville hjälpa andra” säger Birgit. Jag blev djupt berörd av vittnesbördet från denna göteborgstjej.
Det spelar ingen roll vilken utgångspunkt du har, om du ärligt söker Gud så kommer han att möta dig. Sådan är Han.
Det finns något som får mig att gråta, ibland hejdlöst, det är gudsmöten i människors vardag. Guds ledning in i minsta detalj och i detta kan vi få vara delaktiga. Lyssnar vi in den helige Andes ledning så kommer vi att få uppleva hur Gud leder oss in i enskilda människors öden, in i viktiga små detaljer som bekräftar den allsmäktiges stora kärlek.
Birgit kom att möta denne uppståndne Jesus som trettonåring och lever fortfarande i gemenskap med Honom. ”Han (Jesus) var som min pappa, en som ville hjälpa andra” säger Birgit. Jag blev djupt berörd av vittnesbördet från denna göteborgstjej.
Det spelar ingen roll vilken utgångspunkt du har, om du ärligt söker Gud så kommer han att möta dig. Sådan är Han.
Det finns något som får mig att gråta, ibland hejdlöst, det är gudsmöten i människors vardag. Guds ledning in i minsta detalj och i detta kan vi få vara delaktiga. Lyssnar vi in den helige Andes ledning så kommer vi att få uppleva hur Gud leder oss in i enskilda människors öden, in i viktiga små detaljer som bekräftar den allsmäktiges stora kärlek.
torsdag 26 mars 2009
Helande
I dag upplever jag att jag ska skriva något mycket personligt. Efter en månad av sjukdom, där febern kommit och gått, så är det nästa ironiskt att skriva detta.
Inom mig bär jag sedan flera år en kallelse till att be för helande, bön för att människor ska bli friska från sjukdomar. Jag bär sedan lång tid alltid en liten oljeflaska med mig. Det är ett löfte jag gett till Gud, att alltid vara beredd. För att inte glömma detta har jag en liten oljebehållare på min nyckelknippa.
Bibelns undervisning om nådegåvorna talar om att den helige Ande fördelar dessa som Han själv vill. Detta innebär att vilken andefylld kristen som helst, vid olika tillfällen kan var redskap för Guds vilja med vilken gåva som som helst. Men det innebär också att en viss gåva tydligt kan vara i funktion hos en viss människa.
Jag har, som många kristna, varit med att be för människor som blivit friska, men bekräftelsen av den vision jag bär inom mig har inte kommit ännu. När underverk sker blir de alltid ifrågasatta och personen som är verktyget blir också ifrågasatt. Inget att eftersträva således att vara ett sådant verktyg, men det är viktigt att alla nådegåvor är i funktion i vår tid.
Inom mig bär jag sedan flera år en kallelse till att be för helande, bön för att människor ska bli friska från sjukdomar. Jag bär sedan lång tid alltid en liten oljeflaska med mig. Det är ett löfte jag gett till Gud, att alltid vara beredd. För att inte glömma detta har jag en liten oljebehållare på min nyckelknippa.
Bibelns undervisning om nådegåvorna talar om att den helige Ande fördelar dessa som Han själv vill. Detta innebär att vilken andefylld kristen som helst, vid olika tillfällen kan var redskap för Guds vilja med vilken gåva som som helst. Men det innebär också att en viss gåva tydligt kan vara i funktion hos en viss människa.
Jag har, som många kristna, varit med att be för människor som blivit friska, men bekräftelsen av den vision jag bär inom mig har inte kommit ännu. När underverk sker blir de alltid ifrågasatta och personen som är verktyget blir också ifrågasatt. Inget att eftersträva således att vara ett sådant verktyg, men det är viktigt att alla nådegåvor är i funktion i vår tid.
onsdag 25 mars 2009
Att gå förlorad
Har vi i den västerländska kyrkan rationaliserat bort den andliga kampen?
Jag läste i en bok om människor kallade till bönetjänst i mitten av artonhundratalet, som så starkt bar andra själars frälsning på sitt hjärta att de inte orkade gå på gudstjänsterna, utan hela tiden ropade till Gud för att människor inte skulle gå förlorade.
Tror vi på detta ”att gå förlorad”. I vilket fall märks det inte i vårt agerande att detta skulle vara en sanning. Västerlandet präglas i dag av humanistiskt tänkande och där återfaller allt till människan själv. Även i kyrkan har dessa tankegångar trängt in. Tanken att några skulle gå förlorade på grund av en gudsdom känns långt borta. Ett erbjudande om nåd, ja det kan vi acceptera, men detta om att ”gå förlorad”..........................
Om vi inte tror på straffet så är det logiskt att vi inte har nöd för själars frälsning. Bibeln talar om en dom och om räddning. Den som starkt bär själars frälsning inom sig är inte inriktad mot domen och rättegången, utan mot räddning och seger över ”ondskans andemakter ” som Paulus uttrycker saken.
Gode Gud lär mig att be på rätt sätt så att Din seger kommer.
Jag läste i en bok om människor kallade till bönetjänst i mitten av artonhundratalet, som så starkt bar andra själars frälsning på sitt hjärta att de inte orkade gå på gudstjänsterna, utan hela tiden ropade till Gud för att människor inte skulle gå förlorade.
Tror vi på detta ”att gå förlorad”. I vilket fall märks det inte i vårt agerande att detta skulle vara en sanning. Västerlandet präglas i dag av humanistiskt tänkande och där återfaller allt till människan själv. Även i kyrkan har dessa tankegångar trängt in. Tanken att några skulle gå förlorade på grund av en gudsdom känns långt borta. Ett erbjudande om nåd, ja det kan vi acceptera, men detta om att ”gå förlorad”..........................
Om vi inte tror på straffet så är det logiskt att vi inte har nöd för själars frälsning. Bibeln talar om en dom och om räddning. Den som starkt bär själars frälsning inom sig är inte inriktad mot domen och rättegången, utan mot räddning och seger över ”ondskans andemakter ” som Paulus uttrycker saken.
Gode Gud lär mig att be på rätt sätt så att Din seger kommer.
tisdag 24 mars 2009
Kärlekens seger
Det står i Bibeln ett ord som jag just nu inte finner. Har du det så återkom till mig. Det står något som ”Guds ögon överfar hela jorden för att finna en människa som kan stå inför Gud framför människorna”.
Varför måste han leta? Finns det inte många som är beredda att bortförklara bristerna och tillåta synderna, som säger Gud Du är ju kärlek, Du accepterar oss som vi är.
Men det är inte detta Han är ute efter. Han söker inte heller efter en åklagare. En sådan med stort Å finns redan. Vad är det då Han söker efter?
Han sökte efter Kristus som var beredd att ge sitt liv för att synden skulle besegras i människornas liv. Kristus har kommit, dött. uppstått och segrat över synden, för att vi ska upprättas till nytt liv, så detta offer behöver inte ske igen. Vi väntar på Hans återkomst.
I dag söker Han människor som är beredda att ta emot nåden från Kristus och låta kärleken flöda i sig. Att bli Kristuslika.
