Tron växer inom mig. Herren ska göra det. Vad då är en berättigad fråga? Låta sin kärleks välsignelse flöda över nationer som i dag verkar vara fiendens territorier, är svaret.
Som kristna måste vi förflytta oss från prestationens område till trons område. Om du ansvarar för en kristen verksamhet och febrilt arbetar för att verksamheten ska få framgång. Byt fokus. Se enbart på Jesus. Vårda din egen relation med Herren. Från denna relation flödar kraften fram, ska du prestera själv så hamnar du oundvikligt inne "i väggen". Ingen människa klarar att övervinna de andemakter som dominerar vår västerländska kultur. Men Herren kommer att göra det.
Uppmanar följande bibelvers till lättja?
Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för. Detta ger han åt sina vänner medan de sover.(Ps 127:2)
Nej det handlar om relationen med Gud, hur den kan växa och hur den övervinner. Det står inte att Guds vänner är lata på dagen eftersom Gud ger dem gåvor. Vi är kallade till tjänst, till att vara medansvariga i det Han vill låta hända. Men det är inte "vår verksamhet" som ska segra, det är Herrens.
Känner du att du inte får tillräcklig uppskattning för allt ditt slit? Blir du avundsjuk på andras framgång?
Gläds du när en angränsande församling i ett annat samfund verkar bli välsignad?
Frågor som dessa är en bra själv-test för att söka sanningen om det handlar om din verksamhet eller om Guds väg.
För egen del har jag bett Herren att lösa mig till att gå hans väg i full frihet. Jag ser att det går i rätt riktning med mig. Vägen blir mer spännande, ja ett riktigt äventyr, när det är hans väg. Min egen väg känns så instängd.
onsdag 31 oktober 2012
torsdag 25 oktober 2012
Vilken glädje!
Jag gläds över en kvinna som gick fram till förbön vid vårt bibelstudium i tisdags.
Hennes levnadsöde, muslimsk bakgrund och en resa över tre kontinenter. Där en hemvårdare i Sverige med sin glädje fick henne att upptäcka Jesus och där jag kan se hur Herren in i minsta detalj lett henne under besöket här i Fuengirola. Bland annat genom en kvinna i vår församling.
Mer kan jag inte skriva nu, eftersom jag inte har frågat om tillstånd att återge hennes levnadsöde.
Men det är oerhört uppmuntrande att se vilken omsorg Herren har för varje människa på vår jord.
Hennes levnadsöde, muslimsk bakgrund och en resa över tre kontinenter. Där en hemvårdare i Sverige med sin glädje fick henne att upptäcka Jesus och där jag kan se hur Herren in i minsta detalj lett henne under besöket här i Fuengirola. Bland annat genom en kvinna i vår församling.
Mer kan jag inte skriva nu, eftersom jag inte har frågat om tillstånd att återge hennes levnadsöde.
Men det är oerhört uppmuntrande att se vilken omsorg Herren har för varje människa på vår jord.
onsdag 24 oktober 2012
Atmosfär av väckelse
I varje samling upplever jag detta. Oberoende av vem som talar och agerar. Atmosfären av väckelse. Vi får samtidigt se hur Gud leder människor till avgöranden. Förunderliga är Herrens vägar. Kom inte och tala om tillfälligheter eller slump. Det blir spännande att följa vad som händer framöver.
Jag sätter punkt här. Kan inte beskriva mitt bubblande inre. Så det får vara så länge.
Gud välsigne dig!
Jag sätter punkt här. Kan inte beskriva mitt bubblande inre. Så det får vara så länge.
Gud välsigne dig!
söndag 21 oktober 2012
Något hände i andevärlden
Jag är nu tillbaks i min hemkyrka i Fuengirola efter en lång bilresa genom Europa.
- I dag hände det något i andevärlden runt vår kyrka här i Fuengirola, sa jag till vår pastor.
- Nej, det hände redan i tisdags svarade John. En gudsnärhet var påtaglig då, vid bibelsamtalet.
Vid söndagskvällens sånggudstjänst fick ett fyrtiotal människor vända vid kyrkdörren eftersom lokalen inte rymde fler. Av brandsäkerhetsskäl kunde vi inte sätta in fler extrastolar. Vi hade många icke kyrkvana besökare i kyrkan.
På förmiddagen hade vi en gudstjänst allt igenom präglat av kärlek till Jesus och med en predikan - utan skräck - om Jesu snara återkomst. På kvällen var kärleken till Jesus ett tema som berörde allas våra hjärtan.
Dan Jakob Pethrus gästade oss och förde in oss i en tacksamhetens lovsång. Kärlekssången till Jesus nådde under hans ledning en omtumlande nivå. Under Dan Jakobs sång berörde Herren mig och den kallelse till genombrytande bön jag bär inom mig blev nästan fysiskt kännbar.
Efteråt bad vi tillsammans pastor John, Dan-Jakob och jag. Hela mitt hjärta ropar av förväntan.
- I dag hände det något i andevärlden runt vår kyrka här i Fuengirola, sa jag till vår pastor.
- Nej, det hände redan i tisdags svarade John. En gudsnärhet var påtaglig då, vid bibelsamtalet.
Vid söndagskvällens sånggudstjänst fick ett fyrtiotal människor vända vid kyrkdörren eftersom lokalen inte rymde fler. Av brandsäkerhetsskäl kunde vi inte sätta in fler extrastolar. Vi hade många icke kyrkvana besökare i kyrkan.
På förmiddagen hade vi en gudstjänst allt igenom präglat av kärlek till Jesus och med en predikan - utan skräck - om Jesu snara återkomst. På kvällen var kärleken till Jesus ett tema som berörde allas våra hjärtan.
 |
| Dan-Jakob leder oss i morfar Lewis sång "Löftena kunna ej svika" |
Efteråt bad vi tillsammans pastor John, Dan-Jakob och jag. Hela mitt hjärta ropar av förväntan.
lördag 20 oktober 2012
Med fötterna i vattenkanten
Josua gav följande besked: "Kom fram hit och hör HERRENS, er Guds, ord." Josua fortsatte: "Av detta skall ni förstå att den levande Guden är mitt ibland er...............(Jos 3:9-10)
Beskedet de fick var att stanna vid vattenkanten och i ordnad form vandra över en Jordan-flod där Herren själv delade vattnet så att hela folket utan problem kunde vandra över en torr flodbädd.
Så snart prästerna som bär HERRENS, hela jordens Herres, ark står stilla med sina fötter i Jordans vatten, skall Jordans vatten, det som kommer uppifrån, skäras av i sitt lopp och bli stående som en hög vall." Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och prästerna som bar förbundsarken gick framför folket. När de som bar arken kom till Jordan och prästerna, som bar den, med sina fötter rörde vid yttersta randen av vattnet i Jordan, som under hela skördetiden svämmar över alla sina bräddar, då stannade det vatten som kom uppifrån och det blev stående som en hög vall långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger bredvid Saretan. Det vatten som flöt ner mot Hedmarkshavet, Döda havet, skars på det sättet av helt och hållet. Och folket gick över mitt emot Jeriko. Prästerna som bar HERRENS förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan. Och hela Israel gick över på torr mark, till dess allt folket helt och hållet kommit över Jordan. (Jos 3:13-17)
Vi ska i Herrens namn åter inta våra egna nationer och vi befinner oss nära flodens strand. Vi måste ordna oss på det vis den helige Ande leder oss och vi ska förvänta oss att få se "att den levande Guden är mitt ibland oss". När vi på Hans uppmaning klyver vattenbrynet så inträffar undret och detta under kommer att vara till hela nationens välsignelse.
torsdag 18 oktober 2012
Tro kan vara provocerande. Kärleken segrar alltid.
Jag tänker på mannen som har givit mig den värsta utskällning jag någonsin fått i mitt liv. Om jag återgivit det som tecknad serie så hade fartränder och konstiga bokstavskombinationer strömmat fram från telefonluren i serierutan.
Det var min tro som provocerade mer än allt annat, tror jag. Mitt agerande, javisst, men framför allt min tro. Dialogen blev bruten, men jag fick tillstånd att fortsätta med min förbön.
Den mannen har nu funnit sin egen väg till Gud. Jag skriver inte detta för att lyfta fram min egen insats. Det handlar helt om Guds insats och denna kan inte jag och ingen annan recensera.
I Uppenbarelseboken ger Jesus via aposteln Johannes hälsningar till de sju församlingarna i mindre Asien. I en av hälsningarna beröms denna församling för sitt förhållande till sanningen i tron. Att de på alla vis var "rätt i läran", men det har jag mot dig att du övergivit den första kärleken, fortsätter texten.
Inte bara i Första Korintierbrevets trettonde kapitel, utan genom hela bibelns historieskrivning visar Gud på detta att kärleken övertrumfar "rättlärigheten".
Ska vi av detta skäl börja med förfalskad förkunnelse för att tillhandahålla vad som kan uppfattas som kärlek, men i verkligheten inte är annat än en förkunnelse som lagom kliar örat och som möjligtvis ger det människan det den önskar höra, inte vad den behöver höra.
Svaret på denna fråga är givetvis ett tydligt nej. Förkunnelsen ska inte krympas för att vara till lags. Men samtidigt måste vi gör "kärlekstesten". Av vilket skäl säger jag detta. Är det för att bevisa att jag har rätt, eller är det för att mottagaren ska få sitt gudsmöte. Är jag i min strävan att "vara rätt" hårdare än vad Gud själv är?
I den av Jesus liknelser som vi kallar "den förlorade sonen", talas det egentligen mer om faderns inställning än något annat. Det talas om två söner och båda möter den reservationslösa kärleken. Den som bränt allt i fjärran land möter total förlåtelse och den som varit hemma och tagit på sig den glädjelösa anpassningens roll, möter en uppmuntran att utnyttja det faktumet att "allt mitt är ditt". En inbjudan till att låta den instängande missunnsamheten förklinga och låta glädjen i Herren flöda.
Vi är inte kallade till ett glädjelöst liv. Vandringen med Herren är det mest intressanta och spännande som finns. Dessutom har vi alltid glädjen av att nåden är så oändligt stor. Dina synder är dig förlåtna.
----------------------------
PS Ett speciellt tack till Lasse och Lisa som gav mig den uppmuntran jag behövde för att orka fortsätta att blogga DS
Det var min tro som provocerade mer än allt annat, tror jag. Mitt agerande, javisst, men framför allt min tro. Dialogen blev bruten, men jag fick tillstånd att fortsätta med min förbön.
Den mannen har nu funnit sin egen väg till Gud. Jag skriver inte detta för att lyfta fram min egen insats. Det handlar helt om Guds insats och denna kan inte jag och ingen annan recensera.
I Uppenbarelseboken ger Jesus via aposteln Johannes hälsningar till de sju församlingarna i mindre Asien. I en av hälsningarna beröms denna församling för sitt förhållande till sanningen i tron. Att de på alla vis var "rätt i läran", men det har jag mot dig att du övergivit den första kärleken, fortsätter texten.
Inte bara i Första Korintierbrevets trettonde kapitel, utan genom hela bibelns historieskrivning visar Gud på detta att kärleken övertrumfar "rättlärigheten".
Ska vi av detta skäl börja med förfalskad förkunnelse för att tillhandahålla vad som kan uppfattas som kärlek, men i verkligheten inte är annat än en förkunnelse som lagom kliar örat och som möjligtvis ger det människan det den önskar höra, inte vad den behöver höra.
Svaret på denna fråga är givetvis ett tydligt nej. Förkunnelsen ska inte krympas för att vara till lags. Men samtidigt måste vi gör "kärlekstesten". Av vilket skäl säger jag detta. Är det för att bevisa att jag har rätt, eller är det för att mottagaren ska få sitt gudsmöte. Är jag i min strävan att "vara rätt" hårdare än vad Gud själv är?
I den av Jesus liknelser som vi kallar "den förlorade sonen", talas det egentligen mer om faderns inställning än något annat. Det talas om två söner och båda möter den reservationslösa kärleken. Den som bränt allt i fjärran land möter total förlåtelse och den som varit hemma och tagit på sig den glädjelösa anpassningens roll, möter en uppmuntran att utnyttja det faktumet att "allt mitt är ditt". En inbjudan till att låta den instängande missunnsamheten förklinga och låta glädjen i Herren flöda.
Vi är inte kallade till ett glädjelöst liv. Vandringen med Herren är det mest intressanta och spännande som finns. Dessutom har vi alltid glädjen av att nåden är så oändligt stor. Dina synder är dig förlåtna.
----------------------------
PS Ett speciellt tack till Lasse och Lisa som gav mig den uppmuntran jag behövde för att orka fortsätta att blogga DS
onsdag 10 oktober 2012
Att söka sanningen
Den dag, första januari 1994, då mitt gudsmöte kom, blev en förändringens dag. Inte hade jag trott att jag någonsin skulle komma tillbaks till Gud. Jag visste ju att han inte var sann.
Så överraskade Han mig och berörde mitt inre. Beröringen var så stark att inga alternativ fanns. Nu gällde det att gå den smala vägen. Han gav mig under denna period många bekräftelser på sin närvaro. Vissa saker var så förunderliga att jag tvekar att återge dem för annat än nära vänner.
Jag kom in i en församling som hade en enkel och levande gudstjänst. Jag bara gladde mig över närheten till Gud och att jag fick uttrycka den. Jag fick också vara med i den bönetjänst som levde kraftfullt i församlingen vid denna tidpunkt.
Så här efteråt kan jag tycka att Gud "timade" min frälsning perfekt till de sammanhang jag kom in i och till den förändrade livssituation jag kom att stiga in i. Det var inte jag som sökte Honom, Han tog tag i mig och överbevisade mig. Jag var ingen motståndare till kristendomen, men jag var besviken på vad jag uppfattade som oärlighet, i mig själv och i det kristna sammanhang där jag växte upp.
Jag sökte sanningen, inget annat, och Gud gav mig nåden att få upptäcka sanningen. Den var större än vad jag tidigare trodde.
I lördags var jag tillsammans med pastorn från min första tid, Stanley Sjöberg, på en bönesamling med ett bönenätverk i Stockholm. En frid liknande den jag upplevde den första tiden strömmade över mig efter denna bönesamling. Guds Andes närvaro, ja. Men även glädjen att be tillsammans med andra dedikerade förebedjare. Under en lång tid har bönekampen tidvis varit så ensam. Men det är inte ensamt, Gud har kallat ut många förebedjare för att vi ska få en ny väckelse. Var så säker, väckelsen kommer, för det som initierats av Gud kommer att fullbordas.
Så oavsett att omständigheterna verkar svåra så kommer väckelse. Inget är omöjligt för Gud. Har jag fattat saken rätt så kommer jag att få se början av denna stora väckelse innan Herren kallar hem mig. Jag är fylld av förväntan.
I det ögonblick väckelsen bryter igenom kommer saker som jag i dag ser som en felaktig utveckling inom svensk kristenhet att läggas tillrätta. Alltså är det så viktigt att vara kvar in bönetjänsten. Själv kan jag inte övertyga någon om något, men den helige Ande kan övertyga i ett enda ögonblick.
Så övertygade och förändrade Han mig och så kan Han övertyga och förändra alla som söker sanningen.
Så överraskade Han mig och berörde mitt inre. Beröringen var så stark att inga alternativ fanns. Nu gällde det att gå den smala vägen. Han gav mig under denna period många bekräftelser på sin närvaro. Vissa saker var så förunderliga att jag tvekar att återge dem för annat än nära vänner.
Jag kom in i en församling som hade en enkel och levande gudstjänst. Jag bara gladde mig över närheten till Gud och att jag fick uttrycka den. Jag fick också vara med i den bönetjänst som levde kraftfullt i församlingen vid denna tidpunkt.
Så här efteråt kan jag tycka att Gud "timade" min frälsning perfekt till de sammanhang jag kom in i och till den förändrade livssituation jag kom att stiga in i. Det var inte jag som sökte Honom, Han tog tag i mig och överbevisade mig. Jag var ingen motståndare till kristendomen, men jag var besviken på vad jag uppfattade som oärlighet, i mig själv och i det kristna sammanhang där jag växte upp.
Jag sökte sanningen, inget annat, och Gud gav mig nåden att få upptäcka sanningen. Den var större än vad jag tidigare trodde.
I lördags var jag tillsammans med pastorn från min första tid, Stanley Sjöberg, på en bönesamling med ett bönenätverk i Stockholm. En frid liknande den jag upplevde den första tiden strömmade över mig efter denna bönesamling. Guds Andes närvaro, ja. Men även glädjen att be tillsammans med andra dedikerade förebedjare. Under en lång tid har bönekampen tidvis varit så ensam. Men det är inte ensamt, Gud har kallat ut många förebedjare för att vi ska få en ny väckelse. Var så säker, väckelsen kommer, för det som initierats av Gud kommer att fullbordas.
Så oavsett att omständigheterna verkar svåra så kommer väckelse. Inget är omöjligt för Gud. Har jag fattat saken rätt så kommer jag att få se början av denna stora väckelse innan Herren kallar hem mig. Jag är fylld av förväntan.
I det ögonblick väckelsen bryter igenom kommer saker som jag i dag ser som en felaktig utveckling inom svensk kristenhet att läggas tillrätta. Alltså är det så viktigt att vara kvar in bönetjänsten. Själv kan jag inte övertyga någon om något, men den helige Ande kan övertyga i ett enda ögonblick.
Så övertygade och förändrade Han mig och så kan Han övertyga och förändra alla som söker sanningen.
tisdag 9 oktober 2012
Visheten i Guds ord
Ordspråksboken kapitel 1 vers 20-23:
Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras.
I gathörnens buller predikar hon, där portarna i staden slås upp
talar hon sina ord:
"Hur länge skall ni oförståndiga älska oförstånd,
ni smädare njuta av att smäda och ni dårar hata kunskap?
Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er,
jag skall låta er lära känna mina ord.
Visheten pekar i dessa verser på Guds ord som vishetens källa. I vår tid har källan blivit en annan. Många mänskliga tänkare har formulerat sig och deras ord har blivit vår visdom. Hela skapelsen tolkas i evolutionsperspektiv och kärlek sammanblandas med sexualitet. Jag tror inte att den nutida västerländska människan förstår hur många tankekonstruktioner som formar vår föreställningsvärld. Vi skrattar åt tidigare människors föreställningar, men inser inte att vi själva befinner oss i en föreställningsram som kommer att ge kommande generationer muntra stunder.
Livets högsta mål är inte att uttrycka vad vi uppfattar vara vår sexuella identitet. Den högsta lyckan kommer inte av att uttrycka sitt ego. Tvärt emot är det så att verklig lycka kommer i att utge sig själv i något som är större än mitt begränsade ego.
En kinesisk tänkare ansåg att med livet var det som en man som stoppar sin hand i vattnet och sedan tar upp handen. Ringar på vattnet uppstår, syns ett tag för att sedan försvinna helt.
Kristus talar om något annat. En fader som bryr sig om alla delar av våra livsvandringar. En fader som skapat oss i sin kärlek. En fader som älskar sin skapelse och som gjort människan till skapelsens centrum. Till sin kärleks mittpunkt. En fader som vill leva i en evig gemenskap med dig.
För att inte förvirras av mänsklig visdom, av begränsat värde, så har vi fått tillgång till Guds ord. Det står också i den inledande bibelversen att Anden kommer att leda oss till ordet. Det är även min egen erfarenhet. Den helige Ande leder mig till bibelord som förklarar och bygger upp.
Därför är det viktigt för en kristen att prioritera bibelläsningen. Hur ska du annars kunna stå emot störtfloden av påverkan som vill föra dig bort från Gud? Som vill få dig att fladdra som ett visset löv mitt i egoismens och syndens vågvirvlar.
Visheten ropar högt på gatan, på torgen låter hon sin röst höras.
I gathörnens buller predikar hon, där portarna i staden slås upp
talar hon sina ord:
"Hur länge skall ni oförståndiga älska oförstånd,
ni smädare njuta av att smäda och ni dårar hata kunskap?
Vänd er till mig när jag varnar er. Se, jag skall låta min Ande flöda över er,
jag skall låta er lära känna mina ord.
Visheten pekar i dessa verser på Guds ord som vishetens källa. I vår tid har källan blivit en annan. Många mänskliga tänkare har formulerat sig och deras ord har blivit vår visdom. Hela skapelsen tolkas i evolutionsperspektiv och kärlek sammanblandas med sexualitet. Jag tror inte att den nutida västerländska människan förstår hur många tankekonstruktioner som formar vår föreställningsvärld. Vi skrattar åt tidigare människors föreställningar, men inser inte att vi själva befinner oss i en föreställningsram som kommer att ge kommande generationer muntra stunder.
Livets högsta mål är inte att uttrycka vad vi uppfattar vara vår sexuella identitet. Den högsta lyckan kommer inte av att uttrycka sitt ego. Tvärt emot är det så att verklig lycka kommer i att utge sig själv i något som är större än mitt begränsade ego.
En kinesisk tänkare ansåg att med livet var det som en man som stoppar sin hand i vattnet och sedan tar upp handen. Ringar på vattnet uppstår, syns ett tag för att sedan försvinna helt.
Kristus talar om något annat. En fader som bryr sig om alla delar av våra livsvandringar. En fader som skapat oss i sin kärlek. En fader som älskar sin skapelse och som gjort människan till skapelsens centrum. Till sin kärleks mittpunkt. En fader som vill leva i en evig gemenskap med dig.
För att inte förvirras av mänsklig visdom, av begränsat värde, så har vi fått tillgång till Guds ord. Det står också i den inledande bibelversen att Anden kommer att leda oss till ordet. Det är även min egen erfarenhet. Den helige Ande leder mig till bibelord som förklarar och bygger upp.
Därför är det viktigt för en kristen att prioritera bibelläsningen. Hur ska du annars kunna stå emot störtfloden av påverkan som vill föra dig bort från Gud? Som vill få dig att fladdra som ett visset löv mitt i egoismens och syndens vågvirvlar.
fredag 5 oktober 2012
Shamanism?
Niklas Piensoho, föreståndare för Filadelfia i Stockholm, spetsar till det i en konferens i Uppsala. "Riter utan innehåll är shamanism". Så långt håller jag med honom.
Men när han sedan tar nattvarden som exempel på en sådan rit som bör flyttas till ett mindre intimare sammanhang så hänger jag inte med.
Vet Niklas Piensoho vad shamanism är? Jag har egen erfarenhet av sammanhang med inslag av shamanism. I ett sådant sammanhang är det onda andemakter jag möter. När jag blev frälst och firade nattvard så var det Jesus jag mötte. Jag lovar dig att det var en enorm skillnad.
Mötet med Jesus är centralt för människor. Mötet med ett "intellektuellt rätt upplagd" gudstjänst anpassad för hur vi tror nutidsmänniskan ska möta Gud, tror jag inte på. De flesta människorna söker Gud, inte intellektuella resonemang. Jag vet att Niklas Piensoho har goda avsikter i det han säger, men jag tror han är helt fel ute när han vill påverka gudstjänstformen via en konferens som den i Uppsala.
I alla sammanhang där människor söker Gud, bekräftar Han sig. Genom hela kyrkohistorien finns exempel på att mänskliga tankar förändrat gudstjänstlivet. På gott och på ont. Om man söker Honom låter Han sig finnas. Vi skapar inte genom egna ansträngningar gudsmötet. Det sker genom Honom och ofta trots våra egna påhitt.
Jag vet många sammanhang där nattvarden är central del av gudstjänsten och där människor möter Gud i nattvarden. På promenadavstånd från Filadelfiakyrkan i Stockholm finns Sancta Clara, som är en sådan plats.
Först tänkte jag inte kommentera detta, mer än vad jag gjorde i mitt förra inlägg, eftersom jag inte vill vara en debattör, utan en förebedjare. Men tankarna lämnade mig inte, därför skrev jag.
Men när han sedan tar nattvarden som exempel på en sådan rit som bör flyttas till ett mindre intimare sammanhang så hänger jag inte med.
Vet Niklas Piensoho vad shamanism är? Jag har egen erfarenhet av sammanhang med inslag av shamanism. I ett sådant sammanhang är det onda andemakter jag möter. När jag blev frälst och firade nattvard så var det Jesus jag mötte. Jag lovar dig att det var en enorm skillnad.
Mötet med Jesus är centralt för människor. Mötet med ett "intellektuellt rätt upplagd" gudstjänst anpassad för hur vi tror nutidsmänniskan ska möta Gud, tror jag inte på. De flesta människorna söker Gud, inte intellektuella resonemang. Jag vet att Niklas Piensoho har goda avsikter i det han säger, men jag tror han är helt fel ute när han vill påverka gudstjänstformen via en konferens som den i Uppsala.
I alla sammanhang där människor söker Gud, bekräftar Han sig. Genom hela kyrkohistorien finns exempel på att mänskliga tankar förändrat gudstjänstlivet. På gott och på ont. Om man söker Honom låter Han sig finnas. Vi skapar inte genom egna ansträngningar gudsmötet. Det sker genom Honom och ofta trots våra egna påhitt.
Jag vet många sammanhang där nattvarden är central del av gudstjänsten och där människor möter Gud i nattvarden. På promenadavstånd från Filadelfiakyrkan i Stockholm finns Sancta Clara, som är en sådan plats.
Först tänkte jag inte kommentera detta, mer än vad jag gjorde i mitt förra inlägg, eftersom jag inte vill vara en debattör, utan en förebedjare. Men tankarna lämnade mig inte, därför skrev jag.
Jag gillar coola bönetanter
Världen i Dag i dag fredag.
Två olika artiklar. En med Niklas Piensoho's komplicerade mänskliga tankar om gudstjänster vid "pingstdagar" i Uppsala och en om coola bönetanter i Gränna.
Till den senare säger jag ja och amen högt och ljudligt.
Jag har ofta hävdat att äldre kvinnor är de tuffaste bönekrigarna vi har. Här sker den verkliga förändringen i det andliga klimatet. Låt männen "i farten" prata sina manliga ämnen vid konferenser. De äldre kvinnorna (och visst även män) bär fram väckelsen genom bön.
Från artikeln som Jonas Adolfsson skrivit:
"-Det var hon som bad hit oss, skrattar Peter med en vänskaplig gest mot Maj Carlsson, 81 år".
"-Det är ju jättehäftigt att dessa coola bönetanter har stått där uppe på berget och bett i många år. Det känns som om Gud lägger ett pussel, inte bara i Gränna utan i hela Sverige".
Ja så är det, det är min absoluta övertygelse.
Två olika artiklar. En med Niklas Piensoho's komplicerade mänskliga tankar om gudstjänster vid "pingstdagar" i Uppsala och en om coola bönetanter i Gränna.
.JPG) |
| Från Världen i D |
Jag har ofta hävdat att äldre kvinnor är de tuffaste bönekrigarna vi har. Här sker den verkliga förändringen i det andliga klimatet. Låt männen "i farten" prata sina manliga ämnen vid konferenser. De äldre kvinnorna (och visst även män) bär fram väckelsen genom bön.
Från artikeln som Jonas Adolfsson skrivit:
"-Det var hon som bad hit oss, skrattar Peter med en vänskaplig gest mot Maj Carlsson, 81 år".
"-Det är ju jättehäftigt att dessa coola bönetanter har stått där uppe på berget och bett i många år. Det känns som om Gud lägger ett pussel, inte bara i Gränna utan i hela Sverige".
Ja så är det, det är min absoluta övertygelse.
torsdag 4 oktober 2012
Till trons försvar
Häromdagen vandrade jag genom Stockholm och samtalade med en vän om tro. Varje människas vandring fram till tro är så spännande att möta. För min vän, liksom för mig, var gudsmötet i det egna livet avgörande i vandringen till tro.
Andra möter Gud på ett annat vis. Jag tänker då på C S Lewis som vandrade från ateist till troende genom logiskt prövande. Om jag förstått saken rätt kom han till sin tro som resultat av detta intellektuella resonemang. C S Lewis är alltid en spännande läsning.
Att jag kom att tänka på C S Lewis berodde på att jag hörde Mats Selander från Credo-akademin tala vid en samling som min vän Stanley Sjöberg anordnat. Mats är även huvudredaktör för boken "Gud och hans kritiker".
Det var en mycket spännande timme där Mats grundligt sköt i sank ett antal myter om kristendom, myter som används för att bevisa att kristen tro står i konflikt med forskning. För egen del har jag aldrig upplevt en sådan konflikt, men om falska argument används tillräckligt ofta så uppfattas de som sanningar.
Jag gläds över dem som har uppgiften att försvara tron i den intellektuella debatten och Mats Selander var en mycket intressant bekantskap.
Min egen uppgift är att "rasera murar" genom bön. I församlingens kropp finns många lemmar och vi får glädjas med varandra i den gemensamma uppgiften att utbreda Guds rike i vår tid.
Andra möter Gud på ett annat vis. Jag tänker då på C S Lewis som vandrade från ateist till troende genom logiskt prövande. Om jag förstått saken rätt kom han till sin tro som resultat av detta intellektuella resonemang. C S Lewis är alltid en spännande läsning.
 |
| Bok värd att köpa |
Det var en mycket spännande timme där Mats grundligt sköt i sank ett antal myter om kristendom, myter som används för att bevisa att kristen tro står i konflikt med forskning. För egen del har jag aldrig upplevt en sådan konflikt, men om falska argument används tillräckligt ofta så uppfattas de som sanningar.
Jag gläds över dem som har uppgiften att försvara tron i den intellektuella debatten och Mats Selander var en mycket intressant bekantskap.
Min egen uppgift är att "rasera murar" genom bön. I församlingens kropp finns många lemmar och vi får glädjas med varandra i den gemensamma uppgiften att utbreda Guds rike i vår tid.
måndag 1 oktober 2012
Hedra din fader och din moder!
I tio Guds bud finns detta bud med, att hedra sin fader och sin moder.
I förhållandet till min egen mor och far har jag över tiden syndat och fått förlåtelse för detta. Ju äldre jag blir, dess mer förstår jag vad det är att vara människa. Jag förstår på ett helt annat sätt saker som jag kritiserade mina föräldrar för. Känner igen mig i deras personligheter. Som ung förstod jag inte denna koppling utan trodde mig välja mitt eget liv helt från vem jag själv var. Som om jag rörde mig fritt i livet.
Det finns en välsignelse kopplat till detta bud. Det är Herren välbehagligt att se vår respekt för de som var vägen till att ge oss det liv som i grunden var skapat av Herren.
Jag vill påstå att detta bud även gäller andliga fäder och mödrar och att många församlingar i dag missar en välsignelse därför att de negligerar detta bud. Vad menar jag med detta? Här kommer några exempel.
En missionär kommer hem till sitt hemland. I missionslandet var/är personen djupt respekterad och älskad. Som en "biskop" för många församlingar. Nu möts han/hon nästan av en gäspning i sitt hemland. Det borde vara trumpetfanfarer och stort party för den hemkomna hjälten/hjältinnan. De borde vara hett efterfrågade som andliga rådgivare.
En pastor har som pionjär byggt upp en församling. Nu som pensionär tycker han sig möta en tveksamhet från sin församling och visst de är rädda för att han för starkt ska hålla kvar greppet och visst kan en sådan situation vara problematiskt, men församlingen får hantera detta med stor kärlek. Om de avvisar sin fader så mister de en stor välsignelse.
En kvinna har med sina böner banat väg för den andliga framgång församlingen haft. Nu passar hon inte in i den ungdomligt strömlinjeformade utformning församlingsledningen önskar. Vänligen håll dig undan.
Tillspetsat? Nej!
Jag relaterar till situationer som jag känner till och jag tror inte de är unika. I vår västerländska kultur är respekten för de som gått före generellt låg och detta gäller även många kyrkor.
Bli en välsignad kyrka genom att hedra dina andliga fäder och mödrar.
I förhållandet till min egen mor och far har jag över tiden syndat och fått förlåtelse för detta. Ju äldre jag blir, dess mer förstår jag vad det är att vara människa. Jag förstår på ett helt annat sätt saker som jag kritiserade mina föräldrar för. Känner igen mig i deras personligheter. Som ung förstod jag inte denna koppling utan trodde mig välja mitt eget liv helt från vem jag själv var. Som om jag rörde mig fritt i livet.
Det finns en välsignelse kopplat till detta bud. Det är Herren välbehagligt att se vår respekt för de som var vägen till att ge oss det liv som i grunden var skapat av Herren.
Jag vill påstå att detta bud även gäller andliga fäder och mödrar och att många församlingar i dag missar en välsignelse därför att de negligerar detta bud. Vad menar jag med detta? Här kommer några exempel.
En missionär kommer hem till sitt hemland. I missionslandet var/är personen djupt respekterad och älskad. Som en "biskop" för många församlingar. Nu möts han/hon nästan av en gäspning i sitt hemland. Det borde vara trumpetfanfarer och stort party för den hemkomna hjälten/hjältinnan. De borde vara hett efterfrågade som andliga rådgivare.
En pastor har som pionjär byggt upp en församling. Nu som pensionär tycker han sig möta en tveksamhet från sin församling och visst de är rädda för att han för starkt ska hålla kvar greppet och visst kan en sådan situation vara problematiskt, men församlingen får hantera detta med stor kärlek. Om de avvisar sin fader så mister de en stor välsignelse.
En kvinna har med sina böner banat väg för den andliga framgång församlingen haft. Nu passar hon inte in i den ungdomligt strömlinjeformade utformning församlingsledningen önskar. Vänligen håll dig undan.
Tillspetsat? Nej!
Jag relaterar till situationer som jag känner till och jag tror inte de är unika. I vår västerländska kultur är respekten för de som gått före generellt låg och detta gäller även många kyrkor.
Bli en välsignad kyrka genom att hedra dina andliga fäder och mödrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)