Vad har hänt?

År 1982 listade Kjell Sjöberg ett antal punkter för "den profetiska församlingen" att bedja över.

1) Familjesituationen i Sverige

2) Sveriges inställning till Israel

3) Förbönsansvaret för nationen

4) Ekonomisk  brottslighet

5) Antikristliga tendenser 

6) Samhällets neutralitet till samlevnadsformer

7) Nationell enhet i stället för konfrontation

8) Den ockulta vågen

Vad har hänt sedan dess? Har den profetiska församlingen fungerat som väktare på muren?

Kjell hävdar att när ondskan tilltar, så kallar Gud ut motvikten, kristna som hängivet går i bönetjänst. Är du med?

Den kristna församlingen som en motståndskultur, ödmjukt tjänande nationen och särskilt de svaga i vår omgivning.

Läste om detta efter en underbar promenad till stranden i Falsterbo.

Guds nåd till alla platser

Berlin, Köpenhamn, London, Paris, Stockholm och Treriksröset. Överallt ska väckelsen dra fram. 

 

Skylten finns vid Smygehuk.

Från syd till nord

Bön vid Sveriges sydligaste punkt. Herre låt profetian om en väckelse över Sverige bli verklighet. Från syd till nord. Från väster till öster.

Nedre bilden "bönehusvagnen" på plats.

Den stereotypa bilden

På den tiden då vi drev vandrarhem på Österlen så kontaktades vi en dag av ett filmbolag. En manusförfattare hade skrivit in namnet på vårt vandrarhem i sitt filmmanuskript. Nu utvärderades det om vi var en lämplig inspelningsplats. Det var vi inte, utan en kollega i branschen fick bli värd för inspelningen.

Jag såg filmen härom dagen på DVD. Det var en Wallander-deckare som kallades "Prästen" och där en en otrogen präst blev skjuten på parkeringsplatsen till det vandrarhem där kärleksmötet skett.

Prästens fru hade blivit frikyrklig och det var här stereotypen slog till. Ett entonigt mumlande om hur Jesus såg på otrohet. Men en  framtoning som jag aldrig mött bland kristna. Nåväl jag har inte mött alla kristna, så vad vet jag.

Men det slog mig, att jag vid flera tillfällen mött lika stereotypa bilder på kristna i den kända engelska deckarserien "Morden i Midsomer" och i fler filmer. Så det verkar ligga en hund begraven här.

I mediala sammanhang sprids bilder av kristna som ligger långt från sanningen. Visst, det finns tillfällen då kristen tro förvandlats till sekt, men detta är undantag. Givetvis är undantagen mer intressanta.

Kan förstå att en sekulär manusförfattare kan uppfatta kristna som människor med en låtsas-vän. Ni vet sådana som barn har. Men här kommer vuxna människor med en låtsas-vän som heter Jesus.

Så klonas bilden av kristna i filmer och TV-serier.

Kristna människor är som alla andra människor, nämligen olika. En del långa, andra korta. En del smala, andra tjocka. En del glada, andra ledsna. Kort sagt de är inte stereotyper.

Men de har det gemensamt att de mött en verklighet som andra kan ha svårt att förstå.

Så här säger aposteln Paulus:
Jo, eftersom världen i sin visdom inte lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap som vi predikar frälsa dem som tror (1 Kor 1:21)

Oddsen för missförstånd är givetvis höga med denna utgångspunkt. Men tro mig: Mötet med Jesus, verkligheten själv, är värt allt.

Att vara människa är fantastiskt!

Att vara människa är något helt fantastiskt. Allt i det vi kallar skapelsen är fantastiskt.
Vissa anser att liv framkommit i en process över tiden och att ingen avsändare finns till denna process.
Att skapelsen inte är en skapelse utan en slumpartad tillblivelse.

Tusentals kristna samlade till manifestation
 av vad Jesus betyder. Frågar du, så får du vittnesbörd
om påtagliga gudsingripande. Välkommen att fråga!

Skulle de universella gudslängtan endast ha kemiska orsaker? Skulle samstämda samveten vara resultat av en mental urvalsprocess?

