Israel rakt igenom mitt hjärta

Det finns skiljelinjer som går rakt igenom kristenheten. De går inte mellan de olika kristna delarna utan de går rakt igenom dessa. Synen på Israel är en sådan fråga.

Till skillnad mot många vänner jag har så har jag aldrig besökt Israel, men Israel är ständigt närvarande i mina böner och jag upplever starkt i mitt inre den kamp som finns runt Israel i vår tid. Den åldrade norska pastorn Emanuel Minos uppmanade mig när vi talade om min böne-hemsida: "Du måste uppmana de kristna att be för Israel".


Strax innan vi åkte ner till Spanien i höst så bjöd vi våra vänner Max och Britta på en måltid hemma. Max är som jag tidigare skrivit en levande del av vår nutidshistoria. Den lilla polska judepojken som inte fick gå in i en kristen kyrka för att han var en judisk pojke. Som ung internerades han i koncentrationsläger tillsammans med sin bror och fick tillbringa sin tonår internerad. Väl ute med en vikt av 21 kilo kom han att så småningom tillhöra de illegala immigranterna till Israel. Han internerades på Cypern och fick så småningom vandra in i Israel. Livet ledde honom till Sverige och där klarade han så sent i sitt liv av att tala om det fruktansvärda han varit med om och arrangerar resor för att undervisa om vad som skett.

Inom kristenheten utvecklades något som kallas ersättningsteologin. Enligt denna teologi hade Guds löften till Israel kommit att överföras till den kristna kyrkan på grund av att judarna inte accepterade Jesus som Messias. En teologi som helt saknar biblisk förankring men som orsakat mycket lidande genom att vara en faktor som bidragit till den historiska antisemitismen. Vi hedna-kristna glömmer så lätt att vi är inympade på det äkta olivträdet, Israel. Även Martin Luther som fick vara Guds redskap för förnyelse hamnade i denna fälla.

Guds löften till Israel är oförändrade och de handlar bland annat om det som sker i vår tid nämligen återkomsten av Israel till sitt land, löfteslandet. Runt denna process finns politisk och andlig oro som ibland når orkanstyrkans nivå. Allt tydligare märks en antisemitisk stämning i Europa. Det skulle inte förvåna mig om detta inlägg på min blogg skulle få sådana antisemitiska kommentarer.

Även i mitt lilla kristna sammanhang finns skiljelinjen tydlig. De flesta är Israel-vänner och vi har haft en underbar norsk förkunnare här som talat om Israel i bibliskt perspektiv. Men vi har även mött Israel-kritiska talare.

Några av mina norska vänner har slutat rösta på Kristligt folkeparti på grund av dess syn på Israel och ser de etablerade norska partierna som Israel-fientliga. Liknande utveckling verkar ske i Sverige.

Enligt Bibeln ska alla nationer vända sig mot Israel och endast Herren själv komma att strida för Israel i de yttersta tiderna. Att vi politiskt är på väg åt detta håll tror jag mig kunna se i nyhetsflödet.

Hur slutar jag detta inlägg som sprängt sig ut ur mitt hjärta? Jo just som som Emanuel Minos sa, med en bön.


Herre hjälp oss att se din väg. Hjälp oss att inte fångas av stämningar som går emot Din vilja. Gode Gud välsigna Israels folk i dess svåra situation med alla dess svåra politiska beslut. Herre välsigna även alla andra som kommit att omfattas av detta svåra skeende. Herre låt om möjligt våldet få ge vika. Herre vi välkomnar din återkomst och ditt fredsrike. Ske din vilja, som vi ber i den bön Du lärde oss.

Låt kärleken strömma in i ditt hjärta!

I går var det min födelsedag och på morgonen skjutsade jag frugan till flyget eftersom hon snabbt skulle resa till Sverige, svärmor hade fått en mindre hjärtattack.

Under våffelträffen sjöng alla för mig för att fira min födelsedag. Jag har haft svårt att ta in när människor visar mig kärlek. Spåren av mobbingen från min ungdom tror jag. Trots att jag fått ett underbart helande av dessa sår. I går kunde jag ta in kärleken och jag märkte att så var fallet. Det känns befriande, något jag önskar alla skadade och tilltufsade människor att få del av.

Ur en petitess-konflikt kom pastorn och jag att ha ett fint samtal nu på förmiddagen. Sådana samtal är guld värda. Vi avslutade i en bön där vi höll om varandra och bad de böner den helige Ande formulerade.

Jag har sett kristna församlingar förstenas av konflikter. Det är en stor sorg att se goda kristna fångas av konflikter. Hur saker får växa till orimliga proportioner. Det är en av motståndarens mest effektiva metoder att slå till emot Guds verk. Det är större risk för konflikt i en kyrka som vill gå Herrens vägar än i andra mänskliga sammanhang. Anledningen till detta är just detta att motståndaren vill använda våra svagheter för att slå till emot Guds verk. Vem har inte svagheter, jo det har vi alla, men i konflikten glömmer vi våra egna svagheter för att hårt attackera motståndarens. Ni vet det där med flisan i nästans öga och bjälken i det egna. Flisan blir stor som ett tretton våningars höghus och bjälken liten som ett tredjedels hårstrå.


Av nåd är jag frälst och genom nådens glasögon ska jag se min omgivning. Låt kärleken flöda.

Jesus höga anspråk

Jag är pinsamt medveten om min egen otillräcklighet. En syndare frälst av nåd. Jag har syndat både före det att jag tagit emot Jesus som min frälsare och efter denna tidpunkt.

Björn Ulveus förkunnar att det inte finns någon gud. Kay Pollak förkunnar att du inte behöver bli förlåten för synder eftersom det inte finns några synder att bli förlåten för. Liberalteologerna förkunnar att vi inte kan vara säkra på att det finns en gud och framför allt inte vara säkra på vem han är, vi måste bedöma allt från vår nuvarande nivå av kunskap. Många förkunnar att det finns en gud men vi kan närma oss honom på många sätt. Det är samme gud vi söker genom olika religioner.

Visst jag tror också att det är samme Gud vi söker men hur är vägen till Honom?

Jag hade förkastat min barndoms kristna uppfostran och levt utan denna i trettio år. Men sedan gjorde jag ett gudsmöte som övertygade mig om att jag varit på fel väg.

Vissa säger att Jesus är en vishetslärare bland många. Han rör om i egoismens begreppssfär. Men hans anspråk är mycket högre än så. Han säger att han är den enda vägen till Gud.

Du har att förhålla dig till detta. Endera är han Guds älskade son som offrar sitt liv för att du och jag ska blir räddade för evigheten, eller så är han en galning som påstår sig vara gud.

Bergspredikan anses vara ett omskakande vishetens förkunnande som bevisar Jesus förmåga som vishetslärare. Men läser du verkligen denna predikan så finner du att Jesus t. ex. när det gäller den sexuella synden skärper upp kraven till att omfatta våra tankar och vår fantasi.

Gud är kärleksfull och helig. Synd är de handlingar och tankar som är upproriska mot Guds karaktär. Han söker relation med varje människa eftersom varje människa är djupt älskad av Honom. Synden hindrar flödet i min gudsrelation. Vissa språkligt kunniga säger att ordet synd betyder att missa målet.
Målet med att vara människa är att vara i relation till Gud. Synden gör att vi missar detta mål.

Men var vid gott mod. Hur stora dina synder än är så finns en kärleksfull Gud som söker en möjlighet att få möta dig med sin kärlek och sin förlåtelse. Inte med acceptens av din synd, Hans heliga karaktär kan inte acceptera synden, men med frälsning och förvandling. Att födas på nytt till att bli den människa du var avsedd att vara. Att leva i en gudsrelation ledd av den helige Ande.

I mitt liv som kristen är jag visserligen inte perfekt men jag har upplevt Guds ledning och Hans närvaro i mitt liv. Därför kan jag anbefalla vägen, som den kallas, vägen till Gud som Jesus undervisar om.

