Jag känner igen mig (och andra)

Läste i dag ur Kjell Sjöbergs bok om den profetiska församlingen och ett avsnitt "träffade mig".

Han säger:  "Detta skall känneteckna den yttersta tiden, som ska vara en profetisk tid. Många skall gå med ett hemligt profetiskt vittnesbörd inom sig om en kallelse, som ännu inte förverkligats men som de får förbereda sig för.
Den profetiska församlingen blir en verklighet, då många vågar gå fullt ut i det som Herren kallat dem till och som hör ihop med förberedelsen för Jesu kommande till jorden" 1).

Liknande tankar har jag mött hos David Wilkerson:
"God’s last-day church will go “out and [preach] everywhere, the Lord
working with them and confirming the word through the accompanying signs”
(Mark 16:20). That is what God envisions for us.

The miracles of this last-day church will be genuine, indisputable, undeniable,
and yet they will not be well known. Instead, they will issue forth from the
hands of ordinary, holy, separated saints who know God and are intimate with
Jesus.

These believers will emerge from the secret closet of prayer—a small,
prepared army full of faith, with no other desire than to do the will of God
and glorify Him. They will be fearless and powerful in prayer. They will open
entire nations for the gospel and God will confirm His Word by their mighty
deeds! 2)

I varje församling möter jag dem, människorna som kallats till andlig kamp i förfallets tid. Min egen höst har varit starkt präglad av andlig kamp i bön. Så stark att jag undrat om jag verkligen orkar med detta sätt att leva. Men då kom uppmaningen: Vila i mig, och denna vila kunde jag gå in i. Vi får dela Herrens kamp, men det är inte vår kamp, det är Han som har segrat och som ska segra.
Det är i den helige Andes kraft vi får verka - inte i vår egen. Tack å lov!

I vår tid används ofta uttrycket: "att gå ut ur garderoben". Det talar även Wilkerson om. Men hos honom handlar det om människor, förberedda av Herren,  som vid rätt tidpunkt går i Herrens kraft för att bereda den väckelse som vi tror på. Den sista väckelsen före Jesu återkomst.

-------------------------------------------
Fakta:
1) Kjell Sjöberg "Den profetiska församlingen" sidan 138
2) David Wilkerson från David Wilkerson today 18 november 2011 (postum internet-undervisning från worldchallenge.org)

Om förlåtelse

Jag kan fortfarande minnas den upprörda mannens ord. "Du är en idiot, du talar om saker du inte vet något om. Du vet inte vad jag varit med om. Hur många sömnlösa nätter och timmar tillsammans med psykiatriker jag har bakom mig och du ska snacka om förlåtelse".

Det jag hade gjort var att lyfta fram förlåtelsen som den enda vägen till befrielse. Uppenbarligen hade jag misslyckats i min "mission", i alla fall för tillfället.

Men fortfarande är jag säker på att förlåtelsens väg är den enda möjliga. Vi biter oss fast i de förorättelser vi varit med om - i mitt fall att vara utsatt för mobbing. Jag vet att denna upplevelse påverkat hela mitt liv, men också att risken finns att jag skyller på mobbingen för att inte lösa frågor som beror på andra orsaker.

Häromdagen skrev jag något diktliknande som en hälsning till någon med erfarenheter liknande mina.

Till den mobbade

Lutande mig mot klagomuren

ser jag med grumlad syn

barnet som mötte

muren av hånande ögon

kränkande

det jublande språnget på sommarängen

Tveksamma steg

i skymningslandet

Vem är jag

O Gud visa mig vem jag är

Den öppnade porten i muren

Den doftande trädgården

Blommor jag skapat just till dig

mitt kränkta barn

Upptäck livets innersta hemlighet

Du i mig

Jag i min Far

Han i oss

I skaparens kärleksfulla omsorg

händer allt

------------------------

Det som händer där i skaparens omsorg är bland annat att förmågan till att förlåta växer. Jag kan inte kommendera fram den, den måste växa fram.

Ett tekniskt dilemma

En kvinna besökte Turistkyrkan häromdagen. Snett framför sig i kyrkan såg en man som satt och surfade på sin mobil. Hon blev irriterad. När mannen fortsatte med detta under hela predikan blev hon till sist helt upprörd och tänkte: "Vad är detta för man som är så oförskämd att han går till Herrens hus för att under hela predikan helt demonstrativt sitta och surfa på mobilen"

Mannen ifråga var jag. Jag tillhör den typ av människor som vill följa undervisningen i min Bibel och dessutom tillhör jag dem som minns en predikan i dess delar efter gudstjänsten och ofta bearbetar texten i mitt inre under lång tid.

Vad jag gjorde var att i min I-phone följa predikantens bibeltexter. För i min mobil har jag Bibeln i ett stort antal översättningar och ibland vill jag se hur en text är i en annan översättning. Det är enkelt att finna texterna snabbt i den digitala Bibeln.

Kvinnan hade ingen aning om att man kan läsa Bibeln på nytt vis.

Händelsen blev för mig en predikan i sig. Vad är det jag tycker mig se, bli upprörd över och som jag helt missförstår. Är min uppgift att bevaka andra människor eller kan jag vila vid gröna ängar som psalmisten säger i min digitala psalm 23.

Om att älska och förlåta

Som kristen är jag uppmanad att älska. Inte bara min närmsta vän utan även min fiende. Jag är dessutom uppmanad att förlåta, ja till och med villkorad. Som jag förlåter ska jag bli förlåten.

Under sin läketid, efter en bilolycka i USA, arbetade Herren med David du Plessis, innan han sändes som Mr.  Pingst (med pingsten) till de etablerade samfunden inklusive romerska katoliker. "Du är som en allmän åklagare och jag vill att du ska vara en försvarsadvokat. Predika inte för någon om du inte känner kärlek för den du predikar för".

David hade genom en profetisk hälsning vetat om sin kallelse sedan länge, men trodde att han skulle sändas för att korrigera felaktigheterna i de traditionella kyrkorna. Men det var inte Herrens väg. Han skulle med kärlek undervisa, inget annat. Från denna kärlekens tjänst kom välsignelse att strömma över hela kristenheten.

Studerar vi historien från Abraham och fram till i våra dagar kommer vi att finna att Gud arbetar med bristfälliga människor och att han välsignar in i sammanhang som skapats av människor och som innehåller mänskliga brister.

Jag vill möta Gud under tystnad. Jag vill möta Gud under jublande sång. Jag vill böja knä vi nattvarden. Det ska vara orgel och kör. Det ska svänga i gudstjänsten. Vi ska läsa tidebön för att inte koncentrera oss på egna frågor. Jag vill be med egna ord för att var i gudsrelation. Vi ska ledas av apostlar, nej vi ska välja demokratiskt. Vi möts i hemmen, nej vi måste samlas i en stor katedral.

Så kan vi fightas om allt, men Herren sa om Maria när hon lyssnade vid hans fötter. "Men bara ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen, och den skall inte tas ifrån henne."Luk 10:42

Läs hälsningarna till församlingarna i Uppenbarelseboken. Den första kärleken är nödvändig och kampen mot villoläror som vill tränga in i församlingen. Men det är skillnad på villolära och tillämpning av kristendom på annat vis "än det jag gör".

Herren jobbar med mig för att älska alla delarna av den stora globala kroppen. Församlingen eller kyrkan (om det heter så i din tradition). Det går framåt.

Nu händer det ofta att jag välsignar den som gör fel i trafiken. Inte hur kan dom......!!!!!! utan Gud välsigne dig min vän.

Checklista för modernt språk

Mina ögon föll på en debatt om på vilket sätt evangeliet ska presenteras i vår tid. Tanken var att inte tumma på kärnan i förkunnelsen utan enbart se till att den presenterades på ett språk som människor av vår tid förstår.

Mycket bra!

Då kom jag på två checkpunkter som kan vara användbara i ett sådant arbete.

1.) Vilken konsult har jag kopplat in för att bearbeta språket? Är det han som kallas rådgivaren och som jag endast når i bön. Är min språkbearbetning under den helige Andes kontroll?

2.) Sorterar jag bort något med det nya språket, även om jag inte önskar det? Klarar språket testen i Johannes evangeliums 6 kapitel? Står vi ut med evangeliets kraft eller vill vi ordna en motorvägsinfart till kyrkan, där det gäller att gasa upp till 110 km för att kunna falla in i strömmen på motorvägen.

"60 Många av hans lärjungar som hörde det sade: "Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?" 61 Jesus förstod att hans lärjungar var upprörda över detta, och han sade till dem: "Tar ni anstöt av det här? 62 Vad skall ni då säga, när ni får se Människosonen stiga upp dit där han redan var? 63 Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv."

Smärtans bön

Vi satt i går och talade om erfarenheter genom livet. Jag nämnde att jag aldrig varit på några stora kristna konferenser, med undantag av den stora konferensen på Hovet i Stockholm år 1994. Där var jag engagerad att ansvara för de människor från hela Sverige som av olika skäl kom för att få förbön av pastor David Yonggi Cho.

Bortsett från denna konferens så har jag aldrig längtat till konferenser. Jag vet att många reser till konferenser för att få speciella andliga upplevelser, men för mig har upplevelserna skett i mitt nära liv. Herren finns där så varför resa till annan plats för att finna Honom?

Så mindes jag mitt undantag. Av någon anledning som jag inte nu minns upptäckte jag en konferens ”Europe Awake” som skulle hållas i London på nittiotalet. Initiativtagare var den anglikanske prästen Mark Stibbe, som även besökt Sverige och Norge. Varför jag greps av en längtan att åka till denna konferens minns jag inte. Konferensen riktade sig till människor aktiva i en församling. Min pastor Stanley Sjöberg skrev ett fint introduktionsbrev och så anmälde jag mig.

Tanken var att konferensen skulle hållas i en lokal i Westminster men antagligen anmälde sig inte så många som arrangörerna tänkt sig, så den flyttades till Mark Stibbes hemkyrka i S:t Andrews i Chorleywood en timmes tunnelbana från Londons centrum.

Jag minns ännu hur jag gick backen upp till denna speciella anglikanska kyrka och jag minns att jag steg in i den mest ljudliga bönesamling jag ditintills mött. Det var många talare under konferensens dagar , men det är bönesamlingen jag minns.

Speciellt minns jag en ung kvinna från London, med asiatisk bakgrund, som i smärta och gråt ropade ut den helige Andes förtvivlan över syndens London (eller lika gärna Europa). Smärtan gick rakt igenom min egen kropp. Under bönen kom jag att få en smärta i bröstet. Jag gick fram för att få förbön för min smärta. Det var en medelålders man från värdkyrkan som bad för mig. Han bad för min hälsa, men stoppade plötsligt upp. Han vände sig mot mig och sa ”Den smärta du nu bär kommer du att få bära till dess väckelse bryter ut på den ort du kommer ifrån”.

Vid gårdagens samtal med mina vänner blev det klart för mig att detta blivit sant. Jag bär inom mig en längtan efter väckelse som ibland når smärtans gräns. När jag då kommer nära Herren så smärtar mitt brösts vänstra sida som om det var hjärtat som smärtar. Jag inser nu att bönen under denna konferens fått en påverkan på mitt fortsatta liv större än vad jag hittills förstått.

Undrar om Mark Stibbe vet att konferensen, trots att den fick mindre format än vad de trott på, ändå var betydelsefull. I vilket fall i mitt liv.

Jag är fast besluten att gå den väg Herren visar, för att väckelsen ska bryta fram. Det är allt jag kan göra. Resten beror på Honom (och det är väl att så är fallet).

PS Jag har varit utan Internet ett par veckor. Spanska Telefonica är dåliga på att åtgärda fel. Men nu är jag på gång igen. Vår pastor, som haft samma problem, kallar uppehållet internetfasta. DS

Vänskap initierad av Gud

Från vänster: Börge Schönbeck och Pancho Chin A Loi
en septemberdag 2011.




 Vi träffas inte så ofta, men när vi träffas så strömmar Guds kraft genom oss och vi fylls av glädje.

Det hela började en sensommardag för många år sedan. Jag var på besök i Sankta Klara kyrka i Stockholm. Jag stod nära ingången och runt mig fanns ett antal ställ med böcker och broschyrer. I ett ställ liksom det blänkte det till på en broschyr. Jag blev nyfiken på ljusfenomenet och gick fram till skyltstället och läste broschyren. Det var en inbjudan till en evangelisationskurs hos de karismatiska katolikerna.

Den ska jag gå på tänkte jag omedelbart och anmälde mig med det snaraste.

Väl där kom jag att möta många fina människor med en helt annan bakgrund än den jag kom ifrån. Men framför allt kom jag att möta Pancho Chin A Loi en underbar sångare och musiker med sitt ursprung från Surinam i Sydamerika. Vid den tid vi möttes hade han även en hemgrupp, jag kallar det hemförsamling, med nästan lika många nationaliteter som antalet medlemmar.

Vi kom till kursen, Pancho och jag, med samma slags attachéväskor - nämligen var sin tygkasse från Konsum. Jag fick många vänner på kursen, men vänskapen med Pancho har kommit att vara extra stark genom åren. På ett speciellt sätt har vi fått betjäna varandra och andra. Så här efteråt tror jag att jag leddes till evangelisationskursen just för att denna kontakt skulle komma till stånd.

Min uppväxt i Pingströrelsen i Sverige sådde också en tveksamhet mot katoliker. På kursen kom jag att möta en annan tradition men märkte också att samma Ande som var verksam i oss. Denne Ande sammanförde oss, denne Ande finns med var gång vi träffas och när vi har kontakt på distans.

Min tillhörighet är först och främst i den globala Kristi församling eller kyrka som det kallas i viss tradition. Jag är också verksam i en ekumenisk frikyrka för skandinaver i Spanien och i en svensk pingstförsamling. Ingenstans känner jag mig främmande och underbara vänner har jag i olika slags kyrkor. Det som skiljer är inget emot det som förenar - kärleken i Gud och Andens gemenskap.

Det mänskliga, i form av "tillbyggnader" finns i alla traditioner. Jag är inte satt till domare över andras flisor och vi kan hjälpa varandra att plocka ut bjälkar ur våra ögon.

Därmed inte sagt att vi ska acceptera ulvarna i fårakläder som vill förvandla kyrkan till en plats för mänskliga filosofier, i stället för att vara trogen sitt kall som Guds församling. En kyrka utan den levande Guden är ingen kristen kyrka. Detta gäller att vi är vaksamma inför inom hela den globala kyrkan.

Vid Pancho's och mitt möte i dag födde Herren många spännande tankar. Det blir spännande att se vart det kommer att leda till.

Pancho är numera diakon inom katolska kyrkan och ledare för de karismatiska katolikerna i Sverige. Jag är ordförande för en evangelikal ekumenisk församling för skandinaver i det katolska Spanien. På ett viss representerar vi två olika minoritetsgrupper, var och en i sitt sammanhang. Men Herren är stor! Över allt!

Trons rötter i mitt liv

Från pastor David Wilkerson's "skrivbordslåda" lämnas postumt dagliga tankar på internet. Jag prenumererar på dessa. För några dagar sedan publicerades undervisning om bristande tro som alla synders moder.

Han talade då inte om den icke troende människan, eller den människan som medvetet förskjutit Gud, utan han talade om den människan som säger sig vara kristen.

Wilkerson säger att den troende människans otro är det som upprör Gud mest av allt.

Vi kan inte lyfta oss själva i öronen och utropa; JAG TROR!  Tro är något som växer fram i vår gudsrelation och tron är en gåva som ska vara i funktion.

Wilkerson menar att vi är liknöjda när vi ser vår egen bristande tro och jag håller med. I desperation inför det enorma behov av en väckelse som vi har i vår tid, i vårt land, ropar jag till Herren om mer tro in i mitt eget liv.  Jag ser också att i de tider då min tro varit på sparlåga, har företeelser som inte kommit från Herren velat dominera mitt liv.

En ytligt sett bagatellartad händelse kan svänga om trons kraft i ett människoliv. Är vi i dialog med Herren så är detaljer viktiga.


Jag minns så väl mitt väl mitt första stora nederlag efter det att jag återkommit till tro mitt i livet.


Första januari 1994 fann Gud mig och återförde mig till en stark, levande tro. Under större delen av detta år levde jag ut min tro med stor glädje. Varje dag började och slutade med Herren (och all tid däremellan). In i minsta detalj följde jag Honom. Gå till platser, göra handlingar, allt gjorde jag med stor glädje och tro. Barnsligt kanske, men Herren bekräftade sig gång på gång.


