Vi har bestämt oss för att hyra en lägenhet årsvis i Turistkyrkans hus. En del av vår kallelse. Nu längtar jag bara dit. Den står tom fram till dess vi hyr den från 1:a april.
Jag ber om att få disponera den tidigare och börja ett nytt steg i min bönetjänst.
I morgon drar vi på en tre dagars semestertripp till Madrid. Vi ses därför inte på denna sida under denna tid. Gud välsigne dig!
söndag 28 februari 2010
Detta med tankekonstruktioner
Bibeln talar om tankekonstruktioner eller i vissa översättningar tankebyggnader.
De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader (2 Kor 10:4).
Ord är viktiga. Tankar formulerade i ord kan presenteras och få fäste i en människa, eller i en hel grupp av människor. Orden formulerade i det kommunistiska manifestet kom att påverka mänskligheten under en viss tid. Men dolt under orden fanns en upprorisk makt som inte ledde till fred och rättsvishet. Så småningom avslöjade den sitt riktiga ansikte. Säkert kommer denna tankebyggnad att dyka upp igen, eftersom dess upplevda motpol kapitalismen inte är en god företeelse.
Kapitalismen innehåller en egoism av stora mått och denna är upprorisk mot Gud eftersom Han talar om förvaltarskap, vilket är något helt annat än egoism. Men lösningen är inte kommunism, utan lösningen är att leva i en levande relation med Gud och jag talar då inte om kristendomen som statsreligion. Även denna har misslyckats.
Varje ord, varje tanke som en människa formulerar är av betydelse, hur slarviga kan vi inte vara med ord. Formuleringen i Jakobs brev är så målande:
Att bekämpa tankebyggnader kan ske genom att debattera, och vissa har fått den uppgiften, men den mest framgångsrika vägen är att i bön gå emot de bakomliggande krafterna. När dessa binds faller tankekonstruktionerna.
De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader (2 Kor 10:4).
Ord är viktiga. Tankar formulerade i ord kan presenteras och få fäste i en människa, eller i en hel grupp av människor. Orden formulerade i det kommunistiska manifestet kom att påverka mänskligheten under en viss tid. Men dolt under orden fanns en upprorisk makt som inte ledde till fred och rättsvishet. Så småningom avslöjade den sitt riktiga ansikte. Säkert kommer denna tankebyggnad att dyka upp igen, eftersom dess upplevda motpol kapitalismen inte är en god företeelse.
Kapitalismen innehåller en egoism av stora mått och denna är upprorisk mot Gud eftersom Han talar om förvaltarskap, vilket är något helt annat än egoism. Men lösningen är inte kommunism, utan lösningen är att leva i en levande relation med Gud och jag talar då inte om kristendomen som statsreligion. Även denna har misslyckats.
Varje ord, varje tanke som en människa formulerar är av betydelse, hur slarviga kan vi inte vara med ord. Formuleringen i Jakobs brev är så målande:
Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp. 3 När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp. 4 Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder. 5 Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. 6 En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.*
7 Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. 8 Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. 9 Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. 10 Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. 11 Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? 12 Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten.
7 Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. 8 Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. 9 Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. 10 Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. 11 Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? 12 Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten.
Orden måste ha sitt fäste i en ren gudsrelation. Tankar med annat ursprung kommer att visa sig leda till andra mål än Gud. Mänskliga tankebyggnader presenteras, anammas och får förkastas för att ge plats för nya tankebyggnader. Vi kallar ibland tankebyggnader för vetenskap som om de vore en absolut sanning. Men även "sanningar" får ge plats för nya "sanningar".
Teologer och förkunnare har stort ansvar för sina ord. Bibeln kan inte ersättas med ett antal mänskliga formuleringar om kristen tro. Tolkningar är ofrånkomliga, men de måste vara ledda av den helige Ande för att leda till något gott. Så får vi då pröva vad som sägs.
"och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus" (2 Kor 10:5)
Att bekämpa tankebyggnader kan ske genom att debattera, och vissa har fått den uppgiften, men den mest framgångsrika vägen är att i bön gå emot de bakomliggande krafterna. När dessa binds faller tankekonstruktionerna.
Bönesamlingen
Det var med en viss spänning jag gick på den första bönesamlingen efter det att jag så starkt upplevt att vi ska starta något nytt i att enträget be för Europa här nere från Europas södra hörn.
Tjugo personer kom och vi hade en stark, nära bönesamling i pastorsbostaden, eftersom vi lånat ut kyrkan till en finländsk kyrkokonsert. Vännen Erik inledde samlingen och lade en fin ton. Det var öppet för att be.
Inom mig återkommer tankar om ett brinnande bönealtare i Fuengirola som får betydelse för Europa. Hela staden ska vara en plats där Gud manifesteras, ondskans makter ska brytas och den kristna enheten få nya kärleksfulla uttryck. Jag har tro för att detta ska bli verklighet. Gud hjälp min tro att växa.
Tjugo personer kom och vi hade en stark, nära bönesamling i pastorsbostaden, eftersom vi lånat ut kyrkan till en finländsk kyrkokonsert. Vännen Erik inledde samlingen och lade en fin ton. Det var öppet för att be.
Inom mig återkommer tankar om ett brinnande bönealtare i Fuengirola som får betydelse för Europa. Hela staden ska vara en plats där Gud manifesteras, ondskans makter ska brytas och den kristna enheten få nya kärleksfulla uttryck. Jag har tro för att detta ska bli verklighet. Gud hjälp min tro att växa.
fredag 26 februari 2010
Ett gott skratt förlänger evigheten
Enligt Halvar Hasseløy så är det detta som kallas evangelisttillägg.
Efter fyrtio minuter med Halvar så är man helt slut av skratt men ändå berörd av Herren. Hur går detta ihop? Jo Gud är den äkta humorns ursprung, så det går så bra så. Ironin däremot har inte sitt ursprung hos Gud, det är i varje fall min övertygelse.
Halvar, busen från Haugesund, som blev evangelist och räddningsarbetare i Ukraina. Nu har Herren på ett rikt sätt sett till att mångfalden i Guds rike exponerats i vår lilla församling här i Fuengirola.
Först hade vi en serie av gudstjänster, fem stycken noga räknat, där egna resurser på ett märkligt sätt samordnades till välsignelse. Sedan kom en "svensk vecka" med Stanley Sjöberg som skakade om. Efter detta kom en "norsk vecka" med Frantz Johansen och Halvar Hasseløy och denna är inte slut än.
I nästa vecka kommer Lise Karlsen från Evangeliecenter så det norska fortsätter.
Jag upplever oss som ett profetiskt "provkök" där läckra rätter tillagas, men de är avsedda för ett större sammanhang. Jag minns också besöket i december av Jon Knutsen från Løkken i Danmark och det vittnesbörd han fick ge oss.
Gud vill beröra våra nordiska länder på nytt och kommer att göra det på ett nytt sätt. Som sextiosjuårig gubbe kan man tycka att jag borde vila ut, men jag frustar av iver för att i bön bereda väg för det Herren vill göra. Det är konstigt detta, att den allsmäktige Guden gjort sig beroende av vår medverkan. Så mycket älskar Han oss att Han både offrar sig för vår frälsning och ropar efter att få vara i relation med oss för att besegra det onda. Men om ni tystnar kommer dessa stenar att ropa.
onsdag 24 februari 2010
Se Europa från en annan vinkel
Frantz Johansen påpekade att vi inte enbart kan se kristendomens ställning i Europa ur en ensidig synvinkel och konstatera att vi har en kyrka utan väckelse. Över hela Europa har pågått och pågår en väckelse inom den Romerska kulturgruppen. I Östeuropa pågår också väckelse på många platser. Frantz hade varit verksam och var verksam i sådana grupper.
Även i våra nordiska kyrkor finns invandrargrupper som är mycket levande församlingar och det finns grupper som räddats från missbruk, där man känner till att en levande Jesus är svaret.
Så när jag nu ska gå in i en förnyad bönetjänst för Europa så vill jag inkludera allt som redan hänt och allt gott som finns i olika kristna sammanhang. Jag är helt övertygad om att den kommande väckelsen går rakt igenom alla kyrkor och organisationer. Det kommer att urskiljas vilka som inte bryr sig om att ha olja i lamporna och vilka som önskar var beredda på Kristi återkomst, med lysande lampor.
De som önskar brinna kommer att söka sig till varandra och öppna sin dörr för Jesus, och de kommer utan att fundera på kyrkogränser fira måltid med mästaren. Vad jag då talar om är texten i Uppenbarelseboken:
14 Skriv till församlingens ängel i Laodicea:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse: 15 Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. 17 Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. 18 Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.
19 Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. 20 Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.
21 Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. 22 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.
Även i våra nordiska kyrkor finns invandrargrupper som är mycket levande församlingar och det finns grupper som räddats från missbruk, där man känner till att en levande Jesus är svaret.
Så när jag nu ska gå in i en förnyad bönetjänst för Europa så vill jag inkludera allt som redan hänt och allt gott som finns i olika kristna sammanhang. Jag är helt övertygad om att den kommande väckelsen går rakt igenom alla kyrkor och organisationer. Det kommer att urskiljas vilka som inte bryr sig om att ha olja i lamporna och vilka som önskar var beredda på Kristi återkomst, med lysande lampor.
De som önskar brinna kommer att söka sig till varandra och öppna sin dörr för Jesus, och de kommer utan att fundera på kyrkogränser fira måltid med mästaren. Vad jag då talar om är texten i Uppenbarelseboken:
14 Skriv till församlingens ängel i Laodicea:
Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, upphovet till Guds skapelse: 15 Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. 16 Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. 17 Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. 18 Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.
19 Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. 20 Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.
21 Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. 22 Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.
Hur ska detta sluta?
