Dag fyra av hundra

Vaknade upp tidigt och var kvar i detta med lyhördhet och handling. Beslutade mig för att återupprätta mitt bönealtare i Elim. Detta har inte öppnats efter återkomsten från Spanien.
Kan tyckas konstigt att ta morgonbussen klockan 05:45 för att resa till Simrishamn och vara i bön en timme för att sedan återkomma till Löderup klockan 08:20.

Att ha en bestämd plats med ett altare, inte fysiskt som på gamla testamentets tid, men andligt. Det blir en slag överenskommelse med Gud om att detta med bön är så viktigt. Nu på morgonen blev många av de personer som jag har böneansvar för, mycket tydliga i mitt inre. Speciellt bad jag för Stanley Sjöberg, inför Jesusmanifestationen.

Dagens bibelvers finns på den ena av dagens bilder. På den andra lyser morgonsolen över altaret i Elim.

Summa dag tre

Dag tre var ganska odramatisk. Mycket praktiskt arbete. Bra flyt. Tankar väcktes om olika situationer där jag handlat efter de inre intentioner jag haft. Lyhördhet parat med handling blev välsignat.

För många år sedan sändes jag att be i Sjöbo, som vid den tiden var känt för främlingsfientlighet. Jag åkte dit och ställde mig i centrum och bad. När jag öppnade ögonen efter en lång stund såg jag att jag stod rakt framför en lyktstolpe och på denna var en klisterlapp med rasistiskt budskap. Efter bönen återvände jag hem och kände mig delaktig i kampen mot den lokala andemakten.

Vidare under dag tre tillagade jag en lammrätt. Styckade delar bryntes hastigt och lades i en långpanna. Över detta hällde jag rött vin och buljong, Blandade i lök och krossade vitlöksklyftor. Ytterligare kryddade jag med en lammkryddblandning som jag köpt i min speciella kryddbutik i Spanien. Ut i trädgården och klippte av några timjankvistar. Sedan täckte jag allt med aluminiumfolie och ställde in i ugnen (150 grader) i ett par timmar. Det blev gott.

Dag tre av hundra

Plötsligt stod den där i gräsmattan – maskrosen!

Dag två slutade med en negativ händelse. Egentligen ingen stor sak men när anden är känslig så märks allt. Jag såg en DVD med en engelsk deckare, du vet en den där sorten med en egensinnig kommissarie som får rätt till slut. Då upplevde jag en störning i anden, den innerliga klangen mattades. Hoppsan, är jag tillbaks i syndakatalogen, att film är synd? I vilket fall bad jag runt detta och upplevde att locket lyfte.

Tredje dagen är en brytpunkt. Entusiasmen bör väl lägga sig och nu provas om detta är något som bär över tiden. Min fru, som är min varmaste kritiker, tar mina idéer med ro och väntar sig att det ska tona ut. Mot detta kan sägas att jag sedan nystarten, för två månader sedan, skrivit texter på bloggen nästan dagligen. Nu handlar inte detta om min exponering på nätet, utan ska det ha betydelse så handlar det om Guds verk i mig. Om inte detta inträffar så glöm resten, tack.

I dag vaknade jag med två bibelord. Evangelisten Lukas, andra kapitlet. Simeon en gammal man som levde gudfruktigt hade av den helige Ande fått en längtan till och en övertygelse om att han skulle få se Israels frälsning. Ledd av Anden förs han till det lilla barnet Jesus.

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”

Det andra bibelordet är en vers i Johannes åttonde kapitel ”Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer”.

Tankar från dag två

Dag två är ännu ej slut men jag plockar fram några tankar. I linje med dag ett har jag fortsatt att rensa. Det är en tydlig genomgång av papper för att få bort det som kan ligga dolt och inte bli omhändertaget.

Så dök Distansbibelskolan ICBI upp i mitt inre. En gång i tiden var jag kontaktman mot ICBI från min församling. I samband med detta mötte jag Rolf Gard och vi talade och bad tillsammans under en förmiddag. Under en period kom jag att bära en stark önskan om en ICBI-etablering i Benin i västra Afrika och fick också fram en summa pengar till detta, men inte på långa vägar de medel som behövdes. Nu känner jag att kärleken till ICBI:s verksamhet tänds på nytt. Det blir nästan fysisk smärta i bröstet när jag upplever behovet att djup och kraftfull förbön. En förbön som banar väg.

Jag hittar också en DVD från en ICCC-konferens i Jerusalem. Denna har jag har aldrig haft tid att titta på men nu skummar jag inledningen. I min förbönstjänst har ICCC funnits med under en lång tid. Några år var jag ansvarig för Stockholmgruppen av ICCC. Vid en konferens i Örebro kom ett starkt tilltal till mig om en speciell förbönstjänst. Jag delade denna med Dag Wilund som är ordförande i ICCC, Sverige och vi var överens om att se vart detta ledde fram till, om det ledde fram till något över huvud taget. Nu påminns jag om ett antal tankar som väckts vid bönetillfällen genom åren och jag återkopplas till det ursprungliga tilltalet.

Några viktiga tankar om förbön. Det är inte rabblandet av böner i mängd som är förbön. Det är att vara en öppen kanal som vibrerar i takt med Guds intentioner. Denna position kan ingen ta sig utan den måste ges som en gåva från Gud till en person som är villig att utsätta sig för detta. Vibrera av glädje, vibrera av smärta, kärlekens väg innehåller allt. Vill Gud öppna en sådan förbönstjänst i mig?

Jag illustrerar dagen med några bilder runt mat. En kontrast kan tyckas. Men faktum är att mitt matintresse har fått en renässans och när jag såg hur fint rabarbern vuxit till utanför köksfönstret så blev det en rabarberchutney. Stekt strömming, eller sill som fisken benämns i Skåne, med grov potatismos blev kvällens måltid. Ser fram emot att i morgon göra en lammgryta. Fick tag i nystyckat kött från Gotland.

Fakta:
ICCC är en kristen handelskammare där företagare som vill vara ledda av Gud i sin verksamhet hjälper varandra till detta. ICCC vill vara ett Guds verktyg i nationerna.

ICBI stödjer lokalt utvecklade utbildningsprogram för pastorer m.fl. som inte har möjlighet att genomföra den slags studier som är vanliga i länder som Sverige. Började sin verksamhet i Sydamerika men finns numera över stora delar av världen.

Dag två av hundra

Denna dag inleddes med en uppmaning att i Bibeln läsa Jesaja kapitel 48. Detta kapitel har rubriken: Israels befrielse trots upproriskhet.

För min del fastnade jag för verserna 17 och 18.

”Jag är Herren, din Gud, som lär dig vad nyttigt är, som leder dig på den väg du skall vandra. Om du hade lyssnat på mina bud! Då skulle frid flyta till dig som en ström och din rätt som havets gåvor.”

Detta tar jag med mig som en hälsning inför resterande nittioåtta dagar.

Summering av dag ett

Under dagen har jag upplevt en stilla frid. Ett lugn har lägrat sig i mitt inre. Jag har utan problem valt att göra saker som är i linje med vad jag upplever vara Guds vilja. Bäst beskrivet som en stilla varm vind.

Sedan inträffade något jag varit med om tidigare. När jag söker Gud är det som om Han uppmanar mig att ta tag i en massa praktiska saker. Det ska vara rent och snyggt runt mig. Så under dag ett har jag städat både på vandrarhemmet och hemma. Budskapet är: Var helt transparent. Var alltid beredd att möta människor. Renstädat både i hus och själ.

Jag har under dagen varit i bön för en kristen kvinna i Småland som har kamp med inre trötthet. Ett mönster som upprepats i hennes liv. Nu ber jag om en total seger, en total befrielse. Gud är seger!

På kvällen såg jag på kanal 10 programmet Ulf Ekman.nu där han intervjuade prästen Carl Erik Sahlberg, ledare av verksamheten i S:t Clara i Stockholm.

Denna verksamhet, mitt bland missbrukare, har under många år varit med mig i mitt inre. Jag minns hur jag under en bönesamling där, såg en bild av en klar källa som stilla flödade fram mitt i Stockholm. Det var viktigt att de skulle få fortsätta just så. Stilla, alltid flytande ren och klar. Den som var törstig skulle kunna gå dit och finna att den fortsatt rann ren och klar. De som verkar i S:t Clara vet inte hur viktig denna församling är för mig och att den finns med i mina böner.

Dag ett av hundra

Sedan några dagar har jag burit tanken om en överlåtelsetid där jag söker mig närmare Gud. Hundra dagar närmare Gud. Först tänkte jag då bön och fasta men jag känner mig inte mogen detta.

I dag vaknade jag med tanken: Detta är dag ett av dessa hundra dagar och jag har inte alls klart för mig vad dessa hundra dagar innebär. Ett slags socialt experiment följaktligen. Vad spännande, Vad händer när jag överlåter till Gud själv att leda mig in i en överlåtelseperiod.

Tanke två dag ett, är att innan du gör något annat ta fram din Bibel och slå upp och läs Första Korintierbrevets andra kapitel. Detta visar sig bland annat handla om Guds vishet som är större än människors vishet. Om Guds Ande som penetrerar djupet i Gud själv.

Bibeln undervisar om att vi som tagit emot Guds frälsning är den helige Andes tempel, att den helige Ande bor i oss. Vilken svindlande tanke. Samme Ande som penetrerar djupet i Gud har tagit plats i mig. Då måste väl den första tanken för Honom vara, vilken grund vik Han hamnat i.

Jag tror inte denna tanke är den första tanken. Jag tror den första tanken är: Hur ska jag få Börge att helt ut omfattas av Guds djup. Få Börge att släppa taget om sin egen vishet för att vandra tillsammans med mig, för att utforska och uppleva hur det är att fullt ut vara förenad med den Allsmäktige. Ja leva ett rikt liv som en Kristi lärjunge.

Jag väljer att lägga med en bild på en blomma. Jag är ingen botaniker men tror att det är en backsippa jag fotograferat på ängarna vid Dag Hammarskjölds Backåkra. Jag hoppas det visar sig vara en vacker blomma som växer fram under dessa hundra dagar.

Visionen från Gud

Gårdagen blev intensiv. Tillsammans med några danska fritidsfiskare hade jag ett kristet storband som gäster på vandrarhemmet. Städning som skulle vara klar, inköp för frukostar, ja mycket blir det.

Men Peter och jag hann göra en vandring i trakterna runt Dag Hammarskjölds gård Backåkra. Gården där han hade tänkt bo på sin ålders höst. Men det blev inte så. Fredsarbetet slutade med död i Afrika. Det finns en meditationsplats där ängarna sluttar ner mot havet. Pax, fred är inristat i en sten. En man som levde med sitt arbete som ett kall, på många sätt ett föredöme.

I vårt samtal kom vi givetvis in på Dags liv och på det sätt han relaterade sig till Gud. Men vi talade också om detta med i vilken grad vi är beredda att stå till Guds förfogande när Han vill göra något.
Jag menar skilt från mänskliga förväntningar om vad vi bör göra.

Det lustiga var att jag fick ett samtal med en av medlemmarna i storbandet precis på samma tema. Han hade varit pastor och missionär med dragit sig till baka. Kanske mest i besvikelse över människors sätt att hantera Guds arbete. Inte förlorat tron men glädjen i arbetet.

Inom mig ropar det högt: LÅT DET ÄKTA SEGRA – LÅT GLÄDJEN I GUD TRIUMFERA – LÅT MÄNSKLIGT SMÅSINNE DÖ FÖR ATT VISIONEN FRÅN GUD SKA FÅ LEVA!

PS Jag hann med även att lyssna på storbandets konsert. Det svängde grymt. DS

Österlen

Solen har stigit upp till ytterligare en varm fin dag här på Österlen. En vän och jag ska träffas, äta en frukost tillsammans och vandra längs havet.

I går träffade jag en annan vän och vi samtalade om hur Guds församling på Österlen ska bli segrande. Det finns ett uttryck inom frikyrkan att det är hårt på ett visst ställe. Det handlar om det andliga klimatet. Österlen anses vara ett hårt ställe.

Nu tror jag inte på att det finns omöjliga platser för Gud. Visserligen säger Jesus till sina lärjungar när Han sänder ut dem, att om människorna avvisar dem på en ort så ska de skaka dammet av sandalerna och vandra vidare. Men jag ser inte detta som en uppmaning att överge ”hårda” orter.

Evangeliets budskap är så viktigt – det måste bara segra överallt. Jag menar ni inte segern över synden, den är redan vunnen en gång för alla på ett kors. Jag menar segern över trögheten att ta emot.

Jag kan för mitt inre se den segrande församlingen. Den har gemenskap som den första församlingen i Jerusalem. Denna gemenskap är också med den helige Ande och därför är det en församling i kärlek och sanning. För den helige Ande nöjer sig inte med mindre. Församlingen funderar mindre på vilken strategi eller vilket koncept man ska tillämpa. Tänker inte i termer av varumärken. Den har helt enkelt inte tid eftersom den har fullt upp med att prisa Gud och ge ut till omvärlden.
Den sjunger och är glad de sånger som fyller hjärtat. Har inte tid att debattera musikstilar.

Vilken teologisk etikett som ska klistras på denna verksamhet det blir historikernas problem om de hinner med detta före Kristi återkomst.

Leve den kristna mångfalden!

Där satt han i sin prästutstyrsel och talade ett språk som för mig lät mycket främmande. Jag fick känslan av ortodox präst. Han ville berätta för muslimer att Guds nåd och kärlek finns som en verklighet. Ett snabbt klipp i TV:n och där står ett gäng ungdomar och lovsjunger Kristus på svenska. Det är klädda på rätt sätt, har rätt T-shirt och rätt frisyrer. Kontraster inom tron.

Jag tror det är så här: Gud vill ha tillbedjan från varje grupp oavsett vad de tror är rätt framtoning i livet. Laestadianer genom tystnad och enkelhet. Rockungdomar genom svängig musik. Idrottare genom jublande rörelser. Nunnor genom innerlig bön och uppgivande.

Gud har skapat människan och älskar den mänskliga mångfalden. Han vill möta var och en där de är och Han vill att vi ska bejaka mångfalden i Kristus. När vi kan glädja oss åt rikedomen i Guds skapelse så ler Gud ett välkomnande leende. Gud är dessutom humorns källa men jag tvivlar på att Han är ironins källa.

På vägen till vandrarhemmet för att laga frukost så tonade sången inom mig. Hans nåd är oändlig................

Jag sjöng ut den och fylldes av denna glädje. Guds nåd är oändlig.

Trygghet och illusion

En ung grabb står vid ett tågfönster, det barnsliga ansiktet speglar sig oskuldsfullt. Tåget saktar in något och fordon blir synliga i i det grå ljuset utanför. Det är militärfordon av olika slag som rör sig därute. De strider inte, men genom sin närvaro andas de hot. Oskulden på resa genom ett skrämmande, främmande landskap.

Detta är, som jag minns den, öppningen av Ingmar Bergmans film Tystnaden. Det var många årtionden sedan jag såg denna film och jag minns för övrigt inte mer av filmen än att jag inte tyckte om den uttråkande egoismen som fanns i rollfigurerna.

Som svensk född en bittert kall höst mitt under ett brinnande världskrig, ett krig som pågick runt omkring, en svensk som tror sig vara vaccinerad mot våld och krig. Som svenskar, med lång fredstradition är vi invaggade i trygghetens varma illusion.

En gäst på vandrarhemmet berättar om dottern som avslutade studierna mitt under IT-bubblans tid och som snabbt fick ett arbete med en skyhög lön. Ungdomar som snabbt skaffar sig bländande vanor, en dotter som tyckte att pappa arkitekten hade en löjligt låg lön.

Välstånd eller våld. Människans inre anpassar sig snabbt till den verklighet vi är i eller tror oss vara i. Som en vindpust blåser ut ett ljus, så snabbt kan min verklighet förändra sig.

Jag är en pensionär i sluten av den europeiska guldåldern. Globalt sett är jag en överklassperson som kan leva ett liv många endast kan drömma om. I min trygghetsbild finns någon slags samhällets sedelautomat som ser till att allt ordnar sig.

I Matteusevangeliet möter människorna sin domare och denne säger: Vem är du? Vad har du gjort för mig? Sannerligen säger jag er, det ni gjort för en av dessa mina minsta det har ni gjort för mig. Gå ifrån mig, jag känner dig inte.

Samme Jesus vill övertyga dig och mig om att vi ska ha vår skatt, vår trygghet i himmelen där den inte förstörs av omständigheterna.

Fader vår ...............en bön ..................... en text.......en bruksanvisning för ett levande liv med tryggheten i rätt balans.

Därför skriver jag

Varför skriver jag som jag gör. Jag menar tankar runt livet och kristen tro, rakt ut som jag upplever det. Sant så till vida att jag inte ger intryck av att vara någonstans där jag inte är. Däremot eftersträvar jag inte att till varje pris lyfta fram och avslöja smaskiga detaljer. När jag uppger ett namn så är det endera en offentlig person eller någon jag positivt vill lyfta fram. Kritiska eller känsliga reflektioner är annars avpersonifierade.

Min fru tycker att jag är lite annorlunda. Hur det är med detta vet jag inte men kanske är det annorlunda att skriva rakt ur utan skyddsnät. Jag finner en glädje i att skriva dessa texter, oftast skriver jag dem rakt ut och rättar bara stavfel, i alla fall de som jag upptäcker.

Det är inte så många kommentarer till mina texter från läsare. Det är nog naturligt eftersom jag inte debatterar, utan småpratar. Publiken är inte så stor men om texten betyder något för någon människa så är jag nöjd. Att få en öppning till en människas hjärta är stort. Minns att hela himmelens härskara gläds över varje människa som omvänder sig till frälsning.

Vittnesbördet från en människa som mött frälsningen i Jesus är viktigt. Ett vittnesbörd som upplevs som sant stärker saken. Genom att inte visa upp en idealbild utan att se på den kristna vägen med sakligt reflekterande blickar så hoppas jag ge ett sanningsenligt vittnesbörd.

Du kan vara övertygad om att mötet med Jesus var och är något viktigt i mitt liv. Under den tid jag var borta från denna tro så var jag kritisk till vad jag upplevde vara hyckleri. Att ord och verklighet skiljde sig åt. Numera inser jag att det är normalt att det finns brister i det kristna livet. Processen börjar vid omvändelsen men är inte klar förrän i himmelen. Detta konstaterande betyder inte att bristerna ska lämnas utan åtgärd, tvärtom belyses dessa starkt av vår ledsagare den helige Ande och samma person hjälper oss fram till ett mer fullkomligt liv.

Braskaminen

Det är morgon när jag sitter och skriver detta. Jag sitter klädd i morgonrock och bredvid mig brinner elden i braskaminen. Värmen från elden sprider sig på ett behagligt sätt genom hela rummet.

Tidigare i morse stapplade jag ut i boden för att hämta ved till brasan. Först valde jag ut några mindre, tunnare vedstycken av ett träslag som jag vet tänder lätt. Men jag såg också till att få med mig större vedstycken och då är det inte så noga hur pass lättantändliga de är.

I botten fluffade jag upp lite kvällstidning. Det är ju skräppapper men lätt att tända. Runt detta arrangerade jag veden så att syret fick plats. Med en tändare får jag fyr på pappret och jag lämnar en springa i luckan så att det blir drag genom vedtraven, Snart brann det friskt och så småningom kunde jag stänga luckan och minska syretillförseln men det brann ändå. Allra sist lade jag den stora vedklumpen ovanpå den ved som redan brann och nu kunde även den brinna, jämt och fint.

Så tänkte jag på guds rike. Mitt i skräpet börjar det brinna först. Bland svaga som brinner för att elden är den räddning de behöver. De vet att utan den är det kört. Det är drag rakt igenom stickorna och elden griper tag. Den ena stickan överför till den andra. Det kan snabbt blossa upp och sedan dö men det kan också bildas en stark eld med underliggande glöd och då brinner även den stora klumpen av hårt träslag. En brasa som brinner länge och ger skön värme.

Jag ser fram emot den väckelse som ska brinna i våra nordiska länder.

Hjärteekumenik och Jante

Ibland när jag hör talas om kyrkopolitik så uppfattar jag det som om det finns en uppdelning mellan liberala kyrkor och fundamentalistiska. Men nog är det så att alla troende, om de fick möjlighet till det skulle vilja möta Gud fullt ut precis som han är.

Men tankekonstruktioner hindrar oss. En tankekonstruktion kan vara i klar konflikt med Guds vilja, men det kan också vara ett tillägg till evangeliet som blir så stort att det förhindrar evangeliets kraft att verka. Ingen vill detta, men saker vi lärt oss, eller saker vi uppfattar som vetenskapligt belagt kan bli så betydelsefulla.

Jag hörde i TV Ulf Ekman intervjua eller snarare tala med Hans Weichbrodt, inspiratör inom OAS-rörelsen, om den växande hjärteekumeniken. Denna fokuserar på det vi har gemensamt, den fokuserar på Jesus och att den leds av den helige Ande.

Så får vi då lägga ner mycket av vårt eget om vi ska hänga med i svängarna när den helige Ande blåser liv i elden.

En person som jag som är uppväxt med Luthersk-pingst enkelhet i ryggmärgen har t.ex. svårt att ta till sig att superpredikanter rör sig över världen i egna flygplan. Men jag har inga problem med att stora företagsledare, statsministrar och presidenter gör samma sak. Tänk om det är så att Gud inte bryr sig om sådant, utan mer kollar upp om det inre är befriat från högmod.

Jag störs också av predikanter där jag i predikan och handlande märker att ”köttet pressar på” i form av behov av egen bekräftelse. Men tänk om det är så att detta bara ett av många köttsliga problem som ligger under den helige Andes bearbetning, precis som mina egna problem, och där tar jag ju tacksamt emot nåden.

Så vad har jag som förebedjare lärt mig? Jo förvänta mig gudsmöten in i alla situationer. Omslut i kärlek även de människor jag inte fullt ut kan ta till dig. Be om rensning från tankekonstruktioner. Egna och andras.

Hans Weichbrodt talade också i TV-intervjun om Jesusmanifestationen och om hur Stanley Sjöbergs andeinspirerade initiativ till denna kom att övertyga. Jag gladdes över denna bekräftelse av Stanleys tjänst. Under den tiden Stanley var min pastor så upplevde jag gång på gång att han gick den väg som den helige Ande visade och detta till seger. Det är klart att ibland gick han ändå, men det bevisar bara att han är människa. Jag tycker, beträffande Stanley, mig ha märkt att andra som inte vågar ta initiativ ibland retat sig, i något om jag uppfattar som avundsjuka, över att den som tar initiativ syns mer än andra.

Tillåter vi inte att Gud reser upp personer så missar vi tåget och kan sitta i vår sandlåda och leka församling. Gud går alltid egna vägar och den helige Ande väljer ut vilket redskap Han vill. Jantelagen är nog en typiskt nordisk synd.

Församlingens upprättelse

Kanal 10 hade här om dagen ett program med pastor Kjell Sjöberg inspelat för många år sedan. Det handlade om församlingens upprättelse. Det var roligt att se detta program. Faktum är att jag aldrig tidigare hört Kjell Sjöberg predika. Jag träffade honom en gång i samband med den stora kampanj med David Yonggi Cho som vår församling var huvudansvarig för år 1994. Jag hade då ansvar för kontakten med människor från hela Sverige som kom för att få förbön. Min uppgift var att vara i dialog med alla de som sökte hjälp och att se till att allt fungerade runt detta. Kjell och jag gick då tillsammans fram i ett böneuppdrag.

Kjells profetiska böntetjänst har jag följt via hans böcker. De har gett mig många goda tankar.
Vi var många som tyckte att Kjell hemfärd till himmelen kom för tidigt, men Herren vet vad Han gör även om inte vi förstår det.

Tillbaks till församlingens upprättelse. Denna är också en upprättelse i bön och lovsång. Kjell betonade att i väckelsetider så skrivs det alltid många sånger. Han menar att det börjar här. I tillbedjan och glädje.

Kjell nämnde i sin TV-predikan de morgonböner som hans bror Stanley tagit initiativ till i sin kyrka i Sundbyberg. Det var ungefär vid den tiden (1994) som jag fick möta Herren och hastigt kom att bli en del av denna livaktiga bönegemenskap. Detta år bad vi inför den kommande kampanjen på Hovet och vi fick vara med om stora ekonomiska under. Centrumkyrkan i Sundbyberg hade vid den tiden mellan 200-300 medlemmar och dessa tog det ekonomiska ansvaret för denna stora satsning. Betydligt större församlingar hade blivit tillfrågade om att vara med i ansvarstagandet, men inte vågat detta p.g.a. riskerna. Men vi som församling stöttade Stanleys initiativ och fick vara med om under.

Denna intensiva bönegemenskap klingade ut över tiden och ett fåtal förebedjare hölls ställningarna under många år. Jag var en del av denna bönetjänst.

Men jag har tänkt på detta efteråt. När det finns en förbindelse mellan bön och handling precis som ett kommunicerande kärl. Då är bönegemenskapen rörledningen som förbinder kärlen och kärlen är församlingen och den himmelska tronen. När det är så så blir allt levande och kraftfullt.

Hur blir en församling som saknar rikt böneliv en bedjande församling? Det finns alltid en grupp av människor som förstår behovet av bön. De ska då inte dra sig tillbaka till att bli ”en bättre kristen grupp" som klagar över att de andra inte ställer upp. De ska i stället bli inspiratörer genom att med kärlek stödja vad som sker i församlingen och se till att allt kommer att omfattas av en äkta omslutande bön. De ska fånga upp varje positiv signal och förstärka denna i bönekanalen.

Herren gillar inte gnäll och klagande på andra men Han är oerhört intresserad av omslutande kärleksfull bön. Denna läxa har jag lärt mig och försöker också tillämpa den.

Gudsrelationens seger

Om det var så att jag kunde välja hur min uppfostran till kristen skulle gå till, hur skulle jag då önskat vara uppfostrad? I det sammanhang jag växte upp så förbereddes vi inte för omvärlden runt oss ,utan vi beskyddades från påverkan från omvärlden.

Min far hade många års exemplar av pingströrelsens ”predikanttidning” , Den Kristne, samlade och inbundna. De var från tidigt femtiotal. Jag har dem kvar, har läst igenom och funderat.

Påfallande är att så många skribenter ägnar sig åt kvinnornas hårlängd och andra beteendefrågor. Några skribenter skiljer sig från mängden och en skribent som klart skiljer ut sig är Tage Sjöberg. Hans artiklar håller än i dag och handlar om kristen tro på djupet.

Det är insikten om behovet av en egen gudsupplevelse som jag skulle önska att jag uppfostrats till. Det går inte att leva på föräldrarnas tro. I bland får vi besök hit ner till det sekulariserade Österlen av ungdomsgrupper från väckelseorter i Småland. När de talar så hörs det att den kristna tron kommit med modersmjölken och att den inte utsatts för prövningar. Jag tror att en lyssnare som hör budskapet uppfattar det som om den kom från en annan värld och det gör det också.

En del av dessa ungdomar kommer sedan till universitetsorter där deras tro kommer att pressas i en kunskapspress och manglas i en åsiktsmangel. Dessutom kommer livsstilen att prövas genom mängder av frestelser. Då finns det inget alternativ som håller förutom den egna djupa gudsrelationen.

Hur skulle jag kunnat uppfostras till denna insikt? Jo jag tror genom att i lämplig ålder möta en ärligt återgiven berättelse från anförvanter, en berättelse som inte undanhåller det jobbiga. Dessutom en uppfostran till att vårda gudsrelationen i bön och bibelläsning.

När jag mediterar över Jobs bok i Bibelns så möter jag just detta. Gudsrelationen som i slutändan håller och vännerna till Job som har ”rätt svar” på alla frågor men som ändå inte håller för Guds prövning.

Våra svenska ord jobb, jobba och jobbigt kommer just från denna berättelse och är levande in i vår tid. Tänk om även gudsrelationens seger skulle vara lika levande.

Bön och ärlighet

För ett antal år sedan kom det sig att jag undervisade om bön på en bibelskola i Kazakstan. Största anledningen till detta var att jag inte klarade av att säga nej tillräckligt tydligt. Bakgrunden var att jag följde med som förebedjare och stöd för den ansvarige i vårt missionsråd i kyrkan när hon skulle besöka Kazakstan och Kina för uppföljning av vårt stöd.

Det var en speciell upplevelse att stå där inför denna blandande grupp av studerande. En man presenterade sig som f.d. korrumperad polis. Gemensamt för de flesta var att de varit kristna ganska kort tid men att de brann för att förmedla evangeliet. Vår värd hade varit ungdomsbrottsling men var nu en slags Paulus, missionsansvarig för ett område som omfattade tre tidzoner. En annan man var där för att lära sig att starta en bibelskola. Runt denne man fanns alltid en gudsnärvaro som lyste. Närmare har jag inte varit begreppet gloria.

Det enda jag kom mig för att tala om inför denna grupp var ärligheten i bönen. Detta att bönesamtalet med Gud är grundat i en absolut sann gudsrelation. Efteråt tyckte en närvarande missionär att det fanns mer att säga om bön. Förvisso är detta sant men det var sanningen som starkt poppade upp i mig.

En sann relation innebär inte nödvändigtvis en relation utan störningar. Det är starkare kraft i bönen om störningar saknas, men bara det som är sant kan vara grund för en sann relation. Så finns störningar så finns de. Inget att huckla om.

Trons bön kan flytta på berg, men bara om sann tro finns. Så det handlar inte om att jag ska anstränga mig för att ha tro, inte peppa upp mig som ett ishockeylag inför match. Ju mer vi lär känna Gud dess mer inser vi Hans suveränitet. Så det handlar om att ha en sann relation till den som har kraften. Riktigt avslappnat blir det om vi som profeten Elisa kan se Guds samlade härskara.

Nu är inte bönen alltid avslappnad eftersom vi inbjuds att vara med och dela guds smärta. Han är kärlek och kärlek endast finns vid valfrihet, så därför kommenderar Han aldrig fram segrar i relation till människor. Jesus bar smärta i sin Getsemanekamp just för att Han skulle bära fram kärlekens största offer.

Under den kampen somnade lärjungarna och jag är rädd för att jag skulle gjort detsamma.

Bön och ärlighet

För ett antal år sedan kom det sig att jag undervisade om bön på en bibelskola i Kazakstan. Största anledningen till detta var att jag inte klarade av att säga nej tillräckligt tydligt. Bakgrunden var att jag följde med som förebedjare och stöd för den ansvarige i vårt missionsråd i kyrkan när hon skulle besöka Kazakstan och Kina för uppföljning av vårt stöd.

Det var en speciell upplevelse att stå där inför denna blandande grupp av studerande. En man presenterade sig som f.d. korrumperad polis. Gemensamt för de flesta var att de varit kristna ganska kort tid men att de brann för att förmedla evangeliet. Vår värd hade varit ungdomsbrottsling men var nu en slags Paulus, missionsansvarig för ett område som omfattade tre tidzoner. En annan man var där för att lära sig att starta en bibelskola. Runt denne man fanns alltid en gudsnärvaro som lyste. Närmare har jag inte varit begreppet gloria.

Det enda jag kom mig för att tala om inför denna grupp var ärligheten i bönen. Detta att bönesamtalet med Gud är grundat i en absolut sann gudsrelation. Efteråt tyckte en närvarande missionär att det fanns mer att säga om bön. Förvisso är detta sant men det var sanningen som starkt poppade upp i mig.

En sann relation innebär inte nödvändigtvis en relation utan störningar. Det är starkare kraft i bönen om störningar saknas, men bara det som är sant kan vara grund för en sann relation. Så finns störningar så finns de. Inget att huckla om.

Trons bön kan flytta på berg, men bara om sann tro finns. Så det handlar inte om att jag ska anstränga mig för att ha tro, inte peppa upp mig som ett ishockeylag inför match. Ju mer vi lär känna Gud dess mer inser vi Hans suveränitet. Så det handlar om att ha en sann relation till den som har kraften. Riktigt avslappnat blir det om vi som profeten Elisa kan se Guds samlade härskara.

Nu är inte bönen alltid avslappnad eftersom vi inbjuds att vara med och dela guds smärta. Han är kärlek och kärlek finns endast vid valfrihet, så därför kommenderar Han aldrig fram segrar i relation till människor. Jesus bar smärta i sin Getsemanekamp just för att Han skulle bära fram kärlekens största offer.

Under den kampen somnade lärjungarna och jag är rädd för att jag skulle gjort detsamma.

Tro och vittnesbörd

Jag älskar det enkla vittnesbördet men tycker illa om det förenklade. Vad menar jag nu med detta?

När jag som ung växte upp i frikyrkligt sammanhang så ingick det att ungdomar skulle vittna. I sin grundform bestod vittnesbördet i att man berättade att man tagit emot frälsningen vid en viss tidpunkt och att man aldrig ångrat detta. Själv kunde jag aldrig vittna på detta vis, så jag försökte undvika att behöva vittna. Det enda gång jag kommer ihåg att jag vittnade så började jag för säkerhets skull med Guds storhet i hela världsrymden och om jag någon gång återkom från rymden vet jag inte riktigt.

Det förenklade vittnesbördet är till för att möta en mall som förväntas och det är inte bara ungdomar som faller i den fällan.

Ett vittnesbörd är precis som vid vittnesmål i rätten, en så sanningsenlig beskrivning av ett förlopp som möjligt. Jag kan bara återge det jag vet eller tror mig ha upplevt, sedan är det upp till andra att dra slutsatser från vittnesbördet. Är det trovärdigt får det betydelse.

Jesus talar om att vi ska ta emot som ett barn. Jag känner människor som lever i en barnslig relation med Gud och de får ofta vara med om underbara saker och dessa enkla berättelser berör mig djupt, ja mycket djupt.

Tro är en gåva som kan växa men som jag aldrig kan ta mig. Det står också i Bibeln att den helige Ande delar ut sina gåvor i förhållande till den tro något fått.

När man tar sig en större tro än vad som är sant händer det sorgliga saker. Jag minns en kvinnlig släkt i släkting som sa till en kvinna med en cancersjuk make att ”Jag och pastorn har i bön upplevt att din man ska bli frisk, Gud ska göra honom frisk.” Mannen i fråga var 94 år och dog inom två veckor. Denna trosdeklaration ingav inte förtroende, tvärtom stärkte den fördomar som redan fanns.

Jag tror faktiskt att pastorn och kvinnan haft en upplevelse under bönen, men jag tror det handlade om mannens möte med Gud, inte om fysiskt helande. Kvinnan med deklarationen fanns i ett kristet sammanhang där mycket handlade just om helande, därav hennes agerande.

I en dröm flög jag, Ett vanligt tema i drömmar. Men jag flög av Guds kraft. Hur jag än försökte så lyfte jag inte högre än lite över takåsarna. Men så långt fungerade det bra. Plötsligt kände jag att jag rörde mig i en kraft av annat slag, som förde mig så högt upp att jag såg jorden som en planet och från den positionen förflyttades jag till ett asiatiskt land. Väl där mötte jag en man som var på väg att flyga (med flygplan) tillbaks till Sverige och då tänkte jag i drömmen, att jag kommer att vara hemma före honom med den kraft jag har. Tyvärr så blev det bara fortsatt flygning över takåsarna och hade jag inte vaknat ur drömmen, så flög jag väl ännu.

Det är möjligt att jag har för liten tro, men jag har en stark önskan att den ska växa. Jag vill vara med om verkliga under som talar för sig själva och som inte behöver förstärkas av min heta vilja.

En kompis till mig hyr ut

En kompis till mig har fått återbud från en hyresgäst. Detta är ingen betald annons utan en väntjänst. Priset är verkligen förmånligt - men vem har tid att njuta av solen på spanska solkusten? Själv har jag fullt upp på vandrarhemmet.

Den ofullkomliga församlingen

Vi var några vänner som kom att tala om församlingars historia. Då blir det lätt så att man mins de färgstarka personligheterna, både de positiva och de som inneburit problem.

Men när jag läser de minnesböcker som skrivits om väckelsen hittar man knappast något alls om det problematiska, om konflikter eller konstiga yttringar. Däremot mycket om det positiva hos pionjärerna, vilka satsningar som gjorts, vilka kyrkor som byggts.

Visst ska vi vara tacksamma för de trostarka pionjärerna, men det är viktigt med bilden om den ofullkomliga församlingen. Annars uppstår lätt en bild av en idealförsamling där jag bara vågar visa upp vissa sidor av mig själv för att över huvud taget platsa. Därmed inför jag lögnen som ett hjälpmedel för att räcka till, när det är det motsatta som gäller, nämligen ”att sanningen ska göra er fria”.

I Bibeln beskrivs inte församlingarna i idealiserade bilder utan tvärt emot skriver t.ex. Paulus om allt felaktigt han fått erfara och ändå är breven adresserade till ”De heliga” i en viss stad.

Hur kan detta komma sig? Jo församlingen är avsedd att vara en levande organism med Jesus som huvud och den helige Ande som rådgivare, tröstare och som den som upprättar.

Jag minns att min kompis Birgit berättade om den lilla församling hon kom med i som ung. När hon fick problem med en sak i sitt liv, så kunde hon tala med pastorn och hela gruppen samlade sig som en enhet ”vår lillasyster har problem låt oss samlas till stöd”. Denna församling kom också att bygga upp ett starkt arbete bland de utslagna. Hjärtat, förståelsen allt fanns på plats.

Om du är medlem i en kristen gemenskap så kan du göra en test på din församlings styrka på detta område. Fråga dig själv om du med trygghet kan bikta dig i din församling. Tror du att du kommer att få stöd med det du behöver eller kommer din bikt att vända tillbaks mot dig som en mörk skugga?

När jag själv en gång kände behov av bikt, d.v.s. ett samtal med en människa men också inför Gud, så gick jag inte till någon i den församling jag tillhörde. I stället gick jag till en präst som jag hade förtroende för. Det var en underbar församling jag var medlem i, men bikttesten klarade den inte av.

Påsksummering

Hit till Österlen kommer under påsken tusentals människor som reser mellan de olika konstnärernas ateljéer för att njuta av konst. Detta är originalet av alla de konstrundor som växt fram i Sverige. I år fick besökarna njuta av soligt väder och var mycket nöjda.

Vi på vandrarhemmet hade som vanligt mycket att göra. De flesta av våra påskgäster är stamgäster som kommer år från år. Nu känner de varandra och blir som en stor familj. ”Kul att se dig igen”. Vi ingår också i familjen, så när svärmor p.g.a. brusten sena inte kunde vara med, så säger gästerna till min fru: ”Det är något som inte stämmer. Din mamma saknas”.

I år hade vi dessutom en kändis som gäst, en kreativ artist och konstnär, som hade en utställning på gång. Det är roligt att möta den kreativa människan men det krävs stor flexibilitet för att ro överenskommelser i land.

Så fick jag då komma till påskdagsgudstjänst och pastor Bengt ropade ut just de orden jag längtat efter och som är så viktiga: ”Kristus är uppstånden” och församlingen svarade, efter viss träning, ”Ja Han är sannerligen uppstånden”.

Denna dialog sammanfattar kraften i evangeliet och när vissa kristna säger att de är inte så viktigt om det är sant att Jesus är Guds son som dog och uppstod. När de säger att det viktiga är att vi tror på något, det finns säker många vägar till Gud. Då har de missat det som är centralt i den kristna tron. Utan detta centrala finns ingen kraft och därmed kunde vi i stället ägna oss åt vilken filosofi som helst, om det är det vi är ute efter.

Även om jag har en filosoferande läggning, så vill jag inte leva mitt liv byggt på en filosofi. Men hos Kristus har jag funnit en kraft som finns närvarande i min vardag.

ICA:s påskhälsning

Påskens budskap finns i Livsmedelskedjan ICA:s TV-reklam. Man tar upp frågeställningen om vi firar att Jesus dog eller att Han uppstod. ”Man firar väl inte att någon dör”.

Det är positivt att påsken i media inte bara består av ägg, godis, häxor och mat.

När jag växte upp var långfredagen en eftertankens dag, men det förstod aldrig jag. Det var bara tråkigt. I dag bryr sig väl inte så många.

När Mikael Järlestrand sjunger Via Dolorosa, smärtans väg, ryser jag. Vet självklart inte hur det är att vara ren, oskyldig och frivilligt bära all ondska i sin egen kropp. Jag vet hur det är att möta ondska och hur kränkande möten med ondska kan vara. Hur djupt det kan skära i kroppen och vilka spår det kan ge.

Men att komma med kärlekens största offer och möta den samlade mänsklighetens ondska i ett nu. Att lämna den uppburna höga glansen, den rättvisa himmelska tillbedjan för tvingas vandra med stor smärta genom spottloskor och hånade tilltal. För att dö den smärtsammaste död du kan tänka dig. Detta kan jag inte förstå, kan jag inte ta in.

När vi på påskdagen i kyrkorna hälsar varandra med ”Jesus är uppstånden – Ja, Han är sannerligen uppstånden”. Då känner jag mig förenad med alla kristna genom århundradena. De allra första som var så måna om att överföra till sina efterföljare, detta som de själva bevittnat, att Mästaren hade uppstått precis som skrifterna hade sagt. De efterföljande som förde denna hälsning vidare, som en bekräftelse, fram till oss som i vår tid fått uppleva mötet med den uppståndne. Jag riktigt längtar till påskdagens gudstjänst just för denna hälsning, som är en deklaration inför hela andevärlden.

Om kärlek och skador

I dag firar min fru och jag femtonårig bröllopsdag. När vi i december 1993 beslutade oss för att gifta oss i april månad, var ingen av oss kristen.

Den 1 januari såg min blivande fru till att jag hamnade i en kyrka och det oväntade inträffade att jag fick ett starkt gudsmöte. Jag hade vuxit upp inom pingströrelsen men vid 20+ avslutat allt vad gudstro heter som något jag uppfostrats till. Så konstaterade min blivande fru ”mannen jag älskar har blivit tokig, vi ska gifta oss i april, vad gör jag?” (I)

Jag minns också måndagen innan bröllopet. Vi samlades varje vardagsmorgon till morgonbön i den kyrka jag var aktiv i. Det kom kraftigt över mig att be om förlåtelse för mina äktenskapsbrott. Medan morgonbönen pågick hade jag en inre uppgörelse med Gud och jag upplevde till slut att Han sa ”Jag ska välsigna ert äktenskap”, men Han framförde också ett förbehåll som jag behåller för mig själv. Nåden är större än lagen den saken är klar. Men det betyder inte att jag tar lätt på äktenskapsbrott, ett ord som knappt används i dag.

När jag som ung gifte mig för första gången så bar jag med mig in i äktenskapet skadorna från den mobbning jag utsattes för mellan 10-14 års ålder. Den känsliga grabben från villasamhället som hamnade mitt inne i det ”vilda” nybyggarsamhället Hökarängen.

En yttre människa som hanterade vardagen och en skadad inre människa som inte sammanföll med den yttre. Jag slukade som ung böcker och där fick den inre människan stimulans. Den yttre människan mötte församlingens förväntningar. Den yttre människan klarade sig ganska bra genom en karriär trots bristande grundutbildning. Men den inre människan kunde inte ta emot kärlek. Även nu, som gammal, kan jag nästan brista ut i gråt när jag märker att någon människa verkligen bryr sig om mig. Det är på något sätt fortfarande en gåta för mig att jag är värd att bli älskad. Så djupt sitter mobbningsskador.

Denna typ av sår känner jag igen i andra människor jag möter. Jag tror att denna min blogg är ett verktyg för mig att sammanföra min yttre och inre människa. Att stå för vem jag är rakt igenom. Som kristen kan det vara lättare att gömma undan sin tro, då slipper man ifrågasättandet. Men jag vill också visa andra på en väg till helhet.

”Du vet väl om att du är värdefull, att du är älskad här och nu. Att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du” . Ur minnet citerat från en sång.

Detta är så viktigt och du ska veta att Gud verkligen älskar dig. Kärleken har sin ursprung i Honom och om Han inte fanns, så fanns det inte heller kärlek. Men nu finns Han och Kärleken finns. Dock håller inte allt som kallas kärlek för sanningsprovet.

(I) Min fru prövade den kristna tron på djupet under tre år. Lyfte på varje sten för att de vad som låg där. Sedan var hennes tro mogen. I dag på bröllopsdagen så ska vi fira på.

Upplevelsen som religion

Jag mins en kväll på Grythyttans världshus för många år sedan. Vi var av företaget inbjudna till en vinprovning. Det kändes som om vi var förflyttade till ett Dionysustempel (I) med en överstepräst som ledde vår övning. Översteprästen var medaljprydd och med sin näsa och gom sökte han finna alla smakupplevelser för att sedan förmedla dessa till andäktigt lyssnande vindyrkare.

Israels folk på gamla testamentets tid verkar växla mellan hög och lågvatten med en slags regelbundenhet. I dåliga tider söker man Guds närvaro och får del av Hans välsignelse. När man sedan får det bra så söker man sig till avgudar och förtörnar därmed Gud. Samma sak verkar gälla för de kristna nationerna. Efter tider av välsignelse så söker man lyckan genom att tillfredsställa egot..

Grythyttan kom i mitt sinne när jag såg matprogram på TV. Även om jag är mycket intresserad av matlagning så orkar jag inte riktigt med dessa program. Det blir bara för mycket. Ett sådant fokuserande på upplevelsen i ätandet. I slutändan ska alla applådera översteprästens bedrift.

En god måltid, en fin gemenskap runt matbordet är en stor välsignelse. Jesus delade ofta bordets gemenskap under sin vandring på jorden.

Att söka sin tillfredsställelse i design, inredning, vin, mat , sexualitet eller vad det kan vara, blir en sub-optimering av livet. Allt fokuseras på upplevelsen. Denna upplevelse blir så viktigt att det kan jämföras med avguderi.

Jag talar inte emot sunda njutningar av livets goda, men jag iakttar välfärdssamhällets överdrivna tendens till fokus av egot. Om man studerar välbeställda gruppers agerande genom historien, kan samma tendenser hittas och de leder alltid till ett slags förfall.

”My boss is a Jewish carpenter” (II) stod det på en skylt i rummet hos en pastor jag känner. Jesus är en god förebild med sitt enkla liv i nära gemenskap med sin omvärld. Den kristne mår bra av ett enkelt liv, men ett liv fullt av glädje.

-------------------------
I) Dionysos, eller på romerska Bacchus, var bland annat vinets gud.
II) Min chef är en judisk snickare blir det på svenska.

Från storm till sinnesro.

Nu har jag förflyttat mig till södra Skåne och längs bilvägen från Stockholm blir vegetationen allt grönare ju längre resan varar. Jag möter våren rakt i ansiktet och solen värmer så skönt.

Glädjen över detta grusas snabbt när jag kommer underfund med att vandrarhemmet, som jag ska starta för våren, är i en total kaos. Min hyresvärd har på eget initiativ startat en massa kabeldragningar utan att stämma av detta med mig. Så kvällen innan de första gästerna kommer så ser vandrarhemmet ut som en byggarbetsplats.

Här prövas min kärleksfulla livsinställning hårt. Mitt inre pendlar mellan vrede och gråt. Vrede, det är kränkande att som ansvarkännande företagare bli helt nonchalerad. Ilska över hur någon kan vara så korkad att han borrar i betong utan att täcka över sängar och sängkläder som finns i samma rum. Sorg över hur ska jag över huvud taget ska orka bli klar tills den första gästen kommer, jag som dessutom inte känner mig frisk.

När jag lägger mig på kvällen pulserar blodet intensivt och tankarna far fram och tillbaks i huvudet, eller snarare i cirklar. Men så säger jag till min fru, vi ber om sinnesro, men den vill trots bönen ändå inte komma. I stället bubblar ilska upp över händelser i den andliga sfären. Högljuda belackare och storvulna predikanter, som talar i Guds namn med en ton som stör mig. (Jag mötte detta på satellit-TV).

Min inte heller denna kamp är min! Så får jag uttrycka allt min kamp inför Gud, överlämna den till Honom och be om total frid och plötsligt strömmar denna över mig som luften från en varm fläkt. Nu kan jag vända mig om och somna in.

Jag sover gott hela natten och vaknar till ett beslutsamt men värdigt handlande. Något förstod dilemmat och städhjälp ankom. Nu fram emot kvällen är tillräckligt mycket av vandrarhemmet återställt i ordning för att ta emot de första gästerna.

När lärjungen Petrus drog sitt svärd för att försvara Jesus, så blev han ombedd att stoppa ner det igen och mästaren helade tempeltjänarens sargade öra. Så får även jag lugna ner mig och lita på Guds ledning i allt.

En seger värd att fira?

I morgonsoffan på TV 4 firades den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen med champagne. Det kunde varit vad det var om inte programledaren halvhjärtat försökte presentera även motargumenten. Då blev det helt parodiskt. Ärligt sett handlade programmet om att ena sidan av en debatt firade segern över den andra sidan och i den segrande sidan ingår massmedia och dess riktade påverkan.

Äktenskapet som en av Gud instiftad angelägenhet mellan man och kvinna berördes inte. I samtalet nämndes religion men inte Gud. Svenska kyrkan är formellt inte längre en stadskyrka men i praktiken vill politikerna inte släppa taget.

Vi kristna har inte fullmakt att vara domare av en sekulariserad omvärld. Uppdraget att vara domare förbehåller sig Gud själv. Jag ska i kärlek möta min omvärld, men stå kvar i de bud Gud själv givit. Presenterade i det gamla förbundet och fullkomnade av Jesus i det nya förbundet.

I en mig nära relation, i en besläktad frågeställning, uppkom en övertygelse att jag kraftigt skulle ta avstånd, förskjuta på grund av min tro. Men utan kärlek finns ingen levande tro och för mig fanns aldrig avståndstagandet närvarande. Att samtidigt omsluta i sin kärlek och att stå för att annan övertygelse och andra känslor finns närvarande.

För den kristna kyrkans del är jag övertygad att för kommer den att klämmas samman av en slags förföljelse, då kommer vi att få välja mellan yttre bekräftelse eller inre stark gudsrelation. Skiljelinjen går inte mellan kyrkor utan rakt igenom dessa.

Efter detta kommer en större samhörighet mellan de som söker Guds väg. Ur detta kommer en väckelse som tydligt kommer att påverka vårt samhälle.

