Påskens budskap finns i Livsmedelskedjan ICA:s TV-reklam. Man tar upp frågeställningen om vi firar att Jesus dog eller att Han uppstod. ”Man firar väl inte att någon dör”.
Det är positivt att påsken i media inte bara består av ägg, godis, häxor och mat.
När jag växte upp var långfredagen en eftertankens dag, men det förstod aldrig jag. Det var bara tråkigt. I dag bryr sig väl inte så många.
När Mikael Järlestrand sjunger Via Dolorosa, smärtans väg, ryser jag. Vet självklart inte hur det är att vara ren, oskyldig och frivilligt bära all ondska i sin egen kropp. Jag vet hur det är att möta ondska och hur kränkande möten med ondska kan vara. Hur djupt det kan skära i kroppen och vilka spår det kan ge.
Men att komma med kärlekens största offer och möta den samlade mänsklighetens ondska i ett nu. Att lämna den uppburna höga glansen, den rättvisa himmelska tillbedjan för tvingas vandra med stor smärta genom spottloskor och hånade tilltal. För att dö den smärtsammaste död du kan tänka dig. Detta kan jag inte förstå, kan jag inte ta in.
När vi på påskdagen i kyrkorna hälsar varandra med ”Jesus är uppstånden – Ja, Han är sannerligen uppstånden”. Då känner jag mig förenad med alla kristna genom århundradena. De allra första som var så måna om att överföra till sina efterföljare, detta som de själva bevittnat, att Mästaren hade uppstått precis som skrifterna hade sagt. De efterföljande som förde denna hälsning vidare, som en bekräftelse, fram till oss som i vår tid fått uppleva mötet med den uppståndne. Jag riktigt längtar till påskdagens gudstjänst just för denna hälsning, som är en deklaration inför hela andevärlden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar