Till synes starkt yttre döljer inre kaos.

Nyligen satt jag och talade med en kvinna som hade varit nedtryckt av sin man under 26 år innan hon skilde sig. Misshandlad och till och med förhindrad att träffa sina släktingar.

En annan kvinna jag talade med, gled in i en kyrkogemenskap som gradvis förvandlades till en krävande och kvävande sekt.

Det mänskliga förtrycket är svårt att förstå. Bibeln undervisar om ”att sanningen ska göra er fria”. Bibeln talar också om utgivande relationer mellan man och kvinna, aldrig om kommandorelationer. Den ”församling” som inte klarar sanningen ljus är ingen församling.

Att vara så rädd att det ska upptäckas vilket ”liten lort” jag är, att det måste byggas upp skyddsmurar, införas påtvingande disciplin. Till och med våld införs, mental eller fysisk.

Så gör samhällen, så gör enskilda människor. I botten vilar alltid en kärna av något som inte får avslöjas. Murar kring diktaturer av olika slag.

Släpp taget, gå till Jesus och ta emot befrielse. Sanningen gör dig verkligen fri. Den dag dina dunkla hemligheter inte har grepp om dig börjar en ny vandring, en spännande vandring, en vandring i den Helige Andes kärleksfulla kraft. Befriad till ett nytt liv.

Nu är inte människan en ”liten lort” utan en skapelse till Guds avbild och djupt älskad av sin skapare. Men synden har en krympande effekt. På ytan kan vi vara kaxiga men under ytan så små. Men i den Helige Andes omsorg får vi växa till den människa vi var avsedda att vara.

Är detta tecken på en väckelse?

I dagens gudstjänst här i Fuengirola talade pingstveteranen Sverre Larsson om behovet av den Helige Ande och att det alltid är den Helige Ande som för in människor i skeenden som leder till väckelse.

Själv upplevde jag en lektion i lydnad. Ett tungomålsbudskap kom omedelbart efter predikan. Broder Gunnar från Norge brukar få uttydningar så jag väntade på denna. Men den kom inte. Inom mig upplevde jag hur ord började formas men inte jag – sådant brukar jag inte göra.

Det var tyst ett tag men sedan gick pastorn fram och hade en hälsning till någon att tala ut det som fanns inom denne person. Då tog jag mod till mig och gick fram bredvid pastor och talade ut det som kommit inom mig. Jag upplevde den Helige Andes kraft inom mig.

Jag har framför hälsningar tidigare men undvikit situationer typ ”Så säger Herren”. Dessa känns så pretentiösa. Men om nu Herren vill ha något sagt så måste det sägas.

Vi fick också glädjas med himlavärlden över en omvändelse i denna gudstjänst och detta i helig förkrosselse.

Jag tror på en väckelse som har rötter i den Helige Andes verk här under lång tid. Gud give att jag har rätt.

Det har tagit emot att skriva

Det har dröjt sedan sist med något från min penna. Faktum är att det har varit motigt att skriva. Jag är visserligen fysiskt trött efter en intensiv sommar på vandrarhemmet, men jag tror inte det är detta som stoppat mig.

Inte heller är det avsaknad av Guds närvaro i mitt liv. Tvärt om, jag lever nu ett liv välsignad av Guds närhet. Så starkt att jag ibland bara vill sitta tyst och låta Hans nåd och kärlek forsa över mig.

Det skakar i världen just nu. Mammon har fört sina lärjungar fram till girigheten brant och vi längtar efter en ansvarstagande ekonomi. Jag tänker på David Wilkerson som skrev om den kommande krisen för ett antal årtionden sedan. Men profetiorna kan ledas tillbaks till Bibelns tid, redan där talas det om ekonomin under den yttersta tiden.

Inte vet jag om detta är början på ett ekonomiskt sammanbrott eller bara en dipp som visar girighetens pris. Men jag aktar mig noga för att gå in i skulder som kommer att ta kontrollen över mitt liv. (Skrivet av en man som arbetat i finansbranschen).

Det stora sammanbrottet ska initiera för räddaren som ska komma fram och beundras av alla, men som ska vara mörkrets redskap. En ekonomi som tvingar till lydnad och möjligheterna att kontrollera och styra ökar allt mer.

Vår tillit kan bara vara hos Herren. Lösningen på egna och församlingars ekonomiska problem är att söka sig närmre Herren. Andra lösningar, hur smarta dom kan tyckas vara, är för en kristen bara spegelfäktningar.

Den första kristna församlingens medlemmar hade gemensam ekonomi. I fråga om Guds verk har vi det fortfarande. Lever vi förenade med Gud öppnas oanade möjligheter.

Men viktigast av allt är att våra namn är skrivna i livets bok, att vi tagit emot den utsträckta frälsande handen.

Nej tack till plåtskal i livet!

Under hela den tid jag gick mina ena vägar så förebrådde inte min mor och far mig någon gång. Inte för skilsmässor, inte för att jag anklagade de kristna för falskhet. Det måste ha gjort ont inom mina föräldrar, men aldrig ett hårt ord.

Gud handlar på samma vis. Det förlorade sonen samlade kraft för att möta far efter alla sina misslyckanden, men inte ett ord av förebråelse. Eller när Jesus mötte lärjungen Petrus som förnekat och tagit avstånd från mästaren. Inte en förebråelse eller ”vad var det jag sa”.

Vi tror att Guds stora problem är våra misslyckanden, men inte alls. I samma ögonblick som vi tar emot syndernas förlåtelse så gläds Han och tänker på det goda Han vill göra för oss och genom oss. Men vi har en tendens att vilja stanna kvar i misslyckandet.

Jag märker att jag förändras till att möta allt fler situationer med förståelse och kärlek. Till och med i trafiken har jag förändrats. Denna anonyma situation där ilskan kan få flöda innanför plåtskalet.

”Inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer” sa Jesus till kvinnan hade anklagats för äktenskapsbrott.

Jesus tar inte lätt på synden, inte heller har Han en ”quick fix” inställning till syndaren. Han bryr sig på djupet och gläds när Han tillåts hela och rena.

Att inte ha plåtskal runt sig i livet ger mer smärta men också mycket mer glädje.

Börja om från början, Börge

Jag var på väg till Elimkyrkan för att vara med på en församlingsdag. Inom mig kände jag att jag inte skulle bidra i dag, utan jag skulle få ta emot.

Sanningsenligt hade jag missat vad dagen skulle handla om. Väl där mötte jag en pastor från Örebro som undervisade församlingen både om helande och profetiska hälsningar.

Vi fick lyssna inom oss och uttala vad vi upplevde. Alla som ville ficka vara med. Först testade vi på en medarbetare till pastorn och då uttalade jag att jag inte hade något att ge utan att jag skulle få ta emot.

Därför kom jag att vara den första från församlingen som fick vara försökskanin. När jag stod där inför församlingen fylldes jag av en varm ström och tårarna var på väg fram. Sedan kom hälsningarna och en del stämde på det jag varit så här långt, mer än vad de som sa det kunde ana. Men det var också hälsningar som jag gladdes över men hade svårt att ta in. Det kändes heligt och jag tänker inte återge dem här, det är som om jag skrev ner dem skulle heligheten kränkas.

Men jag gör några undantag. Ingressen om att börja om från början var en hälsning och en det kom också en hälsning om en viktig valsituation.

Jag återfördes till den första tidens kärlek till Kristus och glädjen över frälsningen, samtidigt som jag bär på erfarenheten av den andliga kampen, förluster och segrar. Under slutbönen såg jag mig själv som en sårad soldat i ålderdomlig rustning. Tillsammans med många andra låg jag på ett fält allvarligt skadad. Då kom mästaren mot mig, sträckte ut handen och sa; ”Res dig upp”.

Jag slutar här. Gud välsigne dig. Låt mästarens ord gälla även dig. Res dig upp!

Att vilja vara en klippa

En god vän till mig retar upp sig på företeelser i den kristna församling han tillhör. Jag brukar då säga, javisst dom andra är också ofullkomliga. För detta har jag märkt, att ofullkomligheten går rakt igenom mig och därmed även den andliga kampen, rakt igenom mig och dig.

Inom mig har växt fram en intensiv längtan efter att få vara en klippa och denna längtan för mig in i nya djup i min Gudsrelation. En klippa står kvar upprest i stormen. Det går inte att blåsa upp sig till att vara en klippa, då blir det bara en kuliss, en ballong som vinden för bort till outgrundliga öden.

En klippa har en djup förankring, ja faktiskt är det bara toppen som vi ser, resten syns inte men är väl förankrat.

En seger i andevärlden vinns inte med mänskliga deklarationer om hur det bör vara om allt är som det skall. Inte heller genom att utmåla människor till monster om de står för motståndarens sida eller snarare bundits upp där. Nej den vinns i en djup kärlek till medmänniskan i förening med en obruten förväntan på vad Gud ska göra. För Han ska göra det och vi är kallade till att vara med. Men det är Han som ÄR och som GÖR!

Uttala din längtan inför Gud och låt Honom föra dig dit Han vill.

PS Efter en lång tid fylld av intensivt arbete på vandrarhemmet, kan jag nu andas lugnt igen. Trött men glad. DS

Gemenskap över alla gränser.

Under hela tiden vi har haft vandrarhemmet så har det dykt upp trossyskon från alla riktningar och nationer. Tanken med vandrarhemmet var aldrig att tjäna en massa pengar och det har vi inte heller gjort!

Däremot var tanken att platsen skulle vara en oas för människor, en plats för gudsmöten. Utan att vi för den skull skulle ha någon uttalad kristen profil. Ett naturligt möte människor emellan, möten inspirerade av den Helige Ande.

Jag tänker på första gången Janne kom. Han led svårt av ledgångsreumatism och jag led med honom. På kvällen ville jag bara föra fram Janne i bön. På morgonen sa Janne till mig. Det är en sådan harmoni här, jag behöver normalt fyra timmar att komma igång på morgonen, men här kommer jag igång på halva tiden. Janne kom sedan på sitt sätt att närma sig Gud och vandrarhemmet kom det året att bli en oas för Janne.

Förra året kom en lovsångsledare som behövde en vecka i stillhet och i slutet av säsongen passade det bra. Flera icke troende märker att något finns här och samtal öppnas. Flera troende har faktiskt fått en nyfikenhet på vårt ställe innan de kom hit, utan att veta om den kristna bakgrunden.

I denna vecka avslutades ett intressant möte med en katolsk diakon från Österrike och hans familj.

För två år sedan hade vi en mycket speciell samling med bön och gemenskap under ett veckoslut. En präst från svenska kyrkan, en katolsk diakon, en pingstpastor och många andra. En ekumenik som gick under huden in i hjärtat.

Jag tror på detta. Även om vi alla tror att vår dialekt egentligen är den riktiga, så kan vi mötas i det som är det väsentliga. Gemenskapen med Kristus, glädjen över nåden och kärleken till varandra. Denna kärlek inspirerad av Gud omfattar alla människor. Vare sig en människa inser det, eller inte. Längtar , eller inte. Vi finns där som Guds ambassadörer, ofullkomliga i oss själva men starka i Gud.

PS På måndagarna spelar jag boule med kompisar från byalaget. Det är också en gemenskap men alla känslor är kanske inte alltid ädla. Glädjen att peta bort en kompis som ligger närmast lillen tillhör den mänskligt ofullkomliga :) DS

Våga gå ut i frihet!

I morse läste jag ur profeten Jesajas bok, det kapitel där Jesus kommande offer på korset beskrivs. Det är samma textstycke som den etiopiske hovmannen läser när lärjungen Filippos sänd av den Helige Ande kommer och förklarar texten. Om detta kan man läsa i Apostlagärningarna.

För hovmannen innebar insikten om vad profeten talat om och kunskapen om att detta nyligen inträffat i Jerusalem helt avgörande. På stört beslutande han sig för att omvändas och bli döpt. Här finns vatten vad hindrar att jag döpes?

Kapitlet i Jesaja andas också en insikt om att det är en glädje som bereds för mänskligheten och att bojor brister.

Jag tänker mig vara i ett trist grådaskigt rum med låst dörr. Där har jag befunnit mig en lång tid. Plötsligt öppnas dörren och ljuset strömmar in. I dörröppningen syns en siluett och bakom denna skymtar jag en grön trädgård full av blommor i olika färger. Siluetten som jag knappt kan urskilja talar till mig med en varm röst. Res dig upp Börge, du är fri att gå ut och utforska denna underbara trädgård.

