En gång mötte jag en kvinna som ofta talade om kärlek med människor i sin omgivning. Jag uppfattade det som om hon såg sig som en kärlekens förkunnare. Men så gick något henne emot, hon såg sig som förfördelad och hennes ögon skiftade från kärlek till hat inom loppet av sekunder.
Så var det mannen som alltid ställde upp för andra. Han var beundrad för sin omsorg. Ett föredöme. Men så betedde sig en av dem han hjälpte på ett sätt som mannen tyckte var fel och då förvandlades omsorgen till förskjutning och konflikt på mycket kort tid.
Jag själv då, lever jag efter kärleksbudet?
På gatorna i Fuengirola går en mycket utstuderad tiggerska och jag har i mitt inre sorterat henne som del av en tiggarklan och inte en sådan som jag ska hjälpa.
Men Jesus undervisning är inte som ett försäkringsavtal som innehåller många undantagsklausuler.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. (Matt 11:29)
Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad*, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa *och hata din ovän* Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.
(Matt 5:38-48) Folkbibelns översättning.
Här kommer jag dagligdags till korta och jag ber ofta bönen om att få mer kärlek som en gåva från Gud. Han ger oss sådana gåvor. Mitt förnuft kan tycka att mitt handlande i kärlek är oförnuftigt, men handlingar i kärlek är den väg som är segerns väg. Guds församling (kyrka) har alltid varit segrande då den levt i kärlek.
måndag 31 december 2012
söndag 30 december 2012
Gud behöver inte bevisa något!
Det är ett viktigt faktum för oss människor att inse att Gud inte behöver bevisa något alls. Om så alla människor i världen avvisar Honom så betyder detta inte något alls. Guds storhet överglänser allt. Vi kan inte kräva att Han ska överbevisa oss om sin existens.
Men hans kärlek till oss är så stor att Han vill bevisa sig för oss, för att vi ska få leva i en relation med Honom, allts skapare. För detta har Han gett oss sitt ord, Bibelns texter och det levande ordet, Jesus Kristus.
Jag har en längre tid bett om tecken och under rakt in i vår egen västerländska kultur, under som skakar om oss i vår självtillräcklighet. Under som inte kan bortförklaras, som tvingar oss att ta ställning, för eller emot. Jag har ropat: Vi måste få se under, vi är så fångade i tvivlets fälla, i förnekandets kultur.
Människor med tydlig verkat med helandets gåva har alltid blivit starkt ifrågasatta. Tidningsartiklar runt män som Smith Wigglesworth och vår egen F A Boltzius visar starka angrepp, kränkande kan tyckas, men "oförklarliga under" provocerar.
Jag såg på Apg29 en video från Tommy Liljas möten i Asien. En liten flicka så går sina första steg efter ett helande. Berörande. Tommy säger rakt in i kameran att detta även kan ske hos oss och jag vet att detta sker redan i dag, men jag tror att vi kommer att få uppleva mycket mer av under och tecken framöver.
Så Herre låt de ske, Du som inte behöver bevisa Dig. För vår svaghets skull; överbevisa oss.
Men hans kärlek till oss är så stor att Han vill bevisa sig för oss, för att vi ska få leva i en relation med Honom, allts skapare. För detta har Han gett oss sitt ord, Bibelns texter och det levande ordet, Jesus Kristus.
Jag har en längre tid bett om tecken och under rakt in i vår egen västerländska kultur, under som skakar om oss i vår självtillräcklighet. Under som inte kan bortförklaras, som tvingar oss att ta ställning, för eller emot. Jag har ropat: Vi måste få se under, vi är så fångade i tvivlets fälla, i förnekandets kultur.
Människor med tydlig verkat med helandets gåva har alltid blivit starkt ifrågasatta. Tidningsartiklar runt män som Smith Wigglesworth och vår egen F A Boltzius visar starka angrepp, kränkande kan tyckas, men "oförklarliga under" provocerar.
Jag såg på Apg29 en video från Tommy Liljas möten i Asien. En liten flicka så går sina första steg efter ett helande. Berörande. Tommy säger rakt in i kameran att detta även kan ske hos oss och jag vet att detta sker redan i dag, men jag tror att vi kommer att få uppleva mycket mer av under och tecken framöver.
Så Herre låt de ske, Du som inte behöver bevisa Dig. För vår svaghets skull; överbevisa oss.
fredag 28 december 2012
Lägesrapport
.JPG) |
| Turistkyrkans nya kors. |
Turistkyrkans höst här i Fuengirola har varit mycket stark. Vi gläder oss åt vad Herren gjort i våra samlingar. En extra stor glädje för mig personligen har varit fredagskvällarnas bönesamlingar. De har varit välbesökta men framför allt mycket levande. Vi har fått be rakt in i många situationer och känner en stark tilltro till vad Herren kommer att göra framöver.
Som lekmannapredikant är det alltid en anspänning att predika och att leda bibelstudier. Som en födelseprocess. Jag har dock gång på gång erfarit att Herren tagit över och välsignat framförandet.
Om inte detta fungerade så skulle jag över huvud taget inte tala offentligt.
Min bild av mig själv är ett vrakgods som landat på en sandstrand, mästaren plockade upp mig och tyckte att trädstycket formats vackert av mötet med vågor och av slipandet mot strandens stenar.
Mycket tidigt i morse var jag i bön nere i kyrkan. Jag hade tänt altarljusen och vårt nya kors lyste så vackert i bakgrunden. Herren var så närvarande och jag uttömde allt inför honom. Medan jag sakta vandrade runt i kyrkan kom en hälsning som värmde mig och som gör att jag vågar fortsätta min bönetjänst.
Utmaningarna för oss förebedjare är så stora, men Herren är större än alla omständigheter.
I morgon reser jag till Sverige för några veckor och ska möta mina nära och kära, men jag har också ambitionen att få kontakt med ett antal vänner i "mitt nätverk". Jag gläds så mycket över alla längtande kristna jag mött i olika sammanhang. Ni är så viktiga för mig.
VÄCKELSEN KOMMER!
söndag 9 december 2012
Mer om att vandra
Söndagens predikan i Turistkyrkan, Fuengirola, handlade precis som mitt förra inlägg om att vandra en väg tillsammans med Herren och våra vägval. Någon stans mynnade den ut i en förtröstan till den Gud som följer varje människa på vår jord med stort intresse och alltid närvarande under vår vandring.
Mitt inlägg handlade mer om mina vägval och så är det för oss alla. Det är våra egna vägval som är så avgörande. Orden i Uppenbarelsebokens tredje kapitel kommer ofta till mig:
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."
En måltid med Jesus slutar aldrig i liknöjdhet. När vi möter hans brinnande hjärta så blir vi berörda. En måltid innebär också att vi blir styrkta av näringsrika rätter och får krafter att vandra den väg vi är kallade att vandra. Det finns ingen kristen utan kallelse, däremot kristna som inte förstått sin kallelse eller inte har tilltro till att de kan vandra i sin kallelse.
Gud välsigne dig.
Mitt inlägg handlade mer om mina vägval och så är det för oss alla. Det är våra egna vägval som är så avgörande. Orden i Uppenbarelsebokens tredje kapitel kommer ofta till mig:
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."
En måltid med Jesus slutar aldrig i liknöjdhet. När vi möter hans brinnande hjärta så blir vi berörda. En måltid innebär också att vi blir styrkta av näringsrika rätter och får krafter att vandra den väg vi är kallade att vandra. Det finns ingen kristen utan kallelse, däremot kristna som inte förstått sin kallelse eller inte har tilltro till att de kan vandra i sin kallelse.
Gud välsigne dig.
lördag 8 december 2012
Vandra i Herrens frihet
När jag vandrar längs strandpromenaden i Fuengirola och ser solen, som nyss lyfte sig över Medelhavets vattenyta, belysa husfasaderna, då tänker jag på detta att vandra Herrens väg och detta som en vandring i frihet.
Vad binder mig kan jag fråga? Mycket är jag rädd för. Erfarenheter och traditioner. Tankekonstruktioner som gör att jag inte fullt ut lyssnar på vad Herren vill säga. Framgång i verksamheten kan också binda. Det kan verka så självklart att allt detta som är så bra, bara måste fortsätta på samma vis framöver.
En tid hade jag symboliskt en väska packad för att snabbt kunna Herrens tilltal. Jag vet att så snabbt förändrar jag mig inte, men jag ville markera min vilja att stå till Herrens förfogande.
Vi har en oerhört välsignad tid i Fuengirola och jag har konstaterat att även jag personligen fått växa in i en andlig tjänst och att Herren välsignat denna. Mänskligt så har Pastor John varit i centrum för det andliga skeendet men många andra har fått vara i funktion, däribland jag. Givetvis är det Jesus som är vårt centrum, (om du nu tyckte det blev väl mänskligt ett tag).
Nu är jag helt inriktad på att överlåta ledarskapet i församlingen till någon annan. När detta ska ske får Herren visa. Uppbrottet finns dock inom mig. Min fortsatta vandring handlar om förbönstjänsten och jag upplever en trygghet i denna vandring. Allt mer tom på mig själv märker jag att Herren fyller på med sin kraft. "Gå in genom de dörrar jag öppnar och försök inte att öppna egna dörrar" är den hälsning jag fått. "Du kommer att möta motstånd, men du ska inte stå ensam" är fortsättningen.
År 2001 skrev jag ner en inre dialog med Herren:
"Herre, jag är rädd, inte för Dig men för vägen. Jag vet att jag inte kan välja en annan väg efter det att jag mött dig. Din väg är den enda framkomliga, den enda jag vill gå. Tack för att du vill mitt bästa. Hjälp mig".
I dag har jag en större trygghet inför vandringen. Stora frågetecken finns, men jag förtröstar helt på Herren. Uppgifterna för oss förebedjare är gigantiska och i egen kraft kan vi inget göra. I Herrens kraft är dock allt möjligt och detta tvivlar jag inte på. Redan som ung talade jag om för Herren att Han hade fel när Han kallade mig. En sådan svag människa har Du ingen användning för. Men Han envisades.
Älskade medmänniska, det är just oss svaga som Herren givit extra stora löften till. Att vi ska bli starka i Honom.
Vad binder mig kan jag fråga? Mycket är jag rädd för. Erfarenheter och traditioner. Tankekonstruktioner som gör att jag inte fullt ut lyssnar på vad Herren vill säga. Framgång i verksamheten kan också binda. Det kan verka så självklart att allt detta som är så bra, bara måste fortsätta på samma vis framöver.
En tid hade jag symboliskt en väska packad för att snabbt kunna Herrens tilltal. Jag vet att så snabbt förändrar jag mig inte, men jag ville markera min vilja att stå till Herrens förfogande.
Vi har en oerhört välsignad tid i Fuengirola och jag har konstaterat att även jag personligen fått växa in i en andlig tjänst och att Herren välsignat denna. Mänskligt så har Pastor John varit i centrum för det andliga skeendet men många andra har fått vara i funktion, däribland jag. Givetvis är det Jesus som är vårt centrum, (om du nu tyckte det blev väl mänskligt ett tag).
Nu är jag helt inriktad på att överlåta ledarskapet i församlingen till någon annan. När detta ska ske får Herren visa. Uppbrottet finns dock inom mig. Min fortsatta vandring handlar om förbönstjänsten och jag upplever en trygghet i denna vandring. Allt mer tom på mig själv märker jag att Herren fyller på med sin kraft. "Gå in genom de dörrar jag öppnar och försök inte att öppna egna dörrar" är den hälsning jag fått. "Du kommer att möta motstånd, men du ska inte stå ensam" är fortsättningen.
År 2001 skrev jag ner en inre dialog med Herren:
"Herre, jag är rädd, inte för Dig men för vägen. Jag vet att jag inte kan välja en annan väg efter det att jag mött dig. Din väg är den enda framkomliga, den enda jag vill gå. Tack för att du vill mitt bästa. Hjälp mig".
I dag har jag en större trygghet inför vandringen. Stora frågetecken finns, men jag förtröstar helt på Herren. Uppgifterna för oss förebedjare är gigantiska och i egen kraft kan vi inget göra. I Herrens kraft är dock allt möjligt och detta tvivlar jag inte på. Redan som ung talade jag om för Herren att Han hade fel när Han kallade mig. En sådan svag människa har Du ingen användning för. Men Han envisades.
Älskade medmänniska, det är just oss svaga som Herren givit extra stora löften till. Att vi ska bli starka i Honom.
lördag 1 december 2012
Herrens verk - alltid original
I tisdags höll jag ett bibelstudie över Jeremias tjugofjärde kapitel. Kapitlet innehåller en profetia om två korgar med fikon, en med bra fikon och en med dåliga. I femte till sjunde versen läser vi:
"Så säger HERREN, Israels Gud: Liksom man ser på dessa goda fikon, skall jag med välvilja se på de bortförda av Juda, vilka jag från denna plats har sänt bort till kaldeernas land. Jag skall nådigt vaka över dem och låta dem komma tillbaka till detta land. Jag skall bygga upp dem och inte slå ner dem, jag skall plantera dem och inte rycka upp dem. Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Ty de skall vända om till mig av hela sitt hjärta.
Dessa "goda fikon" innehöll flera kända gestalter från Bibeln; Daniel, männen i den brinnande ugnen, Ester, Mordokaj, Nehemja m.fl.
Helhjärtade, djup troende och beredda att gå den väg som Herren visade. I främmande land kom deras tro att genom Guds omsorg växa till något som än i dag kan vara ett föredöme för oss.
Även jag kan i dag känna som om jag befinner mig i främmande land. Jag har inte förflyttats, men landet runt omkring mig har invaderats av främmande krafter. Krafter som jag inte känner samhörighet med. Men mitt i denna miljö vill Herren att vi kristna ska utvecklas på samma sätt som de personer som Herren liknade vid goda fikon. "Att vända om till Herren av hela sitt hjärta".
Mitt temperament fick mig att överreagera när en vän till mig använde ordet "koncept" i samband med en sak som skedde i vår kyrka. Förlåt.
Men jag hatar detta ord i samband med kristen verksamhet. När något blir ett koncept så har det förflyttats sig från arean "Herrens originalverk". Detta verk som Han anförtrott församlingen och som Han låter födas i enkla bristfälliga människors hjärtan, för att sedan växa till något helt underbart.
Låt oss glädjas och inspireras över vad Herren gör på olika platser på vårt jordklot. Holy Trinity Brompton i London, Saddleback i Kalifornien, Time Square i New York, eller hos pastor David Yonggi Cho i Korea. Listan skulle kunna göras längre.
Men var inte "Homecoming" ett koncept som i Sverige förändrades till "Minns du sången", kan någon invända, och detta lyckades väl.
Som sagt låt dig inspireras men låt Herren vara den som styr och leder.
Jag har nämnt tidigare att jag fick en hälsning från Herren när vår morgonbön i Centrumkyrkan, Sundbyberg gästades av en man från ett kristet skivbolag. Det var innan "Minns du sången" kom.
Herren sa att Han skulle låta något hända inom den kristna sången och musiken, och att detta skulle träffa rakt in i den svenska folksjälen.
Så skedde också när "Minns du sången" kom och för mig var den avgörande pilen som träffade rakt i hjärtat, den stund Nils F Nygren rördes djupt i sången "Nåd över allt förnuft".
Cirklarna runt "Minns du sången" blev stora och vissa av dem förändrades till koncept och förlorade därmed sin kraft.
Till slut uppstod något som kallas "minns-du-sången-sångare". Men så ska det inte vara. Varje sångare kallad av Herren är ett original som ska utvecklas genom en nära relation med Herren. Precis som fikonen i korgen i den inledande profetian. "Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN".
Givetvis gäller inte detta bara sångare, det gäller oss alla. Låt oss vara i Herrens goda fikonkorg för vår tid.
"Så säger HERREN, Israels Gud: Liksom man ser på dessa goda fikon, skall jag med välvilja se på de bortförda av Juda, vilka jag från denna plats har sänt bort till kaldeernas land. Jag skall nådigt vaka över dem och låta dem komma tillbaka till detta land. Jag skall bygga upp dem och inte slå ner dem, jag skall plantera dem och inte rycka upp dem. Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Ty de skall vända om till mig av hela sitt hjärta.
Dessa "goda fikon" innehöll flera kända gestalter från Bibeln; Daniel, männen i den brinnande ugnen, Ester, Mordokaj, Nehemja m.fl.
Helhjärtade, djup troende och beredda att gå den väg som Herren visade. I främmande land kom deras tro att genom Guds omsorg växa till något som än i dag kan vara ett föredöme för oss.
Även jag kan i dag känna som om jag befinner mig i främmande land. Jag har inte förflyttats, men landet runt omkring mig har invaderats av främmande krafter. Krafter som jag inte känner samhörighet med. Men mitt i denna miljö vill Herren att vi kristna ska utvecklas på samma sätt som de personer som Herren liknade vid goda fikon. "Att vända om till Herren av hela sitt hjärta".
Mitt temperament fick mig att överreagera när en vän till mig använde ordet "koncept" i samband med en sak som skedde i vår kyrka. Förlåt.
Men jag hatar detta ord i samband med kristen verksamhet. När något blir ett koncept så har det förflyttats sig från arean "Herrens originalverk". Detta verk som Han anförtrott församlingen och som Han låter födas i enkla bristfälliga människors hjärtan, för att sedan växa till något helt underbart.
Låt oss glädjas och inspireras över vad Herren gör på olika platser på vårt jordklot. Holy Trinity Brompton i London, Saddleback i Kalifornien, Time Square i New York, eller hos pastor David Yonggi Cho i Korea. Listan skulle kunna göras längre.
Men var inte "Homecoming" ett koncept som i Sverige förändrades till "Minns du sången", kan någon invända, och detta lyckades väl.
Som sagt låt dig inspireras men låt Herren vara den som styr och leder.
Jag har nämnt tidigare att jag fick en hälsning från Herren när vår morgonbön i Centrumkyrkan, Sundbyberg gästades av en man från ett kristet skivbolag. Det var innan "Minns du sången" kom.
Herren sa att Han skulle låta något hända inom den kristna sången och musiken, och att detta skulle träffa rakt in i den svenska folksjälen.
Så skedde också när "Minns du sången" kom och för mig var den avgörande pilen som träffade rakt i hjärtat, den stund Nils F Nygren rördes djupt i sången "Nåd över allt förnuft".
Cirklarna runt "Minns du sången" blev stora och vissa av dem förändrades till koncept och förlorade därmed sin kraft.
Till slut uppstod något som kallas "minns-du-sången-sångare". Men så ska det inte vara. Varje sångare kallad av Herren är ett original som ska utvecklas genom en nära relation med Herren. Precis som fikonen i korgen i den inledande profetian. "Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN".
Givetvis gäller inte detta bara sångare, det gäller oss alla. Låt oss vara i Herrens goda fikonkorg för vår tid.
måndag 26 november 2012
lördag 24 november 2012
Vilket underbart liv!
Vi hade ett starkt bönemöte här i Turistkyrkan i går kväll. Då fick vi en rapport från Sverige som talade om att en icke troende besökare, som tidigare i höst mötte väckelseatmosfären hos och blev berörd, nu mött Jesus till frälsning och gått med i en kyrka i Sverige. Under hela detta år har vi erfarit liknande saker flera gånger.
Bönemötet var så starkt att jag var helt utslagen efteråt. Trots att många nu rest tillbaka till Norden var det många besökare på bönemötet. När något är på gång så längtar vi till bönemötena.
Att vara utslagen inför Gud innebär att det egna reduceras och att Han tilltar i medvetandet. Tänk att få gå en vandring helt i Guds kraft, utan egna funderingar som drar ner.
Att vara en nyfiken upptäcktsresande som ständigt spanar efter Guds underbara gärningar och upptäcker Guds verk i alla mina trossyskon oavsett vilken etikett de har.
VILKET UNDERBART LIV!
Bönemötet var så starkt att jag var helt utslagen efteråt. Trots att många nu rest tillbaka till Norden var det många besökare på bönemötet. När något är på gång så längtar vi till bönemötena.
Att vara utslagen inför Gud innebär att det egna reduceras och att Han tilltar i medvetandet. Tänk att få gå en vandring helt i Guds kraft, utan egna funderingar som drar ner.
Att vara en nyfiken upptäcktsresande som ständigt spanar efter Guds underbara gärningar och upptäcker Guds verk i alla mina trossyskon oavsett vilken etikett de har.
VILKET UNDERBART LIV!
torsdag 22 november 2012
Kung och präst
Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. (1 Petr 2:9)
Att kristna som grupp kallas för konungsliga och präster kan i modernt språkbruk kännas "väl mycket on". Är detta förenligt med den ödmjukhet Jesus undervisar om?
Men tänk på ordens betydelse en gång till.
Att vara präst innebär att stå inför Gud i en tjänst för sin omvärld. Prästen har en förmedlande uppgift. Att "förkunna hans härliga gärningar" säger texten. Att mitt i vardagen representera gudsrikets seger och ett befriande budskap om frälsning.
Att vara konungslig innebär att ha ett territoriellt krav. Egentligen samma krav som finns i Herrens bön: Att Herrens vilja ska ske på jorden på samma sätt som den sker i himmelen.
Detta krav på territorium är ett omtvistat krav. Det finns en fiende som vill hävda att han är ägare av territoriet och många företeelser på jorden verkar bekräfta hans anspråk. Men som konungsliga representanter lever vi i medvetenhet om segern på Golgata och vägrar acceptera ockupationsmakten.
Sätt ner foten i din ort, i ditt land och res ett bönealtare till Herrens ära.
Att kristna som grupp kallas för konungsliga och präster kan i modernt språkbruk kännas "väl mycket on". Är detta förenligt med den ödmjukhet Jesus undervisar om?
Men tänk på ordens betydelse en gång till.
Att vara präst innebär att stå inför Gud i en tjänst för sin omvärld. Prästen har en förmedlande uppgift. Att "förkunna hans härliga gärningar" säger texten. Att mitt i vardagen representera gudsrikets seger och ett befriande budskap om frälsning.
Att vara konungslig innebär att ha ett territoriellt krav. Egentligen samma krav som finns i Herrens bön: Att Herrens vilja ska ske på jorden på samma sätt som den sker i himmelen.
Detta krav på territorium är ett omtvistat krav. Det finns en fiende som vill hävda att han är ägare av territoriet och många företeelser på jorden verkar bekräfta hans anspråk. Men som konungsliga representanter lever vi i medvetenhet om segern på Golgata och vägrar acceptera ockupationsmakten.
Sätt ner foten i din ort, i ditt land och res ett bönealtare till Herrens ära.
onsdag 21 november 2012
Tror du på en andevärld?
I västerlandet tror vi inte på en andevärld. Vi tror på det vi fysiskt kan ta på och vi tror att det finns förklaringar på allt, om vi studerar den fysiska världen.
Människan är skapad till att vara Guds avbild i den fysiska världen, den värld vi kan ta på, den som finns nära oss. Vi är inte skapade till att leva som "andeväsen" men vi är skapade att leva i relation med Gud och Han är ande, så undervisar oss Bibeln. Människan som föds på nytt, genom att mottaga frälsningen, är kallad till en vandring med Gud. En vandring i världen men inte av världen.
Tidigt i kristendomen kom gnosticismen fram. Förenklat, en villolära som lyfte fram det andliga separerat från det fysiska och med det andliga som det viktiga.
Bibeln däremot talar tydligt om att leva "ett vanligt mänskligt liv" men att leva det i relation med Gud. Att leva med den helige Ande som rådgivare och vän. Kallade till ett prästerskap och ett konungaskap, inte genom egen prestation, utan genom Guds kraft. Vi är kallade till att vara ett salt i en värld som utan detta salt kommer att ruttna. Varje människa som lever i en sann relation med Gud är en starkt faktor som påverkar sin omgivning. Du behöver inte stå och predika i gathörnet, (vissa har den kallelsen), att leva ett vardagsliv med Gud påverkar din omgivning helt automatiskt.
Vi är kallade att i bön kämpa mot andemakter, inte i egen kraft, men i Guds kraft.
I natt upplevde jag en speciell kallelse att be för två kvinnor jag känner. Den ena finns på en annan kontinent och ser sig själv som någon slags hindu-präst. Den andra finns i europa och har buddistisk anknytning.
Jag ropade till Herren, hur ska jag be? Du har lovar att den helige Ande ska leda våra böner när vi inte vet hur vi ska be. Bönen formades till att binda makter och frigöra människor. I samma andetag ropar jag om att inte själv vara bunden, utan fri i Guds nåd. Bön från en inbillad hög ego-platform har ingen funktion. Att vara ödmjuk inför Herren är ett livsvillkor för en förebedjare.
Inom vissa svenska kyrkor blandar de andlighet friskt. Impulser från österländsk andlighet vävs ihop med en urvattnad kristendom. Övningarna ses separerade från sitt andliga ursprung och eftersom det inte finns en tro på andemakter, så finns heller ingen oro för inflytande från en ond andemakt.
Bibeln talar om den andliga kampen och Jesus själv drev ut demoner. I modernt språk har ordet demon mer kommit att beteckna "hjärnspöken" än en verklig andlig person.
Förebedjare, förbered dig på en allt starkare andlig kamp! Ondskans makt ska brytas. En väckelse ska flöda fram. Den helige Ande ska öppna låsta dörrar.
Människan är skapad till att vara Guds avbild i den fysiska världen, den värld vi kan ta på, den som finns nära oss. Vi är inte skapade till att leva som "andeväsen" men vi är skapade att leva i relation med Gud och Han är ande, så undervisar oss Bibeln. Människan som föds på nytt, genom att mottaga frälsningen, är kallad till en vandring med Gud. En vandring i världen men inte av världen.
Tidigt i kristendomen kom gnosticismen fram. Förenklat, en villolära som lyfte fram det andliga separerat från det fysiska och med det andliga som det viktiga.
Bibeln däremot talar tydligt om att leva "ett vanligt mänskligt liv" men att leva det i relation med Gud. Att leva med den helige Ande som rådgivare och vän. Kallade till ett prästerskap och ett konungaskap, inte genom egen prestation, utan genom Guds kraft. Vi är kallade till att vara ett salt i en värld som utan detta salt kommer att ruttna. Varje människa som lever i en sann relation med Gud är en starkt faktor som påverkar sin omgivning. Du behöver inte stå och predika i gathörnet, (vissa har den kallelsen), att leva ett vardagsliv med Gud påverkar din omgivning helt automatiskt.
Vi är kallade att i bön kämpa mot andemakter, inte i egen kraft, men i Guds kraft.
I natt upplevde jag en speciell kallelse att be för två kvinnor jag känner. Den ena finns på en annan kontinent och ser sig själv som någon slags hindu-präst. Den andra finns i europa och har buddistisk anknytning.
Jag ropade till Herren, hur ska jag be? Du har lovar att den helige Ande ska leda våra böner när vi inte vet hur vi ska be. Bönen formades till att binda makter och frigöra människor. I samma andetag ropar jag om att inte själv vara bunden, utan fri i Guds nåd. Bön från en inbillad hög ego-platform har ingen funktion. Att vara ödmjuk inför Herren är ett livsvillkor för en förebedjare.
Inom vissa svenska kyrkor blandar de andlighet friskt. Impulser från österländsk andlighet vävs ihop med en urvattnad kristendom. Övningarna ses separerade från sitt andliga ursprung och eftersom det inte finns en tro på andemakter, så finns heller ingen oro för inflytande från en ond andemakt.
Bibeln talar om den andliga kampen och Jesus själv drev ut demoner. I modernt språk har ordet demon mer kommit att beteckna "hjärnspöken" än en verklig andlig person.
Förebedjare, förbered dig på en allt starkare andlig kamp! Ondskans makt ska brytas. En väckelse ska flöda fram. Den helige Ande ska öppna låsta dörrar.
tisdag 20 november 2012
Viktigast för Abraham?
Abraham, trons man, levde ett liv i dialog med Gud.
Jag frågade en vän vad som var det viktigaste med Abrahams gudsrelation? "Hans lydnad" blev svaret och det kan säker vara så, men jag ser allt mer på Abrahams gudsbild.
Abraham trodde Gud om gott. När Gud uppmanade Abram att vandra till ett nytt land så uppfattar jag det som om att Abram trodde det var en god vandring som startade och med en viktig avsikt.
När löftessonen såg ut att offras i vad som mänskligt kan uppfattas som ett meningslös handling, så trodde Abraham att Gud var en god Gud som ville hans bästa och att handlingen hade en viktig avsikt.
Abraham kunde inte gärna veta att hela situationen var en profetisk förebild till Jesus offer. Att det var en viktig profetisk handling han utförde. Men han trodde Gud om gott och ett ställföreträdande offer kom att genomföras.
Konstnärerna har förvridit vår syn på denna profetiska handling. Många människor tror på grund av dessa målningar att Abraham var på väg att offra ett litet barn, medan det i verkligheten sannolikt handlade om en ung man i ungefär Jesus ålder som lydde sin fars önskan.
Ananias fick av den helige Ande höra att den man han skulle be för, senare aposten Paulus, skulle få lida mycket på grund av den kallelse han var på väg in i. Mannen återfick sin syn och fick vandra en besvärlig men välsignad vandring.
"Det vore bäst för mig att gå hem till Herren, men för er skull vill jag fortsätta min vandring" kan Paulus ord till en församling beskrivas. Stort självförtroende? Nej knappast, men stor kallelsemedvetenhet. Paulus visste att han själv endast räckte till i guds kraft. Men i denna kraft hade han en viktig funktion.
Herre gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn, sa Job.
Har du en kallelse? Har du ett offer att göra? Litar du på att Gud är en god Gud som vill göra allt till det bästa? Förstår du att lidande som du kan tycka vara meningslöst, i verkligheten kan ha en funktion?
Gång på gång återkommer jag till erfarenheten att Guds vägar är bättre och innehåller så mycket mer, än de vägar jag själv planerat eller drömt om. Inte alltid lätta, men rika.
Litar jag på Gud som Abraham gjorde? Kanske inte, men erfarenheten av Guds handlande tränger allt mer in i mig. Kärleken växer.
Jag frågade en vän vad som var det viktigaste med Abrahams gudsrelation? "Hans lydnad" blev svaret och det kan säker vara så, men jag ser allt mer på Abrahams gudsbild.
Abraham trodde Gud om gott. När Gud uppmanade Abram att vandra till ett nytt land så uppfattar jag det som om att Abram trodde det var en god vandring som startade och med en viktig avsikt.
När löftessonen såg ut att offras i vad som mänskligt kan uppfattas som ett meningslös handling, så trodde Abraham att Gud var en god Gud som ville hans bästa och att handlingen hade en viktig avsikt.
Abraham kunde inte gärna veta att hela situationen var en profetisk förebild till Jesus offer. Att det var en viktig profetisk handling han utförde. Men han trodde Gud om gott och ett ställföreträdande offer kom att genomföras.
Konstnärerna har förvridit vår syn på denna profetiska handling. Många människor tror på grund av dessa målningar att Abraham var på väg att offra ett litet barn, medan det i verkligheten sannolikt handlade om en ung man i ungefär Jesus ålder som lydde sin fars önskan.
Ananias fick av den helige Ande höra att den man han skulle be för, senare aposten Paulus, skulle få lida mycket på grund av den kallelse han var på väg in i. Mannen återfick sin syn och fick vandra en besvärlig men välsignad vandring.
"Det vore bäst för mig att gå hem till Herren, men för er skull vill jag fortsätta min vandring" kan Paulus ord till en församling beskrivas. Stort självförtroende? Nej knappast, men stor kallelsemedvetenhet. Paulus visste att han själv endast räckte till i guds kraft. Men i denna kraft hade han en viktig funktion.
Herre gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn, sa Job.
Har du en kallelse? Har du ett offer att göra? Litar du på att Gud är en god Gud som vill göra allt till det bästa? Förstår du att lidande som du kan tycka vara meningslöst, i verkligheten kan ha en funktion?
Gång på gång återkommer jag till erfarenheten att Guds vägar är bättre och innehåller så mycket mer, än de vägar jag själv planerat eller drömt om. Inte alltid lätta, men rika.
Litar jag på Gud som Abraham gjorde? Kanske inte, men erfarenheten av Guds handlande tränger allt mer in i mig. Kärleken växer.
lördag 17 november 2012
Människan vs politiken
Inför kommunistpartiets konvent hör jag i TV den åldrade kinesiske advokaten uttala sig om människans frihet i Kina. Vid ett annat tillfälle hör jag en amerikansk kristen uttala sig om minskad frihet i USA. I Ryssland bjuds vi på en manipulerande politik av president Putin. Rysslands majoritet verkar vilja välja vad de tror är starka män. Inte längre bort i historien än min vän Max Safirs liv, har vi Adolf Hitler som förför en stor del av en nation till ondska.
Max Safirs liv har nu blivit en bok "Bäste herrn låt mig få leva". XP Media ger ut den. Köp detta gripande nutidsdokument.
Hur tänker i Sverige den unge politiker eller politiske tjänsteman som vet "hur allt ska vara". Tänker den på avvägningen mellan samhällets ansvar och människans frihet? Vem har ansvar för barnets uppfostran, samhället eller föräldrarna?
Barn kan fara fruktansvärt illa med skadade föräldrar. Ett helt samhälle kan fara illa under skadade politiker. Eftersom man i ett manipulerat samhälle knappast upptäcker sitt eget förtryck, så kan det inte vara lätt att upptäcka det subtila förtrycket i det till synes öppna samhället.
En svensk politiker skriker ut sin fördömelse över en politiker från en annan del av den europeiska unionen. Bort, bort, bort. Han har felaktiga värdering vad det gäller abort. Han får inte finnas i vår europeiska politik. Inser denna svenska politiker att hon balanserar på demokratins svärdsegg. Vet hon vad folkets majoritet i Europa anser i abortfrågan?
Inte det att hon har sin åsikt och förfäktar den. Nej detta att motståndarna inte ska få ha sin plats i politiken. Demokrati är en skir planta som måste vårdas. Men "har man rätt" så måste väl alla andra anpassa sig till detta.
I Sverige kallas med svepande ord stora delar av USA:s kristna för den amerikanska högern. Även jag kan ha invändningar mot viss argumentation inom amerikansk politik. Men deras rädsla för att samhället ska ta över och styra våra värderingar är fullt berättigad. Det ser jag i mitt eget samhälle, det ser jag har varit ett problem i många samhällen genom historien.
Max Safir var som liten judisk pojke i Polen före andra världskriget helt utsorterad. Nitton år gammal lämnade han koncentrationslägret med en vikt av 21 kilo. Han tillhörde de som med sin invandring till Israel lade grunden för en ny nation. Även om han kom att leva större delen av sitt liv i Sverige.
I sig hade han att hantera hur han skulle leva efter all den ondska han mött i sitt unga liv. Lång tid ville han inte tala om detta, men sedan talade han dess tydligare och visade många i barn i svenska skolor och svenska politiker från olika läger, han visade på ondskans ansikte i modern historisk tid.
Må vi vara vaksamma för behovet av människans frihet. Må Gud hjälpa oss.
Max Safirs liv har nu blivit en bok "Bäste herrn låt mig få leva". XP Media ger ut den. Köp detta gripande nutidsdokument.
Hur tänker i Sverige den unge politiker eller politiske tjänsteman som vet "hur allt ska vara". Tänker den på avvägningen mellan samhällets ansvar och människans frihet? Vem har ansvar för barnets uppfostran, samhället eller föräldrarna?
Barn kan fara fruktansvärt illa med skadade föräldrar. Ett helt samhälle kan fara illa under skadade politiker. Eftersom man i ett manipulerat samhälle knappast upptäcker sitt eget förtryck, så kan det inte vara lätt att upptäcka det subtila förtrycket i det till synes öppna samhället.
En svensk politiker skriker ut sin fördömelse över en politiker från en annan del av den europeiska unionen. Bort, bort, bort. Han har felaktiga värdering vad det gäller abort. Han får inte finnas i vår europeiska politik. Inser denna svenska politiker att hon balanserar på demokratins svärdsegg. Vet hon vad folkets majoritet i Europa anser i abortfrågan?
Inte det att hon har sin åsikt och förfäktar den. Nej detta att motståndarna inte ska få ha sin plats i politiken. Demokrati är en skir planta som måste vårdas. Men "har man rätt" så måste väl alla andra anpassa sig till detta.
I Sverige kallas med svepande ord stora delar av USA:s kristna för den amerikanska högern. Även jag kan ha invändningar mot viss argumentation inom amerikansk politik. Men deras rädsla för att samhället ska ta över och styra våra värderingar är fullt berättigad. Det ser jag i mitt eget samhälle, det ser jag har varit ett problem i många samhällen genom historien.
Max Safir var som liten judisk pojke i Polen före andra världskriget helt utsorterad. Nitton år gammal lämnade han koncentrationslägret med en vikt av 21 kilo. Han tillhörde de som med sin invandring till Israel lade grunden för en ny nation. Även om han kom att leva större delen av sitt liv i Sverige.
I sig hade han att hantera hur han skulle leva efter all den ondska han mött i sitt unga liv. Lång tid ville han inte tala om detta, men sedan talade han dess tydligare och visade många i barn i svenska skolor och svenska politiker från olika läger, han visade på ondskans ansikte i modern historisk tid.
Må vi vara vaksamma för behovet av människans frihet. Må Gud hjälpa oss.
fredag 16 november 2012
Vägen från nollpunkten
I Lewi Pethrus memoarer skriver han att i hans ungdom, upplevelsen av andedopet kom att försenas genom de svar han fick av en rådgivande pastor. I all välmening varnades Lewi för vissa andliga företeelser.
En annan erfarenhet Lewi fick göra, var att tron rasade ner till noll under hans utbildning till pastor. Utbildningen ledde fram till utarmad tro. Detta fram till en punkt då Guds beröring, en väckelse inträffade på skolan och som fick denna årskurs att bli ett väckelsens redskap i Sverige.
I går skrev jag en punkt:
Men det finns tack och lov en tredje väg. Gudsmötet. Från nollpunkten är det nära till Gud. Gud älskar när vi ödmjukar oss och söker Hans närvaro. När Han fyller oss med sin kraft så vinns andliga segrar.
Men se upp med tidsandan. Denna vill reducera betydelsen av bibelläsande och bön. Den vill bagatellisera syndens uppror mot Gud. Du är beroende av en fungerande gudsrelation för att överleva i vårt hårda andliga klimat, för att leva ett segrande liv och bli en del av väckelsen som förändrar nationen.
Andens prövning kan vara tuff: -"Du har namnet om dig att du lever, men du är död., eller - Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. "Även församlingen med den till synes perfekta verksamheten och perfekta teologin fick en hälsning: - "Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats." (Alla citat kommer från Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel.)
En anledning till att många frikyrkoförsamlingar historiskt valde namnet "Filadelfia" är nog följande text från hälsningen till församlingen i Filadelfia: "Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det."
Tillåt Andens prövning att beröra dig. Inse att dessa hälsningar från Uppenbarelseboken fortfarande är relevanta och att det är denna väg som är segerns väg. Att omvända sig från det som på ytan verkar vara kristendom, till en fördjupad gudsrelation.
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."
En annan erfarenhet Lewi fick göra, var att tron rasade ner till noll under hans utbildning till pastor. Utbildningen ledde fram till utarmad tro. Detta fram till en punkt då Guds beröring, en väckelse inträffade på skolan och som fick denna årskurs att bli ett väckelsens redskap i Sverige.
I går skrev jag en punkt:
- Finns en Gud så är Han den Han är.
- Om kristendomen ska ha den minsta relevans så måste Jesu eget budskap tas på allvar. Detta att Han är vägen till Fadern och att ingen annan väg finns.
- Endera är Jesus Guds frälsningsplan eller så är kristendomen en bluff.
Men det finns tack och lov en tredje väg. Gudsmötet. Från nollpunkten är det nära till Gud. Gud älskar när vi ödmjukar oss och söker Hans närvaro. När Han fyller oss med sin kraft så vinns andliga segrar.
Men se upp med tidsandan. Denna vill reducera betydelsen av bibelläsande och bön. Den vill bagatellisera syndens uppror mot Gud. Du är beroende av en fungerande gudsrelation för att överleva i vårt hårda andliga klimat, för att leva ett segrande liv och bli en del av väckelsen som förändrar nationen.
Andens prövning kan vara tuff: -"Du har namnet om dig att du lever, men du är död., eller - Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. "Även församlingen med den till synes perfekta verksamheten och perfekta teologin fick en hälsning: - "Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats." (Alla citat kommer från Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel.)
En anledning till att många frikyrkoförsamlingar historiskt valde namnet "Filadelfia" är nog följande text från hälsningen till församlingen i Filadelfia: "Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det."
Tillåt Andens prövning att beröra dig. Inse att dessa hälsningar från Uppenbarelseboken fortfarande är relevanta och att det är denna väg som är segerns väg. Att omvända sig från det som på ytan verkar vara kristendom, till en fördjupad gudsrelation.
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."
torsdag 15 november 2012
Att "roasta" Gud.
Komikern Magnus Betnér kommer tillsammans med några andra att ”roasta” Gud i en kyrka i Malmö. Att ”roasta” innebär att skämta på någons bekostnad när denne är närvarande. Evenemanget går inte ut på att ifrågasätta Gud, utan att ifrågasätta våra föreställningar om Gud. (Sammandrag från DN:s debattsida)
Säkert behöver vi alla pröva den gudsbild vi har. Som jag ser det sker detta lämpligen genom att använda det enda av oss kända officiella kanalen för gudsbild som vi har , genom BIBELN.
I Bibeln har Gud gjort sig känd och genom en regelbunden läsning av Bibeln kommer vi till större insikt.
Att Gud "roastas" han väl inte vara något nytt. Hela vårt samhälle är fullt av Gudskritik och Han som är allestädes närvarande "roastas" dagligen.
Vi måste var beredda att leka med våra föreställningar, säger den präst som skriver artikeln. Så långt är jag med att jag behöver ifrågasätta om min gudsbild stämmer med Bibelns bild av Gud.
Jag tror på personliga gudstilltal, men dessa måste underläggas en prövning mot Bibelns tilltal. Vilka fakta i övrigt har vi?
Säkert behöver vi alla pröva den gudsbild vi har. Som jag ser det sker detta lämpligen genom att använda det enda av oss kända officiella kanalen för gudsbild som vi har , genom BIBELN.
I Bibeln har Gud gjort sig känd och genom en regelbunden läsning av Bibeln kommer vi till större insikt.
Att Gud "roastas" han väl inte vara något nytt. Hela vårt samhälle är fullt av Gudskritik och Han som är allestädes närvarande "roastas" dagligen.
Vi måste var beredda att leka med våra föreställningar, säger den präst som skriver artikeln. Så långt är jag med att jag behöver ifrågasätta om min gudsbild stämmer med Bibelns bild av Gud.
Jag tror på personliga gudstilltal, men dessa måste underläggas en prövning mot Bibelns tilltal. Vilka fakta i övrigt har vi?
- Finns en Gud så är Han den Han är.
- Annars kan vi glömma hela resonemanget. En Gud som är min egen konstruktion är helt ointressant.
- Lagen om att sädeskornet säger att detta korn måste dö för att växten ska få nytt liv. Detta innebär inte att Bibelns bild av Gud måste dö för att en ny tidsanpassad kyrka ska uppstå. En sådan process är inte livets process utan förruttnelsens process.
- Det är du och jag som uppstår nyfödda när vi tar emot försoningen genom Kristi död.
- Vi uppstår till ett liv ledda av den helige Ande, att som människor leva i världen , men inte av världen.
onsdag 14 november 2012
En dröm
Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. (Joel 2:28)
Jag uppfyller kriteriet i texten ovan. Jag är gammal, nyligen fyllde jag 70, och jag drömmer. En del drömmar försvinner i en splittrad dans som aldrig når sitt slut. Andra finns fixerade kvar.
Härom natten drömde jag om metallstycken som skulle smältas ner. Noga räknat stycken av järn. Det märkliga var att varje stycke skulle förses med en platta av silver och på plattan stod en viktig text. Dessutom skulle dessa järnstycken förbindas vid varandra med en tvinnad silvertråd, en spröd och fin sådan. Allt skulle ske innan innan de smältes till glödande malm.
Redan i drömmen ställde jag frågan om meningen med att silver med lägre smältpunkt fästes på järn av högre smälttemperatur, när allt ändå skulle smältas.
Jag slog i efterhand upp de två metallernas smältpunkter på nätet. Silver 896 grader Celsius och järn 1535 grader Celsius, så min invändning var korrekt.
Det är inte så att jag blivit "Jungian" och måste tyda alla mina drömmar. Drömmen lämnar mig dock inte i fred. Jag förstår att järnet representerar det hårda inom mig (och inom andra) som måste smältas ned, men innan dess finns på oss fästa Guds hemlighet, Kristi försoning. Vi är sammanfogade med varandra genom Kristus i den helige Ande.
Förutom att representera det "ädla" står silver för en hög ledande förmåga, med litet motstånd.
Jag såg nyligen ett reportage på TV om ett Sovjetiskt kolkraftverk på Spetsbergen som förföll under den arktiska kylan. Rostande och förfallande järnkonstruktioner.
Har vi i det andliga hårda klimat vi lever under förvandlats till järnkonstruktioner utan betydelse? Behöver vi smältas ner för att på nytt fylla den funktion vi ska ha? Leds vi av den helige Ande fram till smältpunkten, väckelsen?
Det är frågor jag ställer.
Jag uppfyller kriteriet i texten ovan. Jag är gammal, nyligen fyllde jag 70, och jag drömmer. En del drömmar försvinner i en splittrad dans som aldrig når sitt slut. Andra finns fixerade kvar.
Härom natten drömde jag om metallstycken som skulle smältas ner. Noga räknat stycken av järn. Det märkliga var att varje stycke skulle förses med en platta av silver och på plattan stod en viktig text. Dessutom skulle dessa järnstycken förbindas vid varandra med en tvinnad silvertråd, en spröd och fin sådan. Allt skulle ske innan innan de smältes till glödande malm.
Redan i drömmen ställde jag frågan om meningen med att silver med lägre smältpunkt fästes på järn av högre smälttemperatur, när allt ändå skulle smältas.
Jag slog i efterhand upp de två metallernas smältpunkter på nätet. Silver 896 grader Celsius och järn 1535 grader Celsius, så min invändning var korrekt.
Det är inte så att jag blivit "Jungian" och måste tyda alla mina drömmar. Drömmen lämnar mig dock inte i fred. Jag förstår att järnet representerar det hårda inom mig (och inom andra) som måste smältas ned, men innan dess finns på oss fästa Guds hemlighet, Kristi försoning. Vi är sammanfogade med varandra genom Kristus i den helige Ande.
Förutom att representera det "ädla" står silver för en hög ledande förmåga, med litet motstånd.
Jag såg nyligen ett reportage på TV om ett Sovjetiskt kolkraftverk på Spetsbergen som förföll under den arktiska kylan. Rostande och förfallande järnkonstruktioner.
Har vi i det andliga hårda klimat vi lever under förvandlats till järnkonstruktioner utan betydelse? Behöver vi smältas ner för att på nytt fylla den funktion vi ska ha? Leds vi av den helige Ande fram till smältpunkten, väckelsen?
Det är frågor jag ställer.
lördag 10 november 2012
Kan du ge en garanti om väckelse?
Nu har jag vid två tillfällen skrivit om väckelsen som ska bryta fram. En fullt berättigad fråga är hur jag kan skriva om denna väckelse med sådan övertygelse. Kan jag utfärda en garanti om att vi får en väckelse?
Svaret är att denna garanti kan jag självfallet inte ge. Jesus själv ställde frågan om huruvida Han skulle finna någon tro vid sin återkomst. Men jag vet vilka bilder av väckelse som jag fått i mitt inre och jag kan inte be böner om något som är mindre än det jag fått inplanterat i hjärtat.
Vid den tidpunkt profeten Elia reste ett altare på berget Karmel i kampen mot baalsprofeterna så använde han tolv stenar i detta altare. Varje sten symboliserade en av stammarna i Israel. Dessa stenar sammanfogades till en enhet, ett altare. På detta enhetens altare antände sedan Gud en eld.
Den politiska verkligheten vid denna tidpunkt var att stammarna inte alls var enade. Israel var delat i två riken och dessa bekämpade varandra. Guds löften till Israel handlade om löften till en enad nation. Elia visste att han inte kunde resa ett altare inför Gud som höll en lägre standard än de löften Gud givit Israel. Därför reste han ett enat altare.
Som jag ser det uppstod denna enhet först flera tusen år senare. Närmare bestämt år 1948 efter Kristus. Eller ska vi säga att vi befinner oss mitt i denna smältprocess till enhet.
"Bönehuset ska vara ett bönehus för alla folk. Genom försoning förenas folken då de ber tillsammans. Förebedjarna ska vara föregångare, de som går före och förbereder det som Gud vill göra."( Kjell Sjöberg i boken "Res upp ett bönealtare").
Gud vill en väckelse i våra nationer. Huruvida den västerländska kyrkan är ett bönehus eller en rövarkula överlämnar jag till Guds dom. Det enda jag vet är att Han har kallat mig och dig till att i böner förbereda en stor väckelse. Må vi stå fasta i denna bön.
Svaret är att denna garanti kan jag självfallet inte ge. Jesus själv ställde frågan om huruvida Han skulle finna någon tro vid sin återkomst. Men jag vet vilka bilder av väckelse som jag fått i mitt inre och jag kan inte be böner om något som är mindre än det jag fått inplanterat i hjärtat.