Det är missriktad kärlek att se någon gå under utan att varna, att inte lägga sig i för att inte störa. Det är kärlek att se det som är fel och i detta ögonblick inte förvandlas till åklagare eller domare. I stället med stor kärlek tala om den väg som redan finns öppnad till frihet, evangeliets väg.
Aposteln Paulus språk förändras när han får det profetiska budskapet om kärleken i Första Korintierbrevets trettonde kapitel. Kärlekens lov. Att ingenting du gör har någon betydelse med mindre än att det är gjort i äkta kärlek.
Vår hemmagjorda rättvisa dör inför detta, även vårt hemsnickrade kärleksbegrepp. Vi är tvungna att ge upp allt vårt eget för att den helige Ande ska kunna fylla oss med äkta vara, en delaktighet i Guds egen kärlek. Den kärlek som inte accepterar synden men som ger sitt liv för att besegra den.
PS Denna kärlek ska även ges till kristna syskon som inte har precis samma teologi som jag har. Att inte bli domare för det uppdraget har inte Gud gett mig. DS
Varför måste han leta? Finns det inte många som är beredda att bortförklara bristerna och tillåta synderna, som säger Gud Du är ju kärlek, Du accepterar oss som vi är.
Men det är inte detta Han är ute efter. Han söker inte heller efter en åklagare. En sådan med stort Å finns redan. Vad är det då Han söker efter?
Han sökte efter Kristus som var beredd att ge sitt liv för att synden skulle besegras i människornas liv. Kristus har kommit, dött. uppstått och segrat över synden, för att vi ska upprättas till nytt liv, så detta offer behöver inte ske igen. Vi väntar på Hans återkomst.
I dag söker Han människor som är beredda att ta emot nåden från Kristus och låta kärleken flöda i sig. Att bli Kristuslika.
Det är missriktad kärlek att se någon gå under utan att varna, att inte lägga sig i för att inte störa. Det är kärlek att se det som är fel och i detta ögonblick inte förvandlas till åklagare eller domare. I stället med stor kärlek tala om den väg som redan finns öppnad till frihet, evangeliets väg.
Aposteln Paulus språk förändras när han får det profetiska budskapet om kärleken i Första Korintierbrevets trettonde kapitel. Kärlekens lov. Att ingenting du gör har någon betydelse med mindre än att det är gjort i äkta kärlek.
Vår hemmagjorda rättvisa dör inför detta, även vårt hemsnickrade kärleksbegrepp. Vi är tvungna att ge upp allt vårt eget för att den helige Ande ska kunna fylla oss med äkta vara, en delaktighet i Guds egen kärlek. Den kärlek som inte accepterar synden men som ger sitt liv för att besegra den.
PS Denna kärlek ska även ges till kristna syskon som inte har precis samma teologi som jag har. Att inte bli domare för det uppdraget har inte Gud gett mig. DS
måndag 23 mars 2009
Avprogrammerad
Jag förbereder mig nu för återresan till Sverige. Nästan ett halvt år i Spanien har snabbt passerat. Tiden går allt fortare ju äldre jag blir, detta är väl en generell erfarenhet.
Det halva året i Spanien är för mig också en avprogrammering av TV-tittande. Jag har just nu en stor känslighet för vad jag vill och vad jag inte vill se. Via datorn har jag tillgång till ett visst TV-utbud från Sverige och det händer att jag börjar titta på ett program men snabbt känner ett motstånd i anden. Då stänger jag av, även om det är en artist som jag normalt gillar.
Hur medvetna är vi om medias andliga påverkan? Jag vet att pastor David Wilkerson för ett antal år sedan kastade ut sin TV för att vara mer disponibel för Gud. Jag känner andra som ser enbart på kristna TV-kanaler via satellit. Men inte heller detta vill jag göra. Jag vill inte konsumera kristendom, jag vill leva ut min tro mitt i livet, just i den verklighet jag lever i.
Jag respekterar att människor drar sig undan det stora bruset för att vara i avskild gudsgemenskap. Jag tror också att detta påverkar världen omkring dem i positiv riktning, men jag har ingen sådan kallelse. Min kallelse är att leva ledd av den helige Ande, mitt i livspulsen och jag ber om nåd att få en sådan kärlek till människor att mitt liv innebär en skillnad, i det som annars skulle varit. Egoismen har dessvärre fått tillräcklig mycket del av mitt liv.
Var dag en spännande del av livsresan.
Det halva året i Spanien är för mig också en avprogrammering av TV-tittande. Jag har just nu en stor känslighet för vad jag vill och vad jag inte vill se. Via datorn har jag tillgång till ett visst TV-utbud från Sverige och det händer att jag börjar titta på ett program men snabbt känner ett motstånd i anden. Då stänger jag av, även om det är en artist som jag normalt gillar.
Hur medvetna är vi om medias andliga påverkan? Jag vet att pastor David Wilkerson för ett antal år sedan kastade ut sin TV för att vara mer disponibel för Gud. Jag känner andra som ser enbart på kristna TV-kanaler via satellit. Men inte heller detta vill jag göra. Jag vill inte konsumera kristendom, jag vill leva ut min tro mitt i livet, just i den verklighet jag lever i.
Jag respekterar att människor drar sig undan det stora bruset för att vara i avskild gudsgemenskap. Jag tror också att detta påverkar världen omkring dem i positiv riktning, men jag har ingen sådan kallelse. Min kallelse är att leva ledd av den helige Ande, mitt i livspulsen och jag ber om nåd att få en sådan kärlek till människor att mitt liv innebär en skillnad, i det som annars skulle varit. Egoismen har dessvärre fått tillräcklig mycket del av mitt liv.
Var dag en spännande del av livsresan.
söndag 22 mars 2009
Segerrapport
Jag låg sjuk hemma när min fru kom hem från dagens gudstjänst. Vi har en längre tid upplevt en stark gudsnärvaro och vi upplever just Guds kärlek som verkar i oss. I dag var Guds Ande mycket närvarande i gudstjänsten och två människor tog emot Herren som sin frälsare.
PS Just när jag avslutat detta inlägg ser vi att en annan del av den globala församlingen har dopförrättning i havet utanför vår bostad DS
Lagom kristen
Människors behov av att skapa en struktur runt sig själv och den grupp de tillhör, att skapa ceremonier som man känner igen möter säkert ett behov av trygghet och igenkännande.
Jag minns en god vän som som utropade ”vår älskade kyrka” i stor glädje över allt det som vi hade tillsammans och kyrkan symboliserade detta. Platsen där vi möttes blev bilden av vår gemenskap.
Gud talade till det judiska folket om sin önskan om gemenskap. Han var nöjd med ett tält för att uppenbara sin närhet och helighet. Han ville vandra nära sitt folk. Han ville både inleda och avsluta tåget.
De å andra sidan ville bygga ett tempel som bekräftade gudsnärvaron och de ville ha en kung som symboliserade deras egen makt och framgång. Gud accepterade deras önskan och lät sin helighet komma över templet och han accepterade kungamakten men varnade för dess konsekvenser.
Det fascinerar mig att den Allsmäktige tar sådan hänsyn, är så mån om vår integritet. Ja Han tar oss på större allvar än vad vi själva gör. När jag begrundar detta växer jag i integritet. Men det ställer också krav på min lyhördhet för Guds vilja med den församling, där jag ingår i ledarskapet. Gud respekterar våra beslut och kör inte över det andliga ledarskapet, men det kan få till konsekvens att våra beslut begränsar Guds möjlighet att bruka vår församling.
Tänk dig en kristen gemenskap som inte begränsar olika initiativ som Gud inspirerat till. Där kan så mycket ske samtidigt. Meditativa inriktningar kan kombineras med utåtriktade. Lovsånger kan kombineras med mäktiga psalmer. Vissa gör praktiska saker, andra söker Guds närhet. Men ofta vill vi ha kontroll över det som ska ske. ”Gode Gud ge oss väckelse - men lagom mycket, eller i alla fall det sätt jag önskar”.
Jag minns en god vän som som utropade ”vår älskade kyrka” i stor glädje över allt det som vi hade tillsammans och kyrkan symboliserade detta. Platsen där vi möttes blev bilden av vår gemenskap.
Gud talade till det judiska folket om sin önskan om gemenskap. Han var nöjd med ett tält för att uppenbara sin närhet och helighet. Han ville vandra nära sitt folk. Han ville både inleda och avsluta tåget.
De å andra sidan ville bygga ett tempel som bekräftade gudsnärvaron och de ville ha en kung som symboliserade deras egen makt och framgång. Gud accepterade deras önskan och lät sin helighet komma över templet och han accepterade kungamakten men varnade för dess konsekvenser.
Det fascinerar mig att den Allsmäktige tar sådan hänsyn, är så mån om vår integritet. Ja Han tar oss på större allvar än vad vi själva gör. När jag begrundar detta växer jag i integritet. Men det ställer också krav på min lyhördhet för Guds vilja med den församling, där jag ingår i ledarskapet. Gud respekterar våra beslut och kör inte över det andliga ledarskapet, men det kan få till konsekvens att våra beslut begränsar Guds möjlighet att bruka vår församling.
Tänk dig en kristen gemenskap som inte begränsar olika initiativ som Gud inspirerat till. Där kan så mycket ske samtidigt. Meditativa inriktningar kan kombineras med utåtriktade. Lovsånger kan kombineras med mäktiga psalmer. Vissa gör praktiska saker, andra söker Guds närhet. Men ofta vill vi ha kontroll över det som ska ske. ”Gode Gud ge oss väckelse - men lagom mycket, eller i alla fall det sätt jag önskar”.
lördag 21 mars 2009
Vi behöver fler Karmel!
Profeten Elia utmanade avgudaprästerna på berget Karmel. En envig som var helt beroende av att Gud skulle bekräfta sin makt. Ett under av den sorten som inte kunde förklaras bort och som fick Israels folk att återvända till Gud. (1:a Kungaboken 18:20-40)
Under första delen av nittonhundratalet fanns en fyrtioårig missionär verksam inom Holländska reformerta kyrkan i Sydafrika. Hans namn var David Pypers. Han var verksam bland människor av indiskt ursprung i Sydafrika.
Till denna grupp kom en teolog från Indien som helt förkastade Jesu gudom och som fick många att ställa sig frågande till David Pypers undervisning.
David inbjöd teologen på en duell och detta fick mycken publicitet. Han hyrde in stadion och trettio tusen besökare kom dit. Inför denna skara talade först teologen och framställde kristendomen som ett falsarium sedan talade David Pypers lika lång tid.
Efter detta förklarade han nu har vi talat lika länge men det finns bara ett sätt att bevisa vad som är riktigt, Jesus själv måste uppenbara sig.
David frågade efter någon bland åhörarna som förklarats obotligt sjuk. En kvinna kom fram och flera läkare, bland dem hennes egen läkare, förklarade sjukdomen som obotlig. Sedan bad David och kvinnan blev helad inför allas ögon.
Teologen blev arg och förklarade helandet som en bluff som inte skulle hålla över tiden, men ingen lyssnade på honom och helandet kunde sedan följas upp som bestående. Tilläggas kan att David Pypers fortsatte som missionär men inte som ”helandepredikant”. Han fick dessutom kritik från sin egen kyrka för att han hade agerat utan synodens tillstånd.
Vi känner väl igen detta med otrons teologer utanför och dess värre även inom kyrkorna. Skulle jag våga agera som David Pypers? Jag darrar inför denna fråga, men visst behöver vi fler Karmel i vår tid.
- - - - - - -
Källa ”Man kallar mig Mr Pingst” av David du Plessis sidan 100-103.
Under första delen av nittonhundratalet fanns en fyrtioårig missionär verksam inom Holländska reformerta kyrkan i Sydafrika. Hans namn var David Pypers. Han var verksam bland människor av indiskt ursprung i Sydafrika.
Till denna grupp kom en teolog från Indien som helt förkastade Jesu gudom och som fick många att ställa sig frågande till David Pypers undervisning.
David inbjöd teologen på en duell och detta fick mycken publicitet. Han hyrde in stadion och trettio tusen besökare kom dit. Inför denna skara talade först teologen och framställde kristendomen som ett falsarium sedan talade David Pypers lika lång tid.
Efter detta förklarade han nu har vi talat lika länge men det finns bara ett sätt att bevisa vad som är riktigt, Jesus själv måste uppenbara sig.
David frågade efter någon bland åhörarna som förklarats obotligt sjuk. En kvinna kom fram och flera läkare, bland dem hennes egen läkare, förklarade sjukdomen som obotlig. Sedan bad David och kvinnan blev helad inför allas ögon.
Teologen blev arg och förklarade helandet som en bluff som inte skulle hålla över tiden, men ingen lyssnade på honom och helandet kunde sedan följas upp som bestående. Tilläggas kan att David Pypers fortsatte som missionär men inte som ”helandepredikant”. Han fick dessutom kritik från sin egen kyrka för att han hade agerat utan synodens tillstånd.
Vi känner väl igen detta med otrons teologer utanför och dess värre även inom kyrkorna. Skulle jag våga agera som David Pypers? Jag darrar inför denna fråga, men visst behöver vi fler Karmel i vår tid.
- - - - - - -
Källa ”Man kallar mig Mr Pingst” av David du Plessis sidan 100-103.
fredag 20 mars 2009
Överraskad och överväldigad
I går var jag i köket hela dagen. Inte mitt utan Turistkyrkans kök.
Pastor Bernt, sångledare Berno och jag spelar boule i en solkustklubb som heter Tres Coronas.
Vi har under en tid önskat bjuda in våra vänner till kyrkan för en cafékväll med ett sång och musikprogram. På frågan hur många som kommer blev svaret, drygt tjugo stycken.
Så tillsammans med våra egna räknade vi med ett sjutiotal, men oj vad vi hade fel.
Redan en halv timme före började människor att strömma till. Våra boulevänner i dubbel mängd och deras bekanta som hade hört talas om evenemanget.