Först vill jag inte riktigt tro att det är sant, tiden i det grådaskiga rummet har varit så lång. Tanken att det finns någon annat än detta rum känns främmande.

Men så inser jag att det är sant. En jublande glädjer strömmar genom min kropp jag reser mig upp på stapplande ben om börjar en vandring i den sköna skapelse som min vän med den varma rösten skapat.

Jag inbjuds att vara delaktig i allt som finns. Mångfalden av sköna intryck strömmar mot mig.

När jag skriver detta vet jag att det finns många som inte sett mannen i dörren, andra som sett men som inte vågar vandra ut ur det rum som varit hemvisst så länge.

Men var säker på att Han som berett allt det goda, längtar efter att öppna ditt liv. Han säger i Uppenbarelseboken, Se jag står vid dörren och väntar, om någon öppnar kommer jag in och firar måltid med honom. (fritt skrivet).

Nåden är större än alla oförrätter

Jag hörde en gång en kvinna från Rumänien berätta hur det var när väckelsen bröt fram i hennes hemförsamling.

Väckelse detta ord som säger att ett antal människor samtidigt vaknar, vaknar över vad som är Guds sanning, väckta av den Helige Ande.

Tillbaks till kvinnan från Rumänien. Så här sa hon. ”I en vanlig gudstjänst, mot slutet, strömmade alla fram mot talarstolen och bad varandra om förlåtelse. Så började väckelsen”.

Jag har nyligen haft mitt eget uppvaknande. I en tidigare text har jag berättat om hur nära den Helige Ande varit när vi haft vår sångstund på Hamnplan i Simrishamn. En morgon strax efter hamnplanspremiären så vaknade jag med en berättelse ur Bibeln.

I mitt huvud fanns stycket där aposteln Johannes talar om hur Jesus uppväcker sin nära vän Lasarus från döden. Jesus kallar ut Lasarus ur graven och Lasarus reser sig och går, Trots att han är insvept i liksvepningen så börjar han röra sig.

När jag vaknade tidigt, var det som om Jesus kallade ut mig. Börge res dig, lämna din grotta, låt svepningen brista och falla, gå ut och möt mig i frihet. Vår svepning är alla de händelser av olika slag som vi bär med oss genom livet. Att kallas ut i frihet är att släppa oförrätter, låta dem falla till golvet.

Så kommer det här med att klara upp, att be om förlåtelse och invändningarna som direkt dyker upp. ”Men jag har rätt, så skulle de inte ha betett sig mot mig. Ska jag verkligen be om förlåtelse”. Ja det ska jag och du. Det finns ingen oförrätt som har ett sådant värde att den överstiger nåden, Guds nåd.

Jag kan förstå om min vän Max skulle ha invändningar. Han sattes som ung man, faktiskt bara barn, i koncentrationsläger under andra världskriget. Vilken fruktansvärd ondska. Men även för Max gäller detta. Nåden är större och viktigare än oförrätten. Den Helige Ande leder oss in i en befriande förlåtelseprocess.

PS Bilden är från vår andra sångkväll på hamnplan. Jag är längst till vänster brevid bagar Allan. Vid pianot Lennart Björk från Lund, en underbar jazz-pianist. DS

Kontrasternas kapitel

I morse, när jag läste ur min Bibel, hamnade jag hos profeten Jesaja. I två angränsande kapitel som talar så olika. I det ena kapitlet krävde skapelsen straff eftersom synden utbrett sig så. I nästa kapitel längtar Gud efter att göra gott för mänskligheten.

En gång talade jag med ett av mina barn om gudstro. Hon tyckte gamla testamentet, med allt våld, visade på en ond gud och den ville hon inte tro på.

Synd är att vara vänd bort från Gud, att inte besvara Hans sökande efter kontakt. Att missa målet - livets mening.

Jag tror inte vi förstår begreppet helighet, vad det innebär att Gud är helig. I vissa stunder har jag upplevt heligheten doft eller kanske karaktär. Jag kan återkalla minnet av denna känsla, men inte själv skapa den. Det har hänt efter en bönesamling att Guds helighet är så närvarande att ingen vill tala för inte förstöra det som är.

Hela skapelsen längtar efter befrielse från syndens träldom, men den människa som är fångad måste först befrias för att sedan kunna möta det goda och verkligen se det med Guds ögon. Annars längtar man allt mer att fortsätta klafsa i dyngan.

Befrielsen kallas även räddning och med ett annat ord frälsning. Vägen dit heter Jesus, att ta emot den räddande hand som sträcks ut.

Så, varken skapelsen eller Gud kan någonsin acceptera synden, därför finns en dom, ett slut, men också en start och en utsträckt hand. Läs Johannes evangelium, den klassiska versen sexton i tredje kapitlet.

PS Vi stod tre män och sjöng på hamnplanen i Simrishamn. Trubaduren Peter, bagarn Allan och jag. Märta kompade på el-pianot. I all enkelhet, kända kristna sånger och vet du vad. Vi upplevde en så stark närhet av den Helige Ande i varje fras i sångerna och vad sades mellan sångerna. Efteråt kom många fram och tackade. Sådana upplevelser stärker. DS

Det är något på gång.

Bo Brander och Ulf Ekman talade med varandra i ett TV-program nyligen. En mening jag fäste mig vid var när de talade om kraften i alla de bönegrupper som finns utspridda över landet. Kanske inte i allt det etablerade, men i det längtande.

Min vän Pancho som är diakon i katolska kyrkan vittnar om samma sak, det händer förunderliga saker i de sammanhang han står i, som ledare för de karismatiska katolikerna i Sverige.

Jag tänker också på vad jag själv upplever i det lilla sammanhang jag finns i. På ytan knappt något, men jag känner att Guds kraft är på gång.

Låt vår längta flöda som en lovsång till Herren. Låt oss sträcka ut händerna för att ta emot de gåvor Han vill ge. Låt den Helige Ande föra in oss i en process av rening och helgelse.

Vi har inte behov av de stora orden, men väl de starka gudsförankrade handlingarna, kanske ett litet steg mänskligt, mer stort i Guds kraft.