Så är vi framme i december och jag sitter på en restaurang i staden Canton i delstaten Ohio i USA. Jag är där på en tjänsteresa, för första gången i USA. Inför resan hade jag bett om att på ett speciellt vis vara ledd av den helige Ande.


Jag sitter ensam vid mitt bord. Maten är serverad. Miljön är något främmande men inte helt olik den jag är van vid. Plötsligt är det som en röst talar i mitt inre. "Ser du paret som sitter vid bordet där borta? Det är en pastor och hans fru. Gå fram till dem och presentera dig. Du kan börja med att fråga om det är så att han är pastor. Det är detta du bett om."

Nu slår all blyghet till, som var ett sådant gissel för mig i ungdomen. Jag blir stel och börjar att svettas. Vi behöver inte fastna i mina plågor mer än detta, men allt slutar med att jag inte vågar gå fram.


Varför vågade jag inte resa mig och gå? Jag hade gjort modigare saker än detta under året som gått.
Efteråt har jag kommit fram till att jag var skräckslagen för att svaret skulle vara: "Tyvärr gode man jag är inte pastor utan företagare i staden". Då skulle min värld ha rasat. Den risken vågade jag inte ta.

Ett typiskt fall av bristande tro. Guds nåd är oändligt, han försköt mig inte. Inte straffar han någon för att denne är feg. Nej det tror jag inte, Hans kärlek till mig är lika stor, men något hände i Andens värld. Mitt liv hade inte samma kraft som tidigare. Gamla negativa beteenden började att tränga sig på. Beteenden som jag varit befriad från. Mitt liv kom att svänga mera mellan seger och nederlag. Jag är helt övertygad om att händelsen i restaurangen var den faktor som var avgörande för förändringen. Otron som syndens moder.

Varför lyfta fram denna bagatellartade händelse? Därför att den inte är bagatellartad. De gånger jag varit lydig den inre rösten så har det visat sig vara mycket viktigt. En människa som lyder Gud av hela sitt inre kan innebära mycket för sin omgivning, för nationen för hela vårt klot.

Nu, sjutton år senare, anar jag att jag är på väg in i situationer där min tro kommer att sättas på prov. Erfarenheten från restaurangen i staden Canton i  Ihio, hoppas jag blir mig till hjälp.

Låt oss tillsammans lova Herren att vara noga med varje detalj och låt oss be om utökad tro på Honom och på vad Han vill göra i vår tid. Tro mig, väckelsen kommer men också smärtan.

Endast en fettklump att skära i ?

I TV såg jag slutet av ett program om hjärnan och forskningen runt denna. Det var mycket intressant att se vad forskningen kommit fram till. Huvudpersonen i programmet såg sitt jag vara lika med slutprocessen i en serie hjärnaktiviteter. Det vill säga att det jag ser som ett medvetet beslut vid en viss tidpunkt har hjärnan i en process redan kommit fram till sex sekunder innan jag fattar mitt medvetna beslut. Vad är då mitt medvetna val?

I slutet av programmet så fattade huvudpersonens hjärna beslutet att donera sig själv till forskning efter döden eftersom den då, efter döden, endast är en fettklump.

Slutar det där?

Många människor i dag har tagit till sig en sådan syn på livet. Rationellt biologiskt.

Vad kommer den andliga erfarenheten in? Vad är ande? Finns en koppling mellan ande och biologi?

Bibeln lär att Gud är Ande och att Han skapat materian genom sitt ord. Följaktligen finns ett samband mellan det andliga och det biologiska. Jag väntar ivrigt på den dag forskningen närmar sig denna frågeställning, men betvivlar starkt att jag får uppleva detta under min livstid. Jag tror man i forskningen kommer finna att en stor del av hjärnan är avdelad för andlig kommunikation. Alltså gemenskap med Gud.

Min vän Göran Söderström, en finsk historiker, är oerhört intresserad av vad forskning kommit fram till genom historien och i nutid. Han brukar säga: "Det finns ingen motsättning mellan äkta forskning och kristen tro. Det kommer att visa sig till slut."


Den dag jag mötte Jesus hände något i mitt liv. En erfarenhet som format mig och formar mig i gemenskapen med Honom. Det största jag varit med om.

