Attack på gudsman

Dagens Nyheter lever återigen upp till sin roll som en tidning som inte vågar möta den sanning som går utanför ramarna. En tidning som inte vill se saker som inte kan förklaras med naturvetenskapliga argument. Denna gång i form av en intervju som Erik Laquist gör med en serietecknare som gjort en bok om sin släkting, gudsmannen och redskapet för många helande under, F A Boltzius.

Han beskrivs i termer som ”ökänd helbrägdagörare” och ”kvacksalvare”. Paralleller dras med de nidbilder av Livets ord som florerar i media. Eget argument kopplas med eget argument och blir ”sanning”.

Släktingen David Liljemark tycker att FA:s mest sympatiska drag var att han drack kopiösa mängder med kaffe.

De flesta tidningarna i Sverige och Norge attackerade FA på den tid det begav sig. Detta på ett lika skandalöst vis som dagens DN-artikel, för att inte säga värre. Även när gudsmannen Smith Wiggelsworth besökte Sverige under första halvan av 1900-talet så ångade tidningarna på.

Finns det inga journalister som vågar tala om konstaterade under efter förbön? Är man så rädd att bli utstött och betraktad som knäpp. Under kan konstateras men men ingen vågar skriva. Men att i flock attackera det som är svårt att förklara det vågar man.

I artikeln i DN beskrivs Boltzius som en man som pekar på sig själv men en sak vet vi säkert om honom att han var en man som alltid pekade på Jesus som den som gjorde under. Sin egen roll tonade han ner. Jesus och tron på kraften i Jesu namn var det som stod i centrum för hans förkunnelse. Han var dessutom känd för en omutlig ärlighet.

Heder till gudsmän som Boltzius och Wigglesworth vi behöver sådana karaktärer även i vår tid.

Församlingen och Israel

Jag läser en bok av David Silver just nu. Den är lite tung att komma igenom, kanske för att tankarna känns ovana. Utgångspunkter är Israel och församlingen. David går tillbaks till Guds löften som är givna till det judiska folket vari vi hednakristna har blivit inympade.

Denna tanke är inte ny för mig utan den är jag väl insatt i. Men jag inser nu att ersättningsteologin, d.v.s. att det är församlingen som tar över det judiska folkets roll i nytestamentlig tid, fått ett djupare grepp i oss än vad vi först kunde tro.

Själv har jag nog sett församlingens tid som en parentes som avslutas i och med Kristi återkomst, men David Silver ser det som en samverkan där församlingen medverkar till genombrottet för det judiska folkets tro på Kristus som Messias. Inte genom evangelisationskampanjer utan genom att stödja Guds plan med Israels upprättelse. Nämnas bör att David är messianskt troende.

Livets Ords församling i Uppsala har arbetat mycket enligt dessa tankar och jag känner även till andra.

Det finns förkunnare i vår tid som har svängt till en överdriven anpassning till det judiska ursprunget. Det blir då så viktigt för oss att använda rätt ord. Beslutet i den första församlingen i Jerusalem står dock fast: Vi hednakristna behöver inte skulle ta på oss den judiska traditionen. Däremot är vi djupt förenade med Guds löften till det judiska folket och därmed nutidens Israeliska nation.

När jag samtalade med Emanuel Minos inför nylanseringen av hemsidan bonehuset.se, så betonade han just detta att vi måste be för Israel. Det är så viktigt.

Det finns risk för att synen på de frågor jag skrivit om i dag kommer att vara en stridsfråga inom kristenheten. Tecknen på detta finns.

En förnyad överlåtelse

I dag är det dag nittiotvå av de hundra dagarna jag sökt mig närmre Herren.

Vad har hänt? För några dagar sedan kom den helige Ande över mig när jag satt i min stol.. Orden bara strömmade fram i helig inspiration.

I går var vi sex herrar och en dam som sjöng på hamnplanen i Simrishamn. Min vän trubaduren Peter läste en berättelse om ett fall av sjönöd och tilltro till Gud. En verklig händelse i Simrishamn från början av förra seklet. Detta var en illustration vad enkel tro kan vara och innerlig tacksamhet till Gud. Berättelsen handlade om far och son och far var en av Elim i Simrishamns pionjärer.

Jag avslutade samlingen med en appell som jag burit inom mig. Det känns ibland som att tala ut i världsrymden och jag undrar hör någon mig? Denna tomhet som inträffar efter det att jag levererad det som finns inom mig är, vad jag förstått, något jag delar med andra talare. Har testat detta med riktiga predikanter. Att se ordet som sås ut omedelbart få frukt längtar vi efter, men det vanligaste är att det tar längre tid än så.

I morse vaknade jag med tanken på David, herdegossen, innan han blev kung. Han fylldes av vrede över att fienden smädade Israels Gud. Med sin slunga fällde han fienden Goliat. Inte i lånad rustning men med det han hade och med Guds närvaro. På samma sätt känner jag inför den andliga läget i Sverige. Mycket syns rasa men mycket är på väg att byggas upp. Många ord av ifrågasättande men även många tecken på ett spirande andligt genombrott.

Klockan var nu omkring 05:00 Min längtan ledde fram till att jag gick upp och tog på mig morgonrocken. Sedan böjde jag knä vid sängens kortsida. Hela huset är fyllt av barn och barnbarn men i den tidiga morgonen var det tyst. Jag bad i morgontystnaden en stilla bön av överlåtelse, en förnyelse av frälsningen. Herre låt mig nu kompromisslöst gå dina vägar, i Din kraft.

Humanist, agnostiker eller kristen

I svensk debatt har Humanisterna gått ut hårt och genomfört en kampanj för att ifrågasätta Guds existens. Nu senast har författaren Stefan Einhorn skrivit ett agnostiskt manifest. Jag har inte läst detta men jag såg Stefan Einhorn på morgon TV.

Jag känner sympati för Stefan och hans sätt att resonera är tilltalande. Han sa bland annat att han såg det agnostiska förhållningssättet som mer ödmjukt än humanism och troende. Kanske var det så att jag under min tid som icke troende tillhörde detta sällskap, även om jag inte funderade djupare över saken.

“Det är inte lätt att vara ödmjuk” sjungs det i visan och även om jag verkligen vill vara ödmjuk så kan jag inte förneka mötet med Jesus. Det mötet som förde mig tillbaks till tro. Så långt kan jag gå att jag inte kan vara säker på alla detaljer i den kristna tron, men att förneka det livsförvandlande mötet det gör jag inte.

Ur ett vetenskapligt perspektiv erkänner jag att Guds existens inte är bevisad eller motbevisad. Dock är det för mig som troende inte svårt att se Guds närvaro i skapelsen.

Jag tror att humanisternas kampanj är en väckelsekampanj, inte för de icke troende, men för de troende. Det är bra att sakerna sätts på sin spets. I Uppenbarelseboken finns hälsningen till församlingen i Ladiocea och i denna sägs det att Du är ljum därför vill jag utspy dig ur min mun. Att vara varm eller kall är följaktligen bättre.

Hur förhåller jag mig till angrepp på kristen tro? Står jag för mitt möte med frälsaren? I en situation där sakerna ställs på sin spets måste jag välja och jag välkomnar att min tro prövas, för det som är byggt av skräp brinner upp och det som är byggt med bra material på fast grund står kvar.

Har du som Petrus förnekat din Mästare, så minns Mästarens kärleksfulla ord. “Älskar du mig?”

Så tack Humanister för att ni rör om i grytan, tack för alla kristna som med större djup kommer att leva i sin tro och stå för sin Frälsare. Tack för de som tvingas till ett val som först kan kännas som ett fall men som i förlängningen blir en upprättelse.

Andliga upplevelser

I går läste jag en krönika i en tidskrift som heter Österlen 360 grader. Kirsten Ollén, lärare och teologie kandidat, är andlig krönikör där. Sammanfattar jag hennes budskap så är människorna skapade av Gud och han har blåst in sin ande i dem. Det gäller att se Gud i alla människor vi möter eftersom hans ande finns där.
Mötet med Gud är ett personligt möte som sker oberoende av religionen. Om vi ser Gud i alla människor så skapar vi en ny värld, inte i himmeln men här på jorden.

Jag känner inte Kirsten men jag tror hon är en spännande kvinna att möta. Det hon säger talar in i den längtan till ”kärlek och förståelse” som präglar vår tid. Jag ser en punkt i resonemanget, nämligen att gudsmötet är personligt. Vi kan inte ansluta oss till en religion och möta Gud genom en kollektivanslutning och vi kan söka Gud oavsett var i världen vi befinner oss.

Hur Gud ser på vårt sökande när vi inte vet var vi ska söka, är en fråga som jag överlämnar till Honom, men det jag vet är att Han anvisat en väg till gudsmötet, vägen genom Hans son Jesus Kristus. Att gå den vägen är att vara kristen, att allmänt söka Gud är fint men det är inte kristen tro.

Jag har hört predikningar där alla ord är så fina och alla tankar så vackra, men där jag efteråt funderat: Var fanns skärpan, vad var budskapet, vad gav detta mig.

En gång stod jag tillsammans med min fru på ett torg. En representant för en viss religion stod där och värvade medlemmar. Jag sa till min fru, se nu vad som händer för jag visste vad som skulle hända. Jag ställde mig en bit ifrån mannen, inte så nära att jag störde, och sedan bad jag tyst i min ande. Efter en stund lämnade mannen snabbt sin plats. Jag hävdar att han inte var komfortabel med det som hände i andevärlden, därför lämnade han platsen.

På ytan kan religion verka vara samma sak och många tror att det går att finna Gud på alla vis. Om Kirsten Ollén tror detta vet jag inte, men jag vet att den kristna vägen är en annan väg. Av egen erfarenhet vet jag att andemakter, som jag inte vill vara förenad med, finns bakom ytan i vad jag först tyckte vara en fin andlig upplevelse.

Att höra vad som sägs

Allt som sägs talas in i det som förväntas höras och kommer att tas emot som gällande norm kräver.

I gårdagens TV hörde jag en sportjournalist säga att ”Självsäker engelsman leder golftävlingen på Vasatorps golfbana”. Sedan kom intervjun där golfspelaren berättar helt sakligt att eftersom han fick en kanonstart med ett slag under par på alla de sex första hålen och eftersom detta fick honom att spela mycket koncentrerat under svåra omständigheter så trodde han detta skulle räcka till ledning efter första dagen. Jag hörde bara ett sakligt resonemang, men i Jantelagens TV blev detta ”en självsäker engelsman”.

När pastor David Wilkerson 1973 fick uppleva en syn som handlade om framtida händelser så stod han inför ett dilemma. Han förstod att det han hade att berätta skulle komma att ifrågasättas, men som den modige man han är, bestämde han sig för att skriva boken ”Synen”. Nu i bilbranschens kristid och i finanskrisens centrum ges boken ut på nytt boken på Marcus förlag.

Jag tror att boken bara sakligt beskriver något som vi inte ville/vill höra. Givetvis färgas den att pastor Wilkersons personlighet och värderingar, men i stort sett är den bara en saklig beskrivning.

Vissa kom att ta till sig budskapet och bli berörda men majoriteten hörde en olyckskorp kraxa och brydde sig inte.

Själv hör jag till de som tagit emot budskapet och tror på det, men inom mig finns en kamp för att ta budskapet på allvar. Att leva i välfärdssamhället, i freden, i det som på ytan ser så bra ut och låta en sådan insikt få sitt fulla uttryck???

Synen som visar på att samhällets värderingar snabbt kommer att svänga över till det Bibeln talar om som den sista tidens upproriska människa, de människor som förkastar Gud och går sina egna vägar. Så ska det vara........

.....före Jesus återkomst till världen.

Mitt inre ropar att ta detta på allvar – min bekvämlighet vill luta sig tillbaka i stolen.

I "workouten"

I öknen behövs manna från himlen!

Nu har vi det intensivt på vandrarhemmet. Även om min son på ett förtjänstfullt sätt sköter verksamheten så styrs även mina dagar helt av vandrarhemmets tempo. Fullbelagt varje natt sedan två veckor och så kommer det att vara i minst två veckor till. ”Tyvärr vi har fullbelagt i kväll” är en av våra vanligaste repliker över telefon,

Vi hinner med att göra även andra saker och barn och barnbarn kommer på besök. Detta är alltid roligt och de är vana att ta hänsyn till att vandrarhemmet finns.

Detta med att det är sista säsongen. Vi påminns hela tiden, genom avsked, hur många vänner vi fått under dessa tio år som vi sysslat med logi. Det känns sorgset att sluta och därmed avsluta många relationer. Men vi vet att denna tid i vårt liv ska sluta nu. Var sak har sin tid, som Bibeln säger.

Funderade i morse över detta som aposteln Paulus säger: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”. (Fil 2).

Nu har jag lärt mig att detta med frälsning aldrig är något jag kan prestera, så vad är det jag ska arbeta på? Jag gillar engelska NIV:s översättning. ”Continue to work out”.

Tidigare i samma kapitel talar Paulus om vårt sinnelag och hur det bör vara och senare i kapitlet talat han om sin medarbetare Timotius, att denne på allvar skulle ta sig an församlingens behov. Till skillnad från många andra. ”Alla tänker på sitt, inte Jesu Kristi sak”.

Mitt i omsorgen om vandrarhemmet så känns denna fråga berättigad: Tänker jag på mitt och glömmer Kristi sak? Bitvis för denna omsorg mig in i ”ingen mans land”, en plats där inget händer. Att stanna upp ett ögonblick, för att ta emot, ger dagen en helt annan stuns.

Så jag ger mig av till ”Work outen”, besinnar att detta med andlig kamp inte är någon lek. ”Fruktan och bävan” kan även kallas ”medvetenhet om den andliga kampen”. I denna leker vi inte, och vi klarar oss inte utan den helige Andes hjälp. I egen kraft faller vi platt till marken men i Guds kraft står vi raka och vinner seger!

Om uthållighet och bönesvar

Min mamma hade alltid en peace-ros som blommade i rabatten här vid vårt skånehus.

Jag har planterat ut en ny sådan eftersom den gamla dog ut. I dag slog den första rosen ut för detta år och visst är den vacker med lavendeln i bakgrunden.

Detta berör mig. Jag tänker på den tid av trettio år då jag fick ta emot förbön, utan att vilja få det.
Jag kan väl inte säga att jag inte förstod att min mor bad för mig, men jag trodde inte att det skulle ha den minsta betydelse. Nu efteråt förstår jag hur viktig den var. Min mor fick glädjen att få bönesvar för två av sina återkommande förböner. Ungefär vid samma tidpunkt kom hennes yngsta bror och jag själv till tro.

Så jag ser mig själv som ett levande bevis på att förbön har betydelse och vi ska aldrig ge upp i våra bönansträngningar. Inget synes hända under lång tid. Det verkar gå åt andra hållet. Då inträffar bönesvaret. Ha tro för det "omöjliga"!

Ett föredöme

På en promenad genom det skånska landskapet
stötte jag på denna pil. Ett mycket gammalt träd som var
helt urgröpt. Egentligen bara ett barkskal,
mossa och gräs växte i det urgröpta.

Vilket föredöme för oss gamlingar. Detta gamla träd
blommar friskt genom att det trots sin ålder är
i förbindelse med det levande vattnet som får det
att frambära liv, grönskande liv.

Strömmande eller stillastående

Vallgravens vatten
kan se fint ut på håll
men smakar URK!

Strömmande vatten
är något helt annat!

I de två första artiklarna från Stanley Sjöberg på hemsidan www.bonehuset.se återkommer han till temat om vilken typ av evangelium vi förkunnar i de västerländska kyrkorna.

Du har väl tittat in på denna hemsida? Jag tar gärna emot feedback på dina intryck. Det som närmast kommer att ske är uppbyggnaden av ”bönefakta”-delen.

Stanley gav i texten från Papua Nya Guinea exempel på att den som blir kristen där är medveten om att befrielse från onda andemakter måste ske. Det vill säga frälsning som befriar och upprättar.

Min övertygelse är att i västerlandet blandar vi ihop ”Guds kärlek till befrielse från det onda” och ”Guds kärlek till acceptens av våra brister”.

Det finns en text som som omskrivet kan sägas handla om att bygga sitt liv av sekunda material och bli räddad för evigheten, nätt och jämt. Att välja detta som livsideal verkar futtigt. De fanns en fråga under ”syndakatalogens” tid som var ungefär så här: Hur långt kan jag gå utan att synda?

Frågeställningen borde i stället vara: Hur nära Kristus kan jag komma!

Jag vet att vissa religioner innehåller ett regelverk som jag ska hålla mig inom för att vara rättrogen.
Kristendomen handlar inte om detta även om det historiskt, och säkert även nu, finns dialekter som har en dragning till detta. Kristendom handlar om att bli befriad och sedan vandra tillsammans med den helige Ande i en ny livsvandring.

Var i det västerländska samhället märker jag onda andemakter? Vi tror ju inte riktigt på dessa. Det är inte i linje med vår upplysta civilisation att tro på andemakter.

Fursten av denna världen, som Bibeln kallar honom, gillar detta att vi inte tror på att han finns. Det tänkande och det handlande som vi delvis insuper i vår kultur inspirerar till egoism och lögn och där känner han sig hemma.

Ängeln Satans uppror mot Gud var egoismens uppror mot den allomfattande livsbärande kärleken.

