Min farfar var steward till sjöss på segelfartygens tid. Glädjen att laga mat den har jag kanske i generna. I går lagade jag ett antal rätter till mina barn och barnbarn. Dessa möten blir så viktiga eftersom jag lever halvårsvis är på annan ort.
Mycket skratt, mycket sorl men också eftertanke. Vissa saker kommer upp vid varje träff som ett slags ritual. Två skilsmässor meriterar ingen till titeln världens bästa pappa. Nu kan jag bara vara den jag är och visa att jag trots allt älskar mina barn och barnbarn. Med glädje minns jag gårdagens träff.
I dag samlar jag mina tankar kring förlåtelsens kraft. I Herrens bön står det förenklat : förlåt mig som också jag förlåter. I andra bibeltexter står det med än större skärpa att detta med att förlåta är en ömsesidig akt. Jag hörde talas om mamman som levde i samma samhälle som sitt barns mördare och som förlåtit. När jag tänker på detta kommer tårarna. Det omöjliga blev möjligt och ur detta växer liv.
Bitterheten har långa tentakler som kvävande kramar allt glädje ur människans liv. När jag möter någon som är präglad av bitterhet så önskar jag att jag kirurgiskt skulle kunna avlägsna bitterheten, men jag kan inte detta. Men det finns det en som kan och precis som i söndagsskolan så är svaret på alla frågor, Jesus;)
För tydlighetens skull. Tankekedjan slutade runt bitterheten, men min barnträff hade inget med bitterhet att göra. Bara glädje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar