Jag har tagit ledigt från det religiösa ett tag. Egentligen vill jag inte befinna mig i religiös zon över huvud taget. Jag menar att leva i gemenskap med Gud är inte en religiös sak, det är en fråga om just det: gemenskap.
I den religiösa zonen handlar det så mycket om hur saker ska vara, alla vet hur det egentligen ska vara, alla vet hur texterna ska tolkas. Jag inser att texterna måste tolkas eftersom mänskligt språk inte är som matematisk kunskap. Dessutom vet jag att jag läser texterna med olika grad av insikt beroende på vilken plats jag befinner mig i min egen gudsrelation.
Befinner jag mig nära Gud så lyser den helige Ande upp textavsnitt till ljuvliga insikter. Befinner jag mig i uppror mot Gud så försöker Han ge mig texter som ska föra mig till rätt plats. Men jag kan också välja att på egen hand tolka texterna till att försvara mitt uppror.
Abraham, trons fader, en vanlig människa med många brister, men i en livslång relation med Gud. Kung David, en man efter Guds sinne. Synder mer påtagliga än mina, men alltid känsligt beroende av gudsrelationen och äkta ångerfull över sina felsteg.
Vad vill jag nu komma med denna text? Jo jag är trött på det religiösa tugget men vill leva i en gudsrelation som omfattar allt i mitt liv. Jag har tagit upp golfspelande nu när vandrarhemmets tid är över. Har Gud med mitt golfspelande att göra? Ja absolut. Han vill finnas med i allt jag gör. Dela glädje såväl som sorg. Stort som smått. Gud har skapat människan till en glädjefylld relation, men synden vill förvandla oss till egoistiska mumier, prydligt inkapslade i vår egen egoism.
Att leva i världen, den värld som finns där och inte i en fantasivärld. Men inte av världen, inte grunda sitt liv på världens värderingar utan vara källad från den Högste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar