Att brinna utan att vara fanatisk

"Du behöver en väpnare
för att ta på dig en
vapenrustning."


Historien innehåller exempel på människor som fångas av religiösa tankar så att gör det radikala, det som de tror vara det nödvändiga, ofta formulerat av en ledare som funnit ”den riktiga vägen”.

Ledaren kan vara i gott uppsåt eller manipulerande. Det kan vara svårt att veta vilket. Även det som från början var gott uppsåt så kan det under loppets gång förvandlas till manipulation. I det ögonblick någon måste ta till mänskliga åtgärder för att bevisa Guds närvaro så passerar man gränsen.

Att en fotbollsspelare, efter lyckad prestation, visar namnet Jesus under sin klubbtröja är inte fanatiskt. Det är bara ett konstaterande av vem som källar hans liv till goda prestationer.

Det fanatiska uppstår när syretillförseln förhindras i det andliga rummet. Klarar inte Gud att bli ifrågasatt, så är Han inte Gud.

Vi har en andlig kamp att vara i. Ordet demon beskriver en andlig personlighet som gjort uppror mot Gud. I bönen kan vi uppleva denna företeelse. I västerlandet tror man inte på andliga krafter och vissa kristna förvandlar i sin tur ”demoneriet” till en sub-religion.

Kampen mot onda andemakter börjar i det egna livet. Den som är medveten om olika typer av bindningar i sitt liv vet att en skarp gräns måste sättas mot dessa. Gud vill inget hellre än att upprätta människor och frigöra dem från dessa bindningar och tilltron till Honom är basen för förändringen. Han kallar oss till frihet, verklig frihet. Men det fria valet gör att du alltid kan släppa in det onda i ditt liv igen och då tar det snabbt kommandot. Men som Kalle Öst sjunger det är mänskligt att falla men gudomligt att resa sig. Att resa upp människor är ”Guds specialitet” och Hans stora glädje. Du möter alltid en öppen famn.

Jag har nu bestämt mig för att börja varje dag med att vända mig till Gud, läsa Hans ord och tala med Honom (= att vara i bön).

Sedan vill jag genomföra normala mänskliga aktiviteter och ha med Honom i allt jag gör. Att diska, sjunga i kör, utföra arbetsuppgifter eller spela golf.

Jag är medveten om att allt snabbt kan gå snett, men lever jag i ett naturligt gudsförhållande får jag kraft till ett kärleksfullt liv. Han fyller på med det som saknas. Bibeln talar om den andliga vapenrustningen och grejen är att det är Gud som hjälper till att klä på dig denna. Den som försökt att själv ta på sig en vapenrustning vet hur svårt detta är. När Paulus talar om ett ta på sig den andliga vapenrustningen så betyder det ”tillåt Gud att klä dig”, ”var medveten om att du behöver en vapenrustning”.

Jag vill att min gudsrelation sedan ska lysa upp den plats där jag finns och den lyser eftersom när Gud stiger in i ett rum så märks detta omedelbart. Så min enda ”prestation” är att tillåta Honom att finnas där.

Då vill jag att det ska vara som fotbollsspelarens Jesuströja, att allt pekar på källan, på vad kraften i mitt liv finns.

Börge tvivlaren

Jag nöjer mig inte med mindre än att du visar mig dina sårmärkta händer.

Aposteln Tomas har fått tillägget tvivlaren för att han ville nå fram till sanningen i sitt inre. För det var det han stod för. Han ville vara hundraprocentigt övertygad om vad som är sant. Ingen naiv tilltro till vandringssägner.

Jag märker ibland en kristen önskan att Guds under i vår tid ska vara mer synliga och då blir varje berättelse en bekräftelse om Guds existens. Men Guds existens behöver inte bevisas, ingenting behöver läggas till, det räcker med att Han finns och att den som söker Honom kommer att finna Honom i Jesus Kristus vår frälsare.

Vännen Allan, bagaren, hans hustru och jag satt och samtalade. Allan berättade om hur starkt gudsmötet var. Han var ung, kom utifrån, var på väg mot knarkerfarenheten, men kom att möta Jesus.

Möte blev så starkt att Allan kom att jubla i Herren. Ungdomarna i församlingen där Allan fanns förstod inte riktigt vad han upplevde. Pastorn visste vad det handlade om, men ungdomarna var inte där, där Allan var. Men så fick även de vara med om dopet i den helige Ande och då förstod de. ”Allan nu vet vi vad du fick uppleva”.

Jag sa till Allan: ”Ingen kan ta ifrån dig denna erfarenhet. Vad som än händer så vet du att du haft ett riktigt gudsmöte.” Jag minns mitt eget gudsmöte. Helt desillusionerad på allt vad Gud heter, så mötte jag Honom och mitt liv var i ett nu totalt förvandlat. Jag sökte inte detta, jag var ingen sökare, möjligen kan man kalla mig en sanningssökare för jag ville på samma sätt som aposteln Tomas inte nöja mig med mindre än sanningen.

