Hur jag vände och vred på det så var det så svårt att komma med den nya text som skulle ersätta den jag plockade bort. Vad var det innerst inne som jag ville säga? Det jag nu skriver kommer ur en helt annan infallsvinkel.
I morse vaknade jag med en tanke, läs Andra Johannesbrevet. Sagt och gjort. Läst och begrundat.
Frågeställningen jag innerst inne bär på är: Hur förhåller jag mig till den förflackade kyrkan?
Helt klart är att många kristna sammanhang i vår tid missar de djupa flödande källorna och nöjer sig mindre strilar av vatten. Kyrkan blir en organisatör av aktiviteter av olika slag som ska leda fram till Kristus. Evangeliets genomborrande kraft som skapar syndanöd saknas. Likaså förväntan på att frälsningen ska leda till ett förvandlat liv. "Bli inte för tydlig" då skräms människor bort. Vi ska ha låga trösklar.
När det finns höga trösklar i en kyrka beror detta ofta på andligt högmod. Vi skärmar oss från det enkla faktumet att vi alla är syndare frälsta av nåd. En gruppnorm uppstår och medlemmarna i gruppen eftersträvar att leva upp till denna norm. Den som kommer utifrån tycker detta är svårt, (vissa inser att det är falskt), och den som finns inne i gruppen får ta till dubbelmoral för att klara av att leva.
Finns inte det oäkta där, så finns automatiskt en låg tröskel. Denna behöver således inte skapas av konstlade medel. Av människor framtagna profiler, som att vi ska se ut på ett visst sätt, uttrycka oss på ett visst sätt, till och med att vi ska designa gudstjänsterna. Allt detta är ovidkommande tillägg, inte avsedda som osanning, men ändå i sin konstruktion osanna.
Sanningen gör oss fria. Evangeliet befriar. Varje människa som kommer in i en lärjungavandring är en av Guds tillförd del av församlingens kropp. Tillåts inte olika uttryck så uppstår lätt förtryck. Omogna uttryck, av lärjungar i spädbarnsstadiet, måste få förekomma. Ett hem där barnen tvingas sitta tysta i hörnen är inget levande hem. Samtidigt ska givetvis inte hela hemmet terroriseras av "skrikande unghordar". Ett levande andligt klimat uppfostrar oss. Föräldrar fyllda av kärlek kan korrigera när det blir fel. Föräldrar som döljer sin egen ofullkomlighet, bakom en perfektionens mask och tar till maktspråk för att uppfostra, de misslyckas.
Vad har nu Andra Johannesbrevet med detta att göra?
Där talas om sanningen (=evangeliet) som förblir i oss. Det talas om kärlekens bud, men också om att denna sanning gör att vi lever efter de bud som Han gett oss. Det uppmanar oss att ta avstånd från antikrister som förnekar Jesus gudomlighet och existens.
Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. (2 John 1:9)
Att vi alla är syndare innebär inte att vi ska acceptera synden. Vi ska leva efter Hans bud. Räkna med frälsningens förändrande kraft. Vi ska vara kärleksfulla, men avvisa förnekelsens budskap oavsett från vem den kommer. Tillåter vi den hos oss blir vi delaktiga.
Så länge människa vänder sig mot Gud, så möter Gud människan. Han väntar ivrigt på oss. Varje steg i rätt riktning möts av en kärleksfull fader. En fader som upprättat en väg för varje människa, en väg genom Jesus Kristus, vår frälsare.
fredag 29 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Korrigering
Det fanns något i gårdagens inlägg, (27 juni), som jag inte gillade. Det jag skrev var inte fel, men jag vill inte ha kvar inlägget i bloggen. Tonen klingade inte rent när jag sammanförde aktuell debatt med tankar om hur vi lever som kristna. Tankarna tändes av ett inslag i debatten, men de som debatterade hade egentligen inget med de slutliga tankarna att göra, mer än jag och alla andra. Så varför nämna dem över huvud taget? Fel av mig. Under dagen i dag ska jag skriva ett nytt inlägg om samma frågeställning.
måndag 25 juni 2012
Den svåra balansgången
Jag läste på en blogg om en gästande talare på ett svenskt kristet samfunds konferens. Talaren kom från ett annat land och hade en stark kritisk granskning av vad kristenheten i Sverige står för. Herren kallar ut väktare från platser där de kristna inte somnat in, för att varna oss.
Mina tankar gick också till den upplevelse i anden som David Wilkerson fick vid sitt besök i Sverige år 2004. Av Herren fick han ordet apati om den svenska kristenheten. Han predikade då över Amos 3:1-8. De som lyssnade till denna förkunnelse blev omskakade, men inget verkar i grunden förändrats sedan dess.
Om jag använder mig av Uppenbarelsebokens uttrycksätt så skulle det bli:
Men det har jag emot dig att du är ljum och apatisk. Du talar inte emot dem som vill förvränga mitt evangelium och tillrättavisar inte dem som vill föra mitt folk in på olydnadens väg. Du är nöjd med att vara etablerad i samhället, ett samhälle som inte vandrar på de vägar jag som visat på i mitt ord.
Om jag ställde mig på Sergels torg i Stockholm och ropade ut alla de synder vi i dag lever i och som vi dessutom anser vara bevis på levnadskonst. Då vore risken att jag spärrades in som religiös galning eller fobi-ist av något slag.
Jag gläder mig över att det kommer fram kristna debattörer som vågar tala ut. Att tala tydligt på ett sätt, som visserligen kritiseras, men som blir förstått i vår samtid. Om inte kritiken kommer, om inte påhoppen kommer, så vore det inte sälta i det salt som ska motverka samhällets förruttnelse. Den svåra balansgången är att vara skarp men ändå bli förstådd.
Min egen uppgift är inte att vara debattör, utan min uppgift är att stå inför Herrens ansikte och ropa ut om min nation och min samtid. Herre du ser vår synd, berör våra hjärtan till omvändelse. Herre låt en väckelse komma.
Mina tankar gick också till den upplevelse i anden som David Wilkerson fick vid sitt besök i Sverige år 2004. Av Herren fick han ordet apati om den svenska kristenheten. Han predikade då över Amos 3:1-8. De som lyssnade till denna förkunnelse blev omskakade, men inget verkar i grunden förändrats sedan dess.
Om jag använder mig av Uppenbarelsebokens uttrycksätt så skulle det bli:
Men det har jag emot dig att du är ljum och apatisk. Du talar inte emot dem som vill förvränga mitt evangelium och tillrättavisar inte dem som vill föra mitt folk in på olydnadens väg. Du är nöjd med att vara etablerad i samhället, ett samhälle som inte vandrar på de vägar jag som visat på i mitt ord.
Om jag ställde mig på Sergels torg i Stockholm och ropade ut alla de synder vi i dag lever i och som vi dessutom anser vara bevis på levnadskonst. Då vore risken att jag spärrades in som religiös galning eller fobi-ist av något slag.
Jag gläder mig över att det kommer fram kristna debattörer som vågar tala ut. Att tala tydligt på ett sätt, som visserligen kritiseras, men som blir förstått i vår samtid. Om inte kritiken kommer, om inte påhoppen kommer, så vore det inte sälta i det salt som ska motverka samhällets förruttnelse. Den svåra balansgången är att vara skarp men ändå bli förstådd.
Min egen uppgift är inte att vara debattör, utan min uppgift är att stå inför Herrens ansikte och ropa ut om min nation och min samtid. Herre du ser vår synd, berör våra hjärtan till omvändelse. Herre låt en väckelse komma.
måndag 18 juni 2012
En vision kan inte överlåtas.
Har du tagit emot en vision från Herren i ditt liv? I så fall, du kan aldrig överlåta denna på någon annan. Givetvis kan du involvera andra i visionen, för visionen kan vara sådan att den berör andra människor. En given vision kan dock inte exporteras.
Abram hade bara ett val. Endera skulle han lyda Gud och lämna sin familj för att flytta till en okänd framtid eller så kunde han låta bli. Att vandra till granntältet och där försöka övertyga sin bror om att denne skulle resa till främmande land, i Abrams ställe, det var inget alternativ.
En pastor jag känner fick för ett antal år sedan en vision om att genomföra en konferens. Det var ingen tvekan om tilltalet och konferensen kom till stånd. När den sedan närmade sig blev en del pastorskollegor bekymrade över hur mycket uppmärksamhet visionens pastor kom att få. Av det skälet överlät han ledarskapet för konferensen till en annan pastor, en mycket god och väl respekterad man.
Jag upplevde i anden, och är fortfarande övertygad om, att detta innebar att konferensen inte kom att få det genombrott som den skulle kunnat få. Den blev lyckad, men ytterligare något skulle skett om den som fått visionen fullt ut stått kvar i visionen. Det spelar ingen roll om den som övertagit visionen är en storartad människa, det är inte av tillfällighet hur Gud väljer att lägga ut visioner.
Det är ett måste att pröva visioner, så att inte min fantasi spelar mig ett spratt. Men finns den väl där så gäller bara lydnadens väg, utan kompromisser. I bland innebär det att gå sin egen väg.
Abram hade bara ett val. Endera skulle han lyda Gud och lämna sin familj för att flytta till en okänd framtid eller så kunde han låta bli. Att vandra till granntältet och där försöka övertyga sin bror om att denne skulle resa till främmande land, i Abrams ställe, det var inget alternativ.
En pastor jag känner fick för ett antal år sedan en vision om att genomföra en konferens. Det var ingen tvekan om tilltalet och konferensen kom till stånd. När den sedan närmade sig blev en del pastorskollegor bekymrade över hur mycket uppmärksamhet visionens pastor kom att få. Av det skälet överlät han ledarskapet för konferensen till en annan pastor, en mycket god och väl respekterad man.
Jag upplevde i anden, och är fortfarande övertygad om, att detta innebar att konferensen inte kom att få det genombrott som den skulle kunnat få. Den blev lyckad, men ytterligare något skulle skett om den som fått visionen fullt ut stått kvar i visionen. Det spelar ingen roll om den som övertagit visionen är en storartad människa, det är inte av tillfällighet hur Gud väljer att lägga ut visioner.
Det är ett måste att pröva visioner, så att inte min fantasi spelar mig ett spratt. Men finns den väl där så gäller bara lydnadens väg, utan kompromisser. I bland innebär det att gå sin egen väg.
fredag 15 juni 2012
Specifika tilltal
.JPG)
En man från New York berördes av Gud att flyga till Wisconsin för att be för Bruce. Under bönen som följde kände Bruce som elchocker i kroppen. Ett mirakel skedde, som sedan kunde bekräftas av ny röntgen.
Undret var stort och glädjande. Det jag dessutom fäster mig vid var lydnaden från mannen i New York. Varför Herren valde att sända en man från New York, och inte en kristen från Wisconsin, det kan vi bara spekulera om. Får vi tilltal så gäller det att följa dessa och inte hamna i ett förnuftets hindrande spekulation om varför det är på detta vis. Herren är suverän och väljer själv sina vägar.
Detta att lyssna in och lyda och något övernaturligt sker. Helanden eller andliga genombrott. Under den stora böneväckelsen i New York under mitten av artonhundratalet var detta ett av kännetecknen. Människor reste runt landet enbart för att bedja tillsammans. Denna tilltro till bönens kraft bröt ner hindrande murar. Låt detta ske i vår tid och i våra länder.
En annan sak jag gillar i nyhetsnotisen är att förebedjarens namn inte nämns. Så ska det vara, all ära till vår frälsare Jesus Kristus. Människors handlande är viktigt, men undren tillhör inte oss.
onsdag 13 juni 2012
Att vara ledd av Gud
Ett samtal om att vara under Guds ledning. En god vän och jag lunchade och samtalade om detta med att vara ledd av Gud.
Min vän upplevde starkt Guds ledning i olika situationer i sitt yrkesliv, och en frid efter det att allt lagts på plats. Men den vision han en gång kände vid det första mötet med Herren, och vid ett senare gudsmöte, den visionen lyste med sin frånvaro. I vilket fall på det sätt min vän förväntat sig.
Eftersom jag under åren varit lite av ett bollplank för min vän så kunde jag påminna honom om situationer där han inte fullföljt tankar som han fått inspiration till. Ja även hälsningar som jag fått framföra och som jag upplevde vara inspirerade av den helige Ande.