Om Smyrna anmälan

Efter det att jag skrivit dagens inlägg på bloggen kom jag att läsa om DO-anmälan mot Smyrna-församlingen i Göteborg. Anmälan gällde ett nekat medlemskap för en man som är gift med en annan man. Göteborgsposten uppmanar människor att lämna församlingen.

Varför detta utspel från GP? Finns inte religionsfrihet i Sverige och står inte GP för detta? Medlemmar i pingstförsamlingar har säkert inte samma åsikter i allt men de försöker såvitt jag förstått att var bibeltrogna. Uppmanar GP muslimer eller romerska katoliker att lämna sina sammanhang av samma skäl?

Om jag är bajenfans söker jag mig inte till Djurgårdens supporterklubb, om jag är socialist söker jag mig inte till moderaterna. Varför ska då en som inte delar bibeltroende värderingar söka sig till en församling som vill vara bibeltroende?

I ett mångkulturellt samhälle får vi finna oss i att det finns olika värderingar. Tvingas alla in i gemensamma värderingar så talar vi om diktatur.

Den underjordiska, jordiska eller övernaturliga kyrkan.

Den människa som fått ett personligt möte med Jesus till frälsning kan inte kompromissa om sin tro!

Däremot kan den människa som mött kyrkans förkunnelse och tagit ställning till denna förkunnelse överväga och kompromissa. Det intellektuella förhållningssättet ger utrymme för många överväganden.
Vår förkunnelse måste vara trovärdig har jag hört som argument och detta är givetvis sant, men ett mänskligt övertygande om ett övernaturligt förhållningsätt kan lätt bli skevt.

I grunden handlar det trovärdiga om närvaron av den helige Ande. När Han är närvarande och övertygar så vet den människa som kommer in i rummet att här pågår något som är sant. När människor tar ut turerna och försöker vara andliga så inträffar inte samma övertygande atmosfär.

Den västerländska kulturen är mycket präglat av traditionen från det antika Grekland. Denna tradition handlar om att i tänkandet bli övertygad. Även om jag vet att den engelska författaren C.S. Lewis kom till tro genom ett logiskt resonemang och att detta resonemang fått stor betydelse, så är det intuitiva mötet, eller mötet genom den helige Andes beredning det vanligaste mötet med Jesus.

Genom logik kan Guds existens bevisas men mötet med Jesus som frälsare är ett personligt möte. Detta möte leder till insikt om syndens destruktiva verkan i det egna livet och en glädje över att Jesus genom ett ställföreträdande offer tagit bort mina synder och till en glädje över detta faktum. Mötet med heligheten från Gud skapar längtan att vara i denna helighet.

Att den frälste aldrig kan kompromissa om sin tro leder till att denne ibland måste vara underjordisk genom att det inte finns utrymme för den kristna tron i samhället. Den underjordiska kyrkan blir en förändrande kraft och det slutna samhället öppnas för eller senare genom gudomlig kraft.

När kyrkan accepteras möter den frestelsen att bli jordisk eller värdslig, d.v.s. anpassa sig till den rådande värderingen. Men eftersom det personliga mötet med Jesus är övernaturligt så kan den som vill vara kvar i denna relation aldrig kompromissa om sin tro. Kyrkan ska vara ett salt i förruttnelsen och den övernaturliga kyrka är alltid omskakande. Så håll i er, Herren är på gång!

Elida har landat

I går kväll hade vi besök av teamet från Elida här i Turistkyrkan. Inspirerande gäng. Jag talade med en av medlemmarna om hur hon ser på sin kallelse.

Då kunde jag dela med mig av min erfarenhet, att sedan jag mött Herren har livet börjat. Det jag tidigare hade av yrkesmässig och finansiell framgång väger lätt mot det liv jag nu lever. Hon hade gjort samma val tidigt i sitt liv och jag önskade henne styrka att stanna kvar i detta att göra det Herren leder henne till.

Många intressenter kan trycka på och tala om vilka val som är förståndigast men den helige Ande vet bättre än så.

En bönekompis gav Berit och mig en sten från stranden, slipad av vågorna, med bibelordet Johannes 2:5. "Gör vad han än säger till er."
Jag har ett antal tankar, visioner, som pockar på. Det skall bli spännande att se hur de blir verklighet. Under behövs för att de ska bli verklighet. Livet med Herren är spännande.


Ser du mig som naiv så får det vara så. De "kloka" begränsar livet i sin "klokhet". Livet är spännande och fullt av möjligheter säger en gubbe som snart fyller sextioåtta.

Jesus i centrum

Många besökare i Fuengirolas turistkyrka talar om den mäktiga atmosfär som finns i kyrkan och det är något som präglar allt som sker. Själv upplever jag det som en oerhörd gudsnärvaro. När gårdagens sångkväll till minne av sångaren Einar Ekberg avslutades så kunde vi inte applådera efter Bernt Nordströms tolkning av den 32:a psalmen, vi måste sitta stilla. Visst sjöng Bernt bra, men det handlade om något annat som lades till sången, som fullkomnade framförandet.

Så tänker jag, vad är då skillnaden? Denna församling med en liten kärna av långtidsmedlemmar och många återkommande besökare. Visst ber vi, visst har vi en kärleksfull gemenskap, men vad är skillnaden mot andra församlingar?

Jag vet inte skälet, men en sak vet jag att Jesus har varit i centrum för förkunnelsen under många år och under flera pastorer. Ett enkelt budskap om kristendomens kärnämne. En kärleksförklaring till Jesus och Jesus namn nämns i gudstjänsterna jämt och ständigt. I alla slags samlingar.

I gudstjänster hemma i Sverige är så inte alltid fallet. Gud, ja. Goda tankar och fin visdom, ja. Men Jesus, nej.

Men snälla Börge nu tar du väl i! Nog nämns väl Jesus i svenska gudstjänster. Nu får du tagga ner!

Vad jag vill få fram är att när Jesus försoningsverk är i centrum, inget annat. När tacksamheten över denna försoning berör hela hjärtat. När kärleken till vår frälsare uttrycks mångfacetterat. Då händer något i gudstjänsten. Det budskap vi mottagit från vår mästare är så enkelt, missionsbefallningens innehåll är så enkelt. Guds dårskap är större än människors visdom säger skriften. Vi kan alltså inte lägga till något till evangeliet och det behövs inte.

Välsignad i överflöd

Jag satt i kyrkan och hörde sångarna sjunga. Sången strömmade stark och full av tro. Det var som en manifestation inför andevärden.

Hela mitt inre fylldes av glädje och kraft. Varje ord i sången levde i mitt inre. De gamla sångerna har texter som manifesterar tro och glädje.

Så här har det varit denna vecka vi nu tillbringat i Fuengirola. En välsignelse finns påtagligt närvarande i våra gudstjänster. Den pastor vi på fredag sannolikt kommer att kalla är på besök tillsammans med sin hustru.

Som ordförande i församlingen har denna växling varit något jag "levt med" under en lång tid och sedan i våras känt ett absolut lugn inför. Min största uppgift har varit att inte gå i vägen för den helige Ande i det Han vill göra i och genom församlingen och jag är stolt över att jag klarat av detta.

När John, som den nye pastorn heter, skulle inleda bibelstudiet i går så började han med att säga: "Det är inte lätt att börja tala när den helige Ande är så närvarande som vi nu känner. Man blir rädd att förstöra något av den heliga atmosfären. Men det är samme helige ande som talat till mig om vad jag ska säga". Och det var det!

För egen del kan jag bara säga att jag är så glad för vad jag i min ande känner vara på gång.

Att få vara med om att röja väg.

Min uppgift som förebedjare är att vara med och röja väg för det som ska komma. Jag går nu nere i Fuengirola och känner smaken av en kommande tid av beröring från Gud,  ja den är redan här men kommer att blomstra ut stort.

