David Wilkerson på samma tema

Efter det att jag skrev mitt förra inlägg kom jag att läsa vad David Wilkerson skrivit i en postum text utsänd den 8 augusti.

Han skriver om inbjudan till korset och korsets pris.

Korsets inbjudan riktar sig till alla själar som är sjuka av synd. Jesus ropar ut till alla som är tyngda av bördor, bundna som i kedjor av tyngande vanor/beteende.

Kom till mig med alla era tunga bördor, kom till korset och ta emot min befrielse.

Jesus dog på korset inte bara för att förlåta synd utan också för att bryta syndens makt över oss. Synden bryter ner det goda, den förhärdar hjärtat, tar bort friden och ersätter den med skuld, sorg och skam.

Vidare säger Wilkerson att om man skulle predika om korsets krav i många moderna kyrkor så skulle åhörarna fly på samma sätt som skedde när Jesus talade om vilket pris det var för att följa honom.

Dessa kyrkor vill inte tala om korset, i stället vill de tala om hur vi ska hantera livets olika problem.

Det jag här har citerat är ingen komplett översättning, bara mitt utdrag ur texten. Vill du läsa hela texten så finner du den på http://www.worldchallenge.org/en/node/19200?src=devo-email

En vän till mig sa nere i Fuengirola. När du och pastor John predikar så känner jag av syndanöden. Detta sker aldrig hemma i Sverige. Varför? Min vän har lång erfarenhet från svensk pingstväckelse och är mycket runt om i landet och besöker församlingar.

Jag har inget svar på min väns fråga. Jag har för liten kontaktyta för att kunna bedöma svensk kristenhet. Men jag känner i min ande att vi skärmat oss från korsets tydliga budskap. Det som sägs i kyrkorna är inte fel, men vi är rädda att vara provokativa. Korsets budskap är rannsakande och ska så förbli om det ska betyda något för människor. Att hålla med, att släta över, är lättare för stunden för den som predikar, men det ger ingen varaktig hjälp till den som behöver det.

Att sortera upp begreppen (2)

I förra inlägget började jag med att fokusera syndabegreppet. Varför är detta viktigt? Jo vi lever i en tid då existens av synd ifrågasätts. Utanför kyrkan genom det totala upproret mot Gud och i kyrkan genom att tona ner syndens betydelse. Ska vi då fokusera på hindren. Är det inte målet, lösningen, som är viktigast?

I den gamla boken "Kristens resa" så bär Kristen på en börda (synden) ända till dess att den faller av. Men om han inte upptäckt att det var en börda, utan trodde att det var en del av kroppens egen vikt, då hade sannolikheten för att bördan skulle falla av minskat.

Tokig liknelse kanske, men det är viktigt att veta vad det är som hindrar mig från att starta min vandring med Jesus och vad som senare kan vara hinder under denna vandring.

För så enkelt är det i grunden. För två tusen år sedan mötte ett antal enkla människor, helt utan religiösa förutsättningar, en man som sa till dem: "Följ mig" och de gjorde det.

Det visade sig att den mannen, Jesus, inte var vem som helst. Han var Guds egen son som fötts som människa för att människornas relation med Gud skulle återupprättas. Profeterna hade talat om Honom under långa tider. Nu kom Han som Guds gåva till mänskligheten.

Så är det även i dag, Han säger följ mig. Den som följer honom kommer att upptäcka att det är en verklighet att Han fortfarande lever. Du kommer att upptäcka en skillnad i ditt liv och du får en annan evighet. Du upprättas till den människa du var avsedd att vara. Men envisas du med att fortsätta bära den börda som Han vill lyfta av, så hindras du i din vandring tillsammans med Honom.

Gud är heligt och synden kan inte samsas med heligheten. De är som vatten och eld, de kan inte vara tillsammans. Därför är det viktigt att du tillåter att bördan lyfts av.

Jag personligen har varit med om att min börda lyfts av så ja vet vad jag talar om. Jag har också tagit tillbaks en del av den börda som borde varit borta och då fått inse att detta hindrar mitt andliga liv. Guds kärlek försvann inte. Han kallade mig fortfarande för "mitt älskade barn" men ville snabbast möjligt återföra mig till en nära vandring tillsammans med Honom.

(fortsättning följer)

Att sortera upp begreppen (1)

Tar du det självklart att vara en människa? Jag menar detta fantastiska att kunna vara medveten, att kemin i kroppen ger en bas för upplevelser. Att känna, älska, tänka, planera och överväga. Om det är så som en del tror att detta är ett resultat av slumpen, så gäller det att passa på och njuta.

Att mängder av människor tar sina liv, därav många unga människor, talar för att det jag skrev inledningsvis inte är allas egendom. Att som slumpens blomma, blomma en kort tid för att sedan bli mull. Kanske skövlad redan i barndomen genom egoismens ondska hos en vuxen som på olika vis förbryter sig.

Nu tror inte jag på slumpen vad det gäller livet. Jag tror på en skapare. Han som alltid funnits förvandlade med sitt ord neutrum till materia och antimateria. Gud är ande står det i Bibeln, men vi vet inte vad ande är. Vårt kunskapsinhämtande koncentrerar sig på det materiella, det vi kan ta på.
Där har vi lyckats att komma långt, till och med närmat oss livets hemlighet. Men våra kunskaper får omvärderas allt efter att tiden går. I slutändan är jag övertygad att kunskapen möter sitt ursprung. Gud.

Det finns naturlagar som påverkar allt materiellt liv, men det finns också andliga lagar som är lika reella. De andliga lagarna handlar främst om hur vi förhåller oss till vårt ursprung, till Gud. Gud har en egenskap som vi inte riktigt kan förstå, men som vi kan uppleva. Denna egenskap är helighet. Ordet helighet lär betyda avskildhet, men det är inte en avskiljning vilken som helst. Den som någon gång fått uppleva "smaken" av Guds helighet förstår vad jag menar.

Människans agerande resulterar i synd. Numera betonar många att ordet synd i nya testamentet betyder att missa målet. Visst handlar det om att missa målet, men inte vilken målmiss som helst. Det handlar om att missa livets mening, det handlar om att missa samvaron med Gud.

Om Israels kungar i gamla testamentet står det. "Han gjorde det som var ont i Guds ögon" eller "han gjorde det som var gott i Guds ögon". Du kan debattera med mig om att din synd inte är synd, men du kan aldrig övertyga Gud om detta. Om du så övertygar hela världen om att synd inte är synd så har du inte vunnit något alls. Du har bara lurat dig själv.

Det finns en väg att gå. Att ta emot nåden från Jesus, från frälsningen. Det innebär en förvandling och denna förvandling vill föra dig till en samvaro med den Helige. Att i fortsättningen vandra ledd och hjälpt av den helige Ande. Nåd handlar inte om att få sina gamla synder godkända, det handlar om att födas på nytt och börja en ny vandring.

Det handlar inte heller om att fördömas varje gång du misslyckas. Frälsningen är större än så. Det handlar om kontinuerlig upprättelse. Men döva inte ditt samvete genom att säga att synd inte är synd. Denna typ av värdering finns i vårt samhälle i dag och tränger sig även allt djupare in i de kristna sammanhangen.

(fortsättning följer)

Längtan får sitt svar

Lägre söderut kommer vi inte i Sverige.

En profetia talar om väckelsen som kommer över Sverige. Från väst till öst. Från syd till nord.

Jag tror på denna profetia. Dessutom tror jag på det jag själv fått som tilltal. Väckelsen som tillhör gräsrötterna. Den kommer inte genom de stora namnen. Den flammar upp i många sammanhang. Små och stora. På platser där de vänder sig till Herren i bön. På platser där relationen med Herren är viktigare än församlingen/kyrkans verksamhet.

Visst är det underbart med offentliga personer som talar om sin tro, eller som banar väg för kristen tro i svenskt mediabrus. Jag gläds med detta, men det är inte där väckelsen börjar. Inte som jag sett det.

Men du som ropar till Herren, var du nu finns. Du är inte ensam. Överallt möter jag kristna med stor längtan och denna längtan, ja hunger eller törst, kommer att få sitt svar.

En personlig episod nyligen. Jag ådrog mig en kostnad på grund av egen dumhet. Jag tänkte: Bäst att glömma detta snabbt, inte irriteras i onödan. Men jag fick snabbt ett tilltal: Jag vill visa dig vad nåd är. Du ska inte behöva betala priset för din dumhet. Jag berättade detta för frun som är van vid mina "småtilltal" och efter någon dag kom bekräftelsen. Någon annan tog kostnaden. Det är inte så att jag inte klarat av att betala, men jag gladde mig av flera själ.

Den kärlek som bevisades av den person som tog kostnaden och bekräftelsen i det lilla om Guds omsorg. Jag behövde en sådan vardagsnära bekräftelse, mitt i det jag upplever som kamp.