Vid den tidpunkt profeten Elia reste ett altare på berget Karmel i kampen mot baalsprofeterna så använde han tolv stenar i detta altare. Varje sten symboliserade en av stammarna i Israel. Dessa stenar sammanfogades till en enhet, ett altare. På detta enhetens altare antände sedan Gud en eld.
Den politiska verkligheten vid denna tidpunkt var att stammarna inte alls var enade. Israel var delat i två riken och dessa bekämpade varandra. Guds löften till Israel handlade om löften till en enad nation. Elia visste att han inte kunde resa ett altare inför Gud som höll en lägre standard än de löften Gud givit Israel. Därför reste han ett enat altare.
Som jag ser det uppstod denna enhet först flera tusen år senare. Närmare bestämt år 1948 efter Kristus. Eller ska vi säga att vi befinner oss mitt i denna smältprocess till enhet.
"Bönehuset ska vara ett bönehus för alla folk. Genom försoning förenas folken då de ber tillsammans. Förebedjarna ska vara föregångare, de som går före och förbereder det som Gud vill göra."( Kjell Sjöberg i boken "Res upp ett bönealtare").
Gud vill en väckelse i våra nationer. Huruvida den västerländska kyrkan är ett bönehus eller en rövarkula överlämnar jag till Guds dom. Det enda jag vet är att Han har kallat mig och dig till att i böner förbereda en stor väckelse. Må vi stå fasta i denna bön.
torsdag 8 november 2012
Om en profetia
I går skrev jag om en bönevision jag fått, i dag vill jag återge tankar runt en profetia jag fått återgiven för mig.
Filadelfia i Stockholm hade en böneringsgrupp i Sundbyberg. Det sades mig att den siste böneringsledaren mot slutet av sitt liv profeterade om en väckelse som skulle bryta fram i Sundbyberg och att den skulle börja i det gamla baptistkapellet.
Människor som hörde om denna profetia vart tveksamma. De visste att baptistkapellet skulle läggas ner och att baptistförsamlingen skulle flytta till nya lokaler på annat ställe inom Sundbybergs kommun.
Nedläggningen blev ett faktum och det fanns även förslag på att kyrkan skulle bli en bingohall. Så blev det inte.
Människor bad och pastor Stanley Sjöberg fick visionen att börja verksamhet i kyrkan. Från början skuldsatte han sig för att kunna hyra kyrkan. En kärna av brinnande människor fanns runt honom och skaran växte snabbt. Församlingen köpte lokalerna av kommunen och växte som mest till cirka sexhundra medlemmar.
Församlingen hade en ekumenisk karaktär och hade en speciell uppgift som en plats för helande åt människor som kommit att skadas i annan andlig verksamhet. En del såg församlingen som en modellförsamling för framtiden. En tanke som jag tror var farlig, eftersom denna tanke saknade den rätta ödmjukheten.
Var denna tillväxt av Centrumkyrkan i Sundbyberg den väckelse som den gamle böneringsledaren talat om?
Nej jag tror inte det. Den väckelse han talade om ligger fortfarande framför oss. Det som skett hitintills är starkt och är en grund för det som ska ske i framtiden.
För en människa har jag sagt vad jag tror är "startpunkten" för denna väckelse i Sundbyberg. "Må du bevara det i ditt hjärta, kära syster".
Så kan vi se att människor länkas till varandra. Ibland förstår vi inte att denna länk finns, eftersom våra perspektiv är så små jämfört med Herrens.
--------------------------------
PS Natten efter det att jag skrev detta så fick jag en bild av Centrumkyrkans vandring fram till en väckelses genombrott. Tills vidare behåller jag den bilden för mig själv, men så mycket kan jag säga det handlar om ett märkligt genombrott för bönens ande i församlingen, något utöver det vi själva kan förstå.
När jag skriver om en kommande väckelse i en enskild församling, eller i hela nationen, så påstår jag inte att denna kommer utan smärta. Dessvärre tror jag vi står inför en omskakande kamp. Herren kommer snart och ondskans makter är vreda inför det de anar ska ske. Inte vill de frivilligt släppa greppet om nationen. DS
Filadelfia i Stockholm hade en böneringsgrupp i Sundbyberg. Det sades mig att den siste böneringsledaren mot slutet av sitt liv profeterade om en väckelse som skulle bryta fram i Sundbyberg och att den skulle börja i det gamla baptistkapellet.
Människor som hörde om denna profetia vart tveksamma. De visste att baptistkapellet skulle läggas ner och att baptistförsamlingen skulle flytta till nya lokaler på annat ställe inom Sundbybergs kommun.
Nedläggningen blev ett faktum och det fanns även förslag på att kyrkan skulle bli en bingohall. Så blev det inte.
 |
| Lovsång i Centrumkyrkan, år 2012 |
Församlingen hade en ekumenisk karaktär och hade en speciell uppgift som en plats för helande åt människor som kommit att skadas i annan andlig verksamhet. En del såg församlingen som en modellförsamling för framtiden. En tanke som jag tror var farlig, eftersom denna tanke saknade den rätta ödmjukheten.
Var denna tillväxt av Centrumkyrkan i Sundbyberg den väckelse som den gamle böneringsledaren talat om?
Nej jag tror inte det. Den väckelse han talade om ligger fortfarande framför oss. Det som skett hitintills är starkt och är en grund för det som ska ske i framtiden.
För en människa har jag sagt vad jag tror är "startpunkten" för denna väckelse i Sundbyberg. "Må du bevara det i ditt hjärta, kära syster".
Så kan vi se att människor länkas till varandra. Ibland förstår vi inte att denna länk finns, eftersom våra perspektiv är så små jämfört med Herrens.
--------------------------------
PS Natten efter det att jag skrev detta så fick jag en bild av Centrumkyrkans vandring fram till en väckelses genombrott. Tills vidare behåller jag den bilden för mig själv, men så mycket kan jag säga det handlar om ett märkligt genombrott för bönens ande i församlingen, något utöver det vi själva kan förstå.
När jag skriver om en kommande väckelse i en enskild församling, eller i hela nationen, så påstår jag inte att denna kommer utan smärta. Dessvärre tror jag vi står inför en omskakande kamp. Herren kommer snart och ondskans makter är vreda inför det de anar ska ske. Inte vill de frivilligt släppa greppet om nationen. DS
onsdag 7 november 2012
Står stark i din vision!
Jag upplever ett tilltal att utropa till förebedjarna: Den vision du fått av Herren ska bli verklighet!
Oavsett omständigheterna, så stå kvar i den vision du fått.
På nittiotalet fick jag en bild av Herren och denna bild har de senaste dagarna återkommit till mig med allt större kraft. Jag har tidigare nämnt denna bild, men vill nu återkomma till den på ett annat sätt.
Det hände under en morgonbön i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Jag fick i mitt inre se min barndoms kyrka, Filadelfiakyrkan i Stockholm, fullsatt till sista plats och guds Ande var så starkt utgjuten att det gick som "vågen" över läktarna. Du vet det som sker på en idrottsarena. Men nu var det den helige Ande själv som verkade. Inget arrangerades. Jag fick klart för mig att det jag fick se var en vanlig gudstjänst en vardagskväll. Bilden visade en glimt av väckelsens tid.
Om det handlat om min fantasi så borde jag fantiserat om den kyrka jag befann mig i. Efter trettio års vandring borta från Gud hade Herren fört mig in i ett sammanhang där jag först fann Honom och sedan fick växa till. Filadelfiakyrkan var inte på något vis aktuell i mitt inre.
Men det handlade inte om fantasi och denna bild ger mig kraft till att bedja för den väckelse som är på gång. Bilden säger inte att det bara är i Filadefia, Stockholm som det ska ske. De visar en tid då även Filadelfiakyrkan berörs av en stor väckelse.
Bönevisioner är större än dagens omständigheter, det vill säga om visionen kommer från Herren. Breven till församlingarna i början av Uppebarelseboken visar oss att Herrens perspektiv på kristen verksamhet är annorlunda än vanliga mänskliga värderingar. Studera dessa brev med eftertanke.
Vi är inte utsedda till att vara domare. Herren själv har denna uppgift. Vi är utsedda att stå i gapet mellan Herren och vår samtid, som en del av den samtid som är beroende av Herrens nåd.
Så låt inte människors agerande få dig att sluta att be. Blir du missförstådd så är inte detta konstigt eftersom du bär en vision som är större än dig själv. Vem är han/hon som säger dessa ord kan andra tycka. Men Herren har alltid utvalt det som är svagt att bära stora segrar. För det är Han som ska göra det genom sin Ande, ingen annan.
Oavsett omständigheterna, så stå kvar i den vision du fått.
På nittiotalet fick jag en bild av Herren och denna bild har de senaste dagarna återkommit till mig med allt större kraft. Jag har tidigare nämnt denna bild, men vill nu återkomma till den på ett annat sätt.
 |
| Träskulptur som min far, Hjalmar Schönbeck, snidat och som jag fotograferat. Lewi Pethrus mitt i Filadelfiakyrkan. |
Om det handlat om min fantasi så borde jag fantiserat om den kyrka jag befann mig i. Efter trettio års vandring borta från Gud hade Herren fört mig in i ett sammanhang där jag först fann Honom och sedan fick växa till. Filadelfiakyrkan var inte på något vis aktuell i mitt inre.
Men det handlade inte om fantasi och denna bild ger mig kraft till att bedja för den väckelse som är på gång. Bilden säger inte att det bara är i Filadefia, Stockholm som det ska ske. De visar en tid då även Filadelfiakyrkan berörs av en stor väckelse.
Bönevisioner är större än dagens omständigheter, det vill säga om visionen kommer från Herren. Breven till församlingarna i början av Uppebarelseboken visar oss att Herrens perspektiv på kristen verksamhet är annorlunda än vanliga mänskliga värderingar. Studera dessa brev med eftertanke.
Vi är inte utsedda till att vara domare. Herren själv har denna uppgift. Vi är utsedda att stå i gapet mellan Herren och vår samtid, som en del av den samtid som är beroende av Herrens nåd.
Så låt inte människors agerande få dig att sluta att be. Blir du missförstådd så är inte detta konstigt eftersom du bär en vision som är större än dig själv. Vem är han/hon som säger dessa ord kan andra tycka. Men Herren har alltid utvalt det som är svagt att bära stora segrar. För det är Han som ska göra det genom sin Ande, ingen annan.
fredag 2 november 2012
Förringa inte Guds kärlek
Om jag än har den mest perfekta teologin i denna världen, men saknar kärlek, så är den perfekta teologin ingenting värd. Den klingar som en spröd cymbal i världsrymden, till ingen nytta.
De alster jag skriver har helt säkert teologiska brister och jag misstänker att de vid vissa tillfällen även saknar den kärlek jag skulle önska finna där. Mitt stora rop till Herren är: låt Din kärlek flöda över mig , så att jag kan tala i kärlek och med en kärlek som övervinner världen.
Rakt igenom alla kristna kyrkor går en skiljelinje. Skiljelinjen är människor som ropar till Gud om förlåtelse, som ropar om beröring av Hans helighet och människor som nöjer sig med sakens tillstånd eller som vet hur allt ska vara och vill tala om detta för sin omvärld.
Missförstå mig inte. Det behövs teologer som förklarar och bevakar trons språk. Villfarelse i mängd strömmar mot oss och dessa måste bekämpas. Men teologisk debatt utan kärlek till den du debatterar med leder ingenstans.
Jag känner kristna, som brinner för Herren, och som är helt övertygade om att om du blir kristen i ett katolskt land så måste du lämna den katolska kyrkan för att kunna fortsätta att leva som kristen.
Stora delar av året lever jag i det starkt katolska Spanien och märker inom katolicismen en respekt för Gud som är större än i den protestantiska världen, men jag märker också företeelser som gör mig mycket ledsen.
Som sagt, skiljelinjen går rakt igenom alla kyrkor. Den som är utan synd må kasta den första stenen.
Min bön är: Herre ge mig kärlek till alla delar av din ofullkomliga kyrka. Ge mig kärlek även till de syskon som jag inte alls förstår och ge mig kärlek även till de människor som jag upplever vara dina fiender. Gud ge mig gåvan att bekämpa andemakter, men älska de människor som fångats av det onda. Ge mig gåvan att urskilja, men inte särskilja någon från Din kärlek.
Låt mig vara mitt i den dubbla strömmen. Omsluten av din kraft men också av din kärlek.
Det väckelse som jag är övertygad om närmar sig, kommer att svepa rakt igenom alla kyrkor. Inser du din egen brist, så ropa till Honom som vill möta alla dina behov var du än befinner dig.
De alster jag skriver har helt säkert teologiska brister och jag misstänker att de vid vissa tillfällen även saknar den kärlek jag skulle önska finna där. Mitt stora rop till Herren är: låt Din kärlek flöda över mig , så att jag kan tala i kärlek och med en kärlek som övervinner världen.
Rakt igenom alla kristna kyrkor går en skiljelinje. Skiljelinjen är människor som ropar till Gud om förlåtelse, som ropar om beröring av Hans helighet och människor som nöjer sig med sakens tillstånd eller som vet hur allt ska vara och vill tala om detta för sin omvärld.
Missförstå mig inte. Det behövs teologer som förklarar och bevakar trons språk. Villfarelse i mängd strömmar mot oss och dessa måste bekämpas. Men teologisk debatt utan kärlek till den du debatterar med leder ingenstans.
Jag känner kristna, som brinner för Herren, och som är helt övertygade om att om du blir kristen i ett katolskt land så måste du lämna den katolska kyrkan för att kunna fortsätta att leva som kristen.
Stora delar av året lever jag i det starkt katolska Spanien och märker inom katolicismen en respekt för Gud som är större än i den protestantiska världen, men jag märker också företeelser som gör mig mycket ledsen.
Som sagt, skiljelinjen går rakt igenom alla kyrkor. Den som är utan synd må kasta den första stenen.
Min bön är: Herre ge mig kärlek till alla delar av din ofullkomliga kyrka. Ge mig kärlek även till de syskon som jag inte alls förstår och ge mig kärlek även till de människor som jag upplever vara dina fiender. Gud ge mig gåvan att bekämpa andemakter, men älska de människor som fångats av det onda. Ge mig gåvan att urskilja, men inte särskilja någon från Din kärlek.
Låt mig vara mitt i den dubbla strömmen. Omsluten av din kraft men också av din kärlek.
Det väckelse som jag är övertygad om närmar sig, kommer att svepa rakt igenom alla kyrkor. Inser du din egen brist, så ropa till Honom som vill möta alla dina behov var du än befinner dig.
onsdag 31 oktober 2012
Att byta fokus
Tron växer inom mig. Herren ska göra det. Vad då är en berättigad fråga? Låta sin kärleks välsignelse flöda över nationer som i dag verkar vara fiendens territorier, är svaret.
Som kristna måste vi förflytta oss från prestationens område till trons område. Om du ansvarar för en kristen verksamhet och febrilt arbetar för att verksamheten ska få framgång. Byt fokus. Se enbart på Jesus. Vårda din egen relation med Herren. Från denna relation flödar kraften fram, ska du prestera själv så hamnar du oundvikligt inne "i väggen". Ingen människa klarar att övervinna de andemakter som dominerar vår västerländska kultur. Men Herren kommer att göra det.
Uppmanar följande bibelvers till lättja?
Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för. Detta ger han åt sina vänner medan de sover.(Ps 127:2)
Nej det handlar om relationen med Gud, hur den kan växa och hur den övervinner. Det står inte att Guds vänner är lata på dagen eftersom Gud ger dem gåvor. Vi är kallade till tjänst, till att vara medansvariga i det Han vill låta hända. Men det är inte "vår verksamhet" som ska segra, det är Herrens.
Känner du att du inte får tillräcklig uppskattning för allt ditt slit? Blir du avundsjuk på andras framgång?
Gläds du när en angränsande församling i ett annat samfund verkar bli välsignad?
Frågor som dessa är en bra själv-test för att söka sanningen om det handlar om din verksamhet eller om Guds väg.
För egen del har jag bett Herren att lösa mig till att gå hans väg i full frihet. Jag ser att det går i rätt riktning med mig. Vägen blir mer spännande, ja ett riktigt äventyr, när det är hans väg. Min egen väg känns så instängd.
Som kristna måste vi förflytta oss från prestationens område till trons område. Om du ansvarar för en kristen verksamhet och febrilt arbetar för att verksamheten ska få framgång. Byt fokus. Se enbart på Jesus. Vårda din egen relation med Herren. Från denna relation flödar kraften fram, ska du prestera själv så hamnar du oundvikligt inne "i väggen". Ingen människa klarar att övervinna de andemakter som dominerar vår västerländska kultur. Men Herren kommer att göra det.
Uppmanar följande bibelvers till lättja?
Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för. Detta ger han åt sina vänner medan de sover.(Ps 127:2)
Nej det handlar om relationen med Gud, hur den kan växa och hur den övervinner. Det står inte att Guds vänner är lata på dagen eftersom Gud ger dem gåvor. Vi är kallade till tjänst, till att vara medansvariga i det Han vill låta hända. Men det är inte "vår verksamhet" som ska segra, det är Herrens.
Känner du att du inte får tillräcklig uppskattning för allt ditt slit? Blir du avundsjuk på andras framgång?
Gläds du när en angränsande församling i ett annat samfund verkar bli välsignad?
Frågor som dessa är en bra själv-test för att söka sanningen om det handlar om din verksamhet eller om Guds väg.
För egen del har jag bett Herren att lösa mig till att gå hans väg i full frihet. Jag ser att det går i rätt riktning med mig. Vägen blir mer spännande, ja ett riktigt äventyr, när det är hans väg. Min egen väg känns så instängd.
torsdag 25 oktober 2012
Vilken glädje!
Jag gläds över en kvinna som gick fram till förbön vid vårt bibelstudium i tisdags.
Hennes levnadsöde, muslimsk bakgrund och en resa över tre kontinenter. Där en hemvårdare i Sverige med sin glädje fick henne att upptäcka Jesus och där jag kan se hur Herren in i minsta detalj lett henne under besöket här i Fuengirola. Bland annat genom en kvinna i vår församling.
Mer kan jag inte skriva nu, eftersom jag inte har frågat om tillstånd att återge hennes levnadsöde.
Men det är oerhört uppmuntrande att se vilken omsorg Herren har för varje människa på vår jord.
Hennes levnadsöde, muslimsk bakgrund och en resa över tre kontinenter. Där en hemvårdare i Sverige med sin glädje fick henne att upptäcka Jesus och där jag kan se hur Herren in i minsta detalj lett henne under besöket här i Fuengirola. Bland annat genom en kvinna i vår församling.
Mer kan jag inte skriva nu, eftersom jag inte har frågat om tillstånd att återge hennes levnadsöde.
Men det är oerhört uppmuntrande att se vilken omsorg Herren har för varje människa på vår jord.
onsdag 24 oktober 2012
Atmosfär av väckelse
I varje samling upplever jag detta. Oberoende av vem som talar och agerar. Atmosfären av väckelse. Vi får samtidigt se hur Gud leder människor till avgöranden. Förunderliga är Herrens vägar. Kom inte och tala om tillfälligheter eller slump. Det blir spännande att följa vad som händer framöver.
Jag sätter punkt här. Kan inte beskriva mitt bubblande inre. Så det får vara så länge.
Gud välsigne dig!
Jag sätter punkt här. Kan inte beskriva mitt bubblande inre. Så det får vara så länge.
Gud välsigne dig!
söndag 21 oktober 2012
Något hände i andevärlden
Jag är nu tillbaks i min hemkyrka i Fuengirola efter en lång bilresa genom Europa.
- I dag hände det något i andevärlden runt vår kyrka här i Fuengirola, sa jag till vår pastor.
- Nej, det hände redan i tisdags svarade John. En gudsnärhet var påtaglig då, vid bibelsamtalet.
Vid söndagskvällens sånggudstjänst fick ett fyrtiotal människor vända vid kyrkdörren eftersom lokalen inte rymde fler. Av brandsäkerhetsskäl kunde vi inte sätta in fler extrastolar. Vi hade många icke kyrkvana besökare i kyrkan.
På förmiddagen hade vi en gudstjänst allt igenom präglat av kärlek till Jesus och med en predikan - utan skräck - om Jesu snara återkomst. På kvällen var kärleken till Jesus ett tema som berörde allas våra hjärtan.
Dan Jakob Pethrus gästade oss och förde in oss i en tacksamhetens lovsång. Kärlekssången till Jesus nådde under hans ledning en omtumlande nivå. Under Dan Jakobs sång berörde Herren mig och den kallelse till genombrytande bön jag bär inom mig blev nästan fysiskt kännbar.
Efteråt bad vi tillsammans pastor John, Dan-Jakob och jag. Hela mitt hjärta ropar av förväntan.
- I dag hände det något i andevärlden runt vår kyrka här i Fuengirola, sa jag till vår pastor.
- Nej, det hände redan i tisdags svarade John. En gudsnärhet var påtaglig då, vid bibelsamtalet.
Vid söndagskvällens sånggudstjänst fick ett fyrtiotal människor vända vid kyrkdörren eftersom lokalen inte rymde fler. Av brandsäkerhetsskäl kunde vi inte sätta in fler extrastolar. Vi hade många icke kyrkvana besökare i kyrkan.
På förmiddagen hade vi en gudstjänst allt igenom präglat av kärlek till Jesus och med en predikan - utan skräck - om Jesu snara återkomst. På kvällen var kärleken till Jesus ett tema som berörde allas våra hjärtan.
 |
| Dan-Jakob leder oss i morfar Lewis sång "Löftena kunna ej svika" |
Efteråt bad vi tillsammans pastor John, Dan-Jakob och jag. Hela mitt hjärta ropar av förväntan.
lördag 20 oktober 2012
Med fötterna i vattenkanten
Josua gav följande besked: "Kom fram hit och hör HERRENS, er Guds, ord." Josua fortsatte: "Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er...............(Jos 3:9-10)
Beskedet de fick var att stanna vid vattenkanten och i ordnad form vandra över en Jordan-flod där Herren själv delade vattnet så att hela folket utan problem kunde vandra över en torr flodbädd.
Så snart prästerna som bär HERRENS, hela jordens Herres, ark står stilla med sina fötter i Jordans vatten, skall Jordans vatten, det som kommer uppifrån, skäras av i sitt lopp och bli stående som en hög vall." Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och prästerna som bar förbundsarken gick framför folket. När de som bar arken kom till Jordan och prästerna, som bar den, med sina fötter rörde vid yttersta randen av vattnet i Jordan, som under hela skördetiden svämmar över alla sina bräddar, då stannade det vatten som kom uppifrån och det blev stående som en hög vall långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger bredvid Saretan. Det vatten som flöt ner mot Hedmarkshavet, Döda havet, skars på det sättet av helt och hållet. Och folket gick över mitt emot Jeriko. Prästerna som bar HERRENS förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan. Och hela Israel gick över på torr mark, till dess allt folket helt och hållet kommit över Jordan. (Jos 3:13-17)
Vi ska i Herrens namn åter inta våra egna nationer och vi befinner oss nära flodens strand. Vi måste ordna oss på det vis den helige Ande leder oss och vi ska förvänta oss att få se "att den levande Guden är mitt ibland oss". När vi på Hans uppmaning klyver vattenbrynet så inträffar undret och detta under kommer att vara till hela nationens välsignelse.
torsdag 18 oktober 2012
Tro kan vara provocerande. Kärleken segrar alltid.
Jag tänker på mannen som har givit mig den värsta utskällning jag någonsin fått i mitt liv. Om jag återgivit det som tecknad serie så hade fartränder och konstiga bokstavskombinationer strömmat fram från telefonluren i serierutan.
Det var min tro som provocerade mer än allt annat, tror jag. Mitt agerande, javisst, men framför allt min tro. Dialogen blev bruten, men jag fick tillstånd att fortsätta med min förbön.
Den mannen har nu funnit sin egen väg till Gud. Jag skriver inte detta för att lyfta fram min egen insats. Det handlar helt om Guds insats och denna kan inte jag och ingen annan recensera.
I Uppenbarelseboken ger Jesus via aposteln Johannes hälsningar till de sju församlingarna i mindre Asien. I en av hälsningarna beröms denna församling för sitt förhållande till sanningen i tron. Att de på alla vis var "rätt i läran", men det har jag mot dig att du övergivit den första kärleken, fortsätter texten.
Inte bara i Första Korintierbrevets trettonde kapitel, utan genom hela bibelns historieskrivning visar Gud på detta att kärleken övertrumfar "rättlärigheten".
Ska vi av detta skäl börja med förfalskad förkunnelse för att tillhandahålla vad som kan uppfattas som kärlek, men i verkligheten inte är annat än en förkunnelse som lagom kliar örat och som möjligtvis ger det människan det den önskar höra, inte vad den behöver höra.