Allan säger: "Gud kunde fortsatt att ösa på med sällhet men Han vill att jag ska nå fram till Honom genom att fördjupas i andra livserfarenheter. Allt är inte så lätt."

Du kan tänka dig att inom vården finns lyckopiller som på konstlad väg håller ditt psyke i balans. Anta att Gud ständigt låter dig vara välsignad, skulle inte detta vara som att ständigt vara drogad?

Gud söker relation med människan. Han vill att vi ska glädjas i Honom, men Han vill också att vi ska dela Hans sorg. Detta är att vara i äkta relation. Det är att dela det som är sant.

Guds sorg beskrivs i berättelserna om kungen som bjuder in till bröllop, men ingen vill komma. och någon av de som till slut kom till bröllopet ville bara ”snika sig in” för att få frossa, inte komma för att dela glädjen i ett fantastiskt bröllop.

Jag kallar min tro för avskalad. Detta för att jag genom livserfarenheten kommit fram till det alla kristna vet , eller borde veta, att allt beror på Honom. Jag kan inte lägga till en millimeter av egen förtjänst. Kvar finns det underbara. Att få möta Jesus och ta emot Hans gåva, frälsningen, och sedan få var i relation med Honom som är allts ursprung.

Ingen kan ta ifrån mig mötet med mannen som räcker fram sina händer, så att jag får se de djupa såren, de som bekräftar allt Han gjort för mig.

En källa som flödar av liv

Häromkvällen gästade min fru och jag ett par som följt sin kallelse från Gud att arbeta för hans räkning i ett skånskt samhälle. De var inte ett pastorspar utan vanliga kristna som lyssnar på Gud. Förunderliga saker hade hänt i detta samhälle och helt klart är att andemakter fått ge vika.

I denna församlings närhet fanns en mor som fått se båda sina barn lämna kriminella MC-gäng, bryta upp från det onda. Denna kvinna som själv inte ännu betraktade sig som kristen hade varit föremål för förbön under lång tid.

Medan vi under kvällen var i bön såg jag för mitt inre ett MC-gäng som helt brutit med den andemakt som tidigare bundit dem och nu lovprisade Gud med stor intensitet. De av synden märkta kropparna var nu befriade och jublade inför Gud. Ett helt gäng hade förändrats och kommit in i ett nytt sammanhang. Jag tror att detta ska bli verklighet.

Jag har stött på flera kristna som följ kallelser att flytta till olika orter i Skåne för att vara Guds redskap. Eftersom vi under femton år följt en liknande kallelse kan jag se hur Gud väver oss samman, hur samband finns trots att vi knappt vet om varandra. När vi möts kan vi bara konstatera detta. Gud bryter ny mark i Skåne!

Min fru och jag åker snart till Fuengirola i Spanien och paret vi träffade kommer nog att bli delaktiga i Guds verk även på denna ort. På ytan kan det se ut som vi förflyttar oss för att få vara i värmen, men går vi Guds vägar finns alltid en annan dimension närvarande.

Varför har jag inte upptäckt Jesus tidigare sa en nykristen. Bara jag fått höra talas om detta tidigare.
Detta som kontrast till gammelkristna som inte ser den stora gåvan, som behöver väckas till en ny insikt om nådens förunderliga kraft som kan vara verksam i våra liv. Gud hjälp oss!

Att leva i världen, men inte av världen innebär att vara i gemenskap med människorna i sin tid, att vara närvarande i det samhälle som finns, men att ha den levande källan sprudlande inom sig. En källa som ger grönska och växt överallt där den får flöda fram.

Uppfriskande möte

I somras kom oförhappandes ett tiotal ungdomar till Simrishamn. De var på böneturné. En dag stod de på torget samlade i en ring. De bad och sjöng lovsång. Grupper runt omkring blev fundersamma och några blev provocerade. Dialog uppstod. Vid ett tillfälle bad ungdomarna tillsammans med Elims pastor inne i Elimkyrkan. De upplevde det som en genombrytande bön. Under en vecka fanns de i Simrishamn. Med sin graffitimålade husvagn var de ett annorlunda inslag och även med sin frimodighet.

De upplevde en stor trötthet när de kom till Simrishamn, vid bönetillfället i Elim försvann tröttheten.

I går var ledaren för denna grupp tillbaks i Simrishamn och talade i Elims förmiddagsgudstjänst. Själv tjänade jag vid nattvarden. Vi hade en mycket speciell gudstjänst men en märklig genombrytande gudsnärvaro. Något är på gång och även förra veckans ekumeniska gudstjänst i Sankt Nicolaikyrkan hade denna karaktär. Lovsången strömmade så stark.

Tänk när allt Guds folk ägnar sig åt det väsentliga – att upphöja Herren och leva sina liv i samklang med Honom.

Gårdagens möte med några av dessa ungdomar var så uppfriskande.

Alla höga hästar har sprungit sin väg. Kvar står jag som en av många människor som mött sin frälsare och fått börja ett nytt liv. Men vilket liv. Halleluja!

Det här med det religiösa

Jag har tagit ledigt från det religiösa ett tag. Egentligen vill jag inte befinna mig i religiös zon över huvud taget. Jag menar att leva i gemenskap med Gud är inte en religiös sak, det är en fråga om just det: gemenskap.

I den religiösa zonen handlar det så mycket om hur saker ska vara, alla vet hur det egentligen ska vara, alla vet hur texterna ska tolkas. Jag inser att texterna måste tolkas eftersom mänskligt språk inte är som matematisk kunskap. Dessutom vet jag att jag läser texterna med olika grad av insikt beroende på vilken plats jag befinner mig i min egen gudsrelation.

Befinner jag mig nära Gud så lyser den helige Ande upp textavsnitt till ljuvliga insikter. Befinner jag mig i uppror mot Gud så försöker Han ge mig texter som ska föra mig till rätt plats. Men jag kan också välja att på egen hand tolka texterna till att försvara mitt uppror.

Abraham, trons fader, en vanlig människa med många brister, men i en livslång relation med Gud. Kung David, en man efter Guds sinne. Synder mer påtagliga än mina, men alltid känsligt beroende av gudsrelationen och äkta ångerfull över sina felsteg.

Vad vill jag nu komma med denna text? Jo jag är trött på det religiösa tugget men vill leva i en gudsrelation som omfattar allt i mitt liv. Jag har tagit upp golfspelande nu när vandrarhemmets tid är över. Har Gud med mitt golfspelande att göra? Ja absolut. Han vill finnas med i allt jag gör. Dela glädje såväl som sorg. Stort som smått. Gud har skapat människan till en glädjefylld relation, men synden vill förvandla oss till egoistiska mumier, prydligt inkapslade i vår egen egoism.

Att leva i världen, den värld som finns där och inte i en fantasivärld. Men inte av världen, inte grunda sitt liv på världens värderingar utan vara källad från den Högste.

En märklig dröm

I natt hade jag en mycket märklig dröm. Jag var på en kristen affärsmannakonferens och blev ombedd att tala. Det var spontant och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gick fram och tillbaka och tankarna om vad jag skulle säga for fram och tillbaks i huvudet. Någon frågade mig om jag hade ett budskap om Israels förlossning men inom mig tonade bara frågan upp ”Tror ni på Gud”.

Inte kan jag väl inleda med denna fråga här i detta sammanhang där alla så starkt talar om allt vad Gud gjort, men likaväl var det detta som låg kvar i mitt inre.

Jag vaknade innan talet skulle börja och jag kände en lättnad över detta. Men inom mig tonar det upp: ”Att tro på Gud handlar inte bara om ett ställningstagande i en existentiell debatt, inte om att för likatänkande berätta om vad denne Gud gör. Det handlar om att ha tilltro till en Gud som vill vara en del av ditt liv, där du lever mitt i en värld som förnekar Honom eller förvanskar bilden av Honom till det oigenkännliga.”

Jag är framme vid en avskalad tro på Gud. En mycket enkel tro. Han finns där min frälsare och jag vill leva med Honom och låta Honom förvandla mitt liv. Jag vill inte leva upp till en enda millimeter av andras förväntningar på hur tro ska vara. Jag vill inte vara något som andra förväntar sig att jag ska vara, inte heller vad jag själv förväntar mig, men jag vill leva ut allt vad den helige Ande inspirerar mig till. När jag skriver detta strömmar ett varmt lugn över mig.

Det var viktigt att skriva om drömmen omedelbart. Nu är jag tillbaks efter att ha lämnat bilen till service och fortsätter att skriva.

Min fru och jag tog en kopp kaffe på verandan och jag berättade om min dröm. Att tro på Gud är en sak sa hon, men att tro på att Bibeln är Guds ord en mycket svårare sak. Inte alla präster tror på att det är så. "Det är skrivet på den tiden av andra slags människor som levde i en annan kultur." Och det står svåra saker i Bibeln.

Jag känner att jag vill leva i en tro som är guld rakt igenom. Jag vill inte vara en förgylld yta som visar sig täcka en kropp av papier-maché. Bibeln talar om att bygga sitt hus på rätt grund.

PS Jag hoppas du förstår att jag inte kritiserar kristna affärsmän, utan att resonemanget handlar om min egen tro och hur jag vill leva ut den. DS