Vissa saker får inte vara sanna

Vi var några vänner som talade om situationer där Gud gripit in och på ett övernaturligt vis helat människor från sjukdomar. Det finns exempel när media varit med och kunnat kontrollera saken. Men det skrivs inte om dessa under. Varför?

Enkelt uttryckt: I en sekulariserad värld vill man inte höra talas några Guds under för om detta skulle vara sant så rycks hela världsbilden undan. Det finns ingen Gud och det är ett fakta och då kan det givetvis inte finnas några Guds under. Finns det något som skulle peka på ett Guds under så finns det givetvis en annan orsak till det som hänt och då gäller det att finna denna förklaring. Tills vi har funnit denna så tiger vi.

Den är modig som vågar bryta detta mönster.

För att vara tydlig: Alla människor som fått förbön har inte blivit helade. Jag vill inte bli anklagad för att påstå detta.

Mitt gudsmöte

När jag vaknade på morgonen den 1 januari 1994 hade jag inte en tanke på att söka Gud. Allt vad religion var hade jag lämnat bakom mig och jag hade inte den minsta längtan att komma tillbaka. Jag hade uppfostrats in i en frikyrkomiljö men aktivt tagit avstånd från denna. Detta val var medvetet och grundat på att jag upptäckt en livslögn hos mig och andra.

Min blivande fru, själv motståndare, till kristendom förde mig till en kyrka eftersom hon tyckte om andlig sång.

Väl därinne kom hela mitt inre att fyllas av en gudsnärvaro och jag blev helt klar över att jag var på en felaktig väg. Den helighet som uppfyllde mig går inte att beskriva i ord, mina ögon fylldes av tårar.

En person sa nyligen till mig: Du ska var klar över att din gudsupplevelse bara är en fantasiprodukt i din hjärna. Du är hjärntvättad.

Mot detta säger jag. Hur kan en sådan hjärntvätt ske på någon sekund hos en person som inte alls önskar möta Gud. Ingen talade till mig. Ingen påverkade mig. Guds helighet omslöt mig.

Händelser i mitt liv efter det att jag vänt om och vandrat Guds väg  bekräftar Hans närvaro och existens.

O att du hörde mig. O att du ville släppa in Gud i ditt liv. Det är min bön och denna bön är äkta.

Jag kanske är en gammal fånig gubbe men jag lever tillsammans med en levande Gud.

En ursäkt

Tidigare i morse hade jag ett inlägg ute som jag nu lyft bort. Anledningen är att jag fått synpunkten att jag talade om något jag inte fattade och på ett sätt som jag inte hade rätt att göra. Med tanke på vem det var som framförde åsikten så har jag valt att ta bort inlägget och ber om ursäkt. Jag ber dock inte om ursäkt över min kristna tro.

Varm trots snön

Fotograf: Frugan.
 
Tillfälligt i Stockholm och snövinden viner runt öronen. Jag lämnade Fuengirola riktigt varm i hjärtat och det fortsätter jag att vara. Återförenad med frugan efter en alltför lång tid. Det känns bra.

Har läst igenom Matteus-evangeliet under en tid. Tänkte på Jesus undervisning om äktenskapet. Den talar om man och kvinna och att de två ska vara ett kött. Förenade med varandra och utgivande för varandra.

Tidsandan talar inte om detta. Den ställer i stället frågan vad kan min partner ge mig? Vad kan jag få ut av detta? I bästa fall talas det om två pelare som oberoende av varandra bär upp relationen. Bibeln talar om förening och det är något annat.

Själv är jag med mitt liv inte ett skolexempel på hur det bör vara, men med åren tilltar visdomen och en sak är klar att egoismen aldrig ger lycka. Den för oss från den ena förhoppningen till den andra för att landa i tristess. Relationen med Gud landar aldrig i tristess om den är på riktigt.

Jag sätter mig inte till domare av andras liv. Beslut i relationsfrågor är svåra och kan innehålla allt från förtryck till kärlek.

Man och kvinna förenade till en enhet. En genusfråga? Frihet att göra karriär? Frihet att bli konsument av en annan människa? Frihet att utveckla varje särdrag i mitt register av önskningar?

Vi kan inte bortse från Satans bländbilder av vad som är lycka. En illusion som blossar upp och får  sinnet att känna längtan för att övergå till en vandring i den aska som den utbrända illusionen orsakat.
Egoismen leder vidare till en ny "bättre" illusion som puff... blir aska även den.

I modet ska modellerna uppvisa att vara blasé. I kändis-reportagens bilder lyser den inre misären igenom. Ju rikare, ju mer blasé. Vem vill efterstäva att bli blasé?

