Det ringde på dörren

En annan del av världen. Jag besökte för några år sedan en församling i Kazakstan. Men de resurser man hade tog man ansvar för utslagna. Här ser du bespisning mitt i snön.

Plötsligt ringde det på vandrarhemmets dörr.Vi trodde det var någon från vårt gästande filmteam som ville komma in, men där stod två av våra vänner från Stockholm.

Ett uppmuntrande besök, vi har varit och är i samma kamp och har hållit kontakten över åren. Våra vänner står mitt i en spännande församlingsplantering i Stockholm. Jag har varit där och upplevt en stark gudsnärvaro.

Stödjande besök bönevänner emellan var något som kännetecknade 1856 år böneväckelse i New York. Denna väckelse påverkade hela USA. Det är oerhört viktigt att bönegemenskap utvecklas till stöd bedjare emellan, att den Helige Ande får bygga kraftcentra i bönerelationer.

Vi talade om människor vi känner och som lämnat trons centrum genom att de tillåtit saker att komma in i sin livsvandring, saker som inte borde vara där. Den Helige Ande är så känslig för våra val, eller kanske ändå mer för hur vi förhåller oss till våra felaktiga val.

Redan ormen i paradiset sa ”… men Gud vet att den dag ni äter av den ska era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont”, d.v.s. att bryta mot Guds vilja är egentligen något gott. Samma argumentation hörs i dag. Så kan det låta: Du förstår väl att Gud inte menat detta, vi vet numera så mycket mer, så det gamla Gudsordet gäller inte längre. Men detta är inte de levande kyrkornas väg.

Jag har på senare tid känt en kamplust, en vilja att sätta ner foten och att inte acceptera satans infiltration och vad som kan se ut som andliga förluster. Som församling måste vi kräva tillbaks det som rövats från oss och inte tveka på att detta är möjligt.

PS Det är mycket tidiga frukostar och sena incheckningar just nu – men annars mår jag riktigt bra DS

Människor som jag har mött och detta med kristendom.

Allt är inte vad det ser ut att vara. Detta ”flygande tefat” fotograferade jag i Fuengirola.

I dag tänkte jag börja med att hälsa till Janne som brukar läsa min blogg. Janne och jag fick en speciell kontakt när han kom som gäst till mitt vandrarhem. Våra samtal om tro och liv blev långa och spännande. Någon gång ska jag beröra delar av dessa samtal.

En annan spännande gäst jag nyligen haft är Markus, en ung metodistpastor som inte riktigt såg ut som de engelska metodistpastorer jag mött i Fuengirola. Nej Markus hade delvis kort och delvis långt hår, örhängen i svart metall och ett djupt engagemang i att möta människor med evangeliet. Engagemanget finns säkert även hos pastorerna i Fuengirola, men de var mer blazer och byxa typen.

Markus talade om mobbing och självuppfattning i en skola här på Österlen. Ungdomar från Elim i Simrishamn hade funnit honom på en konferens i Malmö.

En av tjejerna berättade efter besöket att klasskompisar sagt att detta var ett av de bästa föredrag de hört. Och detta från en kompis som är helt emot kristen tro. Markus talade inte om kristendom, men om de värderingar som har sina djupa rötter i kristen tro. Tro berör om man kan se sakligt på den.

Det får mig att tänka på de djupa fördomar som finns runt detta att vara kristen. Man placeras omedelbart in i ett fack och ska sedan leverera ett perfekt liv – eftersom man är kristen.

Se på dom – de är inte bättre än vi andra. Nej just det, av egen kraft vare sig bättre eller sämre. Dock kan en överlåtelse leda till att man förs in i ett nytt annorlunda liv, men det är inte alltid den kristne väljer denna väg. Aposteln Paulus talar om att vi som kristna ska växa till, men att vissa inte växer utan stannar på spädbarnsstadiet.

Hitta sig själv och Gud

Vi talade om mycket, min vän och jag i går. Framför allt om hur vi vill fungera i Guds tjänst.

Men också om hinder, vi har båda i bagaget att ha varit utsatta för mobbing.

Det finns en idealbild där du/jag stiger ut och är den person som vi skapats till och gör de saker som är möjliga med de gåvor vi fått. Hur lätt blockeras inte detta av felaktiga tankar. Spår från historien.

Tankekonstruktioner talar aposteln Paulus om. I kristenheten i Sverige känner jag en defensivens, kanske feghetens tankeblock. Vi är kallade till att stå upprätta, raka i ryggen och tydliga för omgivningen. Skall vi invänta den tidpunkt då är perfekta för att våga stå raka, så lär vi få vänta.

En bekant inom Kristna Handelskammaren (ICCC) gav en gång en dråplig bild. Han var nykristen och skulle följa med sin fru till kyrkan. Eftersom han iakttagit att man i kyrkan inte gick med normala steg fram till sin bänk, så övade han in en speciellt smygande, eller glidande gångstil för att anpassa sig. Kanske är anpassningen till gällande norm så tydlig. Den som inte är hemmablind får avgöra.

Den som vänder sig till Jesus får ett möte som berör och påverkar. Efter tankekonstruktionernas sammanbrott kvarstår mötet med Jesus. Det håller över tiden.

Jag ber för att få se församlingar som skalat bort myckenhet av ”det egna tillägget” och upptäcker den enorma glädjen i den Helige Andes frihet. Då bejakar vi olika personligheter som Guds gåva. Vi blir känsliga för vad som är rätt och kärleksfulla.

PS I går gjorde jag en rabarberpaj med grahamsmjöl, havregryn och råsocker. Den blev supergod tyckte jag i allblygsamhet. DS

Är din gudsbild lika bra som min?

När en av mina döttrar konfirmerades så hörde jag en av lärarna säga ”Var mån om att inte låta någon tala om för dig vilken gudsbild du ska ha, din är lika bra som någon annans.

Jag har funderat över det där hon sa. Inte kan jag veta allt om Gud. Alltså finns en klar risk att jag har fel gudsbild på något vis.

Å andra sidan, Gud måste vara den Han är och detta oavsett hur min gudsbild ser ut. Om Gud bara är en återspegling av mitt tänkande, så kan han inte vara verklig och följaktligen ägnar jag mig åt självbedrägeri.

Dessutom är det så att Jesus inte öppnar för vilka vägar som helst. Han säger att Han är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utom genom Honom.

En viss ödmjukhet är på plats. Annars blir det som skrönan om pingstförsamlingen som i sina stadgar hade en passus om att i händelse av Jesu andra återkomst så skulle kyrkan överlåtas till ortens missionsförsamling.

Om jag inte vet allt om Gud, så får jag söka information där jag kan få den, nämligen i Bibeln. Bibeln är Guds sätt att förklara vem Han är och det genom en text som skapats av människor, men som inspirerats av den Helige Ande. Det är också den Helige Ande som leder oss i läsningen och lyser upp stycken som vi behöver ta in.

Så var öppen för att din gudsbild kan behöva justeras, inte genom människors påverkan utan genom den Helige Ande. Visserligen kanske genom en människa, men allt ska prövas. Det är spännande är upptäcka Guds storhet.

PS Sommarvärmen har lämnat oss ett tag. Jag tog en promenad genom rapsfälten i solen, med handskar på, men det var så vackert. Jag njuter i fulla drag. Pratade med min son som studerar i Japan. Världen har krympt. När jag var ung var det ett stort äventyr att resa till Danmark. Föralldel det kan det fortfarande vara. Vi har direkttåg till Köpenhamn från Ystad. DS

Den Helige Andes helg

I min kyrka talade Alvar Edin i dag på pingstdagen. Som sångare hade han fäst sig vid att nästan alla sånger om den Helige Ande var en bön ”Helig Ande kom” och han menade att detta förhållningssätt inte var nytestamentligt korrekt. Vi borde mer vara inriktade på att tacka för att vi fått den Helige Ande. Detta steg i tro öppnar för att fungera i den Helige Andes kraft.

Att den Helige Ande är utgiven till vårt stöd och för att vi ska verka i Guds kraft är uppenbart.

Också den som ber att den Helige Ande ska uppfylla någon annan bör förstå att det är Guds vilja att den Helige Ande bekräftar sig i alla uppriktiga sökare, följaktligen är det ingen tvekan om att det ska inträffa att vi fylls av den Helige Ande.

En god vän till mig på besök i S:t Clara kyrka, blev tillfrågad av en tillresande Anglikansk biskop om han ville bli döpt i den Helige Ande. Han besvarade frågan jakande. Biskopen bad då med en enkel men tydlig auktoritet att så skulle ske och det skedde! Jag har iaktagit att denna självklara andliga auktoritet är ett tydligt kännetecken i den varma delen av den Anglikanska kyrkan.

Så, må jag sluta att be "Herre låt det ske om det är möjligt" utan i stället lita på att om jag ber enligt Herrens vilja, så ska det ske. För det har Han lovat.

PS Jag prövar att laga nya maträtter enligt GI-metoden. Riktigt spännande. Måste minska i fysiskt omfång men andligt vill jag utvidga området. Österlen är som vackrast just nu. DS

Existerar syndanöd?

I går var jag i Stockholm och lyssnade på några vänner som talade och sjöng i en samling i Filadelfiakyrkan. Sanningsenligt hade jag ytterligare några ärenden att utföra i huvudstaden.

Talade gjorde Sverre Larsson. Han berättade om sitt liv i samband med en presentation av boken ”Drängen från Kroken” som är skriven av Ruben Angarsson och som handlar om Sverres liv.

Sverre kom i sitt tal in på en bok han just nu läser och som handlar om en väckelse på en ort i Norge kring förra sekelskiftet. Ortens starke man fick syndanöd trots att omvärlden inte kunde förstå varför han skulle ha detta. Men hans syndanöd ledde till omvändelse och omvändelsen i sin tur till väckelse för hela bygden.

Detta med syndanöd har jag funderat över ett tag. Jag hör sällan talas om den i dag i frikyrkan. Nåden talar man om, men kampen i samband med omvändelse icke. Synden är inte en dagbok av icke önskvärda händelser som lätt arkiveras, utan snarare en kraft som fångar och som jag ska befrias från.

Från den stund jag inser min bundenhet borde en kamp uppstå till dess att befrielsen har inträtt. Det onda vill ju inte lämna mig frivilligt. Om den kampen numera inte uppstår, beror det då på att vi är bättre att ta emot nåden i dag? Eller beror det på att vi inte tror på synden som makt, och därmed inte tar upp kampen. Halvhjärtad överlåtelse leder till kraftlös lärjungavandring.

Jag talade för en tid sedan med en person om hans hemförsamling och frågade om många nya kommit med i församlingen, förutom de som uppfostras in i församlingen. Han sa då att de nya som döpts in i församlingen kom genom den LP-verksamhet som fanns.

LP är ju en verksamhet som vänder sig till alkoholister och drogmissbrukare. I det sammanhanget är kampen mot syndens makt mycket tydlig. Finns ett samband till att de stod för nyrekryteringen?

I mitt eget liv tycker jag mig se syndens makt som vill binda och som är i kamp med det kristna livsvandring som jag vill genomföra. Syndernas befrielse är ju inte min kamp, den har Jesus redan vunnit, men mitt inre måste kapitulera.

PS Stockholm i vårens grönska är inte heller dumt. Skrivet på tåget till Skåne DS

Res upp ett bönealtare

Kjell Sjöberg skrev en bok med detta namn.

Min tolkning av detta tema är att den som vandrar med Herren har behov av att markera en plats för tillbedjan och därmed manifestera att Gud har en central roll i den egna livsvandringen. De gamla patriarkerna och en kung som David var goda exempel på detta.

Som jag läser gamla testamentet ville Gud vara nära sitt folk, så nära som möjligt, men det var oftast människan som önskade finna speciella platser för tillbedjan. Sedan låter Gud sin välsignelse komma till dessa platser.

Under tio års tid var bönerummet i Centrumkyrkan en sådan plats för mig, utan att jag benämnde den så. I stort sätt varje vardagsmorgon var det en grupp som samlades till morgonbön. Pastor Stanley hade tagit initiativ till detta, troligen inspirerad av hur de stora församlingarna i Korea fungerar. När jag kom till tro kände jag en omedelbar kallelse till denna bönetjänst och var flitigt med. Vi fick vara med om stora händelser genom bönen.

Numera har jag två tydliga bönealtaren. Båda är belägna i kyrkolokaler. Den ena finns i Elim, Simrishamn och den andra i Turistkyrkan i Fuengirola. Jag tar bussen klockan 05.45 till Simrishamn för bön där och i Fuengirola vandrar jag strax för 07.00 till kyrkan för morgonbön. Dock inte samma morgon.

Varför ägnar jag då en så stor energi att vara på en viss plats? Hör inte Gud bön från vilken plats som helst? Jovisst gör Han det! Men jag tror också att Han gillar ställningstagande och överenskommelser om bönetjänst. Då bekänner Han sig till detta.

I den kristna historien finns många inspirerande exempel på bönealtaren även om bedjarna inte använt just denna benämning. Min bön är: Herre, ge mig kraft och glädje att fungera i levande förbönsstjänst.

PS Solen sken även i dag. Bruna bönor och stekt rimmat fläsk till lunch. Gräset är nyklippt. På bussen från Simrishamn i morse träffade jag en vän från kyrkan och vi hade ett fint samtal om hur Guds finns med i våra livsvandringar. DS

Min predikan

Vi fick en fin gudstjänst i Elimkyrkan i dag. Vännen Peter som mest är känd som Taubetolkare, sjöng Einar Ekberg sånger på en trubadurs sätt. Det var så berörande. Märta spelade så fint både på orgel och piano. Janne inledde med bibelord.

Jag predikade om att vara kristen i vår tid och utgick ifrån det TV-program från SVT där en forskare, en ateistisk fundamentalist så hårt angriper all religion. Eftersom jag själv har haft en trettioårsperiod i mitt liv då jag helt tog avstånd från all tro så har jag lätt att identifiera mig med angreppen.

Den som inte fått ett möte med den uppståndne Jesus kan inte rimligen tro. Men vi som haft detta möte kan inte sluta att tro även om vi attackeras hårt. Vi kan inte förneka vår frälsare.

Poängen i min predikan var inte att gå i genmäle utan att i stället fungera som församling så att omvärlden övertygas av vårt liv och av den Helige Andes underfulla verk. Den första församlingen i Jerusalem kom in i en sådan kraftfull fas efter det att förföljelse börjat. Läs om bönemötet i Apostlagärningarna kapitel 4.

PS Åter igen en fin dag på Österlen. När jag passerade Borrby tuvor så blandades späd grönska med en begynnande rappsblom, i solljuset med havet som bakgrund. Jag tröttnar aldrig. Maskrosorna har tagit fart de sista dagarna, så i morgon ska gräsklipparen fram. DS

Så är det att bli mobbad

Jag ska försöka beskriva hur det kan upplevas att bli mobbad. I mitt fall var det så att jag som tioåring flyttade från villasamhället Älvsjö till nybyggarsamhället Hökarängen.

Det var en känslig kille som flyttade och han hade en pappa som höll söndagsskola för ett hundratal barn i Hökarängen. Vissa klasskompisar i vanliga skolan kastade hellre kniv i golvet och bläckhorn på fröken än studerade. Själv hade jag lätt i skolan och min lärare tyckte att jag skulle bli präst.

Jag fick två tilltalsnamn. Det ena var Jesus och det andra var BÖGEN (eftersom jag stavar Börge med G). Bögen var det namn som vann elevernas gillande så det levde nog längst. Enligt mitt minne fick jag stryk av kompisarna varje dag. Så var det nog inte, men det inträffade ofta. Men det var inte många jag kunde relatera mig till. När jag skriver detta tränger tårarna på.

Gick in i min egen värld. Lånade högvis med böcker från biblioteket och sjönk in i litteraturens värld. Slutade folkskolan som bäste elev och fick någon slags Carnegiebelöning för detta, men valde att inte studera vidare, det var som jag inte var värd det. Jag skyllde på föräldrarnas ekonomi.

Känner nu vid skrivandet att det blev så att det inte fanns någon glädje i att lyckas, ingen glädje i utmaningar, mer att bevisa något. Men jag är inte den som behöver bevisa inte jag. Jag intar rebellens roll utan att vara rebell för omvärlden, men långt därinne.

Så fick jag teflonminne för namn. Det var ingen idé att ta in ett namn i huvudet. Vi skulle ändå inte vara i relation. Trängde undan barndomens och ungdomen namn. En kompis från blåsorkestern i Filadelfia beskrev det på min sextioårsdag som att jag var med men inte närvarande. Vissa är sårade för att jag inte minns dem, men vad gör man? Hypnos eller bara accepterar fakta?

Även långt upp i livet fick jag se upp med att inte missförstå vad andra gjorde. Missade de av någon anledning mig, så var det bevis på förskjutning.

Nu stoppar vi eländesbeskrivningen och talar om något fint. Efter mitt möte med Gud vaknade jag en morgon och upplevde mig ledd in i min ungdom. Någon höll mig i handen och jag kunde tydligt se på händelserna, med barnets känslor men med en vuxens förstånd. En mycket befriande vandring.

Det går inte att sudda ut smärtsamma erfarenheter men de kan förvandlas från smärta till, just det, erfarenhet.

PS Dagen lider mot kväll. Det har varit en solig dag på Österlen men jag har, efter att ha avslutat gästernas frukost, fått ägna mig åt vandrarhemmets deklaration. Men å andra sidan smakade humusen jag talade om i går helt underbart. Egen kokade kikärter är bättre än konserv och dessutom använde jag oraffinerad olivolja som jag köpt direkt vid olivpressen. Jag måste få tag i mer sådan olja. Är det inte lustigt att jag som vuxen valt att flytta tillbaks till Hökarängen. DS

Trygghetens slutna bubbla

Jag har vuxit upp med folkhemmet i Sverige och har aldrig varit med om att förlora allt. Men jag har mött människor som förlorat allt på grund av krig. Plötsligt gäller inte det regelverk som gett trygghet. Plötsligt gäller nya regler.

Det finns profeter som talat om en kommande ekonomisk världskatastrof. Jag planerar min ekonomi efter detta, vill inte vara bunden av skulder samtidigt som jag minns den dag då jag satt i en ledningsgrupp i ett finansbolag och skulle besluta om vår utlåningsränta med en inlåningsränta på 600% !!!

Du kan för dyra riktiga pengar köpa attraktiva sjötomter i en låssasvärld på Internet. Galenskap javisst, men hur mycket pengar läggs inte på investeringar som bara är investeringar på förväntningar och drömmar.

En värld skakar till, tillit till drömmar gäller inte längre. Mitt trygga pensionskapital, inte stort men tryggt, har plötsligt urholkningssjukan.

Vad har jag i så fall min trygghet. Känd svensk finansman i Paris hade tryggheten i pistolen.

Min största trygghet ligger i Jesus löften om att vara med mig alla dagar till tidens ände.

PS Det är tidig morgon. Jag ska strax göra frukost åt ett antal gäster på mitt vandrarhem. Sedan måste jag slutföra deklarationen, ”kejsaren ska ha sitt”, och förbereda söndagens predikan i Elim. Kikärterna har dragit i vatten över natten och ska förvandlas till humus. Gott på mackan. Det blir nog en vacker dag på Österlen. DS

Den Helige Ande är ingen låtsaskompis.

Om jag minns rätt så hette Alfons Åbergs låtsaskompis Morgan. Han var bra att umgås med för Alfons, så att han inte helt blev beroende av pappa. För er som inte tillhör Alfons generation, så kan jag tala om att han är en finurlig barnboksfigur.

Visserligen fick en pastor jag känner vid besöket på äldreboendet höra av en äldre man. ”Den Helige Ande är min kompis, jag talar med Honom varje dag”. Dessutom talar den moderna ateismen om religionen som en ren fantasiprodukt. Någonting vi önskar ha för att känna oss tryggare. Då ligger låtsaskompisen nära till hands eller………..

I går var vi samlade i en hemgrupp inom Simrishamns-Elim. Vi kom att tala om våra erfarenheter av den Helige Andes påverkan på våra liv och detta ner på minsta vardagsnivå. Vi är så tacksamma för Guds alla gåvor och visst kan den som så önskar punktera många av våra händelser som tillfälligheter. Men när tillfälligheterna sammanfaller till ett mönster då föredrar jag att tacka för gåvorna. Och vissa händelser är så precisa att jag inte godtar invändningar. Så det så!

Bibeln talar också om detta med att den som inte mött Gud har svårt att förstå det som kommer från Gud. Så det är bara att acceptera attacken och fortsätta att tacka Gud.

PS I dag hade vi en underbart solig dag på Österlen och rapsen börjar blomma. Snart står den intensivt gul mot den blå Östersjön. DS

Första maj i Skåne

Första maj i ett fuktigt Skåne. I går sjöng jag i en manskvintett vid valborgsmässoelden i Skillinge fiskeläge. Ett opretentiöst hopplock av vänner från Elimförsamlingen i Simrishamn sjöng vintern raaaaa..... o.s.v. Vackert med elden mot havsviken. Kanske vackrare än sången.

På söndag ska jag predika i Elim för pastorn har ledigt. Jag tänker mycket på hur det är att leva som kristen i vår tid. Med mig i bakhuvudet har jag två TV-inslag som jag sätter i kontrast till varandra. Det första är ett kraftigt infrågasättande av all religion från SVT och det andra ett inslag i Kanal 10 där Sivert Öholm intervjuar före detta missbrukare från LP-verksamheten.

Paulus talar i 1:a korinterbrevet om att om det inte är sant det här med Kristus så är vi troende de mest ömkansvärda (=beklagansvärda). Jag själv tog avstånd från all tro jag växt upp med, men ett Gudsmöte korrigerade detta och förändrade mitt liv. LP-vännerna kan i än högre grad vittna om förändrade liv efter möten med Jesus, vår frälsare och helare.