Intensiv vecka

En vecka med hela huset full av barn och barnbarn. Ingen vrå att stilla sig och låta tankarna formulera orden. En paus på några timmar innan nästa gäng kommer. Hjärtligt välkomna gäng.

Har tänkt på att Gud aldrig bett någon människa om att vara annat än just det människa. "Övermänniskor" blir ofta en katastrof för sig själva och andra. Religiösa övermänniskor blir en mobil domstol ständigt beredd att slå till. Men det finns också icke religiösa vandrande domstolar.

Jag önskar mig själv och alla andra just detta att vila i Gud, omsluten av Hans kärlek. Precis som i 23:e psalmen.

HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.
 

Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.
 
Sanningen och nåden vandrar hand i hand. Sanning utan nåd blir en bödel som i "all välmening" hugger huvuden till höger och vänster. Nåden utan sanning blir ett gungfly som ingen vill vandra på.
 

Att bli ledd på rätta vägar den kärleksfulla frihetens nyckel.

Moln över hamnplanen

När vi kom till hamnplanen var det inte som vanligt. Det saknades människor på bänkarna. Vi är vana att många väntar på oss. Men i dag var molnen tunga över hamnplanen och vi var inställda på att behöva ställa in. Men när tiden för start närmade sig så kom det förvånansvärt många för att lyssna.

Vänner från Ystad var på besök med Anders Mårtensson i spetsen, men även min barndomsvän Lars-Erik Frejman (nu pastor i Ystad) var med.

En av denna bloggs följare hörde av sig under eftermiddagen för att ta reda på vilken tid vi skulle sjunga. Tack för ditt besök det värmde mig att möta en blogg-följare. Det är ett ensamt jobb att skriva blogg, i alla fall när man inte är en blogg-kändis. Jag hör då och då någon som säger att de följer och det är mycket roligare än statistik.


I dag var ljudet min uppgift och med två gitarrer och fyra sångmickar var jag behövd.

Amazing grace sjöngs på engelska. Jag älskar den texten. Ingen av översättningarna har fångat slavskepparen Newtons upplevelse av frälsning så genuint som den engelska texten. Den äkta, inte tillrättalagda berättelsen om fräsning, upprättelse och glädje i Gud knockar mig.

Det mänskliga och det gudomliga

Jag minns det år jag först kom tillbaks till tro, detta intensiva år med stor känslighet på det andliga området. En dag besökte jag Klara kyrka och det var som en broschyr lyste upp på håll. Jag gick fram och tittade och hittade en inbjudan till en evangelisationskurs hos de karismatiska katolikerna. Jag anmälde mig till kursen och kom att få nya vänner inom en tradition jag inte kände till sedan tidigare.

Jag var medlem i Centrumkyrkan i Sundbyberg, en kyrka som inte var ansluten till något samfund. Under en bönestund upplevde jag mig som utbrytarens, utbrytare, längst ut i kedjan från det protestantiska uppbrottet. Jag satt där återknuten till moderkyrkan, visserligen med lösa band, men ändå.

En annan stund var nere i Spanien när en missionär ville övertyga mig om att det inte gick att vara kvar i den katolska kyrkan om man tagit emot Gud till sin frälsning. Jag tänkte då på de tillfällen då min vän Pancho, numera diakon i Katolska kyrkan, och jag fungerade som förebedjare tillsammans och den välsignelse jag då upplevde.

Jag kan förstå missionären. När jag går in i den lokala katolska kyrkan i Spanien störs jag starkt av att den lokala jungfrun tar större, mer prålande, plats än Jesus och jag vet om motståndet mot protestantisk evangelisation. Samtidigt kan jag inte förneka den andliga gemenskap jag upplevt och upplever.

Inom varje kyrka som bekänner sig till Jesus och hans frälsningsverk uppstår mänskliga traditioner. Ibland tar de större plats än det grundläggande. Ibland skymmer påbyggnaden det det egentligen handlar om. Vi blir så tvärsäkra på att vår tradition är den sanna och att det bara kan vara på vårt vis. Men när vi utövar äkta ekumenik, hjärtats ekumenik, då infinner sig en speciell välsignelse.

Jag har lämnat den tvärsäkra sektorn samtidigt som jag lider med kyrkans mänskliga krumbukter. Var de än infinner sig. Herre för oss samman till den tillbedjan och det liv Du vill att vi ska vara i.

Om du blir provocerad av dessa enkla tankar, för dina känslor inför Herren, Han som älskar oss alla.

Jag gick på det igen

I går kväll skulle vi se på en komedi som vi köpt på DVD. Kan vara kul med en film att lätta upp tillvaron. Det var bara det att jag borde minnas hur starkt "värderingspaketet" som man får tillsammans men filmen och det slår nu till emot mig. Efter en stund lämnar jag rummet och gör något annat.

Har du märkt att du får ett paket tillsammans med filmen? Inte?

Jag minns nu en kristen förkunnare från början av förra seklet. I en bok talade han om hur den bakomliggande moralen till film och teater påverkade våra sinnen. Det är detta paket jag talar om, typ.