Vid en gemensam vandring i livet förenade genom den helige Ande blir man inte blasé, inte heller vid en "ensam" vandring med den helige Ande, för då är jag inte ensam. Jag blir genom den helige Ande förenad med hela kroppen, församlingen.

För salig för att skriva?

Under en tid har jag varit i bön på ett speciellt vis. Detta tillsammans med att jag förberett och hållit föredrag i Alpha har gjort mig salig så att jag studsar fram ;)

Detta med vad den helige Ande gör i enskilda människors liv. Så där riktigt nära och personligt är något berör mig djup, faktiskt till tårar. Numera får män erkänna att de gråter.

I lördags var jag en av Alpha-talarna och jag höll ett Alpha-fördrag om hur den heliga Ande verkar och om deltagarna blev lika välsignade som jag själv blev av vår Alpha-dag, så är de att gratulera. Som alltid går det att lita på ATT den helige Ande verkar.

På söndagen hade vi en gudstjänst där vi efteråt kunde se att den helige Ande lagt varje liten detalj till rätta. Vår tidigare pastor Kjell Ohldieck talade med stor kraft och inspiration. Kjell har numera en tjänst där förkunnelsen står helt i centrum. Hans hemförsamling stödjer att han kan resa till olika församlingar och tala och detta är hans kallelse. Tänk om fler församlingar var så lyhörda för vad Gud vill. Vi får inte vara fyrkantiga i hur tjänster ska se ut. Vi ska omsluta hela Guds verk. Vår lilla del läggs in i Guds helhet.

Jag har upplevt att Kjell även ska tala i Sverige med början i västra Sverige. Vilken församling öppnar först?

Den bönevision som formades i mig under Stanley Sjöbergs besök i våras blir allt starkare. Böneteam för Europa - från Gibraltar till Nordkapp.

Om Alpha

Jag höll ett Alpha-föredrag i måndags kväll om hur vi står emot ondskan. Kursboken i Alpha har verkligen en tydlig bild av Bibelns undervisning, även om ondskan. Fick fin respons på föredraget och det gladde mig eftersom det mitt livs första Alpha-föredrag.

Alpha är ett fint verktyg som växt fram världen över och det är en stor glädje att vara delaktig i en sådan grupp. Det är en otroligt fint team som arbetar med denna kurs här i Fuengirola. Entusiastiska och självuppoffrande. Makarna Edeborn är initiativtagare och det kan detta med Alpha. Jan är ordförande i Alpha Sverige.

Det är underbart hur en församling i den Anglikanska kyrkan fått vara en resurs för den kristna kyrkan över hela vår värld. Alpha finns i hela skalan från pingstvänner till katoliker. Jag minns med glädje mitt eget besök i Holy Trinity Brompton för många år sedan, församlingen jag talar om. Jag var inte där för Alpha utan besökte en vanlig gudstjänst. Församlingen präglades av samma öppenhet och gudstilltro som präglar Alpha. Det låg i luften och vid samtal med min bänkgranne bekräftades det.

Att rakt upp och ner stå för sin tro som något naturligt. Inte tillkrånglat på något vis. Det är bilden jag har med mig från London-visiten och som jag känner i Alpha-arbetet.

Nu ber jag att våra Alpha-deltagare här på Solkusten ska möta Herren på ett speciellt vis i lördagens Alpha-dag om den helige Ande.

Bönesamling med liv

Fredagens bönetimme i Turistkyrkan är sanningsenligt veckans minst besökta samling. Men den har liv. De som kommer är motiverade att komma inför Herrens ansikte och samlingen har stor betydelse.

Kjell Sjöberg undervisade om att kyrkan bör vara en samlingsplats där de troende i bön får kraft för att gå ut ur kyrkolokalen och förkunna evangeliet på gator och torg.

Visst ska vi vara trygga i Herren och trivas med våra trossyskon. Om de första lärjungarna sa man "se hur de älskar varandra". Men kyrkan är inte avsedd att vara ett vuxendagis och jag säger inte heller att den är det. Men det kan vara så skönt i stugvärmen att det känns tungt att lämna den.

Levande naturliga människor som på ett naturligt sätt deltar i samhället runt sig. Delar arbete och delar glädje. I världen men inte av världen. Besluten i det egna livet grundar sig på samvaron med den helige Ande.

I min barndoms frikyrka isolerade man sig mot världen för att inte bli besmittad av det onda.

Därför kom kyrkan att utifrån betraktas som människor som sade sig vara bättre än andra och i vissa fall trodde man nog detta själv. I vilket fall uppstod en skillnad mellan det man önskade och det som var en verklighet. Utifrån kallades detta för dubbelmoral. Inifrån en sorg över en otillräcklighet att leva som man borde.

Det segerrika kristna livet är ett liv i gemenskap med den helige Ande. Dock tror jag det perfekta felfria vägen  är ovanlig. Hur kan då Bibeln tala om de troende som de heliga? Inte ens på Bibelns tid var församlingarna på något vis perfekta. Jo Bibeln använder sig av Guds måttstock och Han förlåter och glömmer alla synder som bekänns och därmed finns de inte längre. Heliggjorda genom tron.

Bönestunder är rätt tillfällen att "lämna över till Gud" och själv bli fri. Kallad till frihet och relation med Honom. Det inre byggs upp.

Jag möter oerhört mycket kärlek här i Turistkyrkan och här finns många människor som haft och har spännande liv tillsammans med Herren. När jag får dela deras erfarenheter så fylls mitt hjärta av glädje. Men inte ens vi är perfekta.

Kärlekens väg är större än teologiska sanningar

Tårarna rinner ur mina ögon när jag läser om den helige Andes ledning i människors liv och närhet i deras vardag. Religionshistoria skapas inte ur tomma intet. Det råkar inte bara bli på ett visst sätt. Nej Andens ledning skapar förändring när en människa accepterat lydnad.

Om jag är katolik kanske jag tror att Gud på ett speciellt sätt arbetar genom kyrkans ledare, Påven. Om jag tillhör motsatt ytterkant av kyrkan kanske jag tror att Gud arbetar på ett speciellt sätt genom den karismatiske frie predikanten.

Tänk om det är så att båda har rätt. Kan det vara så att Gud arbetar genom  alla människor som står till den helige Andes förfogande? Men säger vän av ordning. Hallå, teologin då. Den är så olika.

Teologi är en mänsklig vetenskap. Ibland går den med Herren, ibland emot. Människors försök att beskriva Gud och de Andliga sammanhangen.

Sanningar kan vara sanna och framföras på ett sådant vis att de går emot Guds vilja. Orsaken? Läs Första Korinterbrevets 13:e kapitel.

I David du Plessis kamp med Gud innan han som pingstpastor öppnade en ny dörr mot de traditionella samfunden så kom en hälsning från den helige Ande. "Predika aldrig för människor om du inte känner kärlek för dem i ditt hjärta". David sa "De har gått emot oss, de har förföljt oss, de har på alla sätt gått emot allt de vi känt oss kallade av dig att göra". Herrens svar var: "Älska dem!"

Om vi förstod hur nära Herrens hjärta denna text i Korinterbrevet är.

Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Och om jag ägde profetisk gåva
och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.
 

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen.

Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.
 

När jag var barn, talade jag som ett barn, tänkte jag som ett barn, och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man, har jag lagt bort det barnsliga.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.
 

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken.

(Folkbibelns översättning).

Guds glömska är en gåva - människors minne kan va en plåga

När Gud förlåter en synd så minns Han den inte mer. Det är inte som när vi tömmer en dators hårddisk på information men där en kunnig datatekniker kan återskapa informationen. Det är vi som påminner Honom om våra felsteg hela tiden. Jag tror Han tycker det är tjatigt. Har jag nu glömt din synd så har jag.

Om jag minns rätt så var det pastor Swärd som berättade om den unge mannen i hans församling som ville bli "världens största gudsman". Vi ler lite eftersom vi vet att det inte går till på det viset. Eller.....

Tiotusentals grabbar vill bli världens bästa fotbollsspelare men bara en blir det. Åtminstone en åt gången. Men vi tycker det är bra att ha ambitionen. Jag följer en ung golfare på nätet och han vill bli bäst i världen. Koncentrationen är enorm. Lite ensidigt liv kan tyckas men ska man lyckas så...

Detta om ambitioner eller orealistiska önskningar. Själv bad jag Gud i morse om att kunna glömma som Han glömmer och fick snabbt svaret: Du är människa och kan inte glömma som jag, men du kan få gåvan att förlåta och att med kärlekens ögon se på det som du upplevt som negativt. Då tappar det sin betydelse och fångar inte ditt sinne. Men dina minnen, som är jobbiga, kan få vara en hjälp för andra som upplevt liknande händelser.

Jag har en god och superintelligent vän som har problem med sin mångsidiga och komplicerade personlighet. Han ber: "Herre tag bort min egen vilja den ger mig bara problem".

