Hälsning till Andreas

Hör av dig när du kommer tillbaka från Durango. Jag är mycket intresserad av vad ni varit med om där. Eller skriv till mig under hand om du vill ta på dig det besväret.
Hälsningar
Börge

"Skrivarfasta" pågår

Mina texter måste få en större tyngd och kraft. Därför skriver jag inget på en vecka. Den här veckan är det bara kommunikation med Herren som gäller. Gud välsigne er alla önskar Börge

Jag gillar Stanley's förväntan

Stanley Sjöberg

"Idrottsplatsernas åskådarläktare var fyllda. Alkoholen flödade. Folk gillade att gå på teatern och det var populärt med olika spel om pengar. Våld och kriminalitet tillhörde vardagen. Kyrkorna hade förlorat dragningskraften. Pastorer och präster studerade och gavs högre akademisk utbildning, men elden hade slocknat. Så beskrivs det andliga läget i Wales i början av 1900-talet.  I drygt tio år hade en ung kolgruvearbetare ägnat sin lediga tid för att läsa Bibeln och i flera timmar varje dag be om en väckelse över landet. Det var Evan Roberts som år 1904 blev det synliga redskapet i den väckelse som inom några månader förändrade städer och mindre samhällen. Inom ett år hade 100 000 människor sökt medlemskap i församlingarna. Många fler hade blivit frälsta och förvandlats från ett liv i kriminalitet, missbruk och ytlighet. Teaterlokalerna stängdes, krogarna avfolkades, idrotten förlorade sin attraktionskraft och kyrkorna fylldes."

Så börjar Stanley Sjöberg ett bloggavsnitt på Webbkyrkan. Sedan gör Stanley bl.a. en jämförelse med Algot Niklassons tjänst i Sverige och kommer med följande avslutande "kläm":

"Vem ska bli ”profeten Elisa” år 2012? (Här gör Stanley en hänvisning till en del av texten som jag inte citerat).  Vi kommer att vara med om en profetisk överraskning – snart!"


Jag delar Stanleys tro att något tydligt snart kommer att ske i vårt land. I grunden tror jag på en gräsrotsväckelse som bryter fram med en enorm kraft. Och vi kommer att få se tydliga profetiska händelser under tiden detta sker.

Observera i Stanleys text det förarbete Evan Roverts var inne i. Jag repeterar denna mening:

"I drygt tio år hade en ung kolgruvearbetare ägnat sin lediga tid för att läsa Bibeln och i flera timmar varje dag be om en väckelse över landet."


Bön som uppgift. Du som läst mina senaste inlägg förstår varför jag citerar detta.

----------------------
Fotnot: Jag har Stanley Sjöbergs tillstånd att citera texter av honom.


Hela Stanleys text:

Idrottsplatsernas åskådarläktare var fyllda. Alkoholen flödade. Folk gillade att gå på teatern och det var populärt med olika spel om pengar. Våld och kriminalitet tillhörde vardagen. Kyrkorna hade förlorat dragningskraften. Pastorer och präster studerade och gavs högre akademisk utbildning, men elden hade slocknat. Så beskrivs det andliga läget i Wales i början av 1900-talet.
I drygt tio år hade en ung kolgruvearbetare ägnat sin lediga tid för att läsa Bibeln och i flera timmar varje dag be om en väckelse över landet. Det var Evan Roberts som år 1904 blev det synliga redskapet i den väckelse som inom några månader förändrade städer och mindre samhällen.
Inom ett år hade 100 000 människor sökt medlemskap i församlingarna. Många fler hade blivit frälsta och förvandlats från ett liv i kriminalitet, missbruk och ytlighet. Teaterlokalerna stängdes, krogarna avfolkades, idrotten förlorade sin attraktionskraft och kyrkorna fylldes. Gudstjänsterna pågick i flera timmar, med sång, bön, vittnesbörd och predikan. Kvällsmötena pågick ofta fram mot 5-tiden vid gryningen. Elden spreds över hela världen och blev den tändande gnistan bland annat för det som hände på Azusa Street i Los Angeles där pingstväckelsen föddes.
Kolgruvearbetaren Evan Roberts var 26 år när han efter en längre tid i bön fick ett Guds tilltal att samla människorna i sin hemstad och predika för dem. En metodistkyrka erbjöd honom att komma till en ungdomssamling. Det var en måndagskväll och sjutton ungdomar hade kommit för att lyssna. Evan Roberts frågade om någon hade ett vittnesbörd att ge. Efter en stunds tystnad gick en ung kvinna fram. Hon brast i gråt och sa att om ingen annan hade något att säga så ville hon i alla fall berätta att hon älskade Jesus. I samma ögonblick förändrades atmosfären. Alla greps av förkrosselse över sin andliga likgiltighet.
Själv hade Evan Roberts blivit särskilt gripen när han lyssnade till en frälsningssoldat som hette Seth Joshua. Han bad till Gud i ett möte att en väckelse skulle komma med förkrosselse, omvändelser och andlig upprättelse över landet. Han bad att Gud skulle ta ut ett redskap, på samma sätt som när profeten Elia fick vara med om hur Elisa lämnade plogen bakom oxarna på åkern och kallades av Gud in i en profetisk tjänst efter Elia. Seth Joshua bad att Gud skulle ta ut en kolgruvearbetare eller någon från landsbygden som inte hade något annat att lita på än den helige Andes smörjelse. Samtidigt bad Evan Roberts om att få bli döpt i den helige Ande. Under våren 1904 mötte han Gud i total hänförelse.
Det som kännetecknade väckelsen i Wales var den speciella sång som dominerade gudstjänsterna. Evan Roberts hade ett team av lovsångsledare med solister. De sjöng undervisande, innehållsrika texter med enkla melodier. En av den tidens främsta förkunnare i England, William Thomas Stead, skrev en tidningsartikel om väckelsen och jämförde sången med det han hade upplevt i Ryssland av ortodoxa kyrkornas körsång. De sjöng i flera stämmor, där texterna ofta var tagna direkt ur Bibeln. De sjunger kapitel efter kapitel ur evangelierna och nu blev sången också i Wales den främsta predikometoden.
Efter två år var Evan Roberts trött och sliten. Han drog sig undan i stillhet och framträdde aldrig mer offentligt. I januari månad 1951 dog han drygt sjuttio år gammal. Just då i januari 1951, började Gud använda Algot Niklasson i Sverige på ett liknande sätt. Det var förkrosselse, omvändelse, bön och den helige Andes unika närvaro. Tusentals människor blev frälsta, kyrkorna fylldes och elden flammade.
Vem ska bli ”profeten Elisa” år 2012? Vi kommer att vara med om en profetisk överraskning – snart!

Böneplats Össeby-Garn

Kyrkan på en typisk stenig Roslags-höjd.

Högt uppe på berget ligger Össeby-Garn kyrka. Nu när träden ännu inte har löv, så ser jag ån som vindlar sig fram i landskapet nedanför . På denna vattenled förflyttade sig vikingaskeppen en gång i tiden. Kyrkan har rötter tillbaks till denna tid.

I modern tid har kyrkan fått en speciell roll som böneplats. Detta började under Sören Stadell's tid som präst i denna kyrka och förflyttade sig sedan till närliggande Betania-kapell, som numera ägs av diakonissan Marianne Edström. Kyrkan var på Sörens initiativ öppen för bön dygnet runt inför år 2000 och för att detta skulle vara möjligt fick han själv ta på sig att vakta kyrkan, sova i denna.

Denna bönekämpe finns fortfarande med i gemenskapen som träffas på fredagar klockan 19 i Betaniakapellet. Detta trots att Sören i dag kämpar mot en besvärande Parkinson-sjukdom.

När jag är i Stockholm besöker jag denna gemenskap och jag känner det som om det är en öppen himmel ovanför Össeby-Garn. Det är lätt att bedja här och Herren ger mig ofta bidrag till gemenskapen.

Denna plats är en av de eldhärdar som bereder den gräsrotsväckelse som är på gång. Jag vill vara en länk mellan sådana eldhärdar.

Marianne Edström framför altarplatsen i
Betania kapellet.

Marianne Edström delar sin tid mellan Värmland och Roslagen. Överallt där hon finns så handlar det om böneplatser och Marianne har fått vara ett redskap för helande av olika slag många gånger.

Jag frågade Marianne om vad som är viktigast i svensk kristenhet i dag och hon svarar "Den första kärleken".
Undervisningen från Uppenbarelsebokens början, om den förlorade första kärleken till vår frälsare Jesus är något som gäller vårt tids kristendom i Sverige, Det är så viktigt att komma åter till denna kärlek.

Marianne visade mig en tidning utsänd av ett av våra större frikyrkosamfund. "I denna tidning nämns namnet Jesus bara en gång och då som en bisats i berättelsen om en nyomvänd man som älskar Jesus. Gud går bra att skriva och även Kristus, men det älskade namnet Jesus - inte".

Under kvällen kommer vi flera gånger tillbaks till ett av mina favoritverser:

Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. 20 Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp 3:19-20)


Jesus väntar på dig, kristen i vår tid, att du öppnar dörren för en nära gemenskap. Därför återkommer jag ofta till detta bibelställe. Innan den citerade texten talas det om den ljumma självgoda kyrkan. Den som vi inte vill vara en del av, men där det är så lätt att hamna om gudsrelationen är svag. I egen kraft orkar vi inte mycket.

Låt oss öppna våra dörrar för Jesus!

Hur är insikten om bön i dag?

En sak jag just nu håller på med, är att formulera tankar omkring hur församlingar av i dag ser på bön. Tänker mig skriva genomtänkt om detta på bonehuset.se.

När Paulus radar upp vilka tjänster som finns i församlingen, så nämns inget om förbedjarens tjänst. När vi talar om begreppet förebedjare (intercessor) så kan ofta den profetiska tjänsten ligga nära till hands att jämföra med.

I grunden tror jag att Paulus inte nämner förbedjarens tjänst därför att den första tidens församling var en bedjande församling i sin helhet och detta är givetvis idealet. Vid Kristi himmelsfärd fick lärjungarna besked att vänta på den helige Andes utgjutande. Och de gjorde detta i bön.

När sedan många anslöts sig till församlingen så blev verksamheten omfattande. Då delades arbetsuppgifterna upp och ledarskapet koncentrerade sig på ordet och bönen. De visste att detta var den viktigaste prioriteringen.

När jag lyssnade på pastor Kjell Sjöbergs undervisning om bön i församlingen, så sammanfattar jag denna undervisning i att församlingen internt hämtar kraft och kunskap genom ordet och bönen, för att sedan bruka denna genom att gå ut och evangelisera och på annat sätt möta människors behov. Genom profetisk insikt vet församlingen hur den ska agera, och genom Andens kraft gör den det.

Dagens moderna nordiska frikyrka är ofta mer verksamhetsinriktad. Ledarna är inspirerade av sin framgång i det yrkesmässiga livet till att prioritera mänsklig effektivitet. I flera församlingar som jag känner, väljs gärna kompetenta människor från yrkeslivet som församlingsledare. Risken är då stor att ledarskapet gör andra val än vad den första församlingens ledare skulle ha gjort.

Vi ber när vi inleder styrelsemötena och när vi avslutar. Vi har så mycket att hantera att mer bön hinner vi inte med, om mötet ska vara effektivt. Dessutom ber vi alla hemma, så vi ber verkligen.

Från en bönehelg år 2006, på det vandrarhem jag på den
 tiden drev. Pingstpastorn, prästen från Svenska kyrkan
och diakonen från katolska kyrkan, sida vid sida.

Kanske spetsar jag till av pedagogiska skäl, men i grunden tror jag inte att majoriteten av medlemmar och ledare har insikten om vad hängiven bön är. De som har denna insikt är ofta människor med en annan profil än de yrkesmässigt framgångsrika, och de väljs inte in i styrelsen.

Bön och arbete måste komplettera varandra sa en vän till mig, när jag önskade mer bön. Men hängiven bön är en viktig arbetsuppgift i sig själv. Paulus jämför församlingen med en kropp och vilken kroppsdel bönekämpen utgör, vet jag inte, men kom just nu att tänka på nervtrådarna som kopplar ihop  olika kroppsdelar med hjärnans funktion. Men detta var en spontan tanke.

Bönemötet, veckans viktigaste möte!

Ty HERRENS ögon överfar hela jorden, för att han med sin kraft skall hjälpa dem som med sina hjärtan ger sig hän åt honom. (2 Krön 16:9 början).


Det är detta det handlar om!

Var det detta det handlade om?

Hösten 1994 hölls en stor kristen konferens på Hovet i Stockholm med den kände koreanske pastorn David Yonggi Cho. Själv hade jag kommit åter till tro 1 januari 1994 och ägnade hela detta åt förbön för konferensen. Pastor Stanley Sjöberg hade tagit initiativet till denna konferens och det blev naturligt att vi under detta år ägnade varje vardagsmorgon i Sundbybergs Centrumkyrka åt förbön för konferensen.

Under själva konferensen var jag ansvarig för kontakten med människor från hela Sverige som önskade förbön av David Yonggi Cho.

Men en annan mycket märklig sak hände mig under konferensen. Jag fick ett tydligt Herrens tilltal att kontakta ledningen för Frälsningsarméns kår på Södermannagatan i Stockholm. Mitt uppdrag var att anordna fyra stycken bönesamlingar för något som skulle ske på denna kår. Eftersom jag inte kände någon på kåren, eller över huvud taget någonsin varit där, så kändes det konstigt att ta denna kontakt.

Jag drog ut på det, men tog sedan på våren 1995 kontakt med kårens ledning. De hade vid ett tidigare tillfälle fått ett profetiskt tilltal om en väckelse som skulle börja på denna kår, (om jag minns rätt hade Roger Larsson sagt detta), så de ställde upp på mitt initiativ att ordna dessa bönesamlingar. Dock hann vi inte med mer än tre stycken samlingar eftersom jag försinkat det hela.

Kårens skylt säger est. 1998

Tiden gick och jag fick höra talas om att kåren på Södermannagatan skulle läggas ner. Någon ytterligare kontakt hade jag inte med kåren. Nog funderade jag vad Herren menade med tilltalet till mig. Ett blindskott? Men det hade ju varit så tydligt.

När jag i dag vandrade på Södermalm i Stockholm så såg jag att det bedrivs verksamhet i lokalerna och vad jag förstår en ny sorts frälsingsarméverksamhet. Var det detta Herren talade till mig om hösten 1994? Lite roligt är det att verksamheten tydligen etablerade sig under år 1998. Undrar vad som hände under tiden mellan åren 1994 och 1998?

Bilder visar på nytänkande verksamhet.

Gud välsigne er på Kår 393.

Kärlekens väg

Jesus är så mycket större än alla mina tankar.

Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då ska vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då ska jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.*

Som blomman öppnar sig mot ljuset,
så öppnar sig min själ sig mot Jesus.

Vem du än är så skulle jag vilja krama om dig och föra dig fram till Jesus om du inte redan lärt känna Honom. Jag kan inte på egen hand beskriva Jesus och kristen tro för dig, ämnet är för stort för att jag ska kunna greppa det. Likaväl skriver jag texter, därför att mitt hjärta brinner.

Min älsklings-sångtext är Sven Lidmans: ”O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona, som mer än världens visdom vet, och världens synd kan sona”.

Lidmans text innehåller efter denna knivskarpa inledning också stora ord om den fortsatta kristna vandringen. Ord som hans livs verklighet kom att pröva. Men orden är sanna. För oberoende av våra tillkortakommanden så finns vi i Kristi famn om vi vill vara där. För famnen är öppen.

Denna underbara motsättning att Han som är helig och som aldrig kan låta synden smutsa sin helighet. Han öppnar sin famn till full storlek för att krama om syndaren och säga: Du är förlåten. Gå och synda inte mer, och Han säger det inte bara första gången du kommer, Han säger det gång på gång.

Detta är den verkliga kärlekens väg.

* 1:a Kor 13:12

På besök i min hemkyrka

Loggan jag skriver om.

I dag besökte jag Centrumkyrkan i Sundbyberg, den församling jag kom till när Herren mötte mig till frälsning. I denna församling var jag verksam under ett tiotal år. Under lång tid aktiv som förebedjare och denna uppgift har jag fortfarande, men nu på distans.

Jag funderade över Centrumkyrkans logga och frågade en vän om varför den blivit som den blev. Han hade i alla fall varit församlingens ordförande så han borde veta, men visste inte riktigt.

I mina tankar representerar de i storlek och form olika bitarna människor som sugs in mot korsets centrum. Korset formas av bitarnas oregelbundenhet, människors olikhet. Korset är inget linjalens verk liksom inte kyrkan är det. Korset, kärlekens centrum, i en komplicerad värld. Den förklaringen hade inte min vän hört förut men jag gillar den.

Jag mötte många vänner och fick många kramar. Det är en glädje att höra vad Herren gör i vänners liv, vänner som jag inte möter var dag.

Kurt Tibblin

Vännen Kurt sprudlade av glädje över vad han får uppleva tillsammans med Herren. I Centrumkyrkans  diakonala verksamhet möter kyrkan många av de människor som har speciella behov. Kurt skulle besöka bänkarnas innevånare en dag och då fick han tanken på att ta med papper och penna. 

Vill ni att jag ska be för er var hans fråga och det fick Kurt göra. Fram med papper och penna för att notera namn. Vi ber gärna för anonyma grupper, men Herren vill att vi ska be för individer. Han vill att vi på individnivå ska möta människors behov. Kurt delade glatt med sig av denna visdom.

En annan av mina vänner kämpar med cancer och kroppen har blivit svag, men han var uppriktigt glad över alla de människor han dagligen får möta på behandlingsställen och andra platser. "Jag börjar varje dag med att be till Herren om att få bli till välsignelse för någon, och så blir det varje dag. Jag förvånas inte längre över alla kontakter som öppnas. Sjukdomen har gjort mig ödmjuk och öppnat mig på ett nytt sätt för människor". 

Jag blir berörd av att möta denna levande gudsrelation. 

Vid ett möte som detta sugs jag in i församlingens andliga atmosfär. I anden upplever jag både glädjeämnen och de saker som församlingen har att kämpa med framöver. Guds verk är som Centrumkyrkans logga. Det oregelbundna som dras till korsets centrum. Jag minns den bild jag en gång fick av Herren för framföra till pastor Carin Dernulf, församlingens föreståndare. En bild som jag nu tycker mig se vara på väg i verkligheten. Gud välsigne er mina vänner!

Vilken är din vandring i tro?

När Abram, senare Abraham, kallades av Gud att vandra till ett nytt land, för att bli ett nytt folk, så saknade han en hållbar teologi, eftersom en sådan vid den tiden inte fanns tydligt formulerad.

Men han trodde på Gud och lämnade staden Ur för en spännande vandring, som i sin förlängning kom att skapa ett nytt andligt klimat för hela mänskligheten.

Träskulptur av Lewi som min far, Hjalmar Schönbeck, gjort.
Fotograferad i Filadelfiakyrkan innan denna gjordes om till scen

När jag tänker detta så längtar jag plötsligt att få höra en fullsatt Filadefiakyrka i Stockholm sjunga Lewi Pethrus sång "Löftena kunna ej svika". Sången som inspirerats av Guds löften till Abraham.

I min vandring i tro finns en bild som kom till mig under en morgonbön i Centrumkyrkan i Sundbyberg på nittiotalet. Jag fick då i mitt inre se en fullsatt Filadelfia-kyrka, där den helige Andes kraft gick över läktarna på samma vis som vågen går över en idrottsarenas läktare. Och det handlade om en helt vanlig gudstjänst, inget konferenstillfälle. Denna bild är, för mig, ett slags sigill över den kommande väckelsen i Norden. (För andra kan den vara en överspänd kristens fantasier).

Vad har du inom dig som beskriver din vandring i tro? Var inte rädd att ta fram det du bär inom dig. Vårda detta främst i din dialog med Herren. Våga lita på att det är Han som skapat din tros dröm och att Han gläds när du lever i denna vision. Omvärlden är inte alltid mogen att ta den till sig, men det var den säkert inte heller på Abrahams tid.

Låt visionen växa till i Herrens omsorg och i Hans tid. Du kan aldrig forcera den. Men Guds löften håller!

Liknelsen om såningsmannen

I den välbekanta liknelsen om såningsmannen så hamnar sådden på olika platser som bekant. På vägen snappas såkornen snabbt upp av Satan. I den dåliga jorden får de aldrig tid att fästa. Bland tistlar och törnen så handlar det om både  negativa växter som bekymren i tillvaron och "positiva" som rikedom och vällevnad. I den goda jorden är sådden i centrum och tron får växa till en djup relation.

I en annan liknelse ställer Jesus frågan om, hur ska vi göra när fienden sår in ogräs i sådden. Svaret är, låt ogräset växa ända fram till skördedagen, då skiljs ogräs bort ifrån den äkta säden.

Dessa tankar fick jag när jag hörde min vän Stanley Sjöberg tala i Webbkyrkan om hur vi ska förhålla oss till de former av kristendom som vi känner invändningar inför, t.ex. liberalteologins förespråkare. Stanley menade att vi kunde se oss som en familj, trots olikheterna och att i en familj så känner vi ansvar även för de familjemedlemmar som  går en felaktig väg.

I mina inlägg har jag ofta återkommit till att jag inte har en kallelse till att vara domare över andra. Friad av nåd och kallad att förkunna nåden in i vår tid. Ett problem är att falsk förkunnelse hindrar människor att finna nåden.

Stanley avslutade sin undervisning med en riktigt flammande appell om behovet av omvändelse och att komma in i en levande gudsrelation. Så är det, detta är vår uppgift i vår tid, att förkunna ett fullödigt evangelium.

Så mycket energi ägnas åt debatter om vad som är rätt tro och ibland känns det som det är viktigare att ha rätt, än att människor blir frälsta.

I boken "Funnen av Gud", som jag skrev om häromdagen, berättas om en muslim som intensivt ropar till Allah om att finna sanningen. Han upplevde att han saknade något i sin gudstro. Han nöjer sig inte bara med  fredagsbönen i moskén. Han bad varje dag för att finna sanningen. Inom sig hör han till slut: "Detta är inte den sanna vägen". Så börjar en vandring som leder fram till beslutet att bli en kristen. Trots alla risker som blev till genom detta beslut.

Jag under den tid
jag höll på med
personlighetsutveckling.

Ropar vi ärligt till Gud så får vi ett svar oavsett i vilket sammanhang vi befinner oss. Under en kurs i personlighetsutveckling, under min tid borta från Gud, så formulerade jag målsättningen "att frigöra kärleken som en kraft i samhället". To release love as a power in society. (Kursen hölls på engelska). Nåväl när Gud mötte mig så sa Han enkelt: "Det är jag som är kärleken". Min strävan fick sitt svar men på en annan plats och på ett annat vis än vad jag först trodde.

