Trygghet och illusion

En ung grabb står vid ett tågfönster, det barnsliga ansiktet speglar sig oskuldsfullt. Tåget saktar in något och fordon blir synliga i i det grå ljuset utanför. Det är militärfordon av olika slag som rör sig därute. De strider inte, men genom sin närvaro andas de hot. Oskulden på resa genom ett skrämmande, främmande landskap.

Detta är, som jag minns den, öppningen av Ingmar Bergmans film Tystnaden. Det var många årtionden sedan jag såg denna film och jag minns för övrigt inte mer av filmen än att jag inte tyckte om den uttråkande egoismen som fanns i rollfigurerna.

Som svensk född en bittert kall höst mitt under ett brinnande världskrig, ett krig som pågick runt omkring, en svensk som tror sig vara vaccinerad mot våld och krig. Som svenskar, med lång fredstradition är vi invaggade i trygghetens varma illusion.

En gäst på vandrarhemmet berättar om dottern som avslutade studierna mitt under IT-bubblans tid och som snabbt fick ett arbete med en skyhög lön. Ungdomar som snabbt skaffar sig bländande vanor, en dotter som tyckte att pappa arkitekten hade en löjligt låg lön.

Välstånd eller våld. Människans inre anpassar sig snabbt till den verklighet vi är i eller tror oss vara i. Som en vindpust blåser ut ett ljus, så snabbt kan min verklighet förändra sig.

Jag är en pensionär i sluten av den europeiska guldåldern. Globalt sett är jag en överklassperson som kan leva ett liv många endast kan drömma om. I min trygghetsbild finns någon slags samhällets sedelautomat som ser till att allt ordnar sig.

I Matteusevangeliet möter människorna sin domare och denne säger: Vem är du? Vad har du gjort för mig? Sannerligen säger jag er, det ni gjort för en av dessa mina minsta det har ni gjort för mig. Gå ifrån mig, jag känner dig inte.

Samme Jesus vill övertyga dig och mig om att vi ska ha vår skatt, vår trygghet i himmelen där den inte förstörs av omständigheterna.

Fader vår ...............en bön ..................... en text.......en bruksanvisning för ett levande liv med tryggheten i rätt balans.