När jag mötte Gud uppstod kontakt. I mitt liv inträffade räcka händelser som jag har svårt att sortera in under etiketten slumpartade aktiviteter. Många människor jag mött kan vittna om samma sak, gudomliga ingripanden i livet. Hela den kristna kyrkohistorien vittnar samstämt. Berättelserna om Jesus och vad som hände runt honom har dokumenterats på ett vis som är tillförlitligt. Andra historiska händelser anses bekräftade på mer lösa grunder.

Har du den förutfattade meningen att det omöjligt kan finnas en gud och att vittnesbörd om gudsingripanden därmed kan sorteras bort som vidskepelse? Hur ska jag då överbrygga klyftan i vår kommunikation? Jag vet, gör som sångförfattaren föreslår; pröva själv min vän.

Låter mycket enkelt. Spontant gör människa det när nöden tränger sig på, när under är nödvändiga. Då ber vi. Men pröva det i din vardag, pröva med ett ödmjukt sinnelag och notera vad som händer.

Jag har inte fått alla frågor besvarade och inte fått alla problem lösta, men jag har fått bekräftat att Han vandrar med mig i min livsvandring och det är stort.

HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. 
 Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. 
 Om jag går eller ligger, utforskar du det, 
med alla mina vägar är du förtrogen. 
 Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det. 
 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. 
 En sådan kunskap är mig alltför underbar, 
den är så hög att jag ej kan förstå den. (Psalm 139:1-6)

Att gå på tvärs

Kan jag ha en kallelse att gå på tvärs? Frågan känns berättigad för mig. Jag känner att jag har svårt att ansluta mig till en viss fålla. I mötet med gräsrötterna upplever jag välsignelse och inspiration från Herren. I mötet med det etablerade inom kristendomen kan jag känna glädje över vad den står för och att uppenbarligen många människor välsignas av detta, men själv tänds jag oftast inte av detta möte.

Tårarna kommer fram när jag hör om den helige Andes ledning in i enskilda människors liv. Min största önskan är att i minsta detalj vandra ledd av den helige Ande. I början av min vandring med Herren prövades jag vid flera tillfällen just på detta, att lyda in i minsta detalj. Lydnad gav välsignelse, olydnad blev en tung börda att bära.

Att detaljerna är viktiga lär vi oss av profeten Moses exempel. Mänskligt sett kan det göra detsamma hur ett visst behov tillfredsställs. Folket behövde vatten och fick det nödvändiga vattnet. Då borde saken vara klar. Varför betyder det något om man slår på en klippa eller talar till en klippa, vattnet flödade i båda fallen. Men för Mose som ledare var skillnaden stor. Han fallerade och missade intåget i det utlovade landet. Har Gud anvisat en viss väg så har det en betydelse om jag följer den anvisade vägen.

Missar jag i detta så blir jag inte utsorterad. Det blev inte heller Mose. Gud kommer alltid tillbaks och utgår från de nya förutsättningarna. Han söker alltid vårt bästa. Men välsignelse förloras på vägen och kanske går Han en ny väg, när nu den gamla blev avstängd.

För det är detta som sker när vi inte går lydnadens väg. Välsignelsens flodfåra måste söka sig nya vägar och det kan tid innan marken pressas undan för att floden ska flöda fram på sin nya väg.

Som ledare i en kristen församling har vi stort ansvar att vara lyhörda och följa. Den helige Ande är så hänsynsfull och går inte emot ledarskapet. Det finns aldrig tvång i Guds väg. Men Han går kanske en annan väg, oss förbi.

Gud hjälp mig och hjälp mina vänner som läser detta, att alltid söka din väg.

I ett ögonblick mötte jag blicken

Under bönevandringen genom Stockholm i går försökte jag möta blicken på de människor som omgav bönetåget.

Många visste inte riktigt hur de skulle förhålla sig. Vissa ansikte visade nyfikenhet. Vad var detta fråga om? Andra visade beslutsam hårdhet. Varför ska deras tro hindra mig i min beslutsamma vandring genom staden.

Särskilt minns jag några ungdomar. Nästan generat, visste de inte hur de skulle förhålla sig. En religiös galning kan väl få mitt skratt, men tusentals? Hur ska jag hantera detta?