Vackert dukade bord fick kompletteras med nyuppsatta. varje bord vi kunde uppbringa fick tas fram. Varje brödbit jag kunde hitta fick förvandlas till en macka. Ett ”bespisningsunder”, det blev bröd över och även om man fick vänta på kaffetåren så var alla glada.
När våra vänner tackade så såg jag att många var uppriktigt berörda av det sångprogram vi haft och när min fru och jag sent somnade med trötta kroppar efter en dag i köket, så var vi så tacksamma för denna succé.
Vi ville visa att kristna är vanliga människor som har ett underbart budskap att överbringa. Även om alla inte nödvändigtvis kunde ta detta till sig, så upplevde jag en helig Andes närvaro i allt som skedde.
Detta var inga teologiska tankar, men det är befriande att befinna sig i mitt i livspulsen.
Pastor Bernt, sångledare Berno och jag spelar boule i en solkustklubb som heter Tres Coronas.
Vi har under en tid önskat bjuda in våra vänner till kyrkan för en cafékväll med ett sång och musikprogram. På frågan hur många som kommer blev svaret, drygt tjugo stycken.
Så tillsammans med våra egna räknade vi med ett sjutiotal, men oj vad vi hade fel.
Redan en halv timme före började människor att strömma till. Våra boulevänner i dubbel mängd och deras bekanta som hade hört talas om evenemanget.
Vackert dukade bord fick kompletteras med nyuppsatta. varje bord vi kunde uppbringa fick tas fram. Varje brödbit jag kunde hitta fick förvandlas till en macka. Ett ”bespisningsunder”, det blev bröd över och även om man fick vänta på kaffetåren så var alla glada.
När våra vänner tackade så såg jag att många var uppriktigt berörda av det sångprogram vi haft och när min fru och jag sent somnade med trötta kroppar efter en dag i köket, så var vi så tacksamma för denna succé.
Vi ville visa att kristna är vanliga människor som har ett underbart budskap att överbringa. Även om alla inte nödvändigtvis kunde ta detta till sig, så upplevde jag en helig Andes närvaro i allt som skedde.
Detta var inga teologiska tankar, men det är befriande att befinna sig i mitt i livspulsen.
onsdag 18 mars 2009
Att leva i världen men inte av världen.
När jag mediterar över denna bibelns undervisning tänker jag först. Varför måste det påpekas att jag ska leva i världen? Jag gör ju detta och kan inte annat, eller?
Människan kan välja att inte vara närvarande i det liv hon har att leva. Den som har mött Gud kan tro sig leva ett bättre liv om man förandligar sitt liv? Svävar på några heliga moln genom livet.
Men Gud har skapat oss till människor, till ett liv på jorden och dessutom uppmanat oss att ta ansvar i detta liv. Att vara förvaltare.
Men var har jag min källa, vilket vatten dricker jag. Rent klart vatten från den källan som säger drick av mig så får du evigt liv. Eller sörplar jag i mig någon blandning med tillsatser som inte är bra för mig? Som bryter ner mig.
Var källar jag mitt liv?
Gör detta under ständig bön och lovsång.
Det vill säga leva närvarande i livet, se vad som händer runt omkring mig och ta ansvar för detta liv, glädjas över detta liv men vara i ständig relation med Gud genom Hans helige Ande.
Att älska andra lika mycket som sig själv. Att förlåta för att själv bli förlåten.
Detta är ett kraftfullt liv, närvarande, inte upptagen av konflikter och självömkan, beredd att ta ansvar och fylld av kärlek. En idealbild? Kan tyckas så, men inte nödvändigtvis, trots att vi är svaga. Att leva i Guds kraft för oss mot ett sådant liv.
Människan kan välja att inte vara närvarande i det liv hon har att leva. Den som har mött Gud kan tro sig leva ett bättre liv om man förandligar sitt liv? Svävar på några heliga moln genom livet.
Men Gud har skapat oss till människor, till ett liv på jorden och dessutom uppmanat oss att ta ansvar i detta liv. Att vara förvaltare.
Men var har jag min källa, vilket vatten dricker jag. Rent klart vatten från den källan som säger drick av mig så får du evigt liv. Eller sörplar jag i mig någon blandning med tillsatser som inte är bra för mig? Som bryter ner mig.
Var källar jag mitt liv?
Gör detta under ständig bön och lovsång.
Det vill säga leva närvarande i livet, se vad som händer runt omkring mig och ta ansvar för detta liv, glädjas över detta liv men vara i ständig relation med Gud genom Hans helige Ande.
Att älska andra lika mycket som sig själv. Att förlåta för att själv bli förlåten.
Detta är ett kraftfullt liv, närvarande, inte upptagen av konflikter och självömkan, beredd att ta ansvar och fylld av kärlek. En idealbild? Kan tyckas så, men inte nödvändigtvis, trots att vi är svaga. Att leva i Guds kraft för oss mot ett sådant liv.
måndag 16 mars 2009
Upp till kamp!!
Jag gillar karga kompromisslösa människor som sätter sin tilltro till Gud och Hans löften.
Det är så jag skulle vilja vara. Jag säger inte att jag är sådan, men jag gillar dessa trons män och kvinnor.
Skrothandlaren från Värmland,F A Boltzius. Kryckor i mängd lämnades vid hans hem. Tron på Gud och tilltron på starkt kaffe. Frågade man är det herrn som helar människor så, svarade han blankt nej, utan vidare kommentar. Om någon var så dum att han inte insåg att det var Gud som helade så var det inte värt att besvara. Enkla predikningar om tro men ingen kompromiss för att passa in. Pressen rasade och Gud helade.
Boltzius fick vara ett redskap för att hela Georg Gustavsson när Georg var en liten pojke och överlämnade samtidigt en profetia om Georgs liv. Jag gillar Georg. Först blev han revolutionär sedan predikant. Man skojar om hans predikostil och färgrika berättelseform. Men han står fast i tron på Herren och Herren bekräftar sig i det Georg gör. Mängder av människor kan vittna om helande under. Väckelser bryter fram.
Rörmokaren från mellersta England Smith Wigglesworth. Ordfattig analfabet, som undervisades av frun och fylldes till bredden av den helige Ande och då kunde han tala på sitt sätt. Blev en trons apostel, känd över hela världen. Burdus? Ja, Men full av äkta kärlek och tilltro till Gud. Profet? Ja.
Kritiserad? Ja. Till helande och välsignelse? JA!!
Jag gillar också bönens hjältar. En god vän till mig har burit sin hemförsamling i bön under många år. Hon går sin egen väg och många mer ”anpassade kristna” i hennes församling förstår inte detta. De känner nog en viss respekt, men tycker samtidigt att hon hör till en förgången tid.
Vad de inte förstår är att allt vad de upplever i framgång i församlingen bygger på hennes och andra bönekämpars kamp. Kvinnor och män.
När Herren kallar fram böneartelleriet, tanterna och farbröderna, då darrar fienden. Halleluja!
Det är så jag skulle vilja vara. Jag säger inte att jag är sådan, men jag gillar dessa trons män och kvinnor.