Svaret på denna fråga är givetvis ett tydligt nej. Förkunnelsen ska inte krympas för att vara till lags. Men samtidigt måste vi gör "kärlekstesten". Av vilket skäl säger jag detta. Är det för att bevisa att jag har rätt, eller är det för att mottagaren ska få sitt gudsmöte. Är jag i min strävan att "vara rätt" hårdare än vad Gud själv är?
I den av Jesus liknelser som vi kallar "den förlorade sonen", talas det egentligen mer om faderns inställning än något annat. Det talas om två söner och båda möter den reservationslösa kärleken. Den som bränt allt i fjärran land möter total förlåtelse och den som varit hemma och tagit på sig den glädjelösa anpassningens roll, möter en uppmuntran att utnyttja det faktumet att "allt mitt är ditt". En inbjudan till att låta den instängande missunnsamheten förklinga och låta glädjen i Herren flöda.
Vi är inte kallade till ett glädjelöst liv. Vandringen med Herren är det mest intressanta och spännande som finns. Dessutom har vi alltid glädjen av att nåden är så oändligt stor. Dina synder är dig förlåtna.
----------------------------
PS Ett speciellt tack till Lasse och Lisa som gav mig den uppmuntran jag behövde för att orka fortsätta att blogga DS
Det var min tro som provocerade mer än allt annat, tror jag. Mitt agerande, javisst, men framför allt min tro. Dialogen blev bruten, men jag fick tillstånd att fortsätta med min förbön.
Den mannen har nu funnit sin egen väg till Gud. Jag skriver inte detta för att lyfta fram min egen insats. Det handlar helt om Guds insats och denna kan inte jag och ingen annan recensera.
I Uppenbarelseboken ger Jesus via aposteln Johannes hälsningar till de sju församlingarna i mindre Asien. I en av hälsningarna beröms denna församling för sitt förhållande till sanningen i tron. Att de på alla vis var "rätt i läran", men det har jag mot dig att du övergivit den första kärleken, fortsätter texten.
Inte bara i Första Korintierbrevets trettonde kapitel, utan genom hela bibelns historieskrivning visar Gud på detta att kärleken övertrumfar "rättlärigheten".
Ska vi av detta skäl börja med förfalskad förkunnelse för att tillhandahålla vad som kan uppfattas som kärlek, men i verkligheten inte är annat än en förkunnelse som lagom kliar örat och som möjligtvis ger det människan det den önskar höra, inte vad den behöver höra.
Svaret på denna fråga är givetvis ett tydligt nej. Förkunnelsen ska inte krympas för att vara till lags. Men samtidigt måste vi gör "kärlekstesten". Av vilket skäl säger jag detta. Är det för att bevisa att jag har rätt, eller är det för att mottagaren ska få sitt gudsmöte. Är jag i min strävan att "vara rätt" hårdare än vad Gud själv är?
I den av Jesus liknelser som vi kallar "den förlorade sonen", talas det egentligen mer om faderns inställning än något annat. Det talas om två söner och båda möter den reservationslösa kärleken. Den som bränt allt i fjärran land möter total förlåtelse och den som varit hemma och tagit på sig den glädjelösa anpassningens roll, möter en uppmuntran att utnyttja det faktumet att "allt mitt är ditt". En inbjudan till att låta den instängande missunnsamheten förklinga och låta glädjen i Herren flöda.
Vi är inte kallade till ett glädjelöst liv. Vandringen med Herren är det mest intressanta och spännande som finns. Dessutom har vi alltid glädjen av att nåden är så oändligt stor. Dina synder är dig förlåtna.
----------------------------
PS Ett speciellt tack till Lasse och Lisa som gav mig den uppmuntran jag behövde för att orka fortsätta att blogga DS
onsdag 10 oktober 2012
Att söka sanningen
Den dag, första januari 1994, då mitt gudsmöte kom, blev en förändringens dag. Inte hade jag trott att jag någonsin skulle komma tillbaks till Gud. Jag visste ju att han inte var sann.
Så överraskade Han mig och berörde mitt inre. Beröringen var så stark att inga alternativ fanns. Nu gällde det att gå den smala vägen. Han gav mig under denna period många bekräftelser på sin närvaro. Vissa saker var så förunderliga att jag tvekar att återge dem för annat än nära vänner.
Jag kom in i en församling som hade en enkel och levande gudstjänst. Jag bara gladde mig över närheten till Gud och att jag fick uttrycka den. Jag fick också vara med i den bönetjänst som levde kraftfullt i församlingen vid denna tidpunkt.
Så här efteråt kan jag tycka att Gud "timade" min frälsning perfekt till de sammanhang jag kom in i och till den förändrade livssituation jag kom att stiga in i. Det var inte jag som sökte Honom, Han tog tag i mig och överbevisade mig. Jag var ingen motståndare till kristendomen, men jag var besviken på vad jag uppfattade som oärlighet, i mig själv och i det kristna sammanhang där jag växte upp.
Jag sökte sanningen, inget annat, och Gud gav mig nåden att få upptäcka sanningen. Den var större än vad jag tidigare trodde.
I lördags var jag tillsammans med pastorn från min första tid, Stanley Sjöberg, på en bönesamling med ett bönenätverk i Stockholm. En frid liknande den jag upplevde den första tiden strömmade över mig efter denna bönesamling. Guds Andes närvaro, ja. Men även glädjen att be tillsammans med andra dedikerade förebedjare. Under en lång tid har bönekampen tidvis varit så ensam. Men det är inte ensamt, Gud har kallat ut många förebedjare för att vi ska få en ny väckelse. Var så säker, väckelsen kommer, för det som initierats av Gud kommer att fullbordas.
Så oavsett att omständigheterna verkar svåra så kommer väckelse. Inget är omöjligt för Gud. Har jag fattat saken rätt så kommer jag att få se början av denna stora väckelse innan Herren kallar hem mig. Jag är fylld av förväntan.
I det ögonblick väckelsen bryter igenom kommer saker som jag i dag ser som en felaktig utveckling inom svensk kristenhet att läggas tillrätta. Alltså är det så viktigt att vara kvar in bönetjänsten. Själv kan jag inte övertyga någon om något, men den helige Ande kan övertyga i ett enda ögonblick.
Så övertygade och förändrade Han mig och så kan Han övertyga och förändra alla som söker sanningen.
Så överraskade Han mig och berörde mitt inre. Beröringen var så stark att inga alternativ fanns. Nu gällde det att gå den smala vägen. Han gav mig under denna period många bekräftelser på sin närvaro. Vissa saker var så förunderliga att jag tvekar att återge dem för annat än nära vänner.
Jag kom in i en församling som hade en enkel och levande gudstjänst. Jag bara gladde mig över närheten till Gud och att jag fick uttrycka den. Jag fick också vara med i den bönetjänst som levde kraftfullt i församlingen vid denna tidpunkt.
Så här efteråt kan jag tycka att Gud "timade" min frälsning perfekt till de sammanhang jag kom in i och till den förändrade livssituation jag kom att stiga in i. Det var inte jag som sökte Honom, Han tog tag i mig och överbevisade mig. Jag var ingen motståndare till kristendomen, men jag var besviken på vad jag uppfattade som oärlighet, i mig själv och i det kristna sammanhang där jag växte upp.
Jag sökte sanningen, inget annat, och Gud gav mig nåden att få upptäcka sanningen. Den var större än vad jag tidigare trodde.
I lördags var jag tillsammans med pastorn från min första tid, Stanley Sjöberg, på en bönesamling med ett bönenätverk i Stockholm. En frid liknande den jag upplevde den första tiden strömmade över mig efter denna bönesamling. Guds Andes närvaro, ja. Men även glädjen att be tillsammans med andra dedikerade förebedjare. Under en lång tid har bönekampen tidvis varit så ensam. Men det är inte ensamt, Gud har kallat ut många förebedjare för att vi ska få en ny väckelse. Var så säker, väckelsen kommer, för det som initierats av Gud kommer att fullbordas.
Så oavsett att omständigheterna verkar svåra så kommer väckelse. Inget är omöjligt för Gud. Har jag fattat saken rätt så kommer jag att få se början av denna stora väckelse innan Herren kallar hem mig. Jag är fylld av förväntan.
I det ögonblick väckelsen bryter igenom kommer saker som jag i dag ser som en felaktig utveckling inom svensk kristenhet att läggas tillrätta. Alltså är det så viktigt att vara kvar in bönetjänsten. Själv kan jag inte övertyga någon om något, men den helige Ande kan övertyga i ett enda ögonblick.
Så övertygade och förändrade Han mig och så kan Han övertyga och förändra alla som söker sanningen.
tisdag 9 oktober 2012
Visheten i Guds ord
Ordspråksboken kapitel 1 vers 20-23:
Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras.
I gathörnens buller predikar hon, där portarna i staden slås upp
talar hon sina ord:
"Hur länge skall ni oförståndiga älska oförstånd,
ni smädare njuta av att smäda och ni dårar hata kunskap?
Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er,
jag skall låta er lära känna mina ord.
Visheten pekar i dessa verser på Guds ord som vishetens källa. I vår tid har källan blivit en annan. Många mänskliga tänkare har formulerat sig och deras ord har blivit vår visdom. Hela skapelsen tolkas i evolutionsperspektiv och kärlek sammanblandas med sexualitet. Jag tror inte att den nutida västerländska människan förstår hur många tankekonstruktioner som formar vår föreställningsvärld. Vi skrattar åt tidigare människors föreställningar, men inser inte att vi själva befinner oss i en föreställningsram som kommer att ge kommande generationer muntra stunder.
Livets högsta mål är inte att uttrycka vad vi uppfattar vara vår sexuella identitet. Den högsta lyckan kommer inte av att uttrycka sitt ego. Tvärt emot är det så att verklig lycka kommer i att utge sig själv i något som är större än mitt begränsade ego.
En kinesisk tänkare ansåg att med livet var det som en man som stoppar sin hand i vattnet och sedan tar upp handen. Ringar på vattnet uppstår, syns ett tag för att sedan försvinna helt.
Kristus talar om något annat. En fader som bryr sig om alla delar av våra livsvandringar. En fader som skapat oss i sin kärlek. En fader som älskar sin skapelse och som gjort människan till skapelsens centrum. Till sin kärleks mittpunkt. En fader som vill leva i en evig gemenskap med dig.
För att inte förvirras av mänsklig visdom, av begränsat värde, så har vi fått tillgång till Guds ord. Det står också i den inledande bibelversen att Anden kommer att leda oss till ordet. Det är även min egen erfarenhet. Den helige Ande leder mig till bibelord som förklarar och bygger upp.
Därför är det viktigt för en kristen att prioritera bibelläsningen. Hur ska du annars kunna stå emot störtfloden av påverkan som vill föra dig bort från Gud? Som vill få dig att fladdra som ett visset löv mitt i egoismens och syndens vågvirvlar.
Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras.
I gathörnens buller predikar hon, där portarna i staden slås upp
talar hon sina ord:
"Hur länge skall ni oförståndiga älska oförstånd,
ni smädare njuta av att smäda och ni dårar hata kunskap?
Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er,
jag skall låta er lära känna mina ord.
Visheten pekar i dessa verser på Guds ord som vishetens källa. I vår tid har källan blivit en annan. Många mänskliga tänkare har formulerat sig och deras ord har blivit vår visdom. Hela skapelsen tolkas i evolutionsperspektiv och kärlek sammanblandas med sexualitet. Jag tror inte att den nutida västerländska människan förstår hur många tankekonstruktioner som formar vår föreställningsvärld. Vi skrattar åt tidigare människors föreställningar, men inser inte att vi själva befinner oss i en föreställningsram som kommer att ge kommande generationer muntra stunder.
Livets högsta mål är inte att uttrycka vad vi uppfattar vara vår sexuella identitet. Den högsta lyckan kommer inte av att uttrycka sitt ego. Tvärt emot är det så att verklig lycka kommer i att utge sig själv i något som är större än mitt begränsade ego.
En kinesisk tänkare ansåg att med livet var det som en man som stoppar sin hand i vattnet och sedan tar upp handen. Ringar på vattnet uppstår, syns ett tag för att sedan försvinna helt.
Kristus talar om något annat. En fader som bryr sig om alla delar av våra livsvandringar. En fader som skapat oss i sin kärlek. En fader som älskar sin skapelse och som gjort människan till skapelsens centrum. Till sin kärleks mittpunkt. En fader som vill leva i en evig gemenskap med dig.
För att inte förvirras av mänsklig visdom, av begränsat värde, så har vi fått tillgång till Guds ord. Det står också i den inledande bibelversen att Anden kommer att leda oss till ordet. Det är även min egen erfarenhet. Den helige Ande leder mig till bibelord som förklarar och bygger upp.
Därför är det viktigt för en kristen att prioritera bibelläsningen. Hur ska du annars kunna stå emot störtfloden av påverkan som vill föra dig bort från Gud? Som vill få dig att fladdra som ett visset löv mitt i egoismens och syndens vågvirvlar.
fredag 5 oktober 2012
Shamanism?
Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stockholm, spetsar till det i en konferens i Uppsala. "Riter utan innehåll är shamanism". Så långt håller jag med honom.
Men när han sedan tar nattvarden som exempel på en sådan rit som bör flyttas till ett mindre intimare sammanhang så hänger jag inte med.
Vet Niklas Piensoho vad shamanism är? Jag har egen erfarenhet av sammanhang med inslag av shamanism. I ett sådant sammanhang är det onda andemakter jag möter. När jag blev frälst och firade nattvard så var det Jesus jag mötte. Jag lovar dig att det var en enorm skillnad.
Mötet med Jesus är centralt för människor. Mötet med ett "intellektuellt rätt upplagd" gudstjänst anpassad för hur vi tror nutidsmänniskan ska möta Gud, tror jag inte på. De flesta människorna söker Gud, inte intellektuella resonemang. Jag vet att Niklas Piensoho har goda avsikter i det han säger, men jag tror han är helt fel ute när han vill påverka gudstjänstformen via en konferens som den i Uppsala.
I alla sammanhang där människor söker Gud, bekräftar Han sig. Genom hela kyrkohistorien finns exempel på att mänskliga tankar förändrat gudstjänstlivet. På gott och på ont. Om man söker Honom låter Han sig finnas. Vi skapar inte genom egna ansträngningar gudsmötet. Det sker genom Honom och ofta trots våra egna påhitt.
Jag vet många sammanhang där nattvarden är central del av gudstjänsten och där människor möter Gud i nattvarden. På promenadavstånd från Filadelfiakyrkan i Stockholm finns Sancta Clara, som är en sådan plats.
Först tänkte jag inte kommentera detta, mer än vad jag gjorde i mitt förra inlägg, eftersom jag inte vill vara en debattör, utan en förebedjare. Men tankarna lämnade mig inte, därför skrev jag.
Men när han sedan tar nattvarden som exempel på en sådan rit som bör flyttas till ett mindre intimare sammanhang så hänger jag inte med.
Vet Niklas Piensoho vad shamanism är? Jag har egen erfarenhet av sammanhang med inslag av shamanism. I ett sådant sammanhang är det onda andemakter jag möter. När jag blev frälst och firade nattvard så var det Jesus jag mötte. Jag lovar dig att det var en enorm skillnad.
Mötet med Jesus är centralt för människor. Mötet med ett "intellektuellt rätt upplagd" gudstjänst anpassad för hur vi tror nutidsmänniskan ska möta Gud, tror jag inte på. De flesta människorna söker Gud, inte intellektuella resonemang. Jag vet att Niklas Piensoho har goda avsikter i det han säger, men jag tror han är helt fel ute när han vill påverka gudstjänstformen via en konferens som den i Uppsala.
I alla sammanhang där människor söker Gud, bekräftar Han sig. Genom hela kyrkohistorien finns exempel på att mänskliga tankar förändrat gudstjänstlivet. På gott och på ont. Om man söker Honom låter Han sig finnas. Vi skapar inte genom egna ansträngningar gudsmötet. Det sker genom Honom och ofta trots våra egna påhitt.
Jag vet många sammanhang där nattvarden är central del av gudstjänsten och där människor möter Gud i nattvarden. På promenadavstånd från Filadelfiakyrkan i Stockholm finns Sancta Clara, som är en sådan plats.
Först tänkte jag inte kommentera detta, mer än vad jag gjorde i mitt förra inlägg, eftersom jag inte vill vara en debattör, utan en förebedjare. Men tankarna lämnade mig inte, därför skrev jag.
Jag gillar coola bönetanter
Världen i Dag i dag fredag.
Två olika artiklar. En med Niklas Piensoho's komplicerade mänskliga tankar om gudstjänster vid "pingstdagar" i Uppsala och en om coola bönetanter i Gränna.
Till den senare säger jag ja och amen högt och ljudligt.
Jag har ofta hävdat att äldre kvinnor är de tuffaste bönekrigarna vi har. Här sker den verkliga förändringen i det andliga klimatet. Låt männen "i farten" prata sina manliga ämnen vid konferenser. De äldre kvinnorna (och visst även män) bär fram väckelsen genom bön.
Från artikeln som Jonas Adolfsson skrivit:
"-Det var hon som bad hit oss, skrattar Peter med en vänskaplig gest mot Maj Carlsson, 81 år".
"-Det är ju jättehäftigt att dessa coola bönetanter har stått där uppe på berget och bett i många år. Det känns som om Gud lägger ett pussel, inte bara i Gränna utan i hela Sverige".
Ja så är det, det är min absoluta övertygelse.
Två olika artiklar. En med Niklas Piensoho's komplicerade mänskliga tankar om gudstjänster vid "pingstdagar" i Uppsala och en om coola bönetanter i Gränna.
.JPG) |
| Från Världen i D |
Jag har ofta hävdat att äldre kvinnor är de tuffaste bönekrigarna vi har. Här sker den verkliga förändringen i det andliga klimatet. Låt männen "i farten" prata sina manliga ämnen vid konferenser. De äldre kvinnorna (och visst även män) bär fram väckelsen genom bön.
Från artikeln som Jonas Adolfsson skrivit:
"-Det var hon som bad hit oss, skrattar Peter med en vänskaplig gest mot Maj Carlsson, 81 år".
"-Det är ju jättehäftigt att dessa coola bönetanter har stått där uppe på berget och bett i många år. Det känns som om Gud lägger ett pussel, inte bara i Gränna utan i hela Sverige".
Ja så är det, det är min absoluta övertygelse.
torsdag 4 oktober 2012
Till trons försvar
Häromdagen vandrade jag genom Stockholm och samtalade med en vän om tro. Varje människas vandring fram till tro är så spännande att möta. För min vän, liksom för mig, var gudsmötet i det egna livet avgörande i vandringen till tro.
Andra möter Gud på ett annat vis. Jag tänker då på C S Lewis som vandrade från ateist till troende genom logiskt prövande. Om jag förstått saken rätt kom han till sin tro som resultat av detta intellektuella resonemang. C S Lewis är alltid en spännande läsning.
Att jag kom att tänka på C S Lewis berodde på att jag hörde Mats Selander från Credo-akademin tala vid en samling som min vän Stanley Sjöberg anordnat. Mats är även huvudredaktör för boken "Gud och hans kritiker".
Det var en mycket spännande timme där Mats grundligt sköt i sank ett antal myter om kristendom, myter som används för att bevisa att kristen tro står i konflikt med forskning. För egen del har jag aldrig upplevt en sådan konflikt, men om falska argument används tillräckligt ofta så uppfattas de som sanningar.
Jag gläds över dem som har uppgiften att försvara tron i den intellektuella debatten och Mats Selander var en mycket intressant bekantskap.
Min egen uppgift är att "rasera murar" genom bön. I församlingens kropp finns många lemmar och vi får glädjas med varandra i den gemensamma uppgiften att utbreda Guds rike i vår tid.
Andra möter Gud på ett annat vis. Jag tänker då på C S Lewis som vandrade från ateist till troende genom logiskt prövande. Om jag förstått saken rätt kom han till sin tro som resultat av detta intellektuella resonemang. C S Lewis är alltid en spännande läsning.
 |
| Bok värd att köpa |
Det var en mycket spännande timme där Mats grundligt sköt i sank ett antal myter om kristendom, myter som används för att bevisa att kristen tro står i konflikt med forskning. För egen del har jag aldrig upplevt en sådan konflikt, men om falska argument används tillräckligt ofta så uppfattas de som sanningar.
Jag gläds över dem som har uppgiften att försvara tron i den intellektuella debatten och Mats Selander var en mycket intressant bekantskap.
Min egen uppgift är att "rasera murar" genom bön. I församlingens kropp finns många lemmar och vi får glädjas med varandra i den gemensamma uppgiften att utbreda Guds rike i vår tid.
måndag 1 oktober 2012
Hedra din fader och din moder!
I tio Guds bud finns detta bud med, att hedra sin fader och sin moder.
I förhållandet till min egen mor och far har jag över tiden syndat och fått förlåtelse för detta. Ju äldre jag blir, dess mer förstår jag vad det är att vara människa. Jag förstår på ett helt annat sätt saker som jag kritiserade mina föräldrar för. Känner igen mig i deras personligheter. Som ung förstod jag inte denna koppling utan trodde mig välja mitt eget liv helt från vem jag själv var. Som om jag rörde mig fritt i livet.
Det finns en välsignelse kopplat till detta bud. Det är Herren välbehagligt att se vår respekt för de som var vägen till att ge oss det liv som i grunden var skapat av Herren.
Jag vill påstå att detta bud även gäller andliga fäder och mödrar och att många församlingar i dag missar en välsignelse därför att de negligerar detta bud. Vad menar jag med detta? Här kommer några exempel.
En missionär kommer hem till sitt hemland. I missionslandet var/är personen djupt respekterad och älskad. Som en "biskop" för många församlingar. Nu möts han/hon nästan av en gäspning i sitt hemland. Det borde vara trumpetfanfarer och stort party för den hemkomna hjälten/hjältinnan. De borde vara hett efterfrågade som andliga rådgivare.
En pastor har som pionjär byggt upp en församling. Nu som pensionär tycker han sig möta en tveksamhet från sin församling och visst de är rädda för att han för starkt ska hålla kvar greppet och visst kan en sådan situation vara problematiskt, men församlingen får hantera detta med stor kärlek. Om de avvisar sin fader så mister de en stor välsignelse.
En kvinna har med sina böner banat väg för den andliga framgång församlingen haft. Nu passar hon inte in i den ungdomligt strömlinjeformade utformning församlingsledningen önskar. Vänligen håll dig undan.
Tillspetsat? Nej!
Jag relaterar till situationer som jag känner till och jag tror inte de är unika. I vår västerländska kultur är respekten för de som gått före generellt låg och detta gäller även många kyrkor.
Bli en välsignad kyrka genom att hedra dina andliga fäder och mödrar.
I förhållandet till min egen mor och far har jag över tiden syndat och fått förlåtelse för detta. Ju äldre jag blir, dess mer förstår jag vad det är att vara människa. Jag förstår på ett helt annat sätt saker som jag kritiserade mina föräldrar för. Känner igen mig i deras personligheter. Som ung förstod jag inte denna koppling utan trodde mig välja mitt eget liv helt från vem jag själv var. Som om jag rörde mig fritt i livet.
Det finns en välsignelse kopplat till detta bud. Det är Herren välbehagligt att se vår respekt för de som var vägen till att ge oss det liv som i grunden var skapat av Herren.
Jag vill påstå att detta bud även gäller andliga fäder och mödrar och att många församlingar i dag missar en välsignelse därför att de negligerar detta bud. Vad menar jag med detta? Här kommer några exempel.
En missionär kommer hem till sitt hemland. I missionslandet var/är personen djupt respekterad och älskad. Som en "biskop" för många församlingar. Nu möts han/hon nästan av en gäspning i sitt hemland. Det borde vara trumpetfanfarer och stort party för den hemkomna hjälten/hjältinnan. De borde vara hett efterfrågade som andliga rådgivare.
En pastor har som pionjär byggt upp en församling. Nu som pensionär tycker han sig möta en tveksamhet från sin församling och visst de är rädda för att han för starkt ska hålla kvar greppet och visst kan en sådan situation vara problematiskt, men församlingen får hantera detta med stor kärlek. Om de avvisar sin fader så mister de en stor välsignelse.
En kvinna har med sina böner banat väg för den andliga framgång församlingen haft. Nu passar hon inte in i den ungdomligt strömlinjeformade utformning församlingsledningen önskar. Vänligen håll dig undan.
Tillspetsat? Nej!
Jag relaterar till situationer som jag känner till och jag tror inte de är unika. I vår västerländska kultur är respekten för de som gått före generellt låg och detta gäller även många kyrkor.
Bli en välsignad kyrka genom att hedra dina andliga fäder och mödrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)