Gubbe, jag går emot allt vad du står för

I sin ilska valde mannen att kalla mig gubbe. Jag smakade på ordet. Ordet gubbe vill tala om för en äldre man att han inte har samma värde som den yngre mannen, att den levnadsvisdom han eventuellt uppnått inte räcker till inför de moderna värderingar som den yngre mannen står för.

Även jag har varit en yngre man övertygad om att det min mor stod för var passé. Jag visste inte att jag var högmodig, för jag visste ju bara hur det var.

Det finns inga moderna människor, det finns bara människor. Människorna är sig lika över tiderna men tankekonstruktionerna växlar. Dessa tankar som styr vad människan uppfattar sig vara. Om Gud vore en tankekonstruktion bland andra så är han helt ointressant.

Vad är meningen med livet. Den grundläggande existentiella frågan. Svaret som många söker och de nöjer sig inte med ordsvamlet som ska övertyga. Svaret ligger djupare.

Författaren Strindberg landade i Bibeln i slutet av sitt liv. Dessförinnan ropade han ut sin vrede över det instängda, det som han uppfattade begränsade människan.

Bibeln är en unik bok som inte är tillrättalagd för att framvisa en enhetlig lära. Detta gör den än mer trovärd. Människor inspirerade av den helige Ande uttrycker sig och deras ord sammanlänkas över tiden.

I sovjetisk historieskrivning kunde en människa retuscheras bort från ett foto för att historien skulle stämma med makthavarnas intentioner. Om Bibeln var en mänsklig konstruktion för att övertyga om en viss religion så borde texterna anpassats till varandra men så är inte fallet.

Ta fram din Bibel och läs. Börja i evangelierna. Själv älskar jag Johannes poetiska språk som likt en ljuskaskad uppvisar Guds kärlek till människan och som talar om det offer Han är beredd att göra för att relationen mellan Gud och människa ska återupprättas.

Den brinnande oljelampan

Det får bli ett undantag genom att jag skriver detta blogginlägg. Tänkte vila till slutet av januari.

I morse var jag stilla i bön. Många omtumlande saker i mitt andliga liv har inträffat i höst.

Andligt liv och andligt liv. Jag har bara ett liv men det innehåller en andlig dimension eller snarare en gudsrelation.

Under bönen i morse lämnade jag bakom mig allt det jag upplever av andlig kamp. Namn efter namn av de människor som finns i min omvärld dök upp i mitt inre och jag bara välsignade dem. Jag lämnade varje uppfattning jag bär bakom mig och bara välsignade.

Den helige Ande vet vad varje människas inre innehåller. Steget från att vara Guds motståndare till att bli ett hängivet Guds barn är inte längre borta än en bön om förlåtelse. Vem är jag att vara domare.

Inför Gud i bön står jag som en del av en kultur som avvisar Gud. Men du avvisar inte Gud kan någon invända. Likaväl är jag en del av en mänsklighet som avvisar Gud. En kultur som själv vet bäst. Kampen går rakt igenom min egen kropp för jag lever inte i en glasbubbla isolerad från omvärlden.

Under bönen i morse såg jag mitt andliga liv som en oljelampa av gammalt slag. En lampa av bränd lera, terrakottafärgad.  Lågan brann i bland med klar stor låga, ibland fladdrade den och det hände även att lågan var så svag att den knappt var synlig.

Lämna tankar om ditt egna liv bakom dig och brinn för andra.

Jag sträckte fram min lampa för att få den påfylld. Men ingen olja hälldes på. En hand tog emot lampan och återlämnade den påfylld. Nu brann den med jämn klar låga. Ingen vind kan släcka ut den om det inte är du själv som blåser ut lågan tonade det i mitt inre.

Jag målade för många år sedan en tavla av en brinnande oljelampa. Om jag nu skulle måla en ny så vet jag att jag skulle måla i en annan färgskala. En omvärld, Rembrant-mörk, omsluter en klart lysande låga  som ger ett varmt sken och fyller bilden med en förväntan om framtiden, om evigheten.

Tack för en tid

Det finns en berättelse om en pastor som ska öppna en verksamhet på en ny ort. Han gör inte detta genom att agera offentligt utan genom att ständigt vara i bön till dess att Gud öppnar möjligheterna.