Jag tror inte att jag skulle lyssnat på en korrekt undervisande kristen, om en sådan försökt påverka mig under den tid jag var borta. Men Gud förde mig rätt och som jag sagt tidigare, min mors böner beskyddade mig. BÖNENS MAKT ÄR STOR.

Se människan - älska människan

Denna bild tog jag i morse på "plattan" vid Sergels torg i Stockholm. För mig representerar den uppburrade duvan i köldens Stockholm, människan.

Runt omkring lyser mångfaldens skyltfönster ut sitt materialistiska budskap. Köp, konsumera så blir du lycklig.

Men duvan söker sig till den punkt av ljus som finns mitt i allt som händer.

 Ljuspunkten är ungefär på den plats där Sankta Claras kaffevagn brukar stå. Platsen där Guds omsorg manifesteras av villiga människor. Tack gode Gud för allt vad Sankta Claras kyrka gör för de svaga i samhället.

Lilla människa. Han som Har omsorg om sparven (och duvan) Han har omsorg också om dig.

På vägen in till Stockholms centrum tog jag tunnelbanan. Medan min blick registrerade människorna på väg till sina arbeten tänkte jag på detta, att vi människor är skapade av Gud för att vara i relation med Honom. hans kärleks barn.

Jag skummade också tidningen "Världen i Dag" i min I-phone. Såg att just detta med gudsrelationen var någon som förundrade humanisterna vid det möte där teologen Stefan Gustavsson berättade om kristen tro för de samlade tvivlarna. Även för mig var det en aha-upplevelse den gång gudsrelationens verklighet överskuggade religionens torra teori.

En kärlek till människorna i den fyllda tunnelbanevagnen fyllde mig. Ansiktena speglar mycket om vardagens händelser och arbetets press. I min fantasi speglas relationsproblem för stressade nutidsmänniskor. Trassel med barnpassning, x-et som inte tar sitt ansvar, kommande möte på jobbet, det nya datasystemet som inte vill fungera och en chef som bara vill glänsa och som inte gör det han ska.

Mitt i allt detta finns ett möte viktigare än alla andra möten. Mötet med Jesus. Jag ber, käre Jesus hjälp människan att få ro att finna Dig mitt i sitt stressade liv. Hjälp också oss kristna att leva ut din kärlek i vår tid. Hjälp oss att skapa mötesplatser där din kärlek flödar. Som duvan som söker sig in i ljuset söker sig människor till dessa platser. Hjälp oss att förtrösta på dig och lita på att du själv möter människor, att inte vi bär bördan, den är din och Du finns där för oss alla.

Funnen av Gud

På posten fick jag en försändelse från IBRA. En bok skriven av Eva Skog. Namnet är "Funnen av Gud" och berättar om olika människor i sammanhang där kristendom inte på något sätt är naturligt att finna.

Förvandlande möten med Jesus kommer till stånd i  t.ex.muslimska och buddistiska sammanhang. Det är som om dessa möten kommer till stånd genom Guds egen uppsökande verksamhet. Jag berörs starkt av den helige Ande när jag läser.

För att dessa möten ska bli av behövs också lydiga kristna som är beredda att gå de vägar som Herren öppnar och ta på sig uppgifter som Han ger, ibland mycket besvärliga.

När jag var litet barn var en missionär en annan slags människa som kom från ett mycket främmande sammanhang och visade surrande smalfilm med människor av annan hudfärg, som i denna främmande miljö byggde kyrkor av tegel mitt ibland hyddor av helt annat material.

Boken talar om en annan slags mission och det gläder mig att läsa den. Tack för berättelserna.

Men vi då? Vi befinner oss också i ett icke kristet sammanhang. Hela den svenska nationen är ett icke kristet sammanhang. Även i många kyrkor förkunnas ett förvanskat evangelium. Jag tror det var pastor Stanley Sjöberg som kallade det ett "efter-kristet samhälle".

Många människor i detta samhälle har mött en kristendom som är förvanskad. Jag talar då inte bara om förvanskad teologi som lämnat Bibelns undervisning, utan även om församlingar som stenhårt hållit sig till texterna, men glömt bort att allt som inte är gjort av kärlek helt saknar värde. Det brukar finnas två diken, ett på var sida av vägen. Människor som ärligt söker Gud blir brända, ja kanske andligt utbrända.

Om nu Gud möter människor i muslimsk och buddistisk miljö, skulle Han då inte möta människor i vår andligt hårda, materialistiska, efterkristna miljö?

 Jo givetvis gör Han det. Jag själv är ett exempel på detta. Trettio år borta från tro, helt förkastande allt det jag uppfostrats till, för att sedan möta Gud och det var Han som ordnade detta möte.Själv var jag ärligt tvivlande på allt vad tro heter.  Jag kan känna igen mig i gudsmötena jag läste om i boken och vet att sådana möten även är möjliga i Sverige i dag.

Men det behövs även här människor som går de vägar Herren öppnar och som lever ut en äkta kristendom, fylld av den väldoftande kärleken, en kärlek som har sin källa hos Gud.

I mitt fall en mamma som bad under årtionden, där hon inte kunde se någon positiv förändring. Men hon fick sitt bönesvar till slut.

Inte följa John - följ Jesus!

I Sverige har vi en lek som kallas "följa John". Den går ut på att de andra som är med i leken ska härma en viss persons beteenden och rörelser.

En gång bevittnade jag på Skeppsbron i Stockholm några bilar som hastigt körde upp och parkerade. Ur bilarna kom ett antal män med ungefär lika frisyrer och lika kläder. Faktiskt gick de med likartad gångstil. Hastigt förflyttade de sig från bilarna in på en restaurang. Det var företagsledaren Jan Stenbeck som gick i spetsen och förflyttade gruppen till den restaurang på Skeppsbron som han stödde. Jag tänkte att de andra i gruppen var hans företagsledning som starkt påverkades av hans något excentriska framtoning.

Styrelsen för Turistkyrkan i Fuengirola.
Vad lika vi är. Vi har till och med lagt
oss till med samma vackra vitgrå hårfärg!
Pastor John i centrum.

Vid ett annat tillfälle kom jag att vara i en samling tillsammans med en känd pastor och hans pastorsteam. Samma sak här. Ledarstilen syntes till och med på klädvalet och definitivt i sättet att förhålla sig. Det fanns inget utrymme för att som utomstående ge ett bidrag. Cirkeln var sluten. Troligtvis utan att någon menade att stänga ute. Cirkelns yta var så stark.

Av någon egendomlig anledning har jag kommit att vara tillsammans med ett antal pastorsteam, så det behöver inte vara ditt team jag talar om;)

Vid ett annat tillfälle gästades jag på det Hostel jag drev, av en annan församlings ledningsgrupp. Här fanns en helt annan öppenhet. Jag imponerades av de samtal jag hörde ta form redan under tiden morgonkaffe intogs.  Tydligt olika personligheter var i dialog med varandra och samtalet hade stort djup.

Vi lever i individualismens tidevarv och det gäller att med kläder och beteenden exponera sin personlighet. En lustig effekt uppstår dock då en hel grupp exponerar sin "individuella" egenart. "Följa John effekten". Om detta leder till likformning är det illa.

Jesus säger tydligt att den kristna ledarstilen är att betjäna varandra. Till och med om att utge sig för andra. Han talar också om ett förvaltaransvar för de gåvor som vi fått.

I de nordiska länderna har vi även en annan tradition som är helt förödande för församlingslivet. Den kallas "Jantelagen" och går ut på att "du ska inte tro att du är något". Stick inte upp huvudet ur gruppens gemensamma höjd.

Bibeln talar om att vi ska upphöja varandra. Hedra varandra. I det ligger att erkänna andras gåvor och att glädjas över dessa. Vi är delaktiga i varandras gåvor om vi i bön och tacksägelse stödjer varandra. Vad lätt det måste vara att verka i en sådan församling.

Eftersom jag haft att kämpa med skadorna från den tid jag utsattes för mobbning, så är jag mycket vaksam på gruppers beteenden. Ibland för vaksam, det är en del av min problembild.

Vid mötet med Jesus kom jag att föras in i ett annorlunda förhållningssätt. Kärleken till det ofullkomliga kom att växa, men det handlar om en livslång process. I vandringen med Jesus växer ödmjukheten. Faktumet, att jag blir förlåten all min synd, stämmer mig till ödmjukhet. Hur kan jag, syndaren befriad av nåd, ta på mig domarrollen.

En församling med stor ödmjukhet, men med sin styrka i Jesus, det är en riktigt stark församling.

Följ inte John - följ Jesus!

-------------------
Fotnot. Min pastor i Fuengirola heter John. Honom följer jag gärna för han är både ödmjuk och stark i Kristus. Men vi klär oss olika - förutom att vi alltid har slips vid nattvardsgudstjänsterna. En generationsgrej kanske?

Mer stelbent än Gud?

När jag tänker på hur Gud förhåller sig till människan så slår det mig hur långt Han är beredd att gå för att komma människorna till mötes.

Gud ville vara nära sitt folk Israel. När folket ville låta sig styras av en kung som alla andra folk, så gick Gud dem till mötes. Genom profeten Samuel varnade Han dem för vad kungamakt innebär, sedan gick Han dem till mötes. En kung smordes men Gud väntade sig fortfarande att relationen mellan människa och Gud skulle fortsätta även om en kung kommit in i maktfältet. Historien visar att Guds varning var befogad. Kungamakten kom att skapa mycket lidande.

Sedan ville människan bygga ett tempel till Gud. Kung David stördes av att hans palats var så stort, medan Guds tabernakel var betydligt mindre. Gud som var den som gett kung David all välsignelse omtalade att Han inte behövde någon yttre bekräftelse. Davids son, Salomo, fick sedan tillstånd att bygga templet.

Var templets byggande grundat på människans önskan att ha en lika betydande religiös samlingsplats som sina grannarna?

I vilket fall så engagerade Gud sig i byggandet och fyllde templet med sin helighet vid invigningen.  Han som inte ryms i en byggnad, lät byggnaden bli sin boplats och ett centrum för nationens gudstjänster under lång tid.

När det nya förbundet kom till stånd bröts förhänget till det allra heligaste itu och vårt allmänna prästerskap under den helige Andes ledning började. Men även nu gäller att Gud söker det som är viktigast för Honom; relationen med människan och Han accepterar teologi som inte är klockren om hjärtats samband finns.

Våren kommer utanför mitt
fönster. Gräset väntar när
jag skrivit färdigt.

En allvarlig sak för vår tids församlingsledningar är att Gud aldrig går förbi ledarskapet, men välsignelsen kan komma att vandra nya vägar om de gamla stängs. Dock lämnar Han inte den gamla gemenskapen i sticket utan vill ständigt förnya.

Det finns en gammal historia om pingstförsamlingen som i sina stadgar hade en paragraf, att i händelse av Kristi återkomst så skulle kyrkolokalen övergå till den lokala missionsförsamlingen. Historien är tillspetsad, men talar om hur lätt andligt högmod kommer in i bilden.

Jag vet inte om det någonsin funnits ett kristet sammanhang med en fullkomlig teologi. Tror du att du är bärare av den fullständiga sanningen så är varningsflagg för sekt på plats.

Gud söker rättfärdighetens samvaro med dig och mig och vad Han kräver är att vi söker rättfärdighetens väg. Han vet att vi är helt beroende av Honom för att vandra den. Frälsning till rättfärdighet, rättfärdighet genom tro. Och den helige Andes hjälp att sedan vandra denna väg.

När människor blir frälsta runt om på vårt jordklot så förvandlas de inte till kopior av varandra utan Gud låter dem, i sin kultur, vända sina ansikten mot Honom och många olika dialekter uppstår, men alla med djup gudsgemenskap.

Tro dock inte att denna Guds önskan att gå människan till mötes innebär att Han accepterar synden. Du och jag måste böja oss till omvändelse. Då flödar Guds kärlek över oss, för då kan vi ta emot den.

Gud ser på oss med samma värme som en förälder ser på sina barn under deras utveckling. Vid en viss ålder tror ofta barnen att de vet bättre än sina föräldrar, men det brukar gå över med åren;)

Åter i Sverige - kallelsen

Är nu åter i Sverige och funderar över hur jag ska uttrycka det jag bär inom mig. Kallelsen till förbönstjänst (intercession) tränger på allt starkare  i mitt inre.

Våren kommer även i vårt andliga landskap.
Här ser du årets vår, som den ser ut,
 på en fransk rastplats.

"Gå min väg, utan kompromiss, men bara där jag öppnar dörrar. Du kommer att få uppleva motstånd, men jag ska vara med dig". Det är ett tydligt tilltal jag bär inom mig. Det ska bli spännande att se vilka dörrar som öppnas.

Samtidigt gäller det att vara en ödmjuk tjänare, som gör allt för att "kroppen", församlingen, ska byggas upp.

Visst ser jag att församlingen på många ställen fjärmat sig från det centrala i vår tro. Jag märker att budskapet anpassas till tidsandan. Jag talar då inte om att tala ett språk som samtiden förstår. Jag talar om att ducka för det tuffa i omvändelsen, att släta ut evangeliet för att inte stöta sig med någon.

"Jag är så trött på gulli-gull kyrkan" sa en pastor till mig nyligen.

Låga trösklar, ja! Men inget utslätat evangelium. Predikan måste grunda sig på vad Ordet, Bibeln, säger.

Tydliga predikningar är en bristvara i vår tid. Mänskligt fina religiösa betraktelser finns det dock gott om. Efteråt säger man vilka fina tankar jag fick höra, men de skakar inte om. Omvändelsen är totalt omskakande så jag behöver skakas om.

Ordet beskrivs som ett svärd. Ett svärd som skär fram/ut det väsentliga för oss. Predikan är förkunnelse av Ordet. Något annat får den aldrig vara. Handlar det om mina egna tankar och utvikelser från Ordet så försvagas förkunnelsen.

ALPHA-materialet är för mig exempel på förkunnelse på modernt språk som inte duckar för Bibelns innehåll. Visst, den tar inte ställning i vissa teologiska tvister, men den lyfter fram det väsentliga i evangeliet. Därför fungerar den i vår tid,

Ödmjukhet, enkelhet, tydlighet, bibeltrohet och denna förkunnelse uppbackad av oceaner av bön.

För egen del vill jag vara i en bönetjänst som ska betjäna de många små eldar av väckelse som Herren tänt i många olika kristna sammanhang. Överallt finns de, människorna som längtar och ropar till Herren om väckelse. Som små lysande eldar med intensivt ljus, så fick jag se dem, Väckelsen kommer, men som eld som kommer genom eld, många små eldar. Ge inte upp. Herren har kallat dig att stå stadigt upp i vår tid!

Vandra i ljuset

Jag befinner mig just nu på resa, noga räknat på ett hotell längs en av pilgrimsvägarna till Santiago de Compostela. Hotellet heter Camino de Santiago, dvs vägen till Santiago.

Här på hotellet finns en böneplats, lite offentlig i min smak, men ändå.
En vandring längs en pilgrimsled vore intressant. Bredvid vår bilväg slingrar sig en upptrampad grusstig. Upptrampad sedan många hundra år.

Det vore intressant att vandra där människor vandrat av tro så länge. Bönepromenader rekommenderas.

Däremot är jag tveksam till "heliga platser" om de tar för stor plats i tänkandet.

Gärna respekt för vad som hänt i kristna historien och respekt för människor som vandrat i gemenskap med Gud. Men vägen till det allra heligaste öppnades för alla människor den stund förlåten brast itu vid Jesu död på Golgata.

Så jag måste inte vandra till en bestämd plats.

Gud hatar synden men älskar syndaren

Jag läste nyligen i en mediadiskussion argumentet: Kan Gud vara kärleksfull om han dömer syndare av olika slag till ett evigt straff. Självfallet valde debattören att ge exempel på synder som han egentligen inte anser vara synder.

Gud är kärleksfull. Utan Gud fanns över huvud taget inte någon kärlek eftersom Han är kärlekens källa och ursprung. Men Gud är också helig och heligheten är inte möjlig att förena med synd.

Bibeln talar tydligt om att synden måste förintas för att gemenskapen med Gud ansikte mot ansikte ska vara möjlig. Bibeln talar också om att viktigast av allt är kärleken. Allt vårt handlande får betydelse när det sker av äkta kärlek.

Vi befinner oss i påsktid nu och i tiden för att minnas Guds eget kärleksoffer. Jesu död på korset där Han tog våra synder på sig för att vi ska gå fria, ja faktiskt befriade.

Att välja att leva kvar i synden, i upproret mot Gud, är ingen befrielse. Jag förstår inte hur man kan se det som kärlekslöst att Gud vill ta bort det som hindrar oss från att vara i relation till Honom.

Om Gud var en relativ skapelse av mänskligt tänkande kan jag förstå att formuleringen av vem han är kan vara intressant. En sådan gud som endast består av en gudsbild i min och andras inre är för mig helt ointressant. Om inte Gud är en verklighet så får det vara, men är Han verkligt så är det av största betydelse för mig vem Han är. Erfarenheten i mitt liv bekräftar Bibelns undervisning om Gud.

Det är inte jag som är universums centrum, utan det är Gud som är allts centrum. Om Han är helig och denna helighet inte kan förenas med min synd, så är det av största betydelse för mig att ta emot den hjälp jag kan få för att få synden eliminerad ur mitt liv. En ständigt pågående process, att dagligen ta emot ny nåd och få hjälp av den helige Ande till att göra rätt val.

När Jesus tvättar sina lärjungars fötter, så ger Han i dialogen med Petrus bilden av den dagliga rengöringen. Mottagandet av frälsningen är den stora reningen, men det dagliga mottagandet av nåd är som att få fötterna tvättade. Att inte låta sig rengöras är inget bra alternativ.

Det finns i viss modern teologi ett resonemang att Gud är så kärleksfull att Han bortser från våra synder. Att synden inte är en verklighet. Denna undervisning är en villfarelse! Eftersom synden utan pardon skiljer oss från Gud vore det kärlekslöst av Gud att bortse från vår synd.

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud. (Joh 3:16-21)

När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter?" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det." Petrus sade: "Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter." Jesus svarade: "Om jag inte tvättar dig, har du ingen del i mig." Simon Petrus sade: "Herre, inte bara mina fötter, utan också mina händer och mitt huvud!"Jesus svarade: "Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Så är också ni rena, dock inte alla." Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena. (Joh 13:6-11)

Gemenskap med Herren

Av David.
HERREN är mitt ljus och min frälsning, 
för vem skulle jag frukta? HERREN är mitt försvar,
för vem skulle jag vara rädd?
När de onda kommer emot mig och vill uppsluka mig,
mina motståndare och mina fiender, då skall de själva stappla och falla.  
Om en här belägrar mig fruktar ej mitt hjärta.
Om krig bryter ut mot mig är jag ändå trygg.

Ett har jag begärt av HERREN, det längtar jag efter:
Att få bo i HERRENS hus i alla mitt livs dagar
för att se HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel.
Ty han håller mig gömd i sin hydda på olyckans dag.
Han beskyddar mig i sin boning, han för mig upp på klippan.
Nu kan mitt huvud höja sig över mina fiender runt omkring mig.
Jag vill offra jublets offer i hans hydda,
jag vill sjunga till HERRENS ära och lova honom.


Början av Psalm 27 kunde handla om att vara kristen i vår tid i västerlandet. Hur då menar du, hör jag någon fundera?

Påskens budskap: Korset är vår seger!

Du och jag är ständigt utsatta för det ondas påverkan och du kan inte gräva ner dig i en skyttegrav och krampaktigt hålla fast din tro. Du ska leva i världen, men inte av världen. Ett antal antikristliga tankekonstruktioner dominerar kulturen i vår tid. Ibland blir ondskan mer påtaglig än så.

Var beredd på och medveten om vad andlig krigföring handlar om. I berättelsen om de tre musketörerna firar dessa tre krigare festmåltid, med dricka och allt, mitt framför ögonen på fienden, men här handlar det om en litterär saga. Töm vinbägaren och börja att fäktas. Bli en hjälte.

Ska du fira fest mitt inför ögonen på fienden, så ska det vara den slags "fest" som andra stycket av Davids psalm talar om. Med David säger även jag, att en sak längtar jag efter, detta att få vara i gemenskap med Herren alla dagar. Han omsluter mig med kärlek och ger mig styrka att hålla huvudet högt. Då vinner jag andlig seger och jag jublar inför Honom och inför hela världen.

Predikandets vedermöda och glädje.

Förberedelserna före predikan var noggranna. Tankarna växer fram och förlöses. En predikan förbereds inte, den växer fram. Ändå står jag strax innan gudstjänstens start och känner att det är något mer som ska komma fram än det jag dittills förberett. Inom mig pockar något annat på att bli uttryckt. Jag säger detta till pastor John som leder gudstjänsten. Vi stillar oss  i bön och gudstjänsten startar.

Sedan kommer predikan och allt läggs till rätta, orden som ska sägas bara växer fram. Jag känner mig vara mitt i den helige Andes kraft. Efteråt kan jag uttrycka tack till Herren för den predikan som Han gav mig. Den är Din helt och hållet Herre. Varma, glädjande kommentarer sänder jag vidare till upphovsmannen. Själv vill jag bara vila.

Känner du igen dig, du som förkunnar Guds ord?

Durango heter staden!

Bilden visar moln över spanska berg. Bergen runt Durango tror jag har mer blå karaktär. Rätta mig om jag har fel.




Jag skrev för en tid sedan en fråga på min blogg om det var någon som kunde tala om för mig vilken liten stad i Colorado, USA som låg på mitt bönealtare. Dessvärre har jag inte fått några svar på denna fråga, även om jag kan se på min statistik att jag har ett antal läsare även i USA. Förvånande många faktiskt! Kan de det svenska språket eller översätter de via Googles? I det senare fallet kan resultatet ibland förvåna rejält;)

Staden i fråga har ett spanskt namn och har cirka 15.000 innevånare. Det är staden Durango i sydvästra Colorado. Det finns en anledning till att det är just denna stad, men denna anledning behåller jag tills vidare för mig själv.

Jag tror att jag någon gång ska genomföra en böneresa i Nordamerika, bland annat till Durango, men finansiella resurser för denna resa har ännu inte kommit till stånd. Är det Herrens vilja, vilket jag tror, så kommer resurserna att ordna sig. Om inte, så verkar Gud även på långdistans. Bönens kraft är stor.

Finns det någon av mina läsare som har inside information om Durango så hör av dig. Även på engelska.
Min mail: borge@bonehuset.se

PS Jag kände mig stå mitt i den helige Andes kraftfält under dagens predikande i Turistkyrkan. DS