Just nu är jag ordförande i Turistkyrkan i Fuengirola, en position jag inte sökt. Min viktigaste uppgift som ordförande är att inte stå i vägen för det den helige Ande vill leda in församlingen i, det som jag som förebedjare varit med om att bereda väg för.

Jag upplever i mitt inre att när den stora blomstringen på denna ort kommer, då är det inte jag som är ledare utan då har andra tagit över. Så är det att vara i Guds verksamhet. Många pastorer, missionärer och andra kristna kan vittna om detta. Men kan man i tro känna smaken av det Gud kommer att göra då är det inte tungt att vara med om att röja för ny väg.

Under sommaren har min egen kallelse framöver klarnat betydligt. Det känns gott att gå i förberedda vägar. Jag återkommer om detta när tiden är mogen.

Vilken var Eva Brunnes intention?

Jag vet inte vilka intentioner biskop Eva Brunne hade när hon höll sin predikan vid den svenska riksdagens invigning. Var hon en politisk debattör som ville förklara att kyrkan verkligen inte stod för det sverigedemokraterna står för? Eller var hon en herde som hade omsorg om de vilsegångna?

Predikstolen som en plats för talarfrihet, en andlig variant av tidningarnas yttrandefrihet.

Jag har haft den tveksamma förmånen att på nära håll följa en liten del av den svenska integrationspolitiken. Med min bakgrund som chef i näringslivet upplever jag ett nästan upprörande resursslöseri. Statliga medel i mängd in i en kommunal hantering som inte är kapabel att fungera effektivt. Och vilka är målen? Är det sådan erfarenhet som är grogrunden för stödet till sverigedemokraterna?

Tanken att vi som nation kan isolera oss till att bli ett slags "sörgården" där det "onda" stängs ute och där vi som finns i sörgården alla är lika och därmed trygga med varandra, denna tanke fungerar inte i en värld så som vår värld ser ut.

Inte heller fungerar naiv biståndsverksamhet där vi från ett västeuropeiskt perspektiv talar om hur u-landets problem ska lösas.

Jag känner en man som åker ner till Afrika och borrar brunnar som fungerar även när han lämnat landet. Vatten rinner fram. Han har lärt sig att göra det på afrikanskt vis och i afrikanskt tempo.

Min övertygelse är att hernhuttarna, denna intressanta del av den kristna historien, var motståndare till slaveriet. Ändå sägs det att de vara beredda att sälja sig till slavar för att bana väg för evangeliet. För att människor skulle få möta Jesus var de beredda till detta.

Allt vi gör ska prövas med kärleks-testen. Första Korinterbrevets trettonde kapitel. Inget som vi säger eller gör har något värde om det inte det vi gör har sin källa i kärleken.

Ibland hör man tal som låter så bra men så känner man att detta är inte kärleken som talar, det är bara tal om kärlek, inte tal av kärlek.

Guds springpojke

Det har dröjt en tid innan detta inlägg. Är i omställningsfasen mellan Sverige och Spanien. Har träffat många människor de senaste veckorna och det har utvecklat sig till intressanta möten.

Jag var på en konferens om Burundi inom kristna handelskammaren ICCC. Det visade sig att min uppgift i detta var att få med mig min vän Göran till konferensen. Jag lyssnade lagom intresserat men inte mer, men om inte jag anmält mig och ringt upp Göran så hade inte han varit på plats och det var viktigt att han var där. Jag kände mig manad att både att anmäla mig till konferensen och att ringa Göran.

OK, vi hade spännande samtal på väg till och från konferensen Göran och jag.

Men så har det varit de senaste veckorna. Möten som visar sig vara ledda och som har betydelse. Allt ifrån vän-möten till bönesamlingar.

Under mitt återkomst-år till tro, 1994, prövades vid flera tillfällen min villighet att lyda in i minsta detalj och detta är något jag har önskat vara kvar i och fortfarande önskar vara kvar i. Detta förhållningssätt ger ett spännande liv.


Återkommer i bloggen när jag är på plats i Spanien.