I mitt eget liv är jag nu i en brytningspunkt där jag starkt längtar efter en koncentration i bön. Som ordförande i Turistkyrkan i Fuengirola har jag avtackat en pastor och välkomnar i februari en ny. Vi upplever en Guds närvaro i det vi gör. Eller rättare sagt vi får vara med i det arbete Gud öppnar.

Jag har också en stark kallelse till förbön för nationer och den kommande väckelsen över Norden som jag känner doften av.

Mitt bloggande får vila till slutet av januari, om inget inträffar som korrigerar detta beslut. Sedan får vi se.

Vill du vara i kontakt med mig för förbön så är adressen borge@bonehuset.se

Bön och Jantelagen

När jag var på väg att pensionera mig tänkte jag och talade jag om att bli en förebedjare på heltid. Men vandringen fram till detta har inte varit helt lätt, men nu är jag där. Ett antal år senare. Jag vaknar i bön, somnar i bön, drömmer i bön och upplever gudstjänsten som en bön. Musik och sång blir upplevelser som lovar Gud. Information om ondskans härjningar blir kampsignaler till bön.

Vad är nu detta för märkvärdigt säger kanske en helgjuten kristen. Så har jag haft det hela livet och så är det säkert, en del behöver längre tid för att nå fram och jag är väl en slow-starter.

På tisdag ska jag leda ett bibelsamtal om bön. Bön är inte en massa ord som jag rabblar för att uppnå det jag vill eller det jag fantiserar om. Bön är i grunden gudsrelationens djupaste dialog som grundar sig på Guds löften till människorna genom sitt ord, Bibeln. Men också personliga tilltal till en enskild människa.

En människa som inte alls känner Gud kan från sitt inre slänga ut en bön och bli bönhörd för det som kommer från hjärtat. Gud söker närhet till varje människa och vill möta det som är sant för denna människa. Tillrättalagda ord som ska möta det vi tror en troende människa ska säga är inte önskade.

I går kväll talade Elisabeth Muren i vår kyrka. Hon och hennes man Robert har gjort en musikal om Israels historia som framförts i Israel i stor omfattning. Bara det ett under eftersom de som kristna har en gigantisk mur att passera, muren av kristnas förföljelser av judar under många hundra år. Musikalen heter Pakten.

Nu bär de visionen om en Jesus-musikal på film som ska möta hela världen och de är på god väg på denna trons vandring. Smakbitar av musik och lyrik berör djupt.

När Elisabeth talar om tro så grundar det sig i en gudsrelation som lever i nuet. När hon uppmanar till att exportera den nordiska jantelagen till Nordamerika så är det för att vi ska bli av med den och de kanske kan ha ett visst behov av den. Jag upplever Elisabeth som ett inspirerande föredöme.

Att leva med be böneuppdrag jag fått

En förbönsledare berättade en gång att det var svårt att få aktiva förebedjare att be för något annat än det Herren lagt på deras hjärta. De kunde vara egensinniga på detta område.

Jag känner igen detta. Visserligen tar jag med stor respekt emot alla förfrågningar om förbön som jag får och vet att det ingår i mitt uppdrag detta, att stödja i bön. Men redan i och med att någon tar initiativ till att få förbön så har Herren hört detta. En förfrågan i tro rinner inte ut i sanden.

Men det finns vissa böneämnen som har etsat sig in i mitt inre. Det kan vara en ort, en församling, en enskild människa. Varför just dessa lyfts  fram på ett speciellt sätt vet jag inte. Det känns som om det handlar om att vara med och strategiskt riva murar som inte borde finnas och att stödja bygget av det som borde finnas.

Dessa böneämnen är mycket familjära trots att det kan handla om personer som jag egentligen inte känner. Det verkar som  om den helige Ande fördelar dessa sina uppdrag mycket personligt på olika förebedjare. De aktualiseras också över tiden så att vissa kan vila en stund men sedan få ny fart inför strategiska tillfällen.

Visst är det spännande att få vara en liten del i ett nätverk av förebedjare ledd av någon som har en överblick som vi själva saknar, även om vi ibland får profetiska bilder över vad som sker eller är på väg att ske.