Det är alltid spännande att möta enskilda kristnas berättelser om sin väg till Herren. Tack du vandringskompis från Nynäshamn och Limhamn, för ditt levande, brinnande engagemang. Tack Herre för att du gång på gång möter människor. Människor som inte tänkte sig möta dig, de får sina liv underbart förändrade, de får liv som är spännande genom sin livsvandring tillsammans med dig.

Där har jag mitt hjärta

Jesus är vår Herre- lovsånger låter stark
mellan husen i kontorskvarteren
i Stockholm. Vi var många och vi
lovprisade vår Herre med hela hjärtat.

En lördag för många år sedan var vi på en fantastisk 50-årsfest. Flott bjudet, levande musik och glada människor. Bättre kan en fest inte vara.

Dagen efter besökte vi vår hemkyrka, Centrumkyrkan i Sundbyberg, och var delaktiga i enkel lovsång och andlig gemenskap. Vi sa till varandra:" Bättre kan det inte bli. Hur påkostat något än är så slår det inte gemenskapen med universums Herre, vår frälsare Jesus Kristus".

Jag fick en flash-back av detta i dag. På kvällen en fantastisk TV-show som återspeglade hur vår tid är, på gott och på ont. En Petra Mede som så skickligt och personligt ledde denna show.

Men för mig var detta inte dagen höjdpunkt. Dagen började tidigt i Klara kyrka med bön inför Jesus-manifestationen. En levande bön som fyllde mitt inre med glädje och frid.

Sedan en vandring genom Stockholm, där vi bad och sjöng lovsånger. Enkel sång, men med en kvalitet av andlig gemenskap, som med hästlängder slår allt vad proffsiga showskapare kan skapa. De kan nämligen inte skapa gemenskapen med Gud och denna gemenskap innehåller något som inte kan frambringas på annat vis, än att komma till en personlig relation med Jesus.

När jag nu lägger mig att sova så är det detta jag tar med mig in i sömnen. Vilan i Gud som jag inte vill byta bort mot något annat.

En parafras

En parafras på Kolosserbrevet 4:2-6:

Var uthållig i bön, var alltid i bön och be under tacksamhet och glädje.

Be för dem som predikar, så att nya möjligheter skapas för predikan. Be att de talar om Kristi hemlighet. Be att de talar med ett språk som omvärlden förstår, så att hemligheten förvandlas till en tydlig verklighet, för dem som i dag står utanför.

Vi ska alltid bemöta vår omvärld på ett förståndigt vis och ta vara på varje tillfälle.

Vårt tal ska vara vänligt, men ha innehåll och skärpa.  En sälta från vår egen gudsrelation, som gör att vi vet hur vi ska besvara de frågor som människor har.

Brann inte våra hjärtan....

Det finns något som får mig att bli misstänksam. Det är när någon säger till mig att jag ska lyssna till honom därför att han är expert. Jag menar att är han expert, så förklarar han sammanhangen för mig genom sin kunskap och jag inser att det är ett bra förslag. Inte behöver han tala om att han är experten.

Samma sak med andliga gåvor. När de är i funktion så upplevs det i atmosfären. Ingen behöver tala om hur andlig han är. Vi bara vet att nu är den helige Ande närvarande.

Rubriken kommer från bibelsammanhanget i Lukas 24 kapitel och det är de två Emmausvandrarna som summerar efteråt:  "Brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss?"

De vandrade bedrövade i ett samtal om det fruktansvärda som hänt, att deras Messias som de haft så stora förväntningar på, Han hade dött genom att korsfästas. Dött som en förbrytare.

Så anslöt en man och förklarade texterna för dem, vad profeterna sagt om att Messias måste lida för att gå in i sin härlighet. Det var då deras hjärtan började brinna. Plötsligt klarnade sammanhanget.

Sedan kom stunden av gemenskap. Han delade brödet med dem och i denna gemenskap kände de igen Honom."Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn."

Var det så att Han ville att de skulle upptäcka vem Han var? Att deras inre skulle börja att brinna vid den upptäckten? Det Han sa var så övertygande. Sättet Han talade på det påverkade deras inre. I gemenskapen upptäckte de vem Han var och de kunde återvända till Jerusalem brinnande i sin hjärtan, glada över sin upptäckt.

Han sa inte: "Hör på mig, det är jag som är Messias". Han var den Han var och lät ordet verka. Då började deras hjärtan att brinna.