Aposteln Paulus talar om att allt är tillåtet men att allt är inte nyttigt. Kanske rycker jag detta ur sitt sammanhang men det är så jag upplever det. Jag barn av syndakatalogens tid vill kasta alla syndakataloger i skräpkorgen men där borde även annat slängas. Bland annat en och annan, ja ganska många DVD'n.

Ibland säger jag till hustrun "de där människorna måste vara kristna". Det jag då observerar är en slags "glans" något som möter mitt öga eller möjligen mitt inre sinne. Men jag möter också människor som jag vet är kristna och där det inte denna glans finns. Så vad då?

Jag tror att glansen jag talar om helt enkelt är en återspegling av en gudsrelation. Detta ord som jag använder så ofta. Är jag en teoretisk kristen eller är jag en som lever tillsammans med Gud. Även den som vandrar tillsammans med Gud är en ofullkomlig människa men vandringen med Gud påverkar det egna livet. Och mina val i livet påverkar min gudsrelation.

Efter begrundan

Gudsrelation tränger rakt igenom livet som ett svärd tränger rakt igenom kroppen. Det går inte att förhindra denna kraft med mindre än att jag väljer bort Gud.

Utan gudsrelation ingen kristendom eftersom det bara är i denna relation livet finns, det eviga livet. Och relationen kommer från Guds utsträckta hand. Från Jesus offer för min skuld. Döden och uppståndelsen. Inget annat bär.

Dessa ord är ingen nyhet. Jag är bara en av millioner kristna som funnit denna "hemlighet". Inte på något vis unikt - bara sant.

Varför skriver jag detta? Efter en dag av frustrationer och irritationsmoment, sitter jag på veranda-soffan och bara omsluts av Guds nåd. Rikedomen i denna gör mig förundrad.

Stilla dig

Uppmaningen "Stilla dig" kan passa in i tidens anda. Kanske en yoga-meditation eller något annat som ger illusionen av att hamna i harmoni med världsalltet. Se upp med varumärkes-tryggheten. Redan i skolan uppstår trygghet om du klär dig i rätt varumärken. Beviset på att ha lyckats, att ha nått fram, ja vilket bevis gäller för dig?

Min uppmaning var egentligen en längre mening: "Stilla dig inför Gud". I den stillheten händer det något.

Följer du min blogg så vet du att ärlighet är ett viktigt ord för mig. Att tro på ett varumärke är inte en lögn i sig men det är inte heller sant. Jag menar den som tror på varumärket sätter sin tillit till en bild som skapats medvetet eller omedvetet. En bild som delas av många men för den skull inte behöver vara sann.

Jag lämnade det kristna tron eftersom jag i min utvärdering kommit fram till att den inte var sann. Vad jag då egentligen menade var att kristna inte alltid betedde sig så att de bekräftade riktigheten i sin tro. Inte andra - inte jag. Då vandrade jag ut ur kyrkan under 30 år. Ingen argumenterande kristen kunde ha fört mig tillbaks till kyrkan.

Men när jag mötte Gud framkom att Han var sann trots att Hans lärjungar inte alltid var det. Mötet var så starkt att mitt liv radikalt förändrades. När jag kör fast i något nu, så kan jag minnas hur tiden var då jag var i en absolut samklang med min frälsare. Ett första år fyllt av en barnslig gudsrelation. Åh vad mycket som hände. När jag levde så uppstod aldrig någon tristess.

I gårdagens blogg kallade jag mig själv för ett konkursbo. När jag stillade mig inför Gud påpekade Han att Han inte gillade detta mitt uttryckssätt. Du är inget konkursbo - du är mitt älskade barn. Att du är förtvivlad över att du i egen kraft inte når fram, innebär inte att jag skapat dig som ett misslyckande. Jag är nöjd med min skapelse men du är skapat till att vara i gemenskap med mig. Utan denna gemenskap blir du aldrig nöjd. Därför kom jag till jorden för att bereda frälsning, för att bereda rum för dig i min gemenskap.

Så skippa dataspel, TV tristess, arbetsnarkomani, illusionen om frid genom sex, ja skippa vad som än är din bild av lycka, att ha lyckats, lyckats till en ny dimension av tomhet. Stilla dig inför Gud.

Måste bara citera

Med utgångspunkt från Jesus andra frestelse där djävulen uppträder som om vore han teolog, skriver Joseph Ratzinger:

"I dag är Bibeln i stor utsträckning underkastad den så kallade moderna världsbilden. Dennas grunddogm är att Gud är ur stånd att alls handla i historien - allt vad som rör Gud, måste förläggas till den subjektiva sfären. Om det är så, talar inte längre Bibeln om Gud, den levande Guden. Då talar bara vi som bestämmer vad Gud kan göra och vad vi vill eller ska göra. Och med påskinande om av att äga hög vetenskaplighet säger Antikrist då att en exeget som läser Bibeln i tro på en levande Gud och därvid själv lyssnar på vad Gud säger, han är fundamentalist. Endast hans exeges , den förment rent vetenskapliga, i vilket Gud själv inget säger och ingenting har att säga, står i nivå med tidens krav."

