Så svårt att väga av

Hur jag vände och vred på det så var det så svårt att komma med den nya text som skulle ersätta den jag plockade bort. Vad var det innerst inne som jag ville säga? Det jag nu skriver kommer ur en helt annan infallsvinkel.

I morse vaknade jag med en tanke, läs Andra Johannesbrevet. Sagt och gjort. Läst och begrundat.

Frågeställningen jag innerst inne bär på är: Hur förhåller jag mig till den förflackade kyrkan?

Helt klart är att många kristna sammanhang i vår tid missar de djupa flödande källorna och nöjer sig mindre strilar av vatten. Kyrkan blir en organisatör av aktiviteter av olika slag som ska leda fram till Kristus. Evangeliets genomborrande kraft som skapar syndanöd saknas. Likaså förväntan på att frälsningen ska leda till ett förvandlat liv.  "Bli inte för tydlig" då skräms människor bort. Vi ska ha låga trösklar.

När det finns höga trösklar i en kyrka beror detta ofta på andligt högmod. Vi skärmar oss från det enkla faktumet att vi alla är syndare frälsta av nåd. En gruppnorm uppstår och medlemmarna i gruppen eftersträvar att leva upp till denna norm. Den som kommer utifrån tycker detta är svårt, (vissa inser att det är falskt), och den som finns inne i gruppen får ta till dubbelmoral för att klara av att leva.

Finns inte det oäkta där, så finns automatiskt en låg tröskel. Denna behöver således inte skapas av konstlade medel. Av människor framtagna profiler, som att vi ska se ut på ett visst sätt, uttrycka oss på ett visst sätt, till och med att vi ska designa gudstjänsterna. Allt detta är ovidkommande tillägg, inte avsedda som osanning, men ändå i sin konstruktion osanna.

 Sanningen gör oss fria. Evangeliet befriar. Varje människa som kommer in i en lärjungavandring är en av Guds tillförd del av församlingens kropp. Tillåts inte olika uttryck så uppstår lätt förtryck. Omogna uttryck, av lärjungar i spädbarnsstadiet, måste få förekomma. Ett hem där barnen tvingas sitta tysta i hörnen är inget levande hem. Samtidigt ska givetvis inte hela hemmet terroriseras av "skrikande unghordar". Ett levande andligt klimat uppfostrar oss. Föräldrar fyllda av kärlek kan korrigera när det blir fel. Föräldrar som döljer sin egen ofullkomlighet, bakom en perfektionens mask och tar till maktspråk för att uppfostra, de misslyckas.

Vad har nu Andra Johannesbrevet med detta att göra?

Där talas om sanningen (=evangeliet) som förblir i oss. Det talas om kärlekens bud, men också om att denna sanning gör att vi lever efter de bud som Han gett oss. Det uppmanar oss att ta avstånd från antikrister som förnekar Jesus gudomlighet och existens.


Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. (2 John 1:9)


Att vi alla är syndare innebär inte att vi ska acceptera synden. Vi ska leva efter Hans bud. Räkna med frälsningens förändrande kraft. Vi ska vara kärleksfulla, men avvisa förnekelsens budskap oavsett från vem den kommer. Tillåter vi den hos oss blir vi delaktiga.


Så länge människa vänder sig mot Gud, så möter Gud människan. Han väntar ivrigt på oss. Varje steg i rätt riktning möts av en kärleksfull fader. En fader som upprättat en väg för varje människa, en väg genom Jesus Kristus, vår frälsare.