Så var den intensiva veckan med Stanley Sjöberg över, men vi går inte in i ide och vilar.
Tisdagskvällen var en kväll där Turistkyrkans första pastorspar skulle berätta om hur allt började.
Berit och Frantz Johansen berättade om den första tiden och hur Herren var med dem när allt startade. För mig blev detta mycket starkt. Jag levde in i Frantz berättelser om Guds ledning. Detta med Guds ledning rör mig alltid till tårar. Jag kände mig i anden återkopplad till den första tiden här i Fuengirola och jag märkte att pastor Bernt också djupt rördes av detta. På vilket sätt kan vi vara i kontinuitet med Guds vision för Turistkyrkan?
Vi kan märka att vi i dag är mer ensidigt inriktade mot de nordiska besökarna och hitflyttade nordbor än vad man var i den första tiden. Frantz fick under sin tid i Fuengirola vara med om ett under där han själv blev ögonblickligt helad för en skada efter en cykelolycka, där skador i nackkotorna skulle innebära en förlamning. När jag hörde om detta under så väcktes en stor längtan att vännen Paul också skulle få vara med om ett helande av samma slag.
Om Frantz vidare öden efter det att han slutat som pastor i Turistkyrkan ska jag berätta om på Turistkyrkans hemsida, (turistkyrkan.info). Det är en mycket stark berättelse.
Men det som var avsett att vara en kväll med minnen från förr blev innan kvällen var slut en stark profetisk kväll, där den första tiden knöts ihop med vår egen tid. Åter igen en sådan där kväll där vi inte vill lämna kyrklokalen för att Guds Ande är så närvarande. Jag genomförde en profetisk handling under slutbönen. När svaret på denna handling kommer så ska jag berätta om vad det var jag gjorde.
Allt andas väckelse och det är en god andedräkt. Hur ska detta sluta?
måndag 22 februari 2010
En vecka som skakade om
Det började i tisdagskväll och fortsatte en samling om dagen, utom på söndag då vi hade två samlingar. Stanley Sjöberg var i högform och undervisade på det sätt bara han kan göra.
Som jag tidigare uttryckt det är han en slags upptäcktsresande i Bibeln och den kristna trons landskap. Det verkar som om han själv är lika fascinerad över upptäckterna som vi som åhörare blir. Tänk att vi hade så många åhörare varje dag trots den stora mängden möten. Hungern var påtaglig.
För min egen del var det avsnittet om skillnaden mellan kristendomen i den sekulariserade västvärlden och den av väckelse berörda "resten av världen" som skakade om mig. Jag såg framför mig ett böneteam som vägrade att acceptera sekulariseringen och som stadigt står kvar i kamp för ett andligt genombrott tills dess att detta kommer.
För en tid sedan kände jag ett tilltal om stora förändringar i mitt liv. Nu tror jag att detta med böneteamet är en viktig fråga för mig framöver. Riktigt vad det kommer att innebära vet jag inte, men jag vet att jag vill sätta ner foten i den helige Andes kraft och därmed vara ett ankare. Jag är så fylld av denna kraft att jag har svårt att somna in på kvällarna, jag som brukar somna som en stock så fort jag lagt huvudet på kudden.
På fredag har jag inbjudit till att vår ordinarie bönetimme skall gå i denna visions anda.
lördag 20 februari 2010
Ett böneteam för Europa!
Efter det att Stanley Sjöberg här i Turistkyrkan talat om mission och andliga genombrott och jämfört andra delar av världen med vår situation i västvärlden, så tändes mitt inre. Pastor Bernt påpekade att det är som om Gud kallar oss här nere i Europas sydligaste del att bära ytan emellan oss och Norden, d.v.s. hela Europa.
Den fråga som tändes i mig och som brann som en eld var "Vad skulle hända om ett böneteam på trettio personer skulle gå in i en hängiven bön och inte ge sig innan väckelsen berör hela Europa?"
Stanley svarade på denna fråga genom att berätta vad som tidigare hänt när hängivna bönegrupper varit i aktion.
Jag vill vara en del av en sådan bönesatsning. Är du kallad att vara med?
Den fråga som tändes i mig och som brann som en eld var "Vad skulle hända om ett böneteam på trettio personer skulle gå in i en hängiven bön och inte ge sig innan väckelsen berör hela Europa?"
Stanley svarade på denna fråga genom att berätta vad som tidigare hänt när hängivna bönegrupper varit i aktion.
Jag vill vara en del av en sådan bönesatsning. Är du kallad att vara med?
De lärde sig att förakta Herrens offer
I Första Samuelsbokens första kapitel berättas det om översteprästen Elis söner. Det sägs om dem att "De unga männens synd var mycket stor inför Herren, eftersom folket därigenom lärde sig att förakta Herrens offer".
Det var genom männens agerande vid sin tjänst som präster som de sådde otrons frön till de människor som kom för att offra det offer Herren föreskrivit. Som svar på männens synd utsåg Herren en profet, Samuel, som av hela sitt hjärta sökte Herrens väg.
I vår tid kan du höra sägas att människan inte behöver omvända sig från sin synd eftersom Gud är kärleken och älskar oss precis som vi är. Det är sant att Gud är kärleken och älskar oss men denna kärlek ledde fram till ett offer, döden på korset, som inte får föraktas och förenklas. Vår synd behövde utplånas och behöver utplånas dagligen.
Det står om Samuels söner att det plockade ut de feta bitarna ur Herrens offer för att själva må bra. De levde ett själviskt liv och föraktade genom sitt handlande Herrens offer för få leva i den synd som de valt att leva i. Trots att de var präster förkastade Herren dem.
Att i vår tid besöka en kyrka kan vara som rysk roulette. Du vet inte om du kommer att möta en ren förkunnelse som för dig fram till att möta Herren eller om du kommer att möta en falsk förkunnelse som slungas ut likt en otrons projektil som vill krossa ditt inre.
Min enkla spalt på Internet vill leda fram till den personliga omvändelsen. Att du och jag tar emot Jesus offer och att vi låter kraften i detta offer bli en förändrande kraft i våra liv. Inget mindre ska vi nöja oss med.
Det var genom männens agerande vid sin tjänst som präster som de sådde otrons frön till de människor som kom för att offra det offer Herren föreskrivit. Som svar på männens synd utsåg Herren en profet, Samuel, som av hela sitt hjärta sökte Herrens väg.
I vår tid kan du höra sägas att människan inte behöver omvända sig från sin synd eftersom Gud är kärleken och älskar oss precis som vi är. Det är sant att Gud är kärleken och älskar oss men denna kärlek ledde fram till ett offer, döden på korset, som inte får föraktas och förenklas. Vår synd behövde utplånas och behöver utplånas dagligen.
Det står om Samuels söner att det plockade ut de feta bitarna ur Herrens offer för att själva må bra. De levde ett själviskt liv och föraktade genom sitt handlande Herrens offer för få leva i den synd som de valt att leva i. Trots att de var präster förkastade Herren dem.
Att i vår tid besöka en kyrka kan vara som rysk roulette. Du vet inte om du kommer att möta en ren förkunnelse som för dig fram till att möta Herren eller om du kommer att möta en falsk förkunnelse som slungas ut likt en otrons projektil som vill krossa ditt inre.
Min enkla spalt på Internet vill leda fram till den personliga omvändelsen. Att du och jag tar emot Jesus offer och att vi låter kraften i detta offer bli en förändrande kraft i våra liv. Inget mindre ska vi nöja oss med.
fredag 19 februari 2010
Frestelsen att ge upp
Om jag skulle se på mig själv på distans, så ser jag en pensionär som under sin aktiva tid i näringslivet slet hårt och nu borde unna sig ett lugnt liv och njuta av detta. Men min livsuppgift var inte att se till att ett antal aktieägare skulle få största möjliga vinst på sin gjorda investering. Jag vill inte summera mitt liv i dessa termer.
Mötet med Jesus, det andra mötet, då jag upptäckte att Han var sann och att jag vandrat fel väg, det mötet skakade om mina grundvalar. Jag lydde och vände om. Inte ens under den fortsatta vandringen kom jag att gå en perfekt väg. Det kanske ingen människa klarar av, i varje fall inte jag.
Men vandringen innehåller en kontakt med den levande Guden och denna kontakt innebär att jag inte kan slå mig till ro och njuta pensionärens liv. Jag frestas att säga att jag gjort mitt och nu är det andras tur.
Under vandringen har jag också att förhålla mig till en kyrka, den universella och dess lokala variant, som är långt ifrån perfekt. Jag ska inte isolera mig från denna kyrka utan fortsätta att älska kyrkan och mina trossyskon, trots att förkunnelse och handlingar ibland kramar kraften ur min själ. Mötet med Jesus innehåller en sådan kraft att den bär både den ofullkomlige Börge och den ofullkomliga kyrkan. Men jag kan aldrig förneka min frälsare för att bli accepterad i något sammanhang vare sig i eller utanför kyrkan.
Varför uppmanar jag då andra till ett möte med Jesus? Jo för att sanningen är det som befriar och mötet med Jesus är ett möte med sanningen. Vem vill gå en lögnens väg när det finns en sanningens väg? Även om lögnens väg skulle vara bekvämare.
Mitt liv fick en helt annan mening genom mötet med Jesus och du ska veta att det är spännande att vandra ledd av den helige Ande. Som ung kunde jag inte ta till mig en kallelse jag fick, att bli förkunnare, men nu lever jag i denna kallelse. Och jag är mycket mån om att inte tala egna ord utan söka Hans ledning i allt vad jag gör.
Inom mig bär jag det jag ännu inte kan se. En stor väckelse som är som ett crescendo, tiden innan Jesus kommer tillbaka.