På olika plan är denna kyrkans inre process redan igång. Jesusväckelsen på sjuttiotalen, den helige Andes beröring av de traditionella kyrkorna och den starka världsvida karismatiska väckelsen har öppnat upp. När västvärldens kyrkliga ledarskap sviktar så har en ny generation av kyrkliga ledare vuxit upp i andra delar av världen. Att den djupa gudssökande ekumeniken har växt sig stark det vet jag av erfarenhet från mitt eget liv.

Svensk vårdag

Även om jag i år sett både mandelblom, blommande bouganvilla och dessutom slänter täckta av spansk ginst, så anpassar jag mig snabbt och njuter av den underbara svenska vårdagen.

Vi vandrar till förortens centrum och ser både snödroppar och tussilago på vägen. Väl där så anpassar jag mig till den nordiska soldyrkan och sätter mig på stenmuren med en bit wellpapp som köldspärr under bakdelen.

Bredvid mig slår sig en man ner, en man som märkts av livet. På ben som inte vill bära förklarar han för ordningsvakten att ”har inte smakat en droppe sprit i dag”. Lögnen är alkoholistens närmsta vän, men det är en falsk vän. Avvisad från centrum enligt ordningsstadgan.

Jag vet inte varför myten om Sankte Per kommit till. Du vet den där om att en ordningsvakt står vid himmelens port och välkomnar eller avvisar. Men det finns många roliga historier knutna till denna myt.

Jo jag vet att Jesus talade om himmelrikets nycklar och att det var till Petrus (Per) som han sa det. Församlingen (kyrkan) har fått nycklarna till himmelriket och det är evangeliets budskap om frälsning. Detta på djupet helt fantastiska budskap är det allra roligaste historien som finns knuten till himmelens port. Den är dessutom sann.

PS Varför skriver jag inlägg för en ganska liten grupp av läsare? I grunden därför att jag vill visa hur enkelt och barnsligt fint det kristna livet är. Banala iakttagelser kombinerade med djupare tankar. En mix som stämmer väl med mitt liv. Glädje och sorg över det lilla och över det stora.

Jag har dessutom en överenskommelse med den helige Ande. Han leder någon då och då till en text som stämmer in i den personens liv. Är det du i dag så välkommen! Gud ska ge dig kraft in i ditt liv, DS

Rubrik saknas

Min farfar var steward till sjöss på segelfartygens tid. Glädjen att laga mat den har jag kanske i generna. I går lagade jag ett antal rätter till mina barn och barnbarn. Dessa möten blir så viktiga eftersom jag lever halvårsvis är på annan ort.

Mycket skratt, mycket sorl men också eftertanke. Vissa saker kommer upp vid varje träff som ett slags ritual. Två skilsmässor meriterar ingen till titeln världens bästa pappa. Nu kan jag bara vara den jag är och visa att jag trots allt älskar mina barn och barnbarn. Med glädje minns jag gårdagens träff.

I dag samlar jag mina tankar kring förlåtelsens kraft. I Herrens bön står det förenklat : förlåt mig som också jag förlåter. I andra bibeltexter står det med än större skärpa att detta med att förlåta är en ömsesidig akt. Jag hörde talas om mamman som levde i samma samhälle som sitt barns mördare och som förlåtit. När jag tänker på detta kommer tårarna. Det omöjliga blev möjligt och ur detta växer liv.

Bitterheten har långa tentakler som kvävande kramar allt glädje ur människans liv. När jag möter någon som är präglad av bitterhet så önskar jag att jag kirurgiskt skulle kunna avlägsna bitterheten, men jag kan inte detta. Men det finns det en som kan och precis som i söndagsskolan så är svaret på alla frågor, Jesus;)

För tydlighetens skull. Tankekedjan slutade runt bitterheten, men min barnträff hade inget med bitterhet att göra. Bara glädje.

Det oförklarliga sett genom humanismens glasögon.

När kristendom blir betraktad genom humanismens glasögon, blir det som när bokrecensenten talar över en bok om en dansk terrorgrupp. ”Det är som en religiös sekt med en stark ledare och ett övergripande mål”. Humanismen, eller ateismen som den även kallas, har en tendens att förklara det oförklarliga som en defekt i människors beteenden. Förklaringen kommer ur ett överlägset perspektiv, vi som förstår detta och dom stackarna som inte fattat att de är insnärjda av religionen. Detta överlägsna perspektiv kan i politiska sammanhang leda till ett diktatoriskt beteende, vi som har insikten får ta ansvar för de andra.

Så var det detta med timmermannen från Nasaret. Han som påstår att han är Messias, den smorde, den som profeterna talat om. Han som talar om sig själv som Guds son, Gud själv som kom till mänskligheten för att försona människornas synd. Ur humanistiskt perspektiv, många fina tankar, men självfallet en galning som påstår någon som inte är möjligt.

Även aposteln Paulus, som inte värjer sig för de svåra frågeställningarna, konstaterar, om detta inte är sant så är vi de mest ömkansvärda.

Jag konstaterar helt enkelt. Mötet med Jesus Kristus har förvandlat mitt liv. Mötet med Honom innehåller en kraft som upprättar och helar. Detta möte är förunderligt. Livsavgörande. Jag hör tvivlarnas argumentation utan att bli upprörd. Jesus själv sa på korset: ”Förlåt dem för de förstår inte vad de gör”. Den som betraktar Jesu offer genom humanistiska glasögon måste inkluderas i dessa ord.

Kristna debattörer vill ibland åberopa sina mänskliga meriter för att förstärka sitt budskap. Men detta är en omöjlighet. Detta oförklarliga går inte att förklara genom hänvisning till akademiska meriter. Gud torpederade mänsklig visdom genom sitt val av frälsningsväg. Han säger detta själv i Bibeln.

Om nu Guds vägar spränger mänskligt tänkande, så går det fortfarande att med mänsklig forskning följa vad som skett genom historien, på grund av denna Guds väg. Mycket missbruk av Guds gåva, men ändå mer en beskrivning av Guds nåds verk in i mänskligheten.

Men nöj dig inte med detta. Sök mötet med Jesus i ditt liv.

Expedierad

Någonting har varit i obalans i kroppen. Jag har haft en feber som kommer och går. Därför sökte jag mig till en läkare på närakuten. Jag hade väntat med detta tills jag var tillbaks i Sverige för det är så mycket lättare, när båda förstår språket.

Efter en lång väntan var jag så inne i läkarens undersökningsrum. Efter en kort undersökning var jag åter utanför undersökningsrummet och undrade vad som egentligen hade hänt. Tills det gick upp för mig att jag var ett avklarat fall i statistiken men inte i verkligheten.

Då tänkte jag på kyrkornas statistik och viljan att ha en väl besatt kyrksal. Denna önskan kan få oss att ge en tillagad rätt med många väldoftande kryddor. Som kontrast tänkte jag på frälsningsarmé officerarna i Småland som fick be för Georg, under många sena nattimmar, tills dess att förvissningen om frälsning fanns på plats.

Är jag beredd att släppa allt jag har för händerna för att hjälpa någon att möta Jesus? Är vi beredda att helt ge upp den planerade gudstjänsten eller önskar vi besökaren välkommen tillbaka en annan gång då det finns mer tid. Jag det kan faktiskt vara så att jag har en måltid inbokad med några goda vänner. En sådan går det inte att skjuta upp, så därför: ”Välkommen tillbaka en annan gång”.

Oroar du dig för min hälsa. Jag ska söka upp en annan läkare i nästa vecka, en som jag vet har tid. Jag hoppas kyrkobesökaren gör detsamma, hittar kristna som har tid.