Källa: Jesus från Nasaret av Joseph Ratzinger. Benedikt XVI , Artos & Norma bokförlag. Sidan 45.

Mitt eget postkristna sammanbrott

Vad menas? Jag lever i ett postkristet samhälle. Präglad av postkristna förväntningar. Vad menas?

Jag lever i efterkristen tid. Det vill säga i tiden efter det att kristendomen dominerat nationen och kulturen. Jag lever i en tid då kristendomen körts i botten och där många kristna funderar på hur kristendomen ska kunna anpassas till vår tid.

Kristendomen är i sin kärna ingen religion som kan anpassas till sin tid. Kristendom är i sin kärna ett möte med Jesus, vår frälsare, Guds son, inkarnerad till människa. Om detta möte är sant så innebär det en livsförvandling. Om detta möte inte är sant så betyder det inget alls. Punkt.

Det går inte att anpassa ett livsförvandlande möte till vår tid. Det går att anpassa mänskliga ansträngningar till vår tid. Mänskliga tankar om hur det bör vara. Men inte den pulserande kraften från en närvarande helig Ande.

Mitt eget sammanbrott? Att inför Gud ge upp allt. Köttets seger över anden. De egna tankarnas förträfflighet inför faktumet att jag inte vet något alls. Att ödmjukt säga: Helig Ande tala om för mig hur jag bör be för att mitt liv ska bära frukt.

Eter en stund av tystnad kommer det: Överträffa varandra i ömsesidig högaktning.

En förenkling av ett bibelord. Jag ska leta fram det. Bläddrar på nätet. Här kommer det, ord från Paulus:

Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning. Rom 12:10

Alltså Börge du är inte utsedd till domare av den postkristna tiden. Du är kallad till att i kärlek peka på mötet med Jesus. Sedan tar Han över och ser till att detta möte blir "på riktigt".

Det finns människor som bara genom att de stiger in i rummet innebär en förändring. Guds kraft lyser upp rummet. En sådan människa skulle jag vilja vara.

Herre kan du förvandla detta konkursbo som kallas Börge till en sådan människa?

Javisst Börge det kan jag, eftersom det inte är du som ska lysa utan det är jag som lyser i den kraft min fader ger. Varje människa som söker mig omsluts, innesluts, fylls av mig.

Och de sade med hög röst: "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen."Upp 5:12

Om Jesus

Jag skrev på Facebook: Sitter bredvid vår rosenvägg och läser Joseph Ratzingers (Benedikt XVI) bok "Jesus från Nasaret".

I bland leds jag till böcker. Denna bok rekommenderade Stanley Sjöberg mig att läsa. Den har dock stått till sig i bokhyllan ett tag. Kanske för att första kapitlet så mycket handlar om utvärdering av tolkningsmetoder.

Nu kände jag starkt för att göra ett nytt försök. När jag passerat metodiken hamnade jag i "En första blick på Jesus hemlighet".
Medan jag läste fylldes jag av den helige Andes kraft och måste efter avslutat kapitel lägga ifrån mig boken med ett upplyft inre och tårar i ögonen.

Det fanns i inledningen en beskrivning (nu med mina ord) om hela den kristna kroppen förenade med det levande ordet i en ständigt pågående process. Bibeln, ordet, inte bara en text som vi som kristna bör läsa för att de står så mycket bra där utan för att vi i ordet förenas med Gud.

Vi är förenade genom den helige Ande, vi ofullkomliga som är Hans tempel. Ratzinger uppehåller sig mer vid Jesus och ordet och i inledningen den utgår han från den profetiska hälsningen genom Moses om den kommande profeten och dennes ansikte mot ansikte relation med Gud. Jag tänkte då på Johannesevangiliets sjuttonde kapitel där relationen Gud-Jesus-lärjunge (d.v.s.du och jag) beskrivs så underbart.

Tänk att en 'pingstvän' kan bli så välsignad av att läsa vad en påve skriver ;) Ja, ja i gudsrelationen finns inga gränser.

Ännu en kväll på hamnplan

Vi träffas Peter, Allan och jag strax efter fem för att lasta in ljudutrustningen i bagarbilen. Sedan far vi ner till hamnplanen. Där har publiken redan börjat samlas. Peter som är en lokal kändis är noga med att hälsa på alla. Det är tungt för "en gamling" att monterar ljudutrustning. Allt klart och Janne dyker upp. Torsten är bortrest men har sänt svärsonen så vi blir fem som sjunger. Vi övar inte före. All koncentration ligger på att följa Peter som kompar på gitarr och sjunger på trubadurvis. Så lyhördhet och känslighet att följa är en dygd.


Vi ber en stilla bön. Vi är och behöver vara mitt i Guds nåd. Annars blir det pannkaka av allt. Vi konstaterar efteråt att det kändes mer välsignat förra gången. Men det är inte den egna känslan som är avgörande- Det är lyssnarens upplevelse.

I dag på morgonen upplever jag en tydlig inre dialog om vad överlåtelse är. Herren säger jag har berett en väg, jag har tagit bort hindren, men valet är ditt och ditt val är det endast du som gör.