Mötet med Jesus, det andra mötet, då jag upptäckte att Han var sann och att jag vandrat fel väg, det mötet skakade om mina grundvalar. Jag lydde och vände om. Inte ens under den fortsatta vandringen kom jag att gå en perfekt väg. Det kanske ingen människa klarar av, i varje fall inte jag.
Men vandringen innehåller en kontakt med den levande Guden och denna kontakt innebär att jag inte kan slå mig till ro och njuta pensionärens liv. Jag frestas att säga att jag gjort mitt och nu är det andras tur.
Under vandringen har jag också att förhålla mig till en kyrka, den universella och dess lokala variant, som är långt ifrån perfekt. Jag ska inte isolera mig från denna kyrka utan fortsätta att älska kyrkan och mina trossyskon, trots att förkunnelse och handlingar ibland kramar kraften ur min själ. Mötet med Jesus innehåller en sådan kraft att den bär både den ofullkomlige Börge och den ofullkomliga kyrkan. Men jag kan aldrig förneka min frälsare för att bli accepterad i något sammanhang vare sig i eller utanför kyrkan.
Varför uppmanar jag då andra till ett möte med Jesus? Jo för att sanningen är det som befriar och mötet med Jesus är ett möte med sanningen. Vem vill gå en lögnens väg när det finns en sanningens väg? Även om lögnens väg skulle vara bekvämare.
Mitt liv fick en helt annan mening genom mötet med Jesus och du ska veta att det är spännande att vandra ledd av den helige Ande. Som ung kunde jag inte ta till mig en kallelse jag fick, att bli förkunnare, men nu lever jag i denna kallelse. Och jag är mycket mån om att inte tala egna ord utan söka Hans ledning i allt vad jag gör.
Inom mig bär jag det jag ännu inte kan se. En stor väckelse som är som ett crescendo, tiden innan Jesus kommer tillbaka.
torsdag 18 februari 2010
Bilden av en kammarensemble
I en mindre stråkorkester flyter de olika stämmorna ihop till en klang, en enhet, utan att en dirigent står framför orkestern och med stora gester tar kommandot.
Jag längtar till en bönegemenskap som fungerar på samma sätt. Under delar av mitt liv har jag befunnit mig i en sådan ensemble, där en ton från himmelen vandrar genom varje bedjare. I samklang med Gud uppstår en ton som förändrar den verklighet vi befinner oss i.
Bönen är inte en flykt ifrån den bistra verkligheten. Bönen är en förändrande kraft, en väg anvisad av Gud själv. Handlingar födda i bön segrar.
När jag skrivit detta stycket så stannade jag upp. Bön kan vara så mycket, alltifrån det förtvivlade ropet på hjälp till den ständigt flödande kanalen. Kanske på lika många vis som det finns människor som vill möta Gud. Inom mig klingar en ton som längtar efter möta en lyssnare. Som längtar efter att beröra till förändring. Ondskans fängelsemurar ska rämna när Herrens mäktiga röst påbjuder detta.
Jag längtar till en bönegemenskap som fungerar på samma sätt. Under delar av mitt liv har jag befunnit mig i en sådan ensemble, där en ton från himmelen vandrar genom varje bedjare. I samklang med Gud uppstår en ton som förändrar den verklighet vi befinner oss i.
Bönen är inte en flykt ifrån den bistra verkligheten. Bönen är en förändrande kraft, en väg anvisad av Gud själv. Handlingar födda i bön segrar.
När jag skrivit detta stycket så stannade jag upp. Bön kan vara så mycket, alltifrån det förtvivlade ropet på hjälp till den ständigt flödande kanalen. Kanske på lika många vis som det finns människor som vill möta Gud. Inom mig klingar en ton som längtar efter möta en lyssnare. Som längtar efter att beröra till förändring. Ondskans fängelsemurar ska rämna när Herrens mäktiga röst påbjuder detta.
Personlig hälsning
Först en personlig hälsning till någon.
"Din tjänst är inför mig som en klar ström som rinner från en ren källa. Jag har tidigare gett dig bilden av ett träd, som syns på långt håll, och dit människor kommer för att få vila. Inget, inget får hindra att den rena strömmen flyter. För utan strömmen grönskar inte trädet. Låt ingen ta din glädje ifrån dig. Vart du än går så kommer jag att låta dig vara ett träd som syns på långt håll."
Till den fingerade signaturen "blå kam på antik byrå".
Nog om detta.
"Din tjänst är inför mig som en klar ström som rinner från en ren källa. Jag har tidigare gett dig bilden av ett träd, som syns på långt håll, och dit människor kommer för att få vila. Inget, inget får hindra att den rena strömmen flyter. För utan strömmen grönskar inte trädet. Låt ingen ta din glädje ifrån dig. Vart du än går så kommer jag att låta dig vara ett träd som syns på långt håll."
Till den fingerade signaturen "blå kam på antik byrå".
Nog om detta.
onsdag 17 februari 2010
Att låta vara eller inte låta vara det är frågan
Under min aktiva tid som chef i näringslivet hade jag en uppskattad medarbetare. På det personliga planet var vi riktigt goda vänner. Nu var det så med denna medarbetare att hon hade tandläkarskräck och detta fick till resultat att tänderna förföll allt mer. Hennes man och andra släktingar hade försökt att få henne att gå till tandläkaren, men utan resultat. När vi allt mer märkte hennes problem, så kom hennes personal till mig och bad mig att agera.
Eftersom jag uppfattade mig som en god vän så bad jag om ett samtal och konfronterade henne med problemet och talade om att alla kände till hennes problem. Jag erbjöd mig att följa med som stöd vid ett tandläkarbesök. Hon ville inte att jag skulle göra detta, men övervann sin rädsla och gick till tandläkaren. Problemen med tänderna försvann men vi var inte längre de bästa vänner. Vi var fortfarande vänner men inte på samma vis som förr.
Gjorde jag rätt eller fel? Själv uppfattade jag mig agera i kärlek, men hade jag rätt att göra det jag gjorde?
En alkoholist måste konfronteras med sitt missbruk och acceptera att detta finns innan en förändring är möjlig. Hur förhåller jag mig till att människor går förlorade? Hur är min syn på människors eviga väl? Vad är det som är att handla i kärlek? Är det kärlek att inte störa en människas mönster hur fel detta än är och vem avgör vad som är fel?
Det finns en komfortens väg som bara är att smita. Det finns en hårdhetens väl som går över lik.
Både dessa vägar är väl egentligen diken kring den balanserade kärlekens väg. Bara Herren kan hålla mig där mitt på vägen.
Eftersom jag uppfattade mig som en god vän så bad jag om ett samtal och konfronterade henne med problemet och talade om att alla kände till hennes problem. Jag erbjöd mig att följa med som stöd vid ett tandläkarbesök. Hon ville inte att jag skulle göra detta, men övervann sin rädsla och gick till tandläkaren. Problemen med tänderna försvann men vi var inte längre de bästa vänner. Vi var fortfarande vänner men inte på samma vis som förr.
Gjorde jag rätt eller fel? Själv uppfattade jag mig agera i kärlek, men hade jag rätt att göra det jag gjorde?
En alkoholist måste konfronteras med sitt missbruk och acceptera att detta finns innan en förändring är möjlig. Hur förhåller jag mig till att människor går förlorade? Hur är min syn på människors eviga väl? Vad är det som är att handla i kärlek? Är det kärlek att inte störa en människas mönster hur fel detta än är och vem avgör vad som är fel?
Det finns en komfortens väg som bara är att smita. Det finns en hårdhetens väl som går över lik.
Både dessa vägar är väl egentligen diken kring den balanserade kärlekens väg. Bara Herren kan hålla mig där mitt på vägen.
Det är lugnt i dag
Den här veckan tänker jag bara ta in och jag ska bara sitta i samlingarna och ta emot. Det är på intet vis en vilovecka eftersom vi har sju samlingar med Stanley Sjöberg under de sex dagar han är här och dessutom är jag ansvarig för lördagens stilla bön. Vid två tillfällen har vi dessutom bjudit hem gäster på lunch och är utbjudna vid två andra tillfällen. Pensionären som lever ett lugnt liv?
På det personliga planet så har Herren mycket tydligt visat oss hur vårt boende i Spanien ska vara framöver och det innebär en förändring. Det är spännande att gå Hans vägar, men oftast får vi information bara en bit i taget. Det kallas visst att vandra i tro.
Den första samlingen med Stanley var en svindlande resa i Bibeln och judisk rabbin-tradition med utgångspunkt från Esters bok. Från den tidens hot om förintelse för det judiska folket till dagens likartade hot. Stanley är som en upptäcktsresande som förundrat berättar om vad han upptäckt under sin resa. Många kom till kyrkan för att lyssna och alla jag talade med såg fram emot att få höra mer.
Även om jag hört Stanley många gånger så ser även jag fram emot att få fortsätta upptäcktsresan tillsammans med honom.
På det personliga planet så har Herren mycket tydligt visat oss hur vårt boende i Spanien ska vara framöver och det innebär en förändring. Det är spännande att gå Hans vägar, men oftast får vi information bara en bit i taget. Det kallas visst att vandra i tro.
Den första samlingen med Stanley var en svindlande resa i Bibeln och judisk rabbin-tradition med utgångspunkt från Esters bok. Från den tidens hot om förintelse för det judiska folket till dagens likartade hot. Stanley är som en upptäcktsresande som förundrat berättar om vad han upptäckt under sin resa. Många kom till kyrkan för att lyssna och alla jag talade med såg fram emot att få höra mer.
