Den svåra balansgången

Jag läste på en blogg om en gästande talare på ett svenskt kristet samfunds konferens. Talaren kom från ett annat land och hade en stark kritisk granskning av vad kristenheten i Sverige står för. Herren kallar ut väktare från platser där de kristna inte somnat in, för att varna oss.

Mina tankar gick också till den upplevelse i anden som David Wilkerson fick vid sitt besök i Sverige år 2004.  Av Herren fick han ordet apati om den svenska kristenheten. Han predikade då över Amos 3:1-8. De som lyssnade till denna förkunnelse blev omskakade, men inget verkar i grunden förändrats sedan dess.


Om jag använder mig av Uppenbarelsebokens uttrycksätt så skulle det bli:


Men det har jag emot dig att du är ljum och apatisk. Du talar inte emot dem som vill förvränga mitt evangelium och tillrättavisar inte dem som vill föra mitt folk in på olydnadens väg. Du är nöjd med att vara etablerad i samhället, ett samhälle som inte vandrar på de vägar jag som visat på  i mitt ord.


Om jag ställde mig på Sergels torg i Stockholm och ropade ut alla de synder vi i dag lever i och som vi dessutom anser vara bevis på levnadskonst. Då vore risken att jag spärrades in som religiös galning eller fobi-ist av något slag.


Jag gläder mig över att det kommer fram kristna debattörer som vågar tala ut. Att tala tydligt på ett sätt, som visserligen kritiseras, men som blir förstått i vår samtid. Om inte kritiken kommer, om inte påhoppen kommer, så vore det inte sälta i det salt som ska motverka samhällets förruttnelse. Den svåra balansgången är att vara skarp men ändå bli förstådd.


Min egen uppgift är inte att vara debattör, utan min uppgift är att stå inför Herrens ansikte och ropa ut om min nation och min samtid. Herre du ser vår synd, berör våra hjärtan till omvändelse. Herre låt en väckelse komma.