Kjell Sjöberg skrev en bok med detta namn. Min tolkning av detta tema är att den som vandrar med Herren har behov av att markera en plats för tillbedjan och därmed manifestera att Gud har en central roll i den egna livsvandringen. De gamla patriarkerna och en kung som David var goda exempel på detta.
Som jag läser gamla testamentet ville Gud vara nära sitt folk, så nära som möjligt, men det var oftast människan som önskade finna speciella platser för tillbedjan. Sedan låter Gud sin välsignelse komma till dessa platser.
Under tio års tid var bönerummet i Centrumkyrkan en sådan plats för mig, utan att jag benämnde den så. I stort sätt varje vardagsmorgon var det en grupp som samlades till morgonbön. Pastor Stanley hade tagit initiativ till detta, troligen inspirerad av hur de stora församlingarna i Korea fungerar. När jag kom till tro kände jag en omedelbar kallelse till denna bönetjänst och var flitigt med. Vi fick vara med om stora händelser genom bönen.
Numera har jag två tydliga bönealtaren. Båda är belägna i kyrkolokaler. Den ena finns i Elim, Simrishamn och den andra i Turistkyrkan i Fuengirola. Jag tar bussen klockan 05.45 till Simrishamn för bön där och i Fuengirola vandrar jag strax för 07.00 till kyrkan för morgonbön. Dock inte samma morgon.
Varför ägnar jag då en så stor energi att vara på en viss plats? Hör inte Gud bön från vilken plats som helst? Jovisst gör Han det! Men jag tror också att Han gillar ställningstagande och överenskommelser om bönetjänst. Då bekänner Han sig till detta.
I den kristna historien finns många inspirerande exempel på bönealtaren även om bedjarna inte använt just denna benämning. Min bön är: Herre, ge mig kraft och glädje att fungera i levande förbönsstjänst.
PS Solen sken även i dag. Bruna bönor och stekt rimmat fläsk till lunch. Gräset är nyklippt. På bussen från Simrishamn i morse träffade jag en vän från kyrkan och vi hade ett fint samtal om hur Guds finns med i våra livsvandringar. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar