Tro och vittnesbörd

Jag älskar det enkla vittnesbördet men tycker illa om det förenklade. Vad menar jag nu med detta?

När jag som ung växte upp i frikyrkligt sammanhang så ingick det att ungdomar skulle vittna. I sin grundform bestod vittnesbördet i att man berättade att man tagit emot frälsningen vid en viss tidpunkt och att man aldrig ångrat detta. Själv kunde jag aldrig vittna på detta vis, så jag försökte undvika att behöva vittna. Det enda gång jag kommer ihåg att jag vittnade så började jag för säkerhets skull med Guds storhet i hela världsrymden och om jag någon gång återkom från rymden vet jag inte riktigt.

Det förenklade vittnesbördet är till för att möta en mall som förväntas och det är inte bara ungdomar som faller i den fällan.

Ett vittnesbörd är precis som vid vittnesmål i rätten, en så sanningsenlig beskrivning av ett förlopp som möjligt. Jag kan bara återge det jag vet eller tror mig ha upplevt, sedan är det upp till andra att dra slutsatser från vittnesbördet. Är det trovärdigt får det betydelse.

Jesus talar om att vi ska ta emot som ett barn. Jag känner människor som lever i en barnslig relation med Gud och de får ofta vara med om underbara saker och dessa enkla berättelser berör mig djupt, ja mycket djupt.

Tro är en gåva som kan växa men som jag aldrig kan ta mig. Det står också i Bibeln att den helige Ande delar ut sina gåvor i förhållande till den tro något fått.

När man tar sig en större tro än vad som är sant händer det sorgliga saker. Jag minns en kvinnlig släkt i släkting som sa till en kvinna med en cancersjuk make att ”Jag och pastorn har i bön upplevt att din man ska bli frisk, Gud ska göra honom frisk.” Mannen i fråga var 94 år och dog inom två veckor. Denna trosdeklaration ingav inte förtroende, tvärtom stärkte den fördomar som redan fanns.

Jag tror faktiskt att pastorn och kvinnan haft en upplevelse under bönen, men jag tror det handlade om mannens möte med Gud, inte om fysiskt helande. Kvinnan med deklarationen fanns i ett kristet sammanhang där mycket handlade just om helande, därav hennes agerande.

I en dröm flög jag, Ett vanligt tema i drömmar. Men jag flög av Guds kraft. Hur jag än försökte så lyfte jag inte högre än lite över takåsarna. Men så långt fungerade det bra. Plötsligt kände jag att jag rörde mig i en kraft av annat slag, som förde mig så högt upp att jag såg jorden som en planet och från den positionen förflyttades jag till ett asiatiskt land. Väl där mötte jag en man som var på väg att flyga (med flygplan) tillbaks till Sverige och då tänkte jag i drömmen, att jag kommer att vara hemma före honom med den kraft jag har. Tyvärr så blev det bara fortsatt flygning över takåsarna och hade jag inte vaknat ur drömmen, så flög jag väl ännu.

Det är möjligt att jag har för liten tro, men jag har en stark önskan att den ska växa. Jag vill vara med om verkliga under som talar för sig själva och som inte behöver förstärkas av min heta vilja.