Problemet är att han inte kan få bönesvar för Gud vill inte umgås med robotar. I så fall hade han skapat sådana. Gud söker vår frivilliga kärlek och från den utgångspunkten vill Han föra in oss i en relation där vår kärlek flödar in i den stora kärleken. Till Gud som är kärlek. Utan Gud fanns inte kärleken eftersom den har sitt ursprung i Honom. Gud är kärlek men det är inte kärleken vi ska tillbedja. Gud är också helighet och vad helighet är har vi svårt att förstå. Ibland får vi smaka på Guds helighet. Då blir vi förstummade.


Vi tror ibland att Guds kärlek är så stor att den tillåter oss att vara fast i synden. Men den är större än så. Den vill ta oss ur syndens grepp.  Guds kärlek är så stor att Han vill föra in oss i en evig kärleksrelation där vi får möta Honom i all Hans storhet. Abba fader. Pappa, pappa betyder det visst. Kan vara svårt att ta till sig för den som har mött en dålig fadersgestalt i sitt liv.

Gud välsigne dig!

Sanningslidelsen fick mig att lämna Gud

Sanningslidelsen fick mig att lämna Gud och samma lidelse fick mig att komma tillbaks till Gud.

Det där lät bra eller hur? Sanningen är dock att det var min synd som fick mig att lämna Gud och att det var Han själv som i sin nåd fångade upp mig igen och förlät mig min synd. Men hela tiden hade jag en sanningslidelse som fungerade i förhållande till det jag upplevde som en verklighet.

Det sägs att det inte finns en sanning, bara subjektiva beskrivningar av vad vi tror vara sanning. Sett ur mänskligt perspektiv kanske det kan vara så. Men jag hävdar att det finns en sanning och jag strävar alltid att utröna den.

Med Gud är det så att antingen finns Han eller så finns Han inte. Det finns ingen väg däremellan. Det är vidare så att om Gud finns så är Han den Han är och inget annat. Att söka sanningen om Gud är viktigt om det är så att Han finns, annars är det helt ointressant. En ateist är en människa som kommit fram till ställningstagandet att Gud inte finns men inte nöjer sig med detta, han vill dessutom tala om för andra att han funnit sanningen beträffande Gud.

En kristen är en person som mött Jesus som frälsare och efter det mötet kan han inte vara tyst med att så är fallet. Jesus säger att Han är vägen, sanningen och livet. Han är vägen till en evighet tillsammans med Gud. Hur ska jag kunna hålla tyst om en sådan verklighet.

Jag hörde en konfirmationsledare i Svenska kyrkan som sa: Låt aldrig någon påverka din gudsbild den är lika bra som någon annans.

Visst är det sant att jag själv är den enda som kan ha en gudsrelation. Ingen annan kan skapa en sådan åt mig. Frälsningen är personligt, ett personligt möte med Gud.

Men Gud är den Han är och det är tur det. Det finns ingen relativ Gud, glöm det. Endera finns Han eller så inte. Och finns Han så är Han den Han är.

Jag säger att Gud finns och att det är viktigt att söka Honom. Han söker oss hela tiden och därför är det inte svårt att nå Honom. Han är hela tiden steget före och söker dig och han söker dig där du är för att visa dig vem Han är. Han söker dig för att upprätta den relation som förstörts genom synden. Det vill säga genom upproret mot Gud. Du är älskad av Gud oavsett var du är, vem du är, hur mycket fel du än gjort. Han vill inte att du ska vara kvar i eländet utan kallar dig till omvändelse.

Tillhör du den som säger att jag är minsann lika god som någon annan så vill Han dessutom hjälpa dig att se över din självbild och pröva ditt jag i sanningen.

Jag har dröjt några dagar

Varför dröjer jag? Inte på grund av bristande kontakt med Herren. Är just nu inne i en mycket intensiv fas av bön och närhet. Upplever starka tilltal som jag tills vidare behåller för mig själv. I Turistkyrkan upplever vi en stark Gudsnärvaro. Det verkar inte spela någon roll vem, hur och när och vilken typ av aktivitet vi har. Gudsnärvaron är stark.

Flera av de som nu reser hem efter en månad här har uttryckt detta: Varför får vi inte vara med om detta hemma i våra hemländer? Visst vi har en verksamhet som den äldre generationen känner igen sig i men det räcker inte bara med detta. Nej det är något mer.

Vår uppgift har varit att få vara en blandning mellan oas och kraftkälla. Vad vi nu ber om är förmåga att mer betjäna den nordiska kolonin här nere på solkusten. Mycket sker men jag tror nya vägar ska öppnas.

Vi ser Alpha kurser som viktiga i det sammanhanget. En kurs pågår nu och fortsättning kommer.

Gud välsigne dig!