Även om jag hört Stanley många gånger så ser även jag fram emot att få fortsätta upptäcktsresan tillsammans med honom.
måndag 15 februari 2010
Eftertanke
Denna text skulle jag vilja skriva för inför alla Nordens kristna. Jag skulle vilja skriva den på ett sådant vis att den var förståelig och gick in i deras hjärtan. Men jag får nöja mig att skriva den på en ganska oansenlig blogg och det är inte säkert att texten är skriven så att den går att förstå.
Gud har skapat en mötesserie hos oss. En serie av fem möten, med fem olika talare som fått bilda en kontinuitet andligt. Jag fick inleda denna serie och jag slängdes in i detta genom att fylla en vakans. Under stor vånda fick jag i förberedelserna ropa ut mitt eget tillkortakommande innan jag kunde tala. Sedan fylldes det på med talare av mycket olika slag, jag är inte ens säker på att alla av talarna fullt ut "gillar" hur de andra talarna uttrycker sig. Herren fick ta till sjukdom för att inordna talarna i den ordningsföljd som Han ville ha. För Han önskade att församlingens föreståndare skulle avsluta "mötesserien" och vara den som förlöste i praktisk handling. Det är alltid pastorn, i ordets ursprungliga betydelse, som får förlösa och vårda.
Denna "mötesserie" är en slags profetisk modellbild i en liten församling som innehåller mycket av kristen "olikhet", i vart fall nordisk frikyrklig sådan. Ett slags koncentrat. Denna församling innehåller också mycket längtan efter väckelse och mycket kärlek.
När jag sa att jag fick inleda denna serie så är det en sanning med modifikation för den har sina rötter i den bibelstudieserie som den norske pastorn Kjell Ohldieck höll här för ett år sedan. Denna serien handlade om sädeskornet som var sått och som skulle komma att förvandlas till skörd, även om vi inte såg att skörden var på gång. Detta var Europas hopp och framtid.
Ska jag vara ännu mer sanningsenlig så vet jag inte ens om det började med pastor Kjell för i sin tur var har förberedd av någon annan.
Så är det även utanför "vår modell". Olika förkunnare har fått så och verka. De kanske i sin mänskliga begränsning inte ens gillar hur de andra lägger ut texten eller hur de andra organiserar sig. Men Herren initierar, arrangerar, reorganiserar, bevattnar och ger växten som leder fram till en riklig skörd. Ingen kan ta äran från Herren som verkar genom sin helige Ande.
Och allt började på Golgata, på ett grovt dystert kors, och samma kraft som verkade i Kristus när Han uppstod ifrån det döda ska verka i er och större ting än vad Han gjorde ska ni få göra. Men minns det är Han som gör det. Hans är äran!
Gud har skapat en mötesserie hos oss. En serie av fem möten, med fem olika talare som fått bilda en kontinuitet andligt. Jag fick inleda denna serie och jag slängdes in i detta genom att fylla en vakans. Under stor vånda fick jag i förberedelserna ropa ut mitt eget tillkortakommande innan jag kunde tala. Sedan fylldes det på med talare av mycket olika slag, jag är inte ens säker på att alla av talarna fullt ut "gillar" hur de andra talarna uttrycker sig. Herren fick ta till sjukdom för att inordna talarna i den ordningsföljd som Han ville ha. För Han önskade att församlingens föreståndare skulle avsluta "mötesserien" och vara den som förlöste i praktisk handling. Det är alltid pastorn, i ordets ursprungliga betydelse, som får förlösa och vårda.
Denna "mötesserie" är en slags profetisk modellbild i en liten församling som innehåller mycket av kristen "olikhet", i vart fall nordisk frikyrklig sådan. Ett slags koncentrat. Denna församling innehåller också mycket längtan efter väckelse och mycket kärlek.
När jag sa att jag fick inleda denna serie så är det en sanning med modifikation för den har sina rötter i den bibelstudieserie som den norske pastorn Kjell Ohldieck höll här för ett år sedan. Denna serien handlade om sädeskornet som var sått och som skulle komma att förvandlas till skörd, även om vi inte såg att skörden var på gång. Detta var Europas hopp och framtid.
Ska jag vara ännu mer sanningsenlig så vet jag inte ens om det började med pastor Kjell för i sin tur var har förberedd av någon annan.
Så är det även utanför "vår modell". Olika förkunnare har fått så och verka. De kanske i sin mänskliga begränsning inte ens gillar hur de andra lägger ut texten eller hur de andra organiserar sig. Men Herren initierar, arrangerar, reorganiserar, bevattnar och ger växten som leder fram till en riklig skörd. Ingen kan ta äran från Herren som verkar genom sin helige Ande.
Och allt började på Golgata, på ett grovt dystert kors, och samma kraft som verkade i Kristus när Han uppstod ifrån det döda ska verka i er och större ting än vad Han gjorde ska ni få göra. Men minns det är Han som gör det. Hans är äran!
söndag 14 februari 2010
En explosion
Vet inte hur jag ska karakterisera det som hände under förmiddagsgudstjänsten. Vi upplevde redan från början en stor gudsnärvaro och detta präglade, både inledning, sång och predikan.
Efter predikan bjöd pastor Bernt in till förbön och jag tjänade som förebedjare. Ganska många kom fram för att få förbön. När min fru skulle få förbön kände jag att jag ville vara med och tillsammans med henne motta välsignelsen. Efter det att vi smorts med olja så gick en stund innan jag kände att jag ville be för församlingen. När jag inledde denna förbön så tog den helige Ande över kommandot i min bön och formade den till en kraftfull bön där jag leddes att be om förlåtelse för de gånger församlingen gått emot Guds vilja genom att låta det mänskliga gå för det gudomliga. Jag vandrade då i kyrkans mittgång och gick fram till den man som en gång varit församlingens förste pastor och jag bad sedan för allt som skett sedan församlingens start och till nu, inklusive att jag själv ska vara ödmjuk inför Herren vilja. Efteråt kände jag mig som jag tror att kung David kände sig efter det att han gripits av den helige Ande och inför allt folket dansat framför processionen med arken.
Men ingen framförde kritik efteråt, utan de jag talade med var glada över en stark gudstjänst. I vilket fall hade jag inget val. Det går inte att förhandla med den helige Ande när Han vill uttrycka något. Men jag kan förstå att mitt agerande inte skulle accepteras i alla kristna sammanhang, men å andra sidan är jag övertygad att den helige Ande i så fall skulle välja att uttrycka sig på annat vis där.
Efter predikan bjöd pastor Bernt in till förbön och jag tjänade som förebedjare. Ganska många kom fram för att få förbön. När min fru skulle få förbön kände jag att jag ville vara med och tillsammans med henne motta välsignelsen. Efter det att vi smorts med olja så gick en stund innan jag kände att jag ville be för församlingen. När jag inledde denna förbön så tog den helige Ande över kommandot i min bön och formade den till en kraftfull bön där jag leddes att be om förlåtelse för de gånger församlingen gått emot Guds vilja genom att låta det mänskliga gå för det gudomliga. Jag vandrade då i kyrkans mittgång och gick fram till den man som en gång varit församlingens förste pastor och jag bad sedan för allt som skett sedan församlingens start och till nu, inklusive att jag själv ska vara ödmjuk inför Herren vilja. Efteråt kände jag mig som jag tror att kung David kände sig efter det att han gripits av den helige Ande och inför allt folket dansat framför processionen med arken.
Men ingen framförde kritik efteråt, utan de jag talade med var glada över en stark gudstjänst. I vilket fall hade jag inget val. Det går inte att förhandla med den helige Ande när Han vill uttrycka något. Men jag kan förstå att mitt agerande inte skulle accepteras i alla kristna sammanhang, men å andra sidan är jag övertygad att den helige Ande i så fall skulle välja att uttrycka sig på annat vis där.
lördag 13 februari 2010
En helig stund
Bilden visar Frantz Johansen och hans kone Berit. Den är lånad från deras hemsida "europaifokus.no".Utanför strömmade regnet ner intensivt. Vi fick skynda oss till fredagsbönen tryckande oss så nära huskropparna som vi kunde, för att skydda oss mot regnet.
Inne brann ljusen på bordet och ljuset från ovan var också närvarande. Broder Gunnar Sørensen var ansvarig för bönestunden denna gång och han inledde med att tala om trons bön med utgångspunkt från aposteln Petrus befrielse från fängsel. För några veckor sedan bad vi intensivt för Gunnar som hade en mycket besvärlig infektion i kroppen. Hans hustru Torun var så frustrerad att vi berördes och vi omslöt henne och Gunnar , som var kvar hemma i sängen. Han blev omedelbart helad och kunde stiga upp helt utan besvär. När han sedan vid söndagens gudstjänst dök upp i kyrkan så var vi lika förvånade som de i den första församlingen var, när aposteln Petrus knackade på porten till de bedjande vännerna.
Till gårdagens bönestund kom oväntade gäster, Turistkyrkans första pastorspar. De var verksamma i Fuengirola för över 30 år sedan. Efter detta har de varit verksamma bland Romer och sökt upp kloakbarn i Rumänien, ja jag vet inte allt. Men det kan du finna ut en del om genom deras hemsida. Länk finns vid bilden.
Vid denna fredagsbön upplevde jag att Herren slöt en cirkel när vi bad. En cirkel från den första pastorn till vår nuvarande pastor, Bernt Nordström. En speciell välsignelse vilade över detta. Jag upplever att vi ska omsluta alla som varit verksamma i vår gemenskap. Vi ska finna vägar att vidga kärleken. Herren har inga gränser geografiskt eller tidsmässigt.
Vi har upplevt många heliga stunder under senare tid i vår kyrka. Någon har jag berättat om tidigare. I morse hade min fru och jag en sådan stund. Jag avslutade i går en vecka då jag sökt Herrens närhet på ett speciellt vis. I morse kom den helige Ande över oss så starkt och vi bad under tårar av längtan och glädje. Vi ser oss nu vandra i Herrens ljus och i Hans välsignelse.
När jag sedan öppnade datorn hade vi en hälsning från en vän som vi inte haft kontakt med på många år. Carl-Vilhelm Hasselgren som tillsammans med sin fru Ruth är verksamma för Herren i Österrike. Jag tror Herren vill skapa något genom förnyad relation med Carl-Vilhelm.
fredag 12 februari 2010
Om Paulus
I går lyssnade jag på min vän Göran Söderström, en lärd finsk broder.
Han har ett stort intresse för människor och historia.
I sitt liv har han ett antal gånger rest i Pauli fotspår och sett platserna med dess historiska minnen och nuvarande verklighet.
Med Görans bakgrundskunskap om hur livet på denna tid var, så blir mannen Paulus så mycket tydligare.
Kunskap är inte bara att gå in på Googles och klippa ut något som någon säger om något. Att leva med ett intresse som driver en att med familj och allt resa ut för att finna ut hur det var, det formar en kunskap djupare än det ytliga skvalpet.
När så Göran beskrev Paulus så såg jag denne viljestarke man som var beredd att offra allt för att uppnå det målet som han kallades till vid mötet med Jesus på Damaskusvägen. Jag ser honom vandra på en romersk väg, sex meter bred och stensatt med flata lavastenar. Han vandrar i värmen en liten seg man med snabba beslutsamma steg. Under vandringen ber han för alla de människor han mött och för de församlingar han varit med om att starta. Han var beredd att tala med alla om Kristus, men efter att ha talat inför de lärda på aeropagen och mött deras gäspande religiösa bedömning av det som var som en eld för honom, så utbrister han att debatt om tro var inget värt, hans egen uppgift var att förkunna Jesus Kristus som korsfäst, uppstånden och frälsare.
Han vandrade längs vägarna för att visa på vägen till Gud.
En tanke dyker upp i mitt huvud. Hur skulle jag reagera på denne man om jag mött honom. Skulle jag bli irriterad över att han var så drivande? Eller är han så tydlig att jag ser att den passion han bär är en sann upplevelse som jag kan respektera och ta till mig. Tydlig är han i sina brev, de orsakar debatt ännu i dag. I debatten benämns han som den som formade kristendomen till något annat än Jesus egen undervisning, men det kan jag inte se att det skulle vara fråga om. Han var en viktig person under kristendomens första tid och blev detta inte bara för att han var en stark personlighet, utan för att han var fylld med den helige Ande. Genom Anden kom kontinuiteten med Jesus undervisning. Därför kan vi med respekt läsa hans brev ännu i dag.
torsdag 11 februari 2010
Bort med företagstermerna
Jag har svårt med att vi i kristna sammanhang talar i företagstermer och använder ord som varumärke och koncept.
Var inne på tidningen Dagens hemsida och läste om en stor pingstförsamling som infört ett "nytt koncept" och ändrat sina mötestider och minglade i samband med mötet. När diskussionen om "pingstsamfundets" bildande pågick så talades det från de som arbetade med detta om "det starka varumärket pingst". Hela mitt inre ryser när vi talar i dessa termer. Ett varumärke är en bild i människors sinne, medvetet skapat genom vilja och resurser eller skapat genom tradition. Bibeln talar om att människorna ska prisa Gud när de upptäcker Honom i det att vi älskar varandra.
Jag tror på den fria församlingen men vet att Gud verkar i alla sammanhang där vi söker Honom och vill gå Hans viljas väg. Hur "felaktigt" vårt mänskliga organiserande än är så möter Han oss om hjärtat är vänt mot Honom. Betänk att i dialogen med sitt egendomsfolk Israel så sa Han att Jag vill inte ha något tempel, Jag som inte ryms i ett tempel vill markera Min närhet till er genom ett tält nära er. (Min sammanfattning). När sedan de ändå ville bygga templet så lät Han sin välsignelse komma till templet och detta blev en höghelig plats. När de sedan vände sig ifrån Honom tillät Han att templet utplånades.
Därav förstår jag att Herren kan välsigna "koncept" om hjärtat finns med i relationen med Honom. Men orden för oss så lätt in till att tro att "föreningens" framgång beror på mänskliga aktiviteter. "Föreningens" framgång är inte ett huvudmål över huvud taget. Huvudmålet är själars frälsning.
Sanningen om "varumärket pingst" i Sverige är en organisation som fått allt mer mänsklig acceptans genom åren genom att de lugnat ner sig och inte längre "klättrar på väggarna" som många trodde förr. Många församlingar idag är präktiga men knappast heta eller glödande.
Pingsten som erfarenhet finns i dag i många andra kristna sammanhang och kan ibland upplevas starkare i andra typer av församlingar. Tro inte att jag klankar på Pingst. Jag som är ofullkomlig kan inte döma andra som är ofullkomliga. Vad jag gör är att varna för "den mänskliga vägen" och tala varmt om att söka Guds väg. Finns det förebedjare för "konceptet"? Har församlingen i fasta och bön berett vägen för "konceptet"? Då tror jag på "konceptets" framgång - inte annars.
Var inne på tidningen Dagens hemsida och läste om en stor pingstförsamling som infört ett "nytt koncept" och ändrat sina mötestider och minglade i samband med mötet. När diskussionen om "pingstsamfundets" bildande pågick så talades det från de som arbetade med detta om "det starka varumärket pingst". Hela mitt inre ryser när vi talar i dessa termer. Ett varumärke är en bild i människors sinne, medvetet skapat genom vilja och resurser eller skapat genom tradition. Bibeln talar om att människorna ska prisa Gud när de upptäcker Honom i det att vi älskar varandra.
Jag tror på den fria församlingen men vet att Gud verkar i alla sammanhang där vi söker Honom och vill gå Hans viljas väg. Hur "felaktigt" vårt mänskliga organiserande än är så möter Han oss om hjärtat är vänt mot Honom. Betänk att i dialogen med sitt egendomsfolk Israel så sa Han att Jag vill inte ha något tempel, Jag som inte ryms i ett tempel vill markera Min närhet till er genom ett tält nära er. (Min sammanfattning). När sedan de ändå ville bygga templet så lät Han sin välsignelse komma till templet och detta blev en höghelig plats. När de sedan vände sig ifrån Honom tillät Han att templet utplånades.
Därav förstår jag att Herren kan välsigna "koncept" om hjärtat finns med i relationen med Honom. Men orden för oss så lätt in till att tro att "föreningens" framgång beror på mänskliga aktiviteter. "Föreningens" framgång är inte ett huvudmål över huvud taget. Huvudmålet är själars frälsning.
Sanningen om "varumärket pingst" i Sverige är en organisation som fått allt mer mänsklig acceptans genom åren genom att de lugnat ner sig och inte längre "klättrar på väggarna" som många trodde förr. Många församlingar idag är präktiga men knappast heta eller glödande.
Pingsten som erfarenhet finns i dag i många andra kristna sammanhang och kan ibland upplevas starkare i andra typer av församlingar. Tro inte att jag klankar på Pingst. Jag som är ofullkomlig kan inte döma andra som är ofullkomliga. Vad jag gör är att varna för "den mänskliga vägen" och tala varmt om att söka Guds väg. Finns det förebedjare för "konceptet"? Har församlingen i fasta och bön berett vägen för "konceptet"? Då tror jag på "konceptets" framgång - inte annars.
onsdag 10 februari 2010
Ett möte eller uppenbarelse
En av mina vänner här nere hade en stark Jesusupplevelse under den stilla bönen. Tänk som det kan vara. I rummet märks inget, men i det inre hos en människa händer det stora saker.
Jesus som i Getsemane visar att han verkligen bar ALLT på korset.
Min vän var helt omskakad och rörd till tårar och denna närhet fanns kvar till söndagens gudstjänst, som bara bekräftade mötet.
Även du min vän som läser detta kan få ett nära möte med Jesus. Jag önskar dig det.
Jesus som i Getsemane visar att han verkligen bar ALLT på korset.
Min vän var helt omskakad och rörd till tårar och denna närhet fanns kvar till söndagens gudstjänst, som bara bekräftade mötet.
Även du min vän som läser detta kan få ett nära möte med Jesus. Jag önskar dig det.
Glädjen i att vara nära Herren
Denna vecka har jag sökt Herrens närhet på ett speciellt sätt. Alla aktiviteter som normalt fyller min vecka är nedtonade till ett minimum. Jag tillämpar även en biblisk väg till att uppnå denna närhet. Eftersom vi vet att Herren alltid är oss nära så kan det inte handla om att jag får Honom att komma närmre mig, utan det handlar om att jag mer kommer i ett lyssnande läge. Öppnar mig för tilltal.
Med mig bär jag ett antal tunga böneämnen och sanningen är att jag inte vet hur jag ska handskas med dem. Vi vet inte hur vi ska bedja men den helige Ande vet och Han för oss in i en bön som skapar förändring. Rådgivaren, tröstaren, kraften - samma kraft som uppväckte Jesus från det döda ska vara verksam i oss, så undervisar Bibeln.
Att sitta inför Herrens och höra Hans röst stilla tala det är en stor glädje. Där inför Honom förvandlas bekymmer och sorg till skapande möjligheter. Tron växer på vad som är möjligt.
Även kärleken växer. Den ska vara grunden för allt vad jag gör och här i Hans närhet är det lätt att se på människor med kärlek. Att sedan leva ut denna kärlek tillbaka i vardagen är något jag ber om. Jag har beslutat mig att ändra min livsstil när jag avslutar denna vecka av särskild närhet. Ett förenklat liv, t.ex. hur jag äter, men också sortera bort det som ger fel fokus.
Nästa vecka kommer en av mina vänner, pastor Stanley Sjöberg, hit till Fuengirola och ska hålla sex undervisningstillfällen. Det ser jag fram emot. Kanske framför allt att få möta honom och hans fru igen.
PS Jag undrar hur en församlingspastor bär sig åt för att få en vecka i stillhet inför Herren. Lägger man ner verksamheten under en vecka? Jag tror att de borde göra detta. DS
Med mig bär jag ett antal tunga böneämnen och sanningen är att jag inte vet hur jag ska handskas med dem. Vi vet inte hur vi ska bedja men den helige Ande vet och Han för oss in i en bön som skapar förändring. Rådgivaren, tröstaren, kraften - samma kraft som uppväckte Jesus från det döda ska vara verksam i oss, så undervisar Bibeln.
Att sitta inför Herrens och höra Hans röst stilla tala det är en stor glädje. Där inför Honom förvandlas bekymmer och sorg till skapande möjligheter. Tron växer på vad som är möjligt.
Även kärleken växer. Den ska vara grunden för allt vad jag gör och här i Hans närhet är det lätt att se på människor med kärlek. Att sedan leva ut denna kärlek tillbaka i vardagen är något jag ber om. Jag har beslutat mig att ändra min livsstil när jag avslutar denna vecka av särskild närhet. Ett förenklat liv, t.ex. hur jag äter, men också sortera bort det som ger fel fokus.
Nästa vecka kommer en av mina vänner, pastor Stanley Sjöberg, hit till Fuengirola och ska hålla sex undervisningstillfällen. Det ser jag fram emot. Kanske framför allt att få möta honom och hans fru igen.
PS Jag undrar hur en församlingspastor bär sig åt för att få en vecka i stillhet inför Herren. Lägger man ner verksamheten under en vecka? Jag tror att de borde göra detta. DS
tisdag 9 februari 2010
Jag gläds över vad jag anar av seger!
Andra dagen av detta att på ett speciellt sätt söka Herrens närhet. Under första dagen kom jag att vandra inför Honom som en människa med rak rygg och uppsträckta händer. Så vandrade jag i bön fram och tillbaka i vår kyrka. Det var helt naturligt, inte exalterat, att vandra inför Honom.
I en tidigare bloggtext talade jag om att som syndaren i templet ropa "Herre förbarma dig...".
När Herren sedan säger: "Res dig upp och gå..." då är det dags att förlita sig på att förlåtelsen är en verklighet och resa sig upp och utbrista tack gode Gud för att du upprättat ett vrak som mig. Synderna är förlåtna och en ny vandring i ljuset har börjat. Nu kan jag vandra med Honom, i Hans kraft.
Det som i dag är så starkt i mig är en glädje över att Herren har öppnat så många sammanhang i Norden. Jag känner Sverige bäst och jag gläds över många tecken på islossning. Just nu kommer OAS-rörelsen i mina tankar, men jag vet att något är på gång på många ställen. Dessutom är det säkert så att på andra platser där jag bara ser stillastående, där är Herren redan på gång.
Det händer att jag irriterar mig på människor i kristna sammanhang och tycker att det bara är "det mänskliga" som poppar upp. Då är det gott att tänka att just i en sådan människa har Herren planterat och Han kommer att ge skörden. Så Börge, välsigna i Herrens namn och överlåt domen till Honom.
I en tidigare bloggtext talade jag om att som syndaren i templet ropa "Herre förbarma dig...".
När Herren sedan säger: "Res dig upp och gå..." då är det dags att förlita sig på att förlåtelsen är en verklighet och resa sig upp och utbrista tack gode Gud för att du upprättat ett vrak som mig. Synderna är förlåtna och en ny vandring i ljuset har börjat. Nu kan jag vandra med Honom, i Hans kraft.
Det som i dag är så starkt i mig är en glädje över att Herren har öppnat så många sammanhang i Norden. Jag känner Sverige bäst och jag gläds över många tecken på islossning. Just nu kommer OAS-rörelsen i mina tankar, men jag vet att något är på gång på många ställen. Dessutom är det säkert så att på andra platser där jag bara ser stillastående, där är Herren redan på gång.
Det händer att jag irriterar mig på människor i kristna sammanhang och tycker att det bara är "det mänskliga" som poppar upp. Då är det gott att tänka att just i en sådan människa har Herren planterat och Han kommer att ge skörden. Så Börge, välsigna i Herrens namn och överlåt domen till Honom.
måndag 8 februari 2010
Sädeskornet som gror
För cirka ett år sedan höll den norske pastorn Kjell Ohldieck en bibelstudieserie här i Fuengirola som jag fortfarande har starkt i minne. Jag sammanfattar den i att framtiden för kristendomen i Europa ligger i det utsäde som skett genom ordets förkunnelse och att vi får lita till att denna sådd leder till att grodd sker och sedan växt genom Herrens försorg. Förkunnelsen var stark och grundade sig på tro.
Vissa kristna talar om den karismatiska väckelsen på sjuttiotalet, ibland på ett nostalgiskt vis. Visst kan man med glädje se till baka till denna varma tid, som jag själv ej upplevde eftersom jag vid den tiden struntade i allt vad kristen tro innebar. Men jag tror vi bara ska se denna tid som ett utsädets tid där korn placerades ut i olika kyrkor inför en kommande stor väckelse.
Kyrkorna fortsätter att vara ofullkomliga men det finns många längtande kristna som likt sädeskornet dör för att en skörd ska komma. Jag vet att stor tillväxt sker i kristenheten i det globala perspektivet men ändå talar jag om en skördens explosion som kommer att komma.
Detta blir inte predikanternas väckelse utan "gräsrötternas", eller snarare sädeskornens väckelse. Sådden har redan skett.
Vissa kristna talar om den karismatiska väckelsen på sjuttiotalet, ibland på ett nostalgiskt vis. Visst kan man med glädje se till baka till denna varma tid, som jag själv ej upplevde eftersom jag vid den tiden struntade i allt vad kristen tro innebar. Men jag tror vi bara ska se denna tid som ett utsädets tid där korn placerades ut i olika kyrkor inför en kommande stor väckelse.
Kyrkorna fortsätter att vara ofullkomliga men det finns många längtande kristna som likt sädeskornet dör för att en skörd ska komma. Jag vet att stor tillväxt sker i kristenheten i det globala perspektivet men ändå talar jag om en skördens explosion som kommer att komma.
Detta blir inte predikanternas väckelse utan "gräsrötternas", eller snarare sädeskornens väckelse. Sådden har redan skett.
söndag 7 februari 2010
En komplett gudstjänst
Vi fick improvisera i gudstjänsten eftersom pastorn blivit sjuk. Men den helige Ande tog över så det blev så bra så, som Pippi Långstrump brukar säga.
Det blev en komplett gudstjänst sade vännen Göran efteråt. En karismatisk mötesledare (=undertecknad), en riktigt Luthersk predikan av pastor Sigvard (egentligen missionare), en sångsolist som sjöng en "lyrisk hyllande predikan" (Berno) och en norsk missionär (Jorun) som i anden framförde ett budskap, som jag fick uttyda. Detta med uttydningar tillhör inte det vanliga för mig. Har bara hänt en gång förut. När budskapet kom visste jag att det skulle uttydas av mig. Att en solosång kom emellan betydde inget. Det var bara att tala ut efter sången. Den första meningen visste jag redan, resten kom när jag började att tala.
En del tror att uttydning är lika med tolkning av tungomålstalet. Riktigt så är det inte, det är mer så att den helige Ande uttrycker sig både genom tungomålstalet och uttydningen. I vilket fall blev vi rikt välsignade och uppmanades till viktiga val.
Det blev en komplett gudstjänst sade vännen Göran efteråt. En karismatisk mötesledare (=undertecknad), en riktigt Luthersk predikan av pastor Sigvard (egentligen missionare), en sångsolist som sjöng en "lyrisk hyllande predikan" (Berno) och en norsk missionär (Jorun) som i anden framförde ett budskap, som jag fick uttyda. Detta med uttydningar tillhör inte det vanliga för mig. Har bara hänt en gång förut. När budskapet kom visste jag att det skulle uttydas av mig. Att en solosång kom emellan betydde inget. Det var bara att tala ut efter sången. Den första meningen visste jag redan, resten kom när jag började att tala.
En del tror att uttydning är lika med tolkning av tungomålstalet. Riktigt så är det inte, det är mer så att den helige Ande uttrycker sig både genom tungomålstalet och uttydningen. I vilket fall blev vi rikt välsignade och uppmanades till viktiga val.
Bevara oss ifrån det onda
Bilden visar en sandskulptur vid paseon, "den sista måltiden".
Jag har hör en berättelse om den engelske förkunnaren Smith Wigglesworth, att han vaknade en natt och upptäckte att djävulen var i rummet. Han skulle därvid endast konstaterat "Jasså är det bara du", vänt sig om och sovit vidare.
Om det är sant eller en skröna runt ett färgstark förkunnare, inte vet jag, men att det ingår i den kristnes dagliga liv att möta motståndaren i olika former, det är sant.
Som jag tidigare sagt har jag känt mig kallad att nästa vecka på ett särskilt vis söka Herrens ansikte. Efter att ha fattat detta beslut och efter att ha vidtagit åtgärder för att det ska bli verklighet så kommer det jag upplevt tidigare i liknande situationer. Mina svagheter exponeras på ett nästa skrattretande sätt. Det är som att dra i ett snöre. Händelser som ska få mig att tappa modet inträffar i en grad som utesluter slumpens lagar. Men motståndaren ska inte vinna, för utgångspunkten är inte min egen förträfflighet, utan här kommer en man som som inte har något eget att luta sig på, bara nåden från Jesus Kristus och den nåden kan inte djävulen göra något åt. Jag tror det var insikten om detta som fick Smith Wigglesworth att vända sig om och sova vidare.
I går hade vi kyrkan här i Fuengirola öppen för tyst bön under en timme. Jag har tagit initiativ att detta ska ske. Vi finns lokaliserad mitt på strandpromenaden, Paseo Maritimo, så många passerar förbi.En man, av flera, kom in och skulle bara nyfiket titta, men han satte sig och vilade ut inför Herren i tjugo minuter. Vi har stilla musik och i övrigt endast en förväntan på att Herren ska beröra. Själv var jag "bönevärd" och som sådan bara tillhands för den som behöver få kontakt. Jag tror det är viktigt att öppna en oas mitt i det pulserande vimlet. Det ska bli spännande att se vad det blir av detta.
lördag 6 februari 2010
Del två
Efter att ha skrivit och stängt ner datorn så uppsökte jag min säng för att sova. Men så kom så starkt detta med det mänskliga och det gudomliga.
I den församling där jag fick mitt andliga hem efter det att jag kommit tillbaks till tro, där upplevde och upplever jag denna brytning som en slags brottningskamp. Jag hörde någon (inte pastorn) uttrycka det ungefär så här "vi ska vara en modern församling som församlingar på tjugotalet bör vara". Detta tankesätt är definitivt det mänskliga, det gudomliga formar en församling till förebild utan att någon någonsin tänker på att de är en förebild.
För en tid sedan var min hemförsamling en del av en reality-tv. Till detta tillfälle skapades en bild som var en modernisering av "den sista måltiden". Män, kvinnor och barn runt "nattvardsbordet" med moderna vinglas i händerna. Denna bild kände jag sådant motstånd mot. Jag sörjde över att se människor jag känner och älskar stå där, som jag upplevde det, som en illustration av den mänskliga ansträngningen att vara en modern församling. Denna bild var en slags logga när man kom in på satsningens hemsida. Den vart en stoppbild för mig som gjorde att jag inte gick vidare in och såg på det material som fanns att se.
Jag har aldrig offentligt uttryckt detta förut, men jag upplever i anden en fortsatt brottningskamp och jag vet vad Herren vill göra med min hemförsamling, eftersom Han vid ett tillfälle talat med mig om detta. I mina böner vill jag vara ett stöd. Minns att vi alla, även jag, bär det mänskliga som kan bli ett hinder för det gudomliga.
I den församling där jag fick mitt andliga hem efter det att jag kommit tillbaks till tro, där upplevde och upplever jag denna brytning som en slags brottningskamp. Jag hörde någon (inte pastorn) uttrycka det ungefär så här "vi ska vara en modern församling som församlingar på tjugotalet bör vara". Detta tankesätt är definitivt det mänskliga, det gudomliga formar en församling till förebild utan att någon någonsin tänker på att de är en förebild.
För en tid sedan var min hemförsamling en del av en reality-tv. Till detta tillfälle skapades en bild som var en modernisering av "den sista måltiden". Män, kvinnor och barn runt "nattvardsbordet" med moderna vinglas i händerna. Denna bild kände jag sådant motstånd mot. Jag sörjde över att se människor jag känner och älskar stå där, som jag upplevde det, som en illustration av den mänskliga ansträngningen att vara en modern församling. Denna bild var en slags logga när man kom in på satsningens hemsida. Den vart en stoppbild för mig som gjorde att jag inte gick vidare in och såg på det material som fanns att se.
Jag har aldrig offentligt uttryckt detta förut, men jag upplever i anden en fortsatt brottningskamp och jag vet vad Herren vill göra med min hemförsamling, eftersom Han vid ett tillfälle talat med mig om detta. I mina böner vill jag vara ett stöd. Minns att vi alla, även jag, bär det mänskliga som kan bli ett hinder för det gudomliga.
I brytpunkten mellan det mänskliga och det gudomliga.
Den svenske konstnären och komikern Lasse Åberg har gjort en film som heter ”Den ofrivillige golfaren”. Där kommer en man, genom att bli inblandad i en vadslagning, att ofrivilligt bli golfspelare. Runt detta uppstår komik.
Själv känner jag mig ibland som ”Den ofrivillige församlingsledaren”. Ledarskap har jag på olika vis varit inblandad i under större delen av mitt liv. När jag så blev kristen försökte jag undvika att bli inblandad i ”det mänskliga” i församlingens verksamhet. Jag kallades till och sökte mig till förbönstjänsten.
Nu är jag ordförande i församlingen Skandinaviska Turistkyrkan på Costa del Sol. Jag har inte eftersträvat posten men upplever att jag ska inneha den ett tag.
För att undvika missförstånd vill jag redan från början säga att detta är en underbar, kärleksfull församling. Så det jag skriver nu handlar om mig själv och inte om andra.
Jag söker Guds ledning i allt vad jag gör. Helst skulle jag inte ha mänskliga konstruktioner alls i hur verksamheten är uppbyggd. Jag önskar att den helige Ande tar över och leder oss in i den tjänst där vi ska vara. Och detta vill väl alla, men ändå kommer vi ofta till samtal om hur vi på mänskligt vis ska lösa det som behöver göras. Det praktiska behöver sin lösning och i den första församlingen i Jerusalem löste man detta genom att utse diakoner. Andligt välsignade personer som skulle lösa det praktiska i den mänskliga samvaron inom församlingen.
Inom mig brinner jag för ett andligt genombrott i Fuengirola och i våra nordiska länder. Jag skulle vilja vara en eld tänd av Herren och som antänder andra genom att bära en himmelsk glöd. Men så ”rydder” jag då i allt det praktiska och försöker samordna olika människors viljor och önskningar. Men jag gör det genom att söka Herrens vilja och tona ner min egen vilja.
I nästa vecka upplever jag mig kallad att på ett speciellt vis söka Herrens närhet för ett andligt genombrott. Han har förvarnat mig om att vara beredd på förändringar i mitt liv, men jag har ingen aning om det är positivt eller negativt. Jag hoppas det blir ett andligt genombrott som är så starkt att det innebär konsekvenser i mitt liv och att det är detta Han förvarnat om.
fredag 5 februari 2010
Två starka vittnesbörd
I Turistkyrkan hade vi i går besök av spanienmissionärerna Borghild och Eddie Bakke. Tillsammans med dem var även en man och en kvinna som mött Gud i den församling som vännerna Bakke förestår.
Mannens vittnesbörd var att efter en mångårig medlemskap i ett kriminellt gäng i USA så flydde han till Spanien för att börja ett nytt liv. Knarket knäckte honom dock även sedan han kommit hit och han fladdrade som sökare i många olika sammanhang. Ständigt tillbaka till knarkets gissel.
Så mötte han Jesus till en förvandling och den var verkligen total. Vem kunde ana att denne stilige man, som framtonade i ödmjukhet, en gång haft som uppgift av gänget att mörda sin egen far.
Kvinnans vittnesbörd handlade om en kamp efter att ha brutit med en man som var satanist. Hennes kamp efter det uppbrottet var förtvivlat och hon hemsöktes av de förfärligaste upplevelser. Nu vilade hon i ro i sin relation med Jesus och kunde sova gott om nätterna.
Både mannen och kvinnan hade nu fått arbete, en stor glädje i arbetslöshetens Andalusien.
Aposteln Paulus talar om kampen mot andemakterna. Att det är en kamp mot andemakter både vad det gäller knark och satanism är helt klart. Så att få se två bevis på Jesus seger över det onda, det gjorde gott.
För egen del är jag inne i bönekamp mot det ockulta i Fuengirola och under samlingen i går fick jag en biblisk sanning klar för mig vad det gäller denna typ av kamp. Mer om detta en annan gång.
Mannens vittnesbörd var att efter en mångårig medlemskap i ett kriminellt gäng i USA så flydde han till Spanien för att börja ett nytt liv. Knarket knäckte honom dock även sedan han kommit hit och han fladdrade som sökare i många olika sammanhang. Ständigt tillbaka till knarkets gissel.
Så mötte han Jesus till en förvandling och den var verkligen total. Vem kunde ana att denne stilige man, som framtonade i ödmjukhet, en gång haft som uppgift av gänget att mörda sin egen far.
Kvinnans vittnesbörd handlade om en kamp efter att ha brutit med en man som var satanist. Hennes kamp efter det uppbrottet var förtvivlat och hon hemsöktes av de förfärligaste upplevelser. Nu vilade hon i ro i sin relation med Jesus och kunde sova gott om nätterna.
Både mannen och kvinnan hade nu fått arbete, en stor glädje i arbetslöshetens Andalusien.
Aposteln Paulus talar om kampen mot andemakterna. Att det är en kamp mot andemakter både vad det gäller knark och satanism är helt klart. Så att få se två bevis på Jesus seger över det onda, det gjorde gott.
För egen del är jag inne i bönekamp mot det ockulta i Fuengirola och under samlingen i går fick jag en biblisk sanning klar för mig vad det gäller denna typ av kamp. Mer om detta en annan gång.
onsdag 3 februari 2010
Jag håller på att lära mig förlåtelsens konst
Jag har fått en insikt att förlåtelse är en större fråga än vad jag trodde. Det handlar inte bara om att förlåta dem som gjort mig ont, det handlar om att ha en förlåtande attityd till allt jag möter.
Det innebär inte att börja anse att värderingar, händelser, människor, som jag på olika sätt har invändningar emot, är helt OK. Att med andra ord godta allt. Nej, det innebär att närma mig frågorna utan att ta på mig domarens roll. Genom att vara i kärlek får jag vara ett redskap för förändring och blir själv förändrad på kuppen.
Till mitt stöd har jag haft David du Plessis bok "De kallar mig Mr Pingst".
Jag citerar ur denna ett stycke från den process då Gud förvandlade hans inre inför uppgiften att vara ett redskap för de traditionella kyrkonas förnyelse genom den helige Ande.
Från Matteus 18:18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.
"Jag var tvungen att gå den långa hårda vägen och lära mig vad detta betydde. Genom att hålla fast vid mitt omdöme om en annan person kunde jag binda honom vid just de förhållanden jag skulle vilja lösa honom från. Genom mitt oförlåtande sinnelag stod jag emellan en annan person och den helige Andes verk att övertyga och hjälpa honom. Genom att gå ur vägen säger jag inte nödvändigtvis att han har rätt och jag har fel. Förlåtelsen säger: Han kan ha hur fel som helst, men det är inte jag som ska döma. Det innebär att jag inte längre binder en viss person på jorden. Det betyder att jag överlåter domen." Slut på citat.
Om vi levde i denna sanning skulle många konflikter i kyrkor/församlingar biläggas och enheten i Anden tillta. Jag vill leva där och har redan märkt att motsättningar "under ytan" minskat och att glädjen i Herren ökat.
David du Plessis - De kallar mig Mr Pingst. Interskrifts förlag. Sidan 176
Det innebär inte att börja anse att värderingar, händelser, människor, som jag på olika sätt har invändningar emot, är helt OK. Att med andra ord godta allt. Nej, det innebär att närma mig frågorna utan att ta på mig domarens roll. Genom att vara i kärlek får jag vara ett redskap för förändring och blir själv förändrad på kuppen.
Till mitt stöd har jag haft David du Plessis bok "De kallar mig Mr Pingst".
Jag citerar ur denna ett stycke från den process då Gud förvandlade hans inre inför uppgiften att vara ett redskap för de traditionella kyrkonas förnyelse genom den helige Ande.
Från Matteus 18:18 Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen.
"Jag var tvungen att gå den långa hårda vägen och lära mig vad detta betydde. Genom att hålla fast vid mitt omdöme om en annan person kunde jag binda honom vid just de förhållanden jag skulle vilja lösa honom från. Genom mitt oförlåtande sinnelag stod jag emellan en annan person och den helige Andes verk att övertyga och hjälpa honom. Genom att gå ur vägen säger jag inte nödvändigtvis att han har rätt och jag har fel. Förlåtelsen säger: Han kan ha hur fel som helst, men det är inte jag som ska döma. Det innebär att jag inte längre binder en viss person på jorden. Det betyder att jag överlåter domen." Slut på citat.
Om vi levde i denna sanning skulle många konflikter i kyrkor/församlingar biläggas och enheten i Anden tillta. Jag vill leva där och har redan märkt att motsättningar "under ytan" minskat och att glädjen i Herren ökat.
David du Plessis - De kallar mig Mr Pingst. Interskrifts förlag. Sidan 176
tisdag 2 februari 2010
"Den vägen"
De första kristna betraktades som en judisk sekt. Innan de började att kallas kristna så var namnet på sekten var "den vägen". Det namnet hänvisade till att de trodde på en väg som hade öppnats genom att Messias hade kommit till jorden och banat en väg till Gud.
Själv sa Han "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Joh 14:6
De kristna uppmanades inte att strida med våld för sina idéer, utan leva stilla och gudfruktiga, älska varandra och göra gott. De skulle ändå segra genom den helige Andes ledning, att Gud kämpade för dem.
De kristna som var i ledande ställning uppmanades att vara andras tjänare - inte herrar. Ledarskap liknades också vid förvaltarskap där allt utgick ifrån Gud. Trots detta kom kristendomen att utvecklas till statsreligion och därvid utöva makt i Guds namn. Det är givetvis frestande för maktmänniskan att agera med "Guds mandat". Tidigare gjorde ju kejsaren sig själv till gud.
Tror man inte på att Jesus är Messias, Guds son, som kommit till världen för att öppna en väg, så kan man inte kalla sig kristen. Allt handlar just om detta. Du kan i dag höra kyrkliga företrädare som säger ungefär så här: "Jag vet inte om jag tror på den Jesus som Bibeln beskriver. Under och tecken. Vi måste tänka på att Bibeln är skriven av människor och skrevs långt efter att det som hade inträffat inträffade."
Vi som mött Jesus som en förvandlade kraft i det egna livet nöjer oss inte med teoretiska resonemang. Det är ointressant att spekulera när det går att leva i den helige Andes kraft.
Den finlandssvenske predikanten Frank Mangs såg mot slutet av sitt liv som i en syn "vägen" framför sig. Den var en väg belyst att ett övernaturligt ljus och utan gränser åt sidorna. Åt sidorna var det bara ett allt mer tilltagande mörker. Vissa människor trodde sig vara på vägen, men hade aldrig passerat porten. Andra drogs ut mot omgivande mörker och försvann.
Denna bild har blivit värdefull för mig, tillsammans med konstnärens synpunkt att varje litet streck påverkar tavlan. Livet som konstverk. Varje litet beslut påverkar mitt liv och min tjänst inför Gud. Kallad till frihet från en av synden bunden tillvaro.
Länk till Frank Mangs profetsia: LÄNK
Själv sa Han "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." Joh 14:6
De kristna uppmanades inte att strida med våld för sina idéer, utan leva stilla och gudfruktiga, älska varandra och göra gott. De skulle ändå segra genom den helige Andes ledning, att Gud kämpade för dem.
De kristna som var i ledande ställning uppmanades att vara andras tjänare - inte herrar. Ledarskap liknades också vid förvaltarskap där allt utgick ifrån Gud. Trots detta kom kristendomen att utvecklas till statsreligion och därvid utöva makt i Guds namn. Det är givetvis frestande för maktmänniskan att agera med "Guds mandat". Tidigare gjorde ju kejsaren sig själv till gud.
Tror man inte på att Jesus är Messias, Guds son, som kommit till världen för att öppna en väg, så kan man inte kalla sig kristen. Allt handlar just om detta. Du kan i dag höra kyrkliga företrädare som säger ungefär så här: "Jag vet inte om jag tror på den Jesus som Bibeln beskriver. Under och tecken. Vi måste tänka på att Bibeln är skriven av människor och skrevs långt efter att det som hade inträffat inträffade."
Vi som mött Jesus som en förvandlade kraft i det egna livet nöjer oss inte med teoretiska resonemang. Det är ointressant att spekulera när det går att leva i den helige Andes kraft.
Den finlandssvenske predikanten Frank Mangs såg mot slutet av sitt liv som i en syn "vägen" framför sig. Den var en väg belyst att ett övernaturligt ljus och utan gränser åt sidorna. Åt sidorna var det bara ett allt mer tilltagande mörker. Vissa människor trodde sig vara på vägen, men hade aldrig passerat porten. Andra drogs ut mot omgivande mörker och försvann.
Denna bild har blivit värdefull för mig, tillsammans med konstnärens synpunkt att varje litet streck påverkar tavlan. Livet som konstverk. Varje litet beslut påverkar mitt liv och min tjänst inför Gud. Kallad till frihet från en av synden bunden tillvaro.
Länk till Frank Mangs profetsia: LÄNK
måndag 1 februari 2010
Gud är inte relativ
Gud benämner sig själv i Bibeln som "Jag är". Låt oss från början konstatera att vi inte kan förstå Gud, det är helt enkelt utanför vår förmåga. En av Guds egenskaper är helighet. Jag tror inte vi någonsin kan förstå vad helighet är. Vi översätter det till godhet, renhet och andra begrepp som vi kan förstå. Men eftersom vi inte i oss själva hittar helighet så är det svårt att förstå denna egenskap. Ändock så talar Bibeln om den kristna församlingen som "de heliga". Detta förklaras av att vi genom frälsningen görs heliga genom Jesus, genom Hans ställföreträdande offer. Gud ser den troende genom sin sons offer.
Det finns en absolut motsats mellan helighet och synd. Gud som är helig kan inte acceptera synd. De texter i Gamla Testamentet som vi uppfattar som grymma handlar just om straff och handlingar som skall bevara egendomsfolket Israel från att befläckas av synd.
I Nya Testamentet har vi genom nåden, som varit Guds plan sedan begynnelsen, en helt annan öppning för förändring. Men det är inte så att Gud har börjat acceptera synden. Ett resonemang som hörs i dag kan förenklat framställas som: Gud är kärlek därför fördömer Han ingenting.
Detta påstående är falskt det bör i stället vara: Gud är kärlek därför erbjuder Han frälsning och förvandling av mitt och ditt liv. Syndens straff är döden eftersom synden inte är förenlig med Han som är livet, nämligen Gud. Det vore därför kärlekslöst att godta det som leder till döden.
Hänger du med? Eller blev det snårigt? Som kristen har jag en uppgift och det är att tala om evangeliet, budskapet om frälsning. Ett budskap som förändrar och som leder in i ett liv tillsammans med den helige Ande och som framgår av namnet, får du genom Honom möta, det du inte kan förstå, nämligen helighet.
Jag är som kristen inte kallad till domare över världen men jag är inte heller kallad att förneka syndens existens och dess konsekvenser. En alkoholist blir inte fri innan alkoholismen erskäns som en sanning i det egna livet. En syndare måste komma till samma typ av erkännande av sin synd. Detta kan vara svårt och därför talar Bibeln om en trång port.
"Se jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig." Johannes uppenbarelse 3:20
Efter öppnad dörr väntar med andra ord en gemenskap av himmelska mått!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)