Varför skriver jag som jag gör. Jag menar tankar runt livet och kristen tro, rakt ut som jag upplever det. Sant så till vida att jag inte ger intryck av att vara någonstans där jag inte är. Däremot eftersträvar jag inte att till varje pris lyfta fram och avslöja smaskiga detaljer. När jag uppger ett namn så är det endera en offentlig person eller någon jag positivt vill lyfta fram. Kritiska eller känsliga reflektioner är annars avpersonifierade.
Min fru tycker att jag är lite annorlunda. Hur det är med detta vet jag inte men kanske är det annorlunda att skriva rakt ur utan skyddsnät. Jag finner en glädje i att skriva dessa texter, oftast skriver jag dem rakt ut och rättar bara stavfel, i alla fall de som jag upptäcker.
Det är inte så många kommentarer till mina texter från läsare. Det är nog naturligt eftersom jag inte debatterar, utan småpratar. Publiken är inte så stor men om texten betyder något för någon människa så är jag nöjd. Att få en öppning till en människas hjärta är stort. Minns att hela himmelens härskara gläds över varje människa som omvänder sig till frälsning.
Vittnesbördet från en människa som mött frälsningen i Jesus är viktigt. Ett vittnesbörd som upplevs som sant stärker saken. Genom att inte visa upp en idealbild utan att se på den kristna vägen med sakligt reflekterande blickar så hoppas jag ge ett sanningsenligt vittnesbörd.
Du kan vara övertygad om att mötet med Jesus var och är något viktigt i mitt liv. Under den tid jag var borta från denna tro så var jag kritisk till vad jag upplevde vara hyckleri. Att ord och verklighet skiljde sig åt. Numera inser jag att det är normalt att det finns brister i det kristna livet. Processen börjar vid omvändelsen men är inte klar förrän i himmelen. Detta konstaterande betyder inte att bristerna ska lämnas utan åtgärd, tvärtom belyses dessa starkt av vår ledsagare den helige Ande och samma person hjälper oss fram till ett mer fullkomligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar