Viktigast för Abraham?

Abraham, trons man, levde ett liv i dialog med Gud.

Jag frågade en vän vad som var det viktigaste med Abrahams gudsrelation? "Hans lydnad" blev svaret och det kan säker vara så, men jag ser allt mer på Abrahams gudsbild.

Abraham trodde Gud om gott. När Gud uppmanade Abram att vandra till ett nytt land så uppfattar jag det som om att Abram trodde det var en god vandring som startade och med en viktig avsikt.

När löftessonen såg ut att offras i vad som mänskligt kan uppfattas som ett meningslös handling, så trodde Abraham att Gud var en god Gud som ville hans bästa och att handlingen hade en viktig avsikt.

Abraham kunde inte gärna veta att hela situationen var en profetisk förebild till Jesus offer. Att det var en viktig profetisk handling han utförde. Men han trodde Gud om gott och ett ställföreträdande offer kom att genomföras.

Konstnärerna har förvridit vår syn på denna profetiska handling. Många människor tror på grund av dessa målningar att Abraham var på väg att offra ett litet barn, medan det i verkligheten sannolikt handlade om en ung man i ungefär Jesus ålder som lydde sin fars önskan.

Ananias fick av den helige Ande höra att den man han skulle be för, senare aposten Paulus, skulle få  lida mycket på grund av den kallelse han var på väg in i. Mannen återfick sin syn och fick vandra en besvärlig men välsignad vandring.

"Det vore bäst för mig att gå hem till Herren, men för er skull vill jag fortsätta min vandring" kan Paulus ord till en församling beskrivas. Stort självförtroende? Nej knappast, men stor kallelsemedvetenhet. Paulus visste att han själv endast räckte till i guds kraft. Men i denna kraft hade han en viktig funktion.

Herre gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn, sa Job.

Har du en kallelse? Har du ett offer att göra? Litar du på att Gud är en god Gud som vill göra allt till det bästa? Förstår du att lidande som du kan tycka vara meningslöst, i verkligheten kan ha en funktion?

Gång på gång återkommer jag till erfarenheten att Guds vägar är bättre och innehåller så mycket mer, än de vägar jag själv planerat eller drömt om. Inte alltid lätta, men rika.
Litar jag på Gud som Abraham gjorde? Kanske inte, men erfarenheten av Guds handlande tränger allt mer in i mig. Kärleken växer.