Har du iakttagit vad som händer i ditt inre när du ser en film inspirerad av motståndarens ideal? Eller detta att din välfärd kräver kräver ett liv där du väljer bort handlingar av kärlek. Vårt inre har en känslig sensor som snabbt kan förkalkas av stillastående vatten.

Från ditt inre ska en ström av levande vatten flyta fram. Varför fundera över vilka fördämningar du kan bygga för att förvandla vattnet till en stillastående damm, när du kan låta vattnet flöda och vara säker på det fortsätter att vara friskt.

En personlig hälsning

I gårdagens text riktade jag mig mot slutet personligt till någon. Detta var inte någon språklig ”finess” utan jag är övertygad att detta var en hälsning till en person som behövde denna hälsning.
Jag ber dig, skriv gärna ett personligt mail till mig om detta.

En gång uppmanades jag av den helige Ande att boka om min nedresa till Spanien. Åk en vecka tidigare kände jag som en stark uppmaning. Jag är ordförande i Turistkyrkan i Fuengirola så jag tänkte: Det händer nog något så att jag måste gripa in på något sätt, men inget hände förutom på söndag kväll.

På kvällens sånggudstjänst fick jag en personlig hälsning till någon i samlingen och gick fram till talarstolen och framförde denna. Efter en stund reste sig en kvinna och sprang ut ur kyrkan. Jag fick efteråt höra att hon sa till kyrkvärden, ”detta budskap var till mig”. Jag hoppas budskapet kom att innebära en förändring för henne och jag skulle velat tala om för henne hur djupt Herren bryr sig.

Nu vänder jag mig till dig: Du måste inse att du är älskad av Gud. Det är inget religiöst tomprat detta att Jesus Guds son dött för våra synder och sedan uppstått. I Hans kraft kan även vi uppstå till nya liv. När du får möta Hans kärlek så är den livsförvandlande.

Bed med mig: Herre tag emot mig sådan jag är. Jag ber Dig, förlåt min synd och den så är nattsvart.
Herre led mig in i ett liv tillsammans med Dig. Amen

Som sagt, hör av dig!

Upprättelse från synd

Jag vaknade i morse och tänkte att i dag har jag inget att skriva om, men sedan överväldigades jag av hur stort det är att min fru finns där, nära mig. Detta att en annan människa väljer att leva med mig. Frivilligt avstår från mycket den kunde välja i sitt liv, för att leva ett liv tillsammans med mig.

Tänkte på ett uttryck jag hört från katolskt håll. Vi är i Kristus förlåtna för synden men vi lever med att synden inte kunde göras ogjord. Jag tror detta inte är rätt formulerat, men det spelar ingen roll.

Om jag i vredesmod dödar en människa kan jag bli dömd och sona ett straff. Jag kan bli benådad och även frälsningen är en benådning. Men jag kan inte i min ånger återskapa människans liv.

Om jag i min egoism orsakar andra människor skada, t.ex. barnen som skadas vid en skilsmässa, så kan jag bli förlåten, men syndens konsekvenser kan jag inte ta bort.

Men jag ber Gud inte bara om förlåtelse utan även om upprättelse och att Han i sin nåd ska ingripa och lägga till rätta de skador som min synd skapat. Han väver alla livets trådar och vill låta allt verka ut till det bästa.

Gud älskar dig och vill befria dig från all skuld till att leva ett rikt liv i gemenskap med Honom. Han vill upprätta ditt liv och hjälpa dig att leva på ett sätt som lägger tillrätta syndens skador, även om den inte kan göras ogjord. Han vill låta rik välsignelse flöda i och genom dig och denna välsignelse ska strömma även till de som skadats av din synd.

Att helt förtrösta på Herren

I en artikel i Hemmets Vän den 9 juli berättas om George Müller som på artonhundratalet bedrev en omfattande verksamhet med barnhem och skolor helt förlitande sig på att Gud skulle försörja. Lön och andra fasta ersättningar avvisade han.

”Månad efter månad fyllde Herren på ett mirakulöst sätt de ekonomiska behoven, ofta endast timmar eller minuter innan de behövdes. George Müller lärde sig att Gud aldrig kommer för sent, inte en enda gång.”

Min vän Sören Stadell har prövat detta sätt att leva bland annat under sina resor till Sibirien. Även han fick Guds omsorg in i det minsta bekräftad.

Jag minns att Thailand missionären Eva Olofsson uttryckte detta med att Herren förser, men oftast i det sista, och som om vår tro behöver prövas. Eva sa ”Han är bara sådan”.

När jag läste om Georg Müller så gick det som kalla kårar längs ryggraden. Inte av skräck utan av fascination. Jag har egna erfarenheter av att Gud försörjer. Dock inte så utpräglat som Georg Müller.
Men jag är inne på detta med att in i det minsta vara ledd av den heliga Ande och längtar efter ett sådant liv. Detta är egentligen det normala levnadssättet för en kristen.

"Gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel ur midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig." Dom 6:14

Detta tilltal var till Gideon efter det att Gideon upplevt behov av Herrens ingripande. Gideon ansåg sig inte ha någon kraft men när vandringen börjar så kommer kraften och resurserna. Vi vill ha det tvärt om, först resurser sedan handling.

Baddare?

I går var det baddaredag i grannbyn Borrby. Man väljer bland annat byns baddare.

Som en del av programmet var vi en grupp som ledde allsång. Främst de gamla älskade läsarsångerna.

Det sanna samtalet om livet.

Om jag som kristen har biavsikter med vad jag säger och gör, så kommer mitt samtal i och om livet att innehålla ett mått av osanning och denna nyans kommer att upptäckas som manipulativ.

Är avsikten med vad jag gör att värva nya medlemmar till min kyrka? Vi behöver nya medlemmar ty det är tufft att bedriva verksamhet. Glöm ett samtal med detta innehåll. Vi är inte kallade att föra in människor i fållor.

Vi är kallade att föra ut evangelium och det innebär att presentera Guds erbjudande om en upprättad relation med Honom och detta genom att ta emot ett erbjudande om räddning. Genom mötet med Jesus.

När en människa mött Jesus så kommer detta faktum att förändra livet för den människan och den kommer att söka sig till församlingsliv någon stans i den globala församlingen.

Och då gläds vi tillsammans med varje ängel i himmelen över att en själ kommit hem, blivit räddad.

Kärlekens seger

Vakna upp, du nordanvind, kom, du sunnanvind. Blås igenom min trädgård, låt dess väldoft strömma ut. Låt min vän komma till sin lustgård och äta dess utsökta frukter.

Höga visan 4:16.



I min bibelläsning har jag för andra gången på kort hamnat i Höga Visan, denna kärleksdikt som handlar om man och kvinna men också om Gud och människa.

Den citerade texten är en del av brudens svar. I gudsrelationen så handlar det om människans svar till Gud.

Börge, upptäck detta. Det finns en väldoft i trädgården. Erkänn att blommornas doft och att andens frukter finns där. När du ropar att vindarna ska blåsa ut den sköna doften, så är det för att brudgummen önskar att en vind full av liv och väldoft ska strömma ut. Du människa, du är kallad till att leva i en kärleksrelation med någon som älskar dig högt. Han ser din skönhet bakom allt som försöker dölja den. Varsamt leder han dig fram till kristallklart vatten och tvättar dig ren tills din fulla skönhet blir synlig. Och relationen är för evigt.

Nya bonehuset.se är ute på internet!

Nu är den första versionen av nya
bonehuset.se ute på nätet.

Ni som följt denna blogg känner till visionen bakom hemsidan. Ni andra hittar visionen bekriven under "Om oss" på hemsidan.

Länk: http://www.bonehuset.se/

Jesus ställde några frågor

När Jesus vandrade kring med sin lärjungar så ställde han frågan: ”Vem säger människorna att jag är” och en uppföljande fråga ”Vem säger ni att jag är”.

Tänk dig tanken att Han skulle ställa samma fråga till dig och mig. Vad skulle vi svara?

Jo, Herre, det där med vad människorna säger är lite komplicerat. Några förnekar att du över huvud taget har existerat på denna jord. Andra tror att du funnits, men att du dog som en vanlig människa och att en religion uppstått kring dina läror. Framför allt p.g.a. Paulus undervisning. Dessa människor anser att Paulus formulerade kristendomens teser.

Vissa ser dig som en vishetslärare andra ser dig som en inkarnation av andra vishetslärare eller som en profet av flera.

Sedan finns den många millioner kristna som tror att du är den utlovade Messias, Guds son, och att du offrat dig för våra synder. Men det har skapats många påbyggnader av olika slag av mänskliga traditioner. Så vi har ibland svårt att förstå varandra.

Sedan har vi ett antal kristna som blivit brända. De trodde sig möta dig men har blivit besvikna på människor som sagt sig representera dig, därför tvekar de om det de upplevde var rätt.

Herre jag måste tillägga att jag känner sorg när jag skriver detta. Kanske mest för att det du sagt om att vi ska återspegla dig blir en så solkig spegelbild.

Hur är det då med min egen syn på dig?

Jag förkastade dig under många år, jag var besviken på mig själv och kristna jag mött. Men sedan du tog tag i mig har jag aldrig tvekat om att du är Messias, min frälsare och Guds son. Du är också den enda vägen till Gud. Däremot har jag även efter mötet med dig flera gånger varit djupt besviken på mig själv. Jag har erfarit den kraft du utlovat genom den helige Andes närvaro och även kampen att vara kvar i denna kraft genom att välja rätt. Det var mycket om mig men jag tvivlar inte på att Du är den Du sade dig vara.

Förvissning

Mitt i den lilla verkligheten finns
tältet på plats

Vincent Nilssons trio och Elon Svanell i högform.

Om man tar vägen från Brösarp till Svensköp, den gamla vägen över Huaröd, då passerar man många gamla hus som känns autentiska. Vägen är smal och slingrar sig fram. Väl framme i Svensköp så syns på ett gärde en tältkyrka. Egentligen två tält som är sammanbyggda. Det ena är för kaffe med dopp och annan service, det andra är gudstjänsttältet.

Här hålls fjorton dagars dagliga tältmöten. Bakom detta står EFS-gruppen på orten och den har cirka 20 medlemmar. De lilla grupp står för allt arbete och inte ser de stressade ut för det, utan idel vänliga ansikten mötte mig när jag kom på besök. Verkligen imponerande! Ett föredöme för andra små grupper.

För någon dag sedan tog jag en s.k. tumvers i Bibeln och möttes av följande tuffa uppmaning:

Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. (Matteus 5:29)

Dessa tuffa ord uttalas av Jesus och han berör här någonting som den västerländska kyrkan helst inte vill veta av, nämligen den tragiska eviga konsekvensen av att förkasta evangeliets erbjudande. Dessutom att detta erbjudande i sig har inbyggt ett antal val, där vi dagligen ställs inför val.

Anledningen till att jag gjorde resan till Svensköp, som jag tidigare var inne på, var att jag ville möta mina vänner Gitten och Elon Svanell. Elon var kallad som talare i denna kampanj.

I sin predikan kom han in just på detta med vad frälsningen är.

• En räddning från det onda inom mig

• En räddning från ondskan runt omkring mig

• En räddning för evigheten.

Varför är det nästan opassande i dag att tala om de eviga konsekvenserna?

I denna blogg utgår vi från att Bibeln är sann och då finns ingen chans att rationalisera bort Guds dom och de eviga konsekvenserna.

På vägen hem från Svensköp klingade ett stilla tilltal inom mig. ”Det finns ingenting som kan skilja dig från mig. Ett liv och en evighet tillsammans med mig, Inget annat än ditt aktiva val att förskjuta mig. Bara det kan förhindra vår gemenskap.”

I detta upplevde jag en stark inre trygghet, en frälsningsförvissning vill jag kalla det.

PS I tältet fick jag också höra den helt fantastiska trombonisten Vincent Nilsson. Normalt spelar han i danska radions storband men denna kväll bubblade han sig kärleksfullt genom psalmgodingar och spirituals. Bara det var värt resan. DS

Inte kverulans utan andlig seger

Matteus 6:23 ”Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.”


Ibland har vi gäster på vandrarhemmet som känns som ett prov av huruvida jag lever upp till Jesus uppmaning ”Om någon ber dig att gå med en mil så gå med två”. Ungefärligt citerat.

När vi är hyggliga att ställa upp för ankomst efter incheckningstid så hör en sådan gäst över huvud taget inte av sig. När vi sedan ringer upp och frågar var de befinner sig någonstans så har de ingen förståelse för att även vi vill sova på nätterna. Det är nästan regel att en sådan gäst dessutom vill ha frukost efter frukosttid och önskar checka ut senare än alla andra. Ställer vi inte upp på allt detta så visar de med sur min att de blivit fel behandlade. Service som på lyxhotel men helst rabatt på redan låga vandrarhemspriser. Vi hade en sådan gäst i går. Slut på kverulans.

Tack och lov så är denna typ av gäster inte så många. Tvärtom känns det vemodigt att lämna vandrarhemmet just för att vi fått kontakt med så många fina gäster som blivit som vänner. I år på vår sjätte säsong så har vi fler ”stammisar” än någonsin.