Skrothandlaren från Värmland,F A Boltzius. Kryckor i mängd lämnades vid hans hem. Tron på Gud och tilltron på starkt kaffe. Frågade man är det herrn som helar människor så, svarade han blankt nej, utan vidare kommentar. Om någon var så dum att han inte insåg att det var Gud som helade så var det inte värt att besvara. Enkla predikningar om tro men ingen kompromiss för att passa in. Pressen rasade och Gud helade.
Boltzius fick vara ett redskap för att hela Georg Gustavsson när Georg var en liten pojke och överlämnade samtidigt en profetia om Georgs liv. Jag gillar Georg. Först blev han revolutionär sedan predikant. Man skojar om hans predikostil och färgrika berättelseform. Men han står fast i tron på Herren och Herren bekräftar sig i det Georg gör. Mängder av människor kan vittna om helande under. Väckelser bryter fram.
Rörmokaren från mellersta England Smith Wigglesworth. Ordfattig analfabet, som undervisades av frun och fylldes till bredden av den helige Ande och då kunde han tala på sitt sätt. Blev en trons apostel, känd över hela världen. Burdus? Ja, Men full av äkta kärlek och tilltro till Gud. Profet? Ja.
Kritiserad? Ja. Till helande och välsignelse? JA!!
Jag gillar också bönens hjältar. En god vän till mig har burit sin hemförsamling i bön under många år. Hon går sin egen väg och många mer ”anpassade kristna” i hennes församling förstår inte detta. De känner nog en viss respekt, men tycker samtidigt att hon hör till en förgången tid.
Vad de inte förstår är att allt vad de upplever i framgång i församlingen bygger på hennes och andra bönekämpars kamp. Kvinnor och män.
När Herren kallar fram böneartelleriet, tanterna och farbröderna, då darrar fienden. Halleluja!
söndag 15 mars 2009
Livbåtsarmadan
David Wilkerson, en förkunnare jag har stor förtroende för, har enligt tidningar kommit med en profetisk hälsning om bland annat störningar av livsmedelsförsörjningen genom kriminella aktiviteter.
När jag hörde denna tyckte jag att det lät överdrivet och ville därför pröva detta i bön. Jag hörde inget svar av typen detta är rätt eller detta är fel.
Vad som hände var att jag för min inre syn såg ett upprört vatten med många båtar av en storlek som en större livbåt. Det var inte storm men vattnet var upprört. Jag tänkte då att detta var en situation efter ett större fartygs förlisning, men fick klart för mig att så inte var fallet.
Människorna i båtarna hade helt enkelt valt att färdas i båtar av denna typ och storlek. Det fanns ingen uppgivenhet, eller oordning bland båtarna utan de rörde sig samordnat åt samma håll. Det var en samordnad armada av livbåtar. Jag förstod att det var kristna som inte längre hade förtroende för de stora fartygen, skeppen, utan de valde i stället att färdas i båtar av livbåtens storlek och de rörde sig stadigt över havet.
Detta var det svar jag fick på min förfrågan. Efter detta svar gick jag in på u-tube och lyssnade på David Wilkerson om den ekonomiska krisen och det fanns inget i det jag där hörde som kändes fel.
När jag hörde denna tyckte jag att det lät överdrivet och ville därför pröva detta i bön. Jag hörde inget svar av typen detta är rätt eller detta är fel.
Vad som hände var att jag för min inre syn såg ett upprört vatten med många båtar av en storlek som en större livbåt. Det var inte storm men vattnet var upprört. Jag tänkte då att detta var en situation efter ett större fartygs förlisning, men fick klart för mig att så inte var fallet.
Människorna i båtarna hade helt enkelt valt att färdas i båtar av denna typ och storlek. Det fanns ingen uppgivenhet, eller oordning bland båtarna utan de rörde sig samordnat åt samma håll. Det var en samordnad armada av livbåtar. Jag förstod att det var kristna som inte längre hade förtroende för de stora fartygen, skeppen, utan de valde i stället att färdas i båtar av livbåtens storlek och de rörde sig stadigt över havet.
Detta var det svar jag fick på min förfrågan. Efter detta svar gick jag in på u-tube och lyssnade på David Wilkerson om den ekonomiska krisen och det fanns inget i det jag där hörde som kändes fel.
lördag 14 mars 2009
Lämna mig ifred!
I ett glatt sällskap som festade på, var det en kvinna som var tystare än de andra. När hon lämnat sällskapet så sa lustigkurren: ”Hon är nog religiös och ska förbereda sig för kyrkan”. Ett allmänt mullrande skratt blev svaret från gruppen.
Den här kvinnan var inte religiös vad jag vet. Men illustrationen av hur distans skapas är tydlig.
Som kristen är du inte bara den människa du är, utan du bär en börda av alla fördomar som finns om kristna. Som detta att undvika glädje, att söka det dystra.
Jag minns att min fru och jag bjöds av en affärskollega på en jämn födelsedag. Det var ett stort party med inhyrd, mycket duktig, orkester och dignande festrätter. Vi trivdes mycket bra och hade riktigt roligt under kvällen.
Dagen efter var vi i vår hemkyrka och mötte Guds närvaro i lovsång och nattvard. Vi konstaterade efteråt att den glädje vi kände här inför Gud hade en kvalitet som inte uppnåddes av den mest välarrangerade fest.
Denna djupa innerliga glädje som lever kvar i vardagen unnar jag alla människor!
Men hur når jag fram förbi alla fördomar? Bibeln talar om att våra ögon måste öppnas, att vi då kan upptäcka frälsningens hemlighet. Vill vi söka hjälper oss den helige Ande att hitta fram.
Den här kvinnan var inte religiös vad jag vet. Men illustrationen av hur distans skapas är tydlig.
Som kristen är du inte bara den människa du är, utan du bär en börda av alla fördomar som finns om kristna. Som detta att undvika glädje, att söka det dystra.
Jag minns att min fru och jag bjöds av en affärskollega på en jämn födelsedag. Det var ett stort party med inhyrd, mycket duktig, orkester och dignande festrätter. Vi trivdes mycket bra och hade riktigt roligt under kvällen.
Dagen efter var vi i vår hemkyrka och mötte Guds närvaro i lovsång och nattvard. Vi konstaterade efteråt att den glädje vi kände här inför Gud hade en kvalitet som inte uppnåddes av den mest välarrangerade fest.
Denna djupa innerliga glädje som lever kvar i vardagen unnar jag alla människor!
Men hur når jag fram förbi alla fördomar? Bibeln talar om att våra ögon måste öppnas, att vi då kan upptäcka frälsningens hemlighet. Vill vi söka hjälper oss den helige Ande att hitta fram.
fredag 13 mars 2009
Kan jag älska hela flocken?
I min ungdom spelade jag bastuba i en blåsorkester. Det fanns ett musikstycke som hette ”Den store hvide flok”. Jag älskade detta stycke som hade ett så pampigt inslag där jag fick blåsa ut så mycket jag kunde. Titeln är norsk eller dansk och hänvisar till den stora vita skaran som är samlad inför Guds tron enligt uppenbarelseboken. Då ska vi alla mötas.
Jag har faktiskt fått en kärlek till hela kyrkan, den universella församlingen. Kärleken som växt fram innehåller en förståelse för att ingen del av församlingen är perfekt. Varje del av kyrkan innehåller mänskliga påbyggningar som tyvärr anses viktiga inom just den delen av kyrkan.
Ibland hör man frikyrkomänniskor som kritiserar helgontraditionen inom katolska kyrkan. Samtidigt kan man åka miltals för att höra en viss förkunnare eller möta en viss helbrägdagörare. I båda fallen tror man att en speciell välsignelse kommer en till del om man går denna väg via en annan människa.
Under den långa period i mitt liv då jag lämnade allt vad kristendom hette, så var jag övertygad att alltihop bara var mänskligt agerande. När jag så mötte Guds närvaro och kom i samklang med Honom så var allt lätt. När jag sedan konfronterades med min fortsatta ofullkomlighet så blev detta jobbigt och jag kände mig misslyckad. Sedan lade jag detta misslyckande inför Gud och då hände detta att jag växte till en ny trygghet och under denna process fick jag förståelse för kyrkans begränsningar och fick kärlek till de ofullkomliga heliga. Ja vi kallas faktiskt de heliga i Bibeln, vi som tagit emot nåden från Jesus. Att vi är ofullkomliga är helt uppenbart. Men heliga är vi genom Jesus offer på Golvgata.
Jag är minsann en lika god människa som dom som kallar sig kristna kan man höra den självrättfärdige säga. Detta är verkligen sant. Men vare sig jag är kristen eller inte hjälper min egenrättfärdighet mig inte alls.
Inom alkoholistvården finns en sanningen punkt där man erkänner att man är alkoholist. Från denna punkt kommer erkännandet av att man också är i behov att hjälp för att gå vidare.
Samma typ av erkännande skulle behövas för förtalaren, den missunnsamme, den egenrättfärdige, mammondyrkaren, sexmissbrukaren eller vad det nu kan vara som binder just en person.
Gud har skapat oss till frihet, en fri glad relation med Honom själv och till gemenskap med varandra, ja till gemenskap med hela flocken.
Jag har faktiskt fått en kärlek till hela kyrkan, den universella församlingen. Kärleken som växt fram innehåller en förståelse för att ingen del av församlingen är perfekt. Varje del av kyrkan innehåller mänskliga påbyggningar som tyvärr anses viktiga inom just den delen av kyrkan.
Ibland hör man frikyrkomänniskor som kritiserar helgontraditionen inom katolska kyrkan. Samtidigt kan man åka miltals för att höra en viss förkunnare eller möta en viss helbrägdagörare. I båda fallen tror man att en speciell välsignelse kommer en till del om man går denna väg via en annan människa.
Under den långa period i mitt liv då jag lämnade allt vad kristendom hette, så var jag övertygad att alltihop bara var mänskligt agerande. När jag så mötte Guds närvaro och kom i samklang med Honom så var allt lätt. När jag sedan konfronterades med min fortsatta ofullkomlighet så blev detta jobbigt och jag kände mig misslyckad. Sedan lade jag detta misslyckande inför Gud och då hände detta att jag växte till en ny trygghet och under denna process fick jag förståelse för kyrkans begränsningar och fick kärlek till de ofullkomliga heliga. Ja vi kallas faktiskt de heliga i Bibeln, vi som tagit emot nåden från Jesus. Att vi är ofullkomliga är helt uppenbart. Men heliga är vi genom Jesus offer på Golvgata.
Jag är minsann en lika god människa som dom som kallar sig kristna kan man höra den självrättfärdige säga. Detta är verkligen sant. Men vare sig jag är kristen eller inte hjälper min egenrättfärdighet mig inte alls.
Inom alkoholistvården finns en sanningen punkt där man erkänner att man är alkoholist. Från denna punkt kommer erkännandet av att man också är i behov att hjälp för att gå vidare.
Samma typ av erkännande skulle behövas för förtalaren, den missunnsamme, den egenrättfärdige, mammondyrkaren, sexmissbrukaren eller vad det nu kan vara som binder just en person.
Gud har skapat oss till frihet, en fri glad relation med Honom själv och till gemenskap med varandra, ja till gemenskap med hela flocken.
torsdag 12 mars 2009
Sorgen över sekten
I grunden finns det två kanske tre olika slags sekter. Den högmanipulativa, där någon medvetet skapar ett religionsliknade mönster. Skapar en trygghetsmatta för att tjäna pengar. Även om det är omöjligt för en utomstående att veta andras inre drivkrafter så är för mig scientologerna en sådan sekt. När jag av en tillfällighet fick möjlighet att läsa deras lärarmaterial så häpnade jag
Sedan finns det religioner som lyfter fram den andlige ledaren till en auktoritet på ett så starkt sätt. Den traditionen finns inom hinduismen och innefattar att uppnå en annan andlig nivå som står över andra. Gurun har sanningen. Det finns säkert gurus som tror sig vara det de säger sig vara och andra som upptäcker möjligheten att manipulera människor. En tid i mitt liv fanns jag i en ledarträning som hade rötter som slingrade sig åt detta håll. Jag såg människor som var kursberoende och som i varje kurs upptäckte sanningen för att sedan vänta på nästa kurs.
Den kristna sekten ser jag som en perversifierad variant av den kristna kärleken. Varför blir den pervers? Jo någon upphöjer sig och vill ta över den upphöjdhet som endast tillhör Gud. Det var samma sak som hände lovsångsledaren Satan i himmelen och detta blev hans fall.
Det osunda kan uppstå i en kyrka. En stark ledare uppstår som har höga tankar om sig själv och som inte mött ödmjukheten inför Gud. En annan ledare kan ha fallit för frestelser och inte varit beredd att klara upp detta. Då blir fallet oundvikligt.
Hängivenhet inför Gud är naturligt för människan och vi är lyckliga när vi får uttrycka denna hängivenhet. När pingströrelsen bröt igenom i början av förra seklet så betraktades den av många som en sekt. Men den var ingen sekt även om det säkert fanns enskilda sammanhang där sektvarning var på sin plats.
I den första kristna församlingen var det naturligt både att profetera och att pröva profetiorna. Ingen kunde komma med en sanning från Gud utan att bli prövad av andra profeter. Det naturliga kärleksfulla prövningen är så viktig. Att se att även den mest älskade pastor är en bräcklig människa som både ska stödjas och prövas.
Pröva gärna vad jag här har sagt-
Sedan finns det religioner som lyfter fram den andlige ledaren till en auktoritet på ett så starkt sätt. Den traditionen finns inom hinduismen och innefattar att uppnå en annan andlig nivå som står över andra. Gurun har sanningen. Det finns säkert gurus som tror sig vara det de säger sig vara och andra som upptäcker möjligheten att manipulera människor. En tid i mitt liv fanns jag i en ledarträning som hade rötter som slingrade sig åt detta håll. Jag såg människor som var kursberoende och som i varje kurs upptäckte sanningen för att sedan vänta på nästa kurs.
Den kristna sekten ser jag som en perversifierad variant av den kristna kärleken. Varför blir den pervers? Jo någon upphöjer sig och vill ta över den upphöjdhet som endast tillhör Gud. Det var samma sak som hände lovsångsledaren Satan i himmelen och detta blev hans fall.
Det osunda kan uppstå i en kyrka. En stark ledare uppstår som har höga tankar om sig själv och som inte mött ödmjukheten inför Gud. En annan ledare kan ha fallit för frestelser och inte varit beredd att klara upp detta. Då blir fallet oundvikligt.
Hängivenhet inför Gud är naturligt för människan och vi är lyckliga när vi får uttrycka denna hängivenhet. När pingströrelsen bröt igenom i början av förra seklet så betraktades den av många som en sekt. Men den var ingen sekt även om det säkert fanns enskilda sammanhang där sektvarning var på sin plats.
I den första kristna församlingen var det naturligt både att profetera och att pröva profetiorna. Ingen kunde komma med en sanning från Gud utan att bli prövad av andra profeter. Det naturliga kärleksfulla prövningen är så viktig. Att se att även den mest älskade pastor är en bräcklig människa som både ska stödjas och prövas.
Pröva gärna vad jag här har sagt-
onsdag 11 mars 2009
Ta sin tro på allvar
"Denna starka längtan att finna sig själv och sin plats i kyrkan är ett äkta tecken på den helige Andes verk"
"I dag förverkligar man antingen sin tro med hängivenhet, allvar och glädje - eller också låter man den dö"
Påven Paulus VI pingsten 1975 *
Min vän pastor Kjell Ohldieck talade om "Guds folk i et sekulisert Europa" nyligen här i Fuengirola. Han har en orubblig tro på att det sådda kornet i Europa kommer att ge resultat i en väckelse. I en intervju jag gjorde talade han om en tid där vi kristna får det svårt och i detta väljer vi att ta vår tro på allvar eller så väljer vi att se kristendomen som en social verksamhet. Detta val går tvärs igenom kyrkorna.
Kjell är pastor inom De frie evangeliske forsamlinger i Norge och i kyrkogeografin är detta långt ifrån påven Paulus VI. Skillnaden i det mesta är säkert enorm.
I mitt fall innebar detta att ta min tro på allvar att jag i går höll ett bibelstudium över Jesaja 52 och Matteus 28. Jättejobbigt tema som var svårt att formulera. "Att på djupet vara delaktig i det profetiska skeendet i Israel".
Det var inte så många åhörare, talaren var inspirerad av den helige Ande men talade om något vårt. En av åhörarna blev klart inspirerad av temat och detta gladde mig. Förberedelserna var tunga och kampfyllda men Herren gav mig ett facit att jämföra utfallet med. Jag skrev ned detta ordagrant en natt i början av förberedelserna:
- Mitt löfte till Israel har jag aldrig tagit tillbaka.
- Mitt löfter till hedningarna (dvs bland andra Börge) gäller likaväl.
- De är sammanlänkande i min son Jesus.
- Hur blir du delaktig i glädjebudskapet om Israel?
- Du kan inte avvisa Israel och mitt löfte tll Israel.
- Jag välsignar Jerusalem nu.
- Min dag är nära.
- Som troende går du en rak väg och gläds över mina profetior.
Jesaja 52 vers 1-2
".....kläd dig i högtidsskrud, du Jerusalem, du heliga stad.......Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem." Utdrag ur Folkbibelns översättning.
Jesaja 52 är inledningen till en Kristusprofetsia som fortsätter i kapitel 53 och som omfattar händelser som redan skett och händelser som kommer att ske vid Jesu återkomst.
Uppmaningen till Jerusalem avsåg tiden efter judarnas uttåg ur Babel och helt klart den avser vår tid. Gläds du över det profetiska skeendet eller har du bara åsikter om vad som sker i politiken?
------------------------------------------------
* Källa: "man kallar mig mr Pingst" av David du Plessis, sid 252-253
"I dag förverkligar man antingen sin tro med hängivenhet, allvar och glädje - eller också låter man den dö"
Påven Paulus VI pingsten 1975 *
Min vän pastor Kjell Ohldieck talade om "Guds folk i et sekulisert Europa" nyligen här i Fuengirola. Han har en orubblig tro på att det sådda kornet i Europa kommer att ge resultat i en väckelse. I en intervju jag gjorde talade han om en tid där vi kristna får det svårt och i detta väljer vi att ta vår tro på allvar eller så väljer vi att se kristendomen som en social verksamhet. Detta val går tvärs igenom kyrkorna.
Kjell är pastor inom De frie evangeliske forsamlinger i Norge och i kyrkogeografin är detta långt ifrån påven Paulus VI. Skillnaden i det mesta är säkert enorm.
I mitt fall innebar detta att ta min tro på allvar att jag i går höll ett bibelstudium över Jesaja 52 och Matteus 28. Jättejobbigt tema som var svårt att formulera. "Att på djupet vara delaktig i det profetiska skeendet i Israel".
Det var inte så många åhörare, talaren var inspirerad av den helige Ande men talade om något vårt. En av åhörarna blev klart inspirerad av temat och detta gladde mig. Förberedelserna var tunga och kampfyllda men Herren gav mig ett facit att jämföra utfallet med. Jag skrev ned detta ordagrant en natt i början av förberedelserna:
- Mitt löfte till Israel har jag aldrig tagit tillbaka.
- Mitt löfter till hedningarna (dvs bland andra Börge) gäller likaväl.
- De är sammanlänkande i min son Jesus.
- Hur blir du delaktig i glädjebudskapet om Israel?
- Du kan inte avvisa Israel och mitt löfte tll Israel.
- Jag välsignar Jerusalem nu.
- Min dag är nära.
- Som troende går du en rak väg och gläds över mina profetior.
Jesaja 52 vers 1-2
".....kläd dig i högtidsskrud, du Jerusalem, du heliga stad.......Skaka stoftet av dig, stå upp och intag din plats, Jerusalem." Utdrag ur Folkbibelns översättning.
Jesaja 52 är inledningen till en Kristusprofetsia som fortsätter i kapitel 53 och som omfattar händelser som redan skett och händelser som kommer att ske vid Jesu återkomst.
Uppmaningen till Jerusalem avsåg tiden efter judarnas uttåg ur Babel och helt klart den avser vår tid. Gläds du över det profetiska skeendet eller har du bara åsikter om vad som sker i politiken?
------------------------------------------------
* Källa: "man kallar mig mr Pingst" av David du Plessis, sid 252-253
söndag 8 mars 2009
Världsbönedagen
På bilden ser du kvinnor och män av olika nationalitet som tar varandra i händerna och beder "Fader Vår" var och en på sitt eget språk.
I min vision av att leva långa tider i Fuengirola, Spanien, ligger att staden ska bli en sådan stad där de kristna kommer samman i bön. En stad där Kristi enhet växer.
Det finns exempel på orter runt om i världen där en speciell Guds välsignelse kommit efter en sådan enhet. Detta önskar jag för Fuengirola.
Till denna samling hade vi kommit för att en kvinna, Birgit Petersson, burit visionen om delaktighet i den globala världsbönedagen här i Fuengirola.
Vi bad de böner kvinnor från Papua Nya Guinea hade formulerat. Vi lyssnade på en kör från Katolska kyrkan och vi sjöng "så det knakade i väggarna" O Store Gud på minst fyra språk samtidigt.
Fastän många är vi lemmar i samma kropp.
tisdag 3 mars 2009
Ljus över svårt ställe
Bernt Nordström, vår pastor här i Fuengirola, gav sig på ett svårt avsnitt i Apostlagärningarna kapitel 5, detta med Ananias och Safira.
För dig som inte är van bibelläsare så handlar det om den första församlingen i Jerusalem, som tillämpade egendomsgemenskap. Ett gift par som ägde en egendom, sålde denna och gav mycket pengar till församlingen, men undanhöll en del av summan och låtsades som de gett allt. Denna lögn innebar att båda miste livet. Ingen tvingade dem att ge pengarna men lögnen blev dödande.
Kristen tro på liv och död?!
Se det så här; den första kristna församlingen var så fylld av den Helige Ande att lögnen inte kunde tolereras. Den var en kraftfull församling. Det står att människor blev helade till och med när apostlarnas skugga föll över dem. I en sådan stark gemenskap med Gud finns det inte plats för lögnen. Den är helt enkelt omöjlig.
Jag ställde i ett tidigare inlägg frågan varför vi i dag inte har samma kraft som på apostlagärningarnas tid och hade då inget bra svar. Löftet finns där, är starkt och gäller fortfarande.
Men har vi församlingar som är på liv och död? Som är så nära Gud att det "är på riktigt".
Gud respekterar oss så högt att Han vill att vi ska stå raka och ta ansvar. Att överse med det dåliga är ingen kärleksfull lösning. Men att upprätta är kärleksfullt.
Visst, vi har behov av det är Gud som reser oss upp till ansvar, men från den stunden kan vi ständigt vara i en sann dialog. Med brister men utan lögner.
För dig som inte är van bibelläsare så handlar det om den första församlingen i Jerusalem, som tillämpade egendomsgemenskap. Ett gift par som ägde en egendom, sålde denna och gav mycket pengar till församlingen, men undanhöll en del av summan och låtsades som de gett allt. Denna lögn innebar att båda miste livet. Ingen tvingade dem att ge pengarna men lögnen blev dödande.
Kristen tro på liv och död?!
Se det så här; den första kristna församlingen var så fylld av den Helige Ande att lögnen inte kunde tolereras. Den var en kraftfull församling. Det står att människor blev helade till och med när apostlarnas skugga föll över dem. I en sådan stark gemenskap med Gud finns det inte plats för lögnen. Den är helt enkelt omöjlig.
Jag ställde i ett tidigare inlägg frågan varför vi i dag inte har samma kraft som på apostlagärningarnas tid och hade då inget bra svar. Löftet finns där, är starkt och gäller fortfarande.
Men har vi församlingar som är på liv och död? Som är så nära Gud att det "är på riktigt".
Gud respekterar oss så högt att Han vill att vi ska stå raka och ta ansvar. Att överse med det dåliga är ingen kärleksfull lösning. Men att upprätta är kärleksfullt.
Visst, vi har behov av det är Gud som reser oss upp till ansvar, men från den stunden kan vi ständigt vara i en sann dialog. Med brister men utan lögner.
Nystart
Mina inlägg har växlat i antal över tiden. På något sätt har det återspeglat min egen kamp. Jag vill inte skriva bara för att skriva utan jag vill förmedla något av det jag ser som verkligt. Orden kan bli så många. Vi får se om det nu blir så att jag återkommer oftare.
Jagets konkurs och upprättelse
Under en vecka har vi här i Turistkyrkan på Costa del Sol haft besök av vår tidigare pastor Kjell Ohldieck som under fem samlingar talat om att vara kristen i ett sekulariserat Europa. Jag upplever Kjell vara i en speciell kallelse att tala tro in i vår västerländska kyrka. Ingen självpåtagen uppgift, utan grundad i ödmjukhet men samtidigt en medvetenhet om sin kallelse.
Vi har spelat in hans förkunnelse på 3 st CD och om du önskar få tillgång till denna för eget behov så förmedlar jag den till självkostnadspris. Min e-postadress i detta fall ordf@turistkyrkan.info . Titta gärna in på vår hemsida www.turistkyrkan.info .
Under denna vecka så upplevde jag också att det nuvarande teamet här nere kom närmare varandra. Ett andligt genombrott. Gud går förunderliga vägar. Jag kommer att återkomma om vårt arbete.
Det jag egentligen vill tala om är ett eget "sammanbrott". Inför Gud ropade jag ut mitt eget tillkortakommande, jag slängde allt vad som är kyrkopolitiskt korrekt i en hög på golvet. I ett bländande ljus försvann alla mina tankar och visioner om vad jag skulle göra för Guds rike.
Kvar var bara en förlåten syndare som ropade "Herre nu vill jag inte längre att våra nationer ska vara bundna. Jag vill att Du som är stor och som kan beröra Skandinavien också ska göra detta. Jag bryr mig inte om att jag inte är värdig att tala till Dig. Du säger att Du är min far genom Kristi offer, därför talar jag som till en nära släkting. DET MÅSTE SKE NÅGOT NU!"
Då sa Han till mig. Läs Jobs bok, du finner där att när du talar till mig från den du verkligen är, inte den du tror du borde vara, då finner du att Jag är, för Jag är den Jag är och Jag älskar dig och alla, ALLA människor.
Vi har spelat in hans förkunnelse på 3 st CD och om du önskar få tillgång till denna för eget behov så förmedlar jag den till självkostnadspris. Min e-postadress i detta fall ordf@turistkyrkan.info . Titta gärna in på vår hemsida www.turistkyrkan.info .
Under denna vecka så upplevde jag också att det nuvarande teamet här nere kom närmare varandra. Ett andligt genombrott. Gud går förunderliga vägar. Jag kommer att återkomma om vårt arbete.
Det jag egentligen vill tala om är ett eget "sammanbrott". Inför Gud ropade jag ut mitt eget tillkortakommande, jag slängde allt vad som är kyrkopolitiskt korrekt i en hög på golvet. I ett bländande ljus försvann alla mina tankar och visioner om vad jag skulle göra för Guds rike.
Kvar var bara en förlåten syndare som ropade "Herre nu vill jag inte längre att våra nationer ska vara bundna. Jag vill att Du som är stor och som kan beröra Skandinavien också ska göra detta. Jag bryr mig inte om att jag inte är värdig att tala till Dig. Du säger att Du är min far genom Kristi offer, därför talar jag som till en nära släkting. DET MÅSTE SKE NÅGOT NU!"
Då sa Han till mig. Läs Jobs bok, du finner där att när du talar till mig från den du verkligen är, inte den du tror du borde vara, då finner du att Jag är, för Jag är den Jag är och Jag älskar dig och alla, ALLA människor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)