Du som inte är inne ett kristet sammanhang, det jag skriver kanske känns så internt. Glöm detta, låt även du din längtan flöda. När den Helige Ande är på gång så går Han rakt över alla gränser, berör och fyller alla som längtar.

Jag ber nu om Guds närhet i både ditt och mitt liv. Amen ske alltså!

Nollbas berör

Det är märkligt detta med i vilka sammanhang Gud kommer nära.

I vår församling i Simrishamn hade vi i går (lördag) ett församlingsmöte, som var något av ett krismöte. Denna lilla skara håller en stor kyrkobyggnad och en pastor på mer än halvtid. Nu skruvas finanserna åt och vi fick fatta ett beslut om att minska omfattningen på pastorstjänsten. Innan hade jag ingen lust att åka över huvud taget.

Jag blev starkt berörd under församlingsmötet, inte av pessimism, utan av kampvilja och en ökad längtan efter Guds beröring. Jag uppfattade det som om även andra blev berörda.

När jag kom hem på kvällen fortsatte detta. Den Helige Ande var så nära.

I dag under söndagsgudtjänsten så var det likadant igen. Jag tyckte pastor Bengt aldrig predikat bättre och att Björn aldrig varit bättre som mötesledare. Både traditionella sånger och lovsång klingade så vackert och jag jublade inför Herren. Jag tror nog alla upplevde gudstjänsten som speciellt välsignad.

Det här med ”noll-bas” är en styrka i Guds rike. Då är det bara Guds kraft som gäller.

Månne inte detta var en vändpunkt?

Att finna en krona

I går tänkte jag skriva i min blogg, men kände mig så tom, hade över huvud taget ingen lust att skriva. I morse vaknade jag med tanken: Försöker jag bevisa Guds existens genom det jag skriver?

Helt klart, jag vill inte bevisa Guds existens. Varför inte då? Du verkar ha en så stark tro, om man får tro det du skriver. Erkänn att du med dina ord vill bevisa att Gud finns. Att det är det, det handlar om.

Jag vill inte bevisa att Gud finns, men jag vill visa att Gud finns genom mitt liv. Om Han så önskar får Han bevisa sin existens genom mitt liv. Vill Han inte detta så ska jag inte bråka. Jag är en syndare, frälst av nåd och helt beroende av Guds kraft för att kunna leva ett kristet liv.

Jag har sett exempel på människor som med stora ord vill tala för Gud. Dock känns det tydligt att det är denna människas egna ord. Det har sedan visat sig att den personen i sitt eget liv tillåtit saker som inte varit Gud välbehagliga, utan mer haft ett annat ursprung. Att då på ytan bevisa att allt är bra genom att tala stora ord om Gud, det är ingen framgångsväg.

Nu tänker jag berätta en absolut barnslig berättelse. Så barnslig som är jag.

Efter det att jag år 1994 blivit frälst (=räddad) så åkte jag varje vardagsmorgon till Sundbyberg och deltog i kyrkan morgonbön. Jag reste under en lång tid denna resa från södra Stockholm till Sundbyberg norr om Stockholm för att sedan återvända till östra Stockholm där jag arbetade på ett finansbolag. Oftast åkte jag tunnelbana men ibland tog jag bilen.

Vid ett sådant tillfälle då jag hade bilen med mig så skulle jag efter bönen åka till infartsparkeringen vid Ropsten för att stå där under dagen. Priset för detta var 10 kronor och i min ficka hade jag nio svenska kronor och en norsk dito. Problemet var att den norska inte var så användbar.

Jag kunde ha stannat och tagit ut från banken och växlat in rätt mängd mynt. Det hade inte varit en stor sak.

Men jag upplevde inom mig, nej Börge du ska lita på mig, och så fick det bli. Jag körde iväg och undrade hur det skulle gå till. När jag närmade mig parkeringen så började jag bli desperat, spanade efter enkronor längs vägkanten. Skulle det bevisas att jag bara hade konstiga tankar utan relevans. Strax innan parkeringen passerar jag en stormarknad och känner att jag ska svänga in där. Aah, det är förstås en övergiven kundvagn med sin pant av en femma (eller tia) jag ska finna!

Inte alls, men jag går fram till kundvagnsparkeringen och ser glimten av ett mynt i en kundvagn. Där ligger en enkrona och väntar i facket för femkronor. Helt utan funktion för kundvagnsinlösen men det var min saknade krona.

Varför denna story om en absolut bagatell? Kanske bagatell rent sakligt, men så här vill jag leva. Att i all enkelhet leva mitt liv och ledas till sammanhang där Gud får visa att ”Han är” och för att finna en krona men en krona av helt annat slag.

24 karats kristna

Jag var trött efter en lång intensiv dag på vandrarhemmet. Bänkade mig i min favoritfåtölj och zappade mellan TV-kanalerna. Som vanligt inget värt att titta på i de stora kanalerna. Zappade över till Kanal 10 och då var han där i rutan, min vän prästen Sören Stadell. Han talade från sin kyrka i Össeby-Garn, händerna skakade av Parkinsons, ögonen var fyllda av klarhet.

Med en självklar enkelhet berättar han hur den Helige Ande leder honom att tala i en konferens i Kina. De som kallar vet inte att det är Sören som ska tala, Sören vet inte att han är på väg för att tala, men den Helige Ande vet.

Jag berörs starkt. Ofta brister jag i gråt när jag hör talas om Helige Andes verk i människors liv. Detta att Gud som är så stor, bryr sig så om oss människor.

Sören är en 24 karats kristen. En aning förvirrad med de praktiska sakerna. Hustrun Vivianne håller ihop det praktiska och när hon inte är på plats tar den Helige Ande över som organisatör. Men Sören är knivskarp i förkunnelsen, helgjutet närvarande och alltid bedjande och alltid sökande efter att gå Guds vägar. Jag ska återkomma till några berättelser ur Sörens liv vid ett annat tillfälle. Läs gärna hans böcker ”Livet längtar i mig” och ”Dag klockan tolv på natten”. Jag har några exemplar av den senare, hör av dig så sänder jag gratis i mån av tillgång.

En annan 24 karats kristen var tant Anna i Upplands Väsby. Hon var alltid på min näthinna och irriterade, när jag hade lämnat den kristna tron. På något vis var allt så sant runt henne och jag kunde inte komma ifrån detta. Jag hade lämnat allt var kristen tro hette men hon fanns kvar i mitt inre. Allt verkade så sant med henne. Det är en sorg att jag aldrig medan hon levde berättade vad detta intryck kom att betyda i mitt liv. Men jag vill tro att hon blivit informerad i himmelen om detta.

Jag önskar dig all Guds välsignelse. Du ska veta att jag gärna vill bli en 24 karats kristen.

PS Sören står i bakgrunden till vänster på bilden, den andre mannen är pastor Bengt i Elim, Simrishamn. DS

Allt annat är av ondo

Jag har fundrat över detta med sanning. Är det inte så att den som marknadsför sig endast med sanning, inte ens "spetsar till det", den anses nog i dagens samhälle vara lite mesig..

En parafras av ett visst bibelord kan vara: Du ska bara ge ärliga besked. Ja ska vara ja och nej ska vara nej. Alla andra besked har sina rötter hos det onda.

Genom att studera mig själv kan jag se att allt handlade har rötter någonstans. Saker som jag varit med om i livet har satt spår, både sånt andra har orsakat och sånt jag själv får stå för.

Om det bara var så att själva lögnen kom från det onda, men också förklaringen, eller kanske mer bortförklaringen. Hur lätt är det inte att finna på ett argument som ska lägga allt tillrätta. Problemet är bara att den inte lägger något till rätta. I stället suddar den ut konturerna, lägger ett tjockt degigt täcke över verkligheten, det blir något som är svårt att vandra runt i.

En gång fick jag vad jag uppfattade vara en hälsning till en pastor. Denne pastor har varit med om många underbara saker i Guds rike. Men han var också en god berättare och dramatiserade gärna. Hälsningen var att det var tillräckligt det Herren gjorde, så inga tillägg behövs, inte ens för att sätta färg på berättelsen.

Min hälsning blev ett misslyckande. Jag uppfattades påstå att pastorn var en lögnare. Nåväl när jag så småningom kom underfund om detta så klarade vi upp saken.

När jag hör berättelser om väckelsekampanjer utöver världen, känner jag mig ibland fundersam. Är varje uppräckt hand en omvänd människa? I så fall borde i spåren av kampanjen vara att en mycket stor församling växer fram.

Nu är det mycket lättare att kräva sanning av andra än att själv leverera den. Men det finns en så stor andlig kraft att hämta i sanningen.

PS Mycket att göra på vandrarhemmet, solen skiner och jag ska bara marknadsföra min verksamhet med sanningar. Men det är inte så svårt - Österlen är så vackert tycker jag. DS

Det ringde på dörren

En annan del av världen. Jag besökte för några år sedan en församling i Kazakstan. Men de resurser man hade tog man ansvar för utslagna. Här ser du bespisning mitt i snön.

Plötsligt ringde det på vandrarhemmets dörr.Vi trodde det var någon från vårt gästande filmteam som ville komma in, men där stod två av våra vänner från Stockholm.

Ett uppmuntrande besök, vi har varit och är i samma kamp och har hållit kontakten över åren. Våra vänner står mitt i en spännande församlingsplantering i Stockholm. Jag har varit där och upplevt en stark gudsnärvaro.

Stödjande besök bönevänner emellan var något som kännetecknade 1856 år böneväckelse i New York. Denna väckelse påverkade hela USA. Det är oerhört viktigt att bönegemenskap utvecklas till stöd bedjare emellan, att den Helige Ande får bygga kraftcentra i bönerelationer.

Vi talade om människor vi känner och som lämnat trons centrum genom att de tillåtit saker att komma in i sin livsvandring, saker som inte borde vara där. Den Helige Ande är så känslig för våra val, eller kanske ändå mer för hur vi förhåller oss till våra felaktiga val.

Redan ormen i paradiset sa ”… men Gud vet att den dag ni äter av den ska era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont”, d.v.s. att bryta mot Guds vilja är egentligen något gott. Samma argumentation hörs i dag. Så kan det låta: Du förstår väl att Gud inte menat detta, vi vet numera så mycket mer, så det gamla Gudsordet gäller inte längre. Men detta är inte de levande kyrkornas väg.

Jag har på senare tid känt en kamplust, en vilja att sätta ner foten och att inte acceptera satans infiltration och vad som kan se ut som andliga förluster. Som församling måste vi kräva tillbaks det som rövats från oss och inte tveka på att detta är möjligt.

PS Det är mycket tidiga frukostar och sena incheckningar just nu – men annars mår jag riktigt bra DS

Människor som jag har mött och detta med kristendom.

Allt är inte vad det ser ut att vara. Detta ”flygande tefat” fotograferade jag i Fuengirola.

I dag tänkte jag börja med att hälsa till Janne som brukar läsa min blogg. Janne och jag fick en speciell kontakt när han kom som gäst till mitt vandrarhem. Våra samtal om tro och liv blev långa och spännande. Någon gång ska jag beröra delar av dessa samtal.

En annan spännande gäst jag nyligen haft är Markus, en ung metodistpastor som inte riktigt såg ut som de engelska metodistpastorer jag mött i Fuengirola. Nej Markus hade delvis kort och delvis långt hår, örhängen i svart metall och ett djupt engagemang i att möta människor med evangeliet. Engagemanget finns säkert även hos pastorerna i Fuengirola, men de var mer blazer och byxa typen.

Markus talade om mobbing och självuppfattning i en skola här på Österlen. Ungdomar från Elim i Simrishamn hade funnit honom på en konferens i Malmö.

En av tjejerna berättade efter besöket att klasskompisar sagt att detta var ett av de bästa föredrag de hört. Och detta från en kompis som är helt emot kristen tro. Markus talade inte om kristendom, men om de värderingar som har sina djupa rötter i kristen tro. Tro berör om man kan se sakligt på den.

Det får mig att tänka på de djupa fördomar som finns runt detta att vara kristen. Man placeras omedelbart in i ett fack och ska sedan leverera ett perfekt liv – eftersom man är kristen.

Se på dom – de är inte bättre än vi andra. Nej just det, av egen kraft vare sig bättre eller sämre. Dock kan en överlåtelse leda till att man förs in i ett nytt annorlunda liv, men det är inte alltid den kristne väljer denna väg. Aposteln Paulus talar om att vi som kristna ska växa till, men att vissa inte växer utan stannar på spädbarnsstadiet.

Hitta sig själv och Gud

Vi talade om mycket, min vän och jag i går. Framför allt om hur vi vill fungera i Guds tjänst.

Men också om hinder, vi har båda i bagaget att ha varit utsatta för mobbing.

Det finns en idealbild där du/jag stiger ut och är den person som vi skapats till och gör de saker som är möjliga med de gåvor vi fått. Hur lätt blockeras inte detta av felaktiga tankar. Spår från historien.

Tankekonstruktioner talar aposteln Paulus om. I kristenheten i Sverige känner jag en defensivens, kanske feghetens tankeblock. Vi är kallade till att stå upprätta, raka i ryggen och tydliga för omgivningen. Skall vi invänta den tidpunkt då är perfekta för att våga stå raka, så lär vi få vänta.

En bekant inom Kristna Handelskammaren (ICCC) gav en gång en dråplig bild. Han var nykristen och skulle följa med sin fru till kyrkan. Eftersom han iakttagit att man i kyrkan inte gick med normala steg fram till sin bänk, så övade han in en speciellt smygande, eller glidande gångstil för att anpassa sig. Kanske är anpassningen till gällande norm så tydlig. Den som inte är hemmablind får avgöra.

Den som vänder sig till Jesus får ett möte som berör och påverkar. Efter tankekonstruktionernas sammanbrott kvarstår mötet med Jesus. Det håller över tiden.

Jag ber för att få se församlingar som skalat bort myckenhet av ”det egna tillägget” och upptäcker den enorma glädjen i den Helige Andes frihet. Då bejakar vi olika personligheter som Guds gåva. Vi blir känsliga för vad som är rätt och kärleksfulla.

PS I går gjorde jag en rabarberpaj med grahamsmjöl, havregryn och råsocker. Den blev supergod tyckte jag i allblygsamhet. DS

Är din gudsbild lika bra som min?

När en av mina döttrar konfirmerades så hörde jag en av lärarna säga ”Var mån om att inte låta någon tala om för dig vilken gudsbild du ska ha, din är lika bra som någon annans.

Jag har funderat över det där hon sa. Inte kan jag veta allt om Gud. Alltså finns en klar risk att jag har fel gudsbild på något vis.

Å andra sidan, Gud måste vara den Han är och detta oavsett hur min gudsbild ser ut. Om Gud bara är en återspegling av mitt tänkande, så kan han inte vara verklig och följaktligen ägnar jag mig åt självbedrägeri.

Dessutom är det så att Jesus inte öppnar för vilka vägar som helst. Han säger att Han är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utom genom Honom.

En viss ödmjukhet är på plats. Annars blir det som skrönan om pingstförsamlingen som i sina stadgar hade en passus om att i händelse av Jesu andra återkomst så skulle kyrkan överlåtas till ortens missionsförsamling.

Om jag inte vet allt om Gud, så får jag söka information där jag kan få den, nämligen i Bibeln. Bibeln är Guds sätt att förklara vem Han är och det genom en text som skapats av människor, men som inspirerats av den Helige Ande. Det är också den Helige Ande som leder oss i läsningen och lyser upp stycken som vi behöver ta in.

Så var öppen för att din gudsbild kan behöva justeras, inte genom människors påverkan utan genom den Helige Ande. Visserligen kanske genom en människa, men allt ska prövas. Det är spännande är upptäcka Guds storhet.

PS Sommarvärmen har lämnat oss ett tag. Jag tog en promenad genom rapsfälten i solen, med handskar på, men det var så vackert. Jag njuter i fulla drag. Pratade med min son som studerar i Japan. Världen har krympt. När jag var ung var det ett stort äventyr att resa till Danmark. Föralldel det kan det fortfarande vara. Vi har direkttåg till Köpenhamn från Ystad. DS

Den Helige Andes helg

I min kyrka talade Alvar Edin i dag på pingstdagen. Som sångare hade han fäst sig vid att nästan alla sånger om den Helige Ande var en bön ”Helig Ande kom” och han menade att detta förhållningssätt inte var nytestamentligt korrekt. Vi borde mer vara inriktade på att tacka för att vi fått den Helige Ande. Detta steg i tro öppnar för att fungera i den Helige Andes kraft.

Att den Helige Ande är utgiven till vårt stöd och för att vi ska verka i Guds kraft är uppenbart.

Också den som ber att den Helige Ande ska uppfylla någon annan bör förstå att det är Guds vilja att den Helige Ande bekräftar sig i alla uppriktiga sökare, följaktligen är det ingen tvekan om att det ska inträffa att vi fylls av den Helige Ande.

En god vän till mig på besök i S:t Clara kyrka, blev tillfrågad av en tillresande Anglikansk biskop om han ville bli döpt i den Helige Ande. Han besvarade frågan jakande. Biskopen bad då med en enkel men tydlig auktoritet att så skulle ske och det skedde! Jag har iaktagit att denna självklara andliga auktoritet är ett tydligt kännetecken i den varma delen av den Anglikanska kyrkan.

Så, må jag sluta att be "Herre låt det ske om det är möjligt" utan i stället lita på att om jag ber enligt Herrens vilja, så ska det ske. För det har Han lovat.

PS Jag prövar att laga nya maträtter enligt GI-metoden. Riktigt spännande. Måste minska i fysiskt omfång men andligt vill jag utvidga området. Österlen är som vackrast just nu. DS

Existerar syndanöd?

I går var jag i Stockholm och lyssnade på några vänner som talade och sjöng i en samling i Filadelfiakyrkan. Sanningsenligt hade jag ytterligare några ärenden att utföra i huvudstaden.

Talade gjorde Sverre Larsson. Han berättade om sitt liv i samband med en presentation av boken ”Drängen från Kroken” som är skriven av Ruben Angarsson och som handlar om Sverres liv.

Sverre kom i sitt tal in på en bok han just nu läser och som handlar om en väckelse på en ort i Norge kring förra sekelskiftet. Ortens starke man fick syndanöd trots att omvärlden inte kunde förstå varför han skulle ha detta. Men hans syndanöd ledde till omvändelse och omvändelsen i sin tur till väckelse för hela bygden.