Efter ett samtal med en kristen affärsman i dag, och mötet med hans besvikelse, så lever jag i frågeställningen på vilket vis den äkta kristendomen ska kunna koppla greppet så att inte Jesus blir skymd av diverse mänskliga felaktigheter inom kristendomen. Det jobbiga med den frågeställningen är att den börjar hos mig själv, d.v.s. att inte jag skymmer Jesus. Om jag inte börjar med mig själv kommer jag ingen stans. Men nu känner jag mig inspirerad till fördjupad bön för en andlig seger i nationen och att det får börja med mig.

Tankar under resa

Så här skrev jag på väg till Stockholm i måndags. Nu sitter jag på tåget på väg tillbaka till Österlen.
--------------
Är på väg till Stockholm för två dagars möte med sommar-Stockholm. Tack vare att min yngste son har tagit över som föreståndare för vandrarhemmet denna sista säsong kan jag göra denna resa.

Sitter på X2000 och skriver. Jag hade tillfälle att göra en runda i Malmö innan tåget skulle gå. Hamnade på fel buss men kom rätt på sätt och vis, för jag hamnade vid Värnhemsparken där jag för flera år sedan hade ett möte med Micke som gick på heroin. Han är ett av mina bönebarn. Jag försökte få honom att gå med till ett avtalat möte med LP kontakten.

Socialen i Malmö var vid denna tid inte så pigg att ta hjälp av en kristen stödverksamhet. Detta tyckte jag var förvånande med tanke på vilka resultat som LP verksamheten uppnått. I dag finns det ingen LP verksamhet i Malmö trots att behoven är så stora.

Detta är ett av mina stora böneämnen och jag har försökt att agera efter vad jag upplevt i bön, men det har inte kommit några öppningar än, vad jag vet.

I dag vid Värnhemsparken minns jag samtalet med Micke. En känslig och fin kille som fastnade i droger. Nu vet jag att Micke, som då löpte stora hälsorisker, har tagit stora steg mot ett bättre liv. Hans mamma har gett oss glädjerapporter.

Men jag återkommer till detta med Malmö. Vi måste få ett genombrott av socialt ansvar från en samlad kristenhet. Malmö är en strategiskt nyckelpunkt för den kommande väckelsen i Sverige och utan djupt socialt ansvar kommer inte genombrottet. Malmö är på många sätt en viktig ort för den andliga kamp som pågår i vår nation. Malmö står för ett koncentrat av det som kommer att bli det framtida Sverige. Så gudsrikets seger är viktig på denna ort.

Mitt i välfärden

En sommarlunch
i Kungsträdgården, Stockholm





I går njöt vi av sommaren i Stockholm. I Kungsträdgården tog vi en lättare matbit och kopplade av i skuggan av ett träd. Vid grannbordet på restaurangen satt det två kvinnor och samtalade. Vi satt så nära att vi inte kunde undvika att bli delaktiga. Den ena kvinnan talade om det kök hon ville inreda och allt skulle vara i vitt, till och med en bänkskiva av vit granit. Under tjugo minuter utvecklade hon detta.

Jag har varit inne på detta tema tidigare. Vad som blir viktigt för människor under en välfärdskultur.

I gamla testamentet i Bibeln beskrivs hur Israels folk pendlar mellan att söka Gud under svåra tider och gå sina egna vägar när de sedan lever i den välsignelse som Gud gett. Då kommer avgudarna fram i olika former. Samma förhållande gäller för Sverige i vår tid.

Vi lever i förlängningen av den välsignelse som väckelsens genombrott i mitten av artonhundratalet (och framåt) skapat och vi lever i ett välfärdssamhälle som vänder Gud ryggen. Vi fokuserar på karriär, inredning, mat, vin, umgänge och sex. Några ger upp och ramlar ut i missbruk av olika slag. Olika typer av tankekonstruktioner fångar upp och leder oss till handlande som vänder sig mot Gud.

Företeelser som i sig själva på intet sätt är negativa, tvärtom är de positiva, blir negativa när de kommer att fylla det utrymme som egentligen är avsett för gudsrelationen. Om vi har ett tomt hål där Gud borde vara, så fylls detta tomrum lätt av allt möjligt annat. Men inte klarar dessa saker att ge oss harmoni utan vi fortsätter att längta efter Gud. Vid hunger och törst kan det vara svårt att urskilja vad det är som saknas. Vi känner att en brist finns och vi försöker fylla den.

”Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.” Johannesevangeliet 4:13-14

Jag tycker att jag känner igen vandringen tillsammans med den helige Ande i detta bibelord.