Tankarna och hälsningarna handlade inte om stora saker utan det handlade om att handla på ett visst sätt i en viss situation, kontakta en viss människa, resa till en bestämd ort.
Vi kan aldrig gå Guds väg på annat sätt, än att gå ett steg i taget. Dessa steg i tro leder oss in på den väg Gud vill att vi ska gå. Förakta inte den ringa begynnelsen säger Bibeln och det handlar just om detta. Att lita på att det lilla samarbetet med Herren är en del av ett större händelsekedja med övernaturliga inslag.
För egen del kan jag räkna in ett antal tillfällen då jag missat att göra det jag borde gjort. "Fegat ut" helt enkelt. Det är tröstefullt att Herren inte ger upp utan att vi alltid fortsätter vår vandring tillsammans. Hans kärlek är överflödande, fördömelsen saknas och vi börjar om. Numera är jag noggrann de små valsituationerna. De där jag upplever inspiration av den helige Ande, men även de val som jag vet kommer att föra mig i fel riktning. Jag vill inte att det ska vara som i den svenska lekvisan: "Än slant han dit, och än slant han dit. och en slant han ner i diket".
Carpe diem - att fånga dagen är bra. Att vårda dagen inför Herrens ansikte är bättre.
Ty vem vill förakta den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS sju ögon som far omkring över hela jorden?" (Sak 4:10)
Min vän upplevde starkt Guds ledning i olika situationer i sitt yrkesliv, och en frid efter det att allt lagts på plats. Men den vision han en gång kände vid det första mötet med Herren, och vid ett senare gudsmöte, den visionen lyste med sin frånvaro. I vilket fall på det sätt min vän förväntat sig.
.JPG) |
| Dessa två "manna-ark" fick jag nyligen. Så vill jag leva. |
Tankarna och hälsningarna handlade inte om stora saker utan det handlade om att handla på ett visst sätt i en viss situation, kontakta en viss människa, resa till en bestämd ort.
Vi kan aldrig gå Guds väg på annat sätt, än att gå ett steg i taget. Dessa steg i tro leder oss in på den väg Gud vill att vi ska gå. Förakta inte den ringa begynnelsen säger Bibeln och det handlar just om detta. Att lita på att det lilla samarbetet med Herren är en del av ett större händelsekedja med övernaturliga inslag.
För egen del kan jag räkna in ett antal tillfällen då jag missat att göra det jag borde gjort. "Fegat ut" helt enkelt. Det är tröstefullt att Herren inte ger upp utan att vi alltid fortsätter vår vandring tillsammans. Hans kärlek är överflödande, fördömelsen saknas och vi börjar om. Numera är jag noggrann de små valsituationerna. De där jag upplever inspiration av den helige Ande, men även de val som jag vet kommer att föra mig i fel riktning. Jag vill inte att det ska vara som i den svenska lekvisan: "Än slant han dit, och än slant han dit. och en slant han ner i diket".
Carpe diem - att fånga dagen är bra. Att vårda dagen inför Herrens ansikte är bättre.
Ty vem vill förakta den ringa begynnelsens dag? De gläds över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS sju ögon som far omkring över hela jorden?" (Sak 4:10)
måndag 11 juni 2012
Redo för kamp?
Det plingade till i min I-phone. Jag gick där på en bro i Stockholm och såg ut över ett ljust grönskande försommarlanskap. Båtar låg förtöjda vid en brygga. Även en snipa låg där, en båttyp jag verkligen gillar.
Inom mig bad jag, verkligheten kändes bra mycket tyngre än de visioner som Herren tänt i mig. Jag längtar till att vara en del av ett böneteam som satsar utan kompromiss, ett väckelsens förberedelseteam. Ett team som inte levererar stora ord för omvärlden, utan som går in i den djupa bönekampen.
Plinget i min I-phone markerade ett rundmeddelande från Gary Wilkerson. Detta meddelande passade mig perfekt i den sinnesstämning jag var i. "Are you ready to fight?"
med fortsättningen (i min översättning): "Kyrkan är inte avsedd att bestå av en mängd människor som önskar komfort, nöje och som får allting serverat på ett silverfat. Kyrkan är avsedd att vara som Gideons 300 krigare som säger: Gud jag vet att det kommer att bli en kamp. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, kanske kommer tårarna att rinna, men Gud jag är med dig i denna kamp."
Vi talar inte om slipade knivar. Vi talar om en bönens kamp som leder till seger i andevärlden. När denna seger vinns, försvinner det töcken som förhindrar att människor att upptäcka evangeliets sanning.
Är du med bland "de trehundra krigarna"?
---------------------------------------
Fotnot. Berättelsen om Gideon och de trehundra krigarna finner du i Domarbokens sjunde kapitel.
Inom mig bad jag, verkligheten kändes bra mycket tyngre än de visioner som Herren tänt i mig. Jag längtar till att vara en del av ett böneteam som satsar utan kompromiss, ett väckelsens förberedelseteam. Ett team som inte levererar stora ord för omvärlden, utan som går in i den djupa bönekampen.
Plinget i min I-phone markerade ett rundmeddelande från Gary Wilkerson. Detta meddelande passade mig perfekt i den sinnesstämning jag var i. "Are you ready to fight?"
med fortsättningen (i min översättning): "Kyrkan är inte avsedd att bestå av en mängd människor som önskar komfort, nöje och som får allting serverat på ett silverfat. Kyrkan är avsedd att vara som Gideons 300 krigare som säger: Gud jag vet att det kommer att bli en kamp. Jag vet att det kommer att bli jobbigt, kanske kommer tårarna att rinna, men Gud jag är med dig i denna kamp."
Vi talar inte om slipade knivar. Vi talar om en bönens kamp som leder till seger i andevärlden. När denna seger vinns, försvinner det töcken som förhindrar att människor att upptäcka evangeliets sanning.
Är du med bland "de trehundra krigarna"?
---------------------------------------
Fotnot. Berättelsen om Gideon och de trehundra krigarna finner du i Domarbokens sjunde kapitel.
söndag 10 juni 2012
Rätt bön?
Det står i Bibeln att vi inte vet hur vi ska bedja, men att den helige Ande leder oss i vårt böneliv.
I mitt fall uppmanades jag att be för församlingen i Fuengirola, som om inget hänt där. (Den församling som jag är ordförande i). Detta trots att vi har en nyrenoverad kyrka som blivit så fin och som väntar på sin invigning. Vi har ett pastorspar som vi uppskattar mycket. Vi har upplevt en närvaro av den helige Ande i våra gudstjänster under det senaste året och många besökare vid våra samlingar.
Som om det inte hänt något? "Nej ni har ännu inte tagit i bruk de himmelska resurser som jag har tillgängliga för er."
Jag har också församlingar i Sverige på min bönelista. I en dröm talar jag med en pastor i en av dessa församlingar. Vårt samtal mynnar ut i att från en nollpunkt ska vi förvänta oss ett övernaturligt nedslag i församlingen.
Nollpunkt? En församling med lång tradition.
Den kristna traditionen kan ge oss inspiration, men det är vår gudsrelation som öppnar nya vyer. Att inse vilka möjligheter vi har. Den kraft som uppväckte Jesus från det döda ska vara verksam i er. Ett löfte.
Har jag tro för detta? Möjligen en tro av senapskornets storlek. Men enligt Bibeln kan denna tro växa stort och detta ber jag om. I bönen känner jag att tron växer. Inte i min egen kraft utan i Jesus.
I mitt fall uppmanades jag att be för församlingen i Fuengirola, som om inget hänt där. (Den församling som jag är ordförande i). Detta trots att vi har en nyrenoverad kyrka som blivit så fin och som väntar på sin invigning. Vi har ett pastorspar som vi uppskattar mycket. Vi har upplevt en närvaro av den helige Ande i våra gudstjänster under det senaste året och många besökare vid våra samlingar.
Som om det inte hänt något? "Nej ni har ännu inte tagit i bruk de himmelska resurser som jag har tillgängliga för er."
Jag har också församlingar i Sverige på min bönelista. I en dröm talar jag med en pastor i en av dessa församlingar. Vårt samtal mynnar ut i att från en nollpunkt ska vi förvänta oss ett övernaturligt nedslag i församlingen.
Nollpunkt? En församling med lång tradition.
Den kristna traditionen kan ge oss inspiration, men det är vår gudsrelation som öppnar nya vyer. Att inse vilka möjligheter vi har. Den kraft som uppväckte Jesus från det döda ska vara verksam i er. Ett löfte.
Har jag tro för detta? Möjligen en tro av senapskornets storlek. Men enligt Bibeln kan denna tro växa stort och detta ber jag om. I bönen känner jag att tron växer. Inte i min egen kraft utan i Jesus.
Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli
mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till
jordens yttersta gräns."
Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga
genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft.
men han svarade mig: "Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i
svaghet." Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att
Kristi kraft skall vila över mig.
tisdag 5 juni 2012
Ett dilemma
Hela mitt inre ropar efter att Gud ska bekräfta sig i min samtid, i min del av världen. Min längtan är så stark att den känns fysiskt, min kropp ropar efter Guds närvaro. Därvid är jag samstämd med skapelsen i övrigt. Hela skapelsen längtar efter Guds dag.
När jag ser på kristenheten runt mig kan jag inte vara nöjd. Ordets skarpa egg har lindats in med tjocka lager av skumgummi och plast. Material av vår tid. Det personliga kåseriet är den predikostil som synes dominera.
Men vem är jag att vara domare över andra? Endast en syndare frälst av nåd, en man som under större delen av sitt liv undvikit att gå Guds väg.
Men allt står inte rätt till, men ändå gör det det. På vad sätt då? Kryptiskt!
Kyrkor i andlig konkurs. Individer i andlig konkurs. Bättre kan det aldrig bli, för när det egna går omkull så återstår endast att ropa till Gud. När vi ropar till Gud då händer det. Då sker förändringen.
Överallt möter jag dem. Kristna som gett upp det egna och ropar till Gud. I vissa sammanhang endast mindre än en handfull, i andra sammanhang många fler. Andra kristna söker efter koncept, detta vedervärdiga ord. Ett ord som talar om mänskliga ansträngningar att uppnå det resultat som den helige Ande reserverat för sig själv. Gud verkar genom människor, men inte på människors villkor.
Den andliga striden i Sverige i dag kan inte vinnas genom mänskliga metoder, men den vinns av enskilda människor och enskilda församlingar (kyrkor) som ställer sig till Herrens förfoganden.
Saknar du namnet Jesus så här långt i texten? Det borde du göra. Gud, Herren, kyrka, kristna, det går bra, men Jesus det tar emot; Just det, det är där skillnaden ligger.
JESUS, JESUS, JESUS!!! I det namnet finns frälsning. I det namnet finns seger.
När jag ser på kristenheten runt mig kan jag inte vara nöjd. Ordets skarpa egg har lindats in med tjocka lager av skumgummi och plast. Material av vår tid. Det personliga kåseriet är den predikostil som synes dominera.
.JPG) |
| Sluta grubbla! Ropa namnet Jesus! "Grubblaren" träskulptur av min far, Hjalmar Schönbeck |
Men allt står inte rätt till, men ändå gör det det. På vad sätt då? Kryptiskt!
Kyrkor i andlig konkurs. Individer i andlig konkurs. Bättre kan det aldrig bli, för när det egna går omkull så återstår endast att ropa till Gud. När vi ropar till Gud då händer det. Då sker förändringen.
Överallt möter jag dem. Kristna som gett upp det egna och ropar till Gud. I vissa sammanhang endast mindre än en handfull, i andra sammanhang många fler. Andra kristna söker efter koncept, detta vedervärdiga ord. Ett ord som talar om mänskliga ansträngningar att uppnå det resultat som den helige Ande reserverat för sig själv. Gud verkar genom människor, men inte på människors villkor.
Den andliga striden i Sverige i dag kan inte vinnas genom mänskliga metoder, men den vinns av enskilda människor och enskilda församlingar (kyrkor) som ställer sig till Herrens förfoganden.
Saknar du namnet Jesus så här långt i texten? Det borde du göra. Gud, Herren, kyrka, kristna, det går bra, men Jesus det tar emot; Just det, det är där skillnaden ligger.
JESUS, JESUS, JESUS!!! I det namnet finns frälsning. I det namnet finns seger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)