Detta med syndanöd har jag funderat över ett tag. Jag hör sällan talas om den i dag i frikyrkan. Nåden talar man om, men kampen i samband med omvändelse icke. Synden är inte en dagbok av icke önskvärda händelser som lätt arkiveras, utan snarare en kraft som fångar och som jag ska befrias från.

Från den stund jag inser min bundenhet borde en kamp uppstå till dess att befrielsen har inträtt. Det onda vill ju inte lämna mig frivilligt. Om den kampen numera inte uppstår, beror det då på att vi är bättre att ta emot nåden i dag? Eller beror det på att vi inte tror på synden som makt, och därmed inte tar upp kampen. Halvhjärtad överlåtelse leder till kraftlös lärjungavandring.

Jag talade för en tid sedan med en person om hans hemförsamling och frågade om många nya kommit med i församlingen, förutom de som uppfostras in i församlingen. Han sa då att de nya som döpts in i församlingen kom genom den LP-verksamhet som fanns.

LP är ju en verksamhet som vänder sig till alkoholister och drogmissbrukare. I det sammanhanget är kampen mot syndens makt mycket tydlig. Finns ett samband till att de stod för nyrekryteringen?

I mitt eget liv tycker jag mig se syndens makt som vill binda och som är i kamp med det kristna livsvandring som jag vill genomföra. Syndernas befrielse är ju inte min kamp, den har Jesus redan vunnit, men mitt inre måste kapitulera.

PS Stockholm i vårens grönska är inte heller dumt. Skrivet på tåget till Skåne DS

Res upp ett bönealtare

Kjell Sjöberg skrev en bok med detta namn.

Min tolkning av detta tema är att den som vandrar med Herren har behov av att markera en plats för tillbedjan och därmed manifestera att Gud har en central roll i den egna livsvandringen. De gamla patriarkerna och en kung som David var goda exempel på detta.

Som jag läser gamla testamentet ville Gud vara nära sitt folk, så nära som möjligt, men det var oftast människan som önskade finna speciella platser för tillbedjan. Sedan låter Gud sin välsignelse komma till dessa platser.

Under tio års tid var bönerummet i Centrumkyrkan en sådan plats för mig, utan att jag benämnde den så. I stort sätt varje vardagsmorgon var det en grupp som samlades till morgonbön. Pastor Stanley hade tagit initiativ till detta, troligen inspirerad av hur de stora församlingarna i Korea fungerar. När jag kom till tro kände jag en omedelbar kallelse till denna bönetjänst och var flitigt med. Vi fick vara med om stora händelser genom bönen.

Numera har jag två tydliga bönealtaren. Båda är belägna i kyrkolokaler. Den ena finns i Elim, Simrishamn och den andra i Turistkyrkan i Fuengirola. Jag tar bussen klockan 05.45 till Simrishamn för bön där och i Fuengirola vandrar jag strax för 07.00 till kyrkan för morgonbön. Dock inte samma morgon.

Varför ägnar jag då en så stor energi att vara på en viss plats? Hör inte Gud bön från vilken plats som helst? Jovisst gör Han det! Men jag tror också att Han gillar ställningstagande och överenskommelser om bönetjänst. Då bekänner Han sig till detta.

I den kristna historien finns många inspirerande exempel på bönealtaren även om bedjarna inte använt just denna benämning. Min bön är: Herre, ge mig kraft och glädje att fungera i levande förbönsstjänst.

PS Solen sken även i dag. Bruna bönor och stekt rimmat fläsk till lunch. Gräset är nyklippt. På bussen från Simrishamn i morse träffade jag en vän från kyrkan och vi hade ett fint samtal om hur Guds finns med i våra livsvandringar. DS

Min predikan

Vi fick en fin gudstjänst i Elimkyrkan i dag. Vännen Peter som mest är känd som Taubetolkare, sjöng Einar Ekberg sånger på en trubadurs sätt. Det var så berörande. Märta spelade så fint både på orgel och piano. Janne inledde med bibelord.

Jag predikade om att vara kristen i vår tid och utgick ifrån det TV-program från SVT där en forskare, en ateistisk fundamentalist så hårt angriper all religion. Eftersom jag själv har haft en trettioårsperiod i mitt liv då jag helt tog avstånd från all tro så har jag lätt att identifiera mig med angreppen.

Den som inte fått ett möte med den uppståndne Jesus kan inte rimligen tro. Men vi som haft detta möte kan inte sluta att tro även om vi attackeras hårt. Vi kan inte förneka vår frälsare.

Poängen i min predikan var inte att gå i genmäle utan att i stället fungera som församling så att omvärlden övertygas av vårt liv och av den Helige Andes underfulla verk. Den första församlingen i Jerusalem kom in i en sådan kraftfull fas efter det att förföljelse börjat. Läs om bönemötet i Apostlagärningarna kapitel 4.

PS Åter igen en fin dag på Österlen. När jag passerade Borrby tuvor så blandades späd grönska med en begynnande rappsblom, i solljuset med havet som bakgrund. Jag tröttnar aldrig. Maskrosorna har tagit fart de sista dagarna, så i morgon ska gräsklipparen fram. DS

Så är det att bli mobbad

Jag ska försöka beskriva hur det kan upplevas att bli mobbad. I mitt fall var det så att jag som tioåring flyttade från villasamhället Älvsjö till nybyggarsamhället Hökarängen.

Det var en känslig kille som flyttade och han hade en pappa som höll söndagsskola för ett hundratal barn i Hökarängen. Vissa klasskompisar i vanliga skolan kastade hellre kniv i golvet och bläckhorn på fröken än studerade. Själv hade jag lätt i skolan och min lärare tyckte att jag skulle bli präst.

Jag fick två tilltalsnamn. Det ena var Jesus och det andra var BÖGEN (eftersom jag stavar Börge med G). Bögen var det namn som vann elevernas gillande så det levde nog längst. Enligt mitt minne fick jag stryk av kompisarna varje dag. Så var det nog inte, men det inträffade ofta. Men det var inte många jag kunde relatera mig till. När jag skriver detta tränger tårarna på.

Gick in i min egen värld. Lånade högvis med böcker från biblioteket och sjönk in i litteraturens värld. Slutade folkskolan som bäste elev och fick någon slags Carnegiebelöning för detta, men valde att inte studera vidare, det var som jag inte var värd det. Jag skyllde på föräldrarnas ekonomi.

Känner nu vid skrivandet att det blev så att det inte fanns någon glädje i att lyckas, ingen glädje i utmaningar, mer att bevisa något. Men jag är inte den som behöver bevisa inte jag. Jag intar rebellens roll utan att vara rebell för omvärlden, men långt därinne.

Så fick jag teflonminne för namn. Det var ingen idé att ta in ett namn i huvudet. Vi skulle ändå inte vara i relation. Trängde undan barndomens och ungdomen namn. En kompis från blåsorkestern i Filadelfia beskrev det på min sextioårsdag som att jag var med men inte närvarande. Vissa är sårade för att jag inte minns dem, men vad gör man? Hypnos eller bara accepterar fakta?

Även långt upp i livet fick jag se upp med att inte missförstå vad andra gjorde. Missade de av någon anledning mig, så var det bevis på förskjutning.

Nu stoppar vi eländesbeskrivningen och talar om något fint. Efter mitt möte med Gud vaknade jag en morgon och upplevde mig ledd in i min ungdom. Någon höll mig i handen och jag kunde tydligt se på händelserna, med barnets känslor men med en vuxens förstånd. En mycket befriande vandring.

Det går inte att sudda ut smärtsamma erfarenheter men de kan förvandlas från smärta till, just det, erfarenhet.

PS Dagen lider mot kväll. Det har varit en solig dag på Österlen men jag har, efter att ha avslutat gästernas frukost, fått ägna mig åt vandrarhemmets deklaration. Men å andra sidan smakade humusen jag talade om i går helt underbart. Egen kokade kikärter är bättre än konserv och dessutom använde jag oraffinerad olivolja som jag köpt direkt vid olivpressen. Jag måste få tag i mer sådan olja. Är det inte lustigt att jag som vuxen valt att flytta tillbaks till Hökarängen. DS

Trygghetens slutna bubbla

Jag har vuxit upp med folkhemmet i Sverige och har aldrig varit med om att förlora allt. Men jag har mött människor som förlorat allt på grund av krig. Plötsligt gäller inte det regelverk som gett trygghet. Plötsligt gäller nya regler.

Det finns profeter som talat om en kommande ekonomisk världskatastrof. Jag planerar min ekonomi efter detta, vill inte vara bunden av skulder samtidigt som jag minns den dag då jag satt i en ledningsgrupp i ett finansbolag och skulle besluta om vår utlåningsränta med en inlåningsränta på 600% !!!

Du kan för dyra riktiga pengar köpa attraktiva sjötomter i en låssasvärld på Internet. Galenskap javisst, men hur mycket pengar läggs inte på investeringar som bara är investeringar på förväntningar och drömmar.

En värld skakar till, tillit till drömmar gäller inte längre. Mitt trygga pensionskapital, inte stort men tryggt, har plötsligt urholkningssjukan.

Vad har jag i så fall min trygghet. Känd svensk finansman i Paris hade tryggheten i pistolen.

Min största trygghet ligger i Jesus löften om att vara med mig alla dagar till tidens ände.

PS Det är tidig morgon. Jag ska strax göra frukost åt ett antal gäster på mitt vandrarhem. Sedan måste jag slutföra deklarationen, ”kejsaren ska ha sitt”, och förbereda söndagens predikan i Elim. Kikärterna har dragit i vatten över natten och ska förvandlas till humus. Gott på mackan. Det blir nog en vacker dag på Österlen. DS

Den Helige Ande är ingen låtsaskompis.

Om jag minns rätt så hette Alfons Åbergs låtsaskompis Morgan. Han var bra att umgås med för Alfons, så att han inte helt blev beroende av pappa. För er som inte tillhör Alfons generation, så kan jag tala om att han är en finurlig barnboksfigur.

Visserligen fick en pastor jag känner vid besöket på äldreboendet höra av en äldre man. ”Den Helige Ande är min kompis, jag talar med Honom varje dag”. Dessutom talar den moderna ateismen om religionen som en ren fantasiprodukt. Någonting vi önskar ha för att känna oss tryggare. Då ligger låtsaskompisen nära till hands eller………..

I går var vi samlade i en hemgrupp inom Simrishamns-Elim. Vi kom att tala om våra erfarenheter av den Helige Andes påverkan på våra liv och detta ner på minsta vardagsnivå. Vi är så tacksamma för Guds alla gåvor och visst kan den som så önskar punktera många av våra händelser som tillfälligheter. Men när tillfälligheterna sammanfaller till ett mönster då föredrar jag att tacka för gåvorna. Och vissa händelser är så precisa att jag inte godtar invändningar. Så det så!

Bibeln talar också om detta med att den som inte mött Gud har svårt att förstå det som kommer från Gud. Så det är bara att acceptera attacken och fortsätta att tacka Gud.

PS I dag hade vi en underbart solig dag på Österlen och rapsen börjar blomma. Snart står den intensivt gul mot den blå Östersjön. DS

Första maj i Skåne

Första maj i ett fuktigt Skåne. I går sjöng jag i en manskvintett vid valborgsmässoelden i Skillinge fiskeläge. Ett opretentiöst hopplock av vänner från Elimförsamlingen i Simrishamn sjöng vintern raaaaa..... o.s.v. Vackert med elden mot havsviken. Kanske vackrare än sången.

På söndag ska jag predika i Elim för pastorn har ledigt. Jag tänker mycket på hur det är att leva som kristen i vår tid. Med mig i bakhuvudet har jag två TV-inslag som jag sätter i kontrast till varandra. Det första är ett kraftigt infrågasättande av all religion från SVT och det andra ett inslag i Kanal 10 där Sivert Öholm intervjuar före detta missbrukare från LP-verksamheten.

Paulus talar i 1:a korinterbrevet om att om det inte är sant det här med Kristus så är vi troende de mest ömkansvärda (=beklagansvärda). Jag själv tog avstånd från all tro jag växt upp med, men ett Gudsmöte korrigerade detta och förändrade mitt liv. LP-vännerna kan i än högre grad vittna om förändrade liv efter möten med Jesus, vår frälsare och helare.