Tror du det handlar om en "snekoppling" i en hjärnprocess? I så fall uppmanar jag dig att närma dig Jesus för att själv utvärdera vad det handlar om.

Han väntar dig:

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.  Upp 3:20

Jag en förebedjare

Nyligen var jag inbjuden till ett uppdrag som innebar förbön för en viss situation. Mannen som var vår värd hade även sin dotter och en kamrat till henne hemma. Nu var de spänt  intresserade av vad jag som förebedjare skulle göra. Hur det skulle gå till.

Det första jag fick göra var att förklara att jag som person saknade all betydelse. Det handlade om deras behov och om Gud som vill möta dem eftersom de sökte hans hjälp. Att de var i högsta grad var delaktiga i vad som nu skulle ske. Jag som förebedjare var endast ett redskap.

Jag minns andra stunder då vi varit ett antal människor samlade i bön och plötsligt är Guds närvaro så påtaglig, en helighet finns i rummet. Ingen säger något för då känns det som om heligheten skulle brytas. Mina ord platsar inte i rummet. Dessa stunder känns som en försmak av himmelen och de utgör de finaste stunderna i mitt liv. Mycket annat har gett mig glädje i livet men inget mäter sig med dessa stunder. Så oroa dig inte för vad du ska göra under en evighet tillsammans med Gud. I Hans närhet upphör tid och rum att existera.

Men mitt liv innehåller även mycket kamp. Besvikelse över vad jag ser av ofullkomlighet i mitt liv. Kan jag närma mig Gud och med vilken rätt gör jag detta?  Jag upplever en klar kallelse till förbönstjänst och till att undervisa och inspirera till bön. Min medvetenhet om bönens betydelse är stor, större än vad jag finner hos många kristna jag möter. Men jag möter överallt kristna som bär denna glöd inom sig. Bönens glöd som förtär samtidigt som den ger glädje.

Om jag bara kunde sätta ord på vad som sker när ofullkomligheten och smutsen försvinner totalt vid mötet med Jesu försoning på Golgata och den nåd som strömmar från detta kors. Jag kommer smutsig och naken fram och omsluts totalt av denna nåd. Det finns inget annat än kärlek i rummet och kärleken möter min sorgsna och ömkliga skepnad och denna förvandlas till kraft och strålande ljus.

När jag föds på nytt, som Jesus uttrycker det, så förlorar allt som skett tidigare sitt negativa inflytande. Nu är det bara erfarenheter som kan vara andra till hjälp. Oavsett om jag skadats av andra människor eller själv orsakat mina sår, så finns läkedom. Men jag talar inte om snabb sminkning som döljer det fula, utan om en ny vandring med stöd av den helige Ande. I bland läker sår omedelbart, ibland tar det längre tid. Och den helige Ande är så hänsynsfull att Han aldrig forcerar mig.

Vart vill jag komma?

Bönetjänst är en kamp. Vi är inbjudna att vara nära Gud. Vi kan bara komma i all vår egen begränsning, men samtidigt inse att i gemenskapen med Gud finns en kraft som kan förändra alla situationer. Det finns inga begränsningar för bönens makt. Vi blir inte räddade på grund av vår förträfflighet utan på grund av Guds nåd. Men bön är ingen lat sysselsättning. Vi slänger inte i förbifarten något till Gud medan vi behagfullt njuter av livet. I bön får vi dela Guds tunga börda, ja sorg. Men samtidigt glädjas åt det finaste av gemenskap som överhuvud taget finns.

En sak ska du veta. Jag är fast besluten att vara i denna tjänst så länge jag lever. Hur länge detta är ligger i Herrens hand. Alla mina misslyckande överlämnar jag till min Herre och Han ger mig kraft att vara kvar i tjänsten. Han har talat till mig om vad som ska blir resultatet och jag ser fram emot detta. MEN ALLT BEROR PÅ HONOM!

Vad pilträdet visar oss

KRÖNIKA 15 SEPTEMBER: VAD PILTRÄDET VISAR OSS Min krönika på bonehuset.se :

På min vandring över Österlens slätter passerade jag ett pilträd, en del av en vindpinad pilallé. Tanken väcktes, hur kan detta träd leva och ha kraftigt grönska. Det är inte mycket kvar av stammen, håligheten är så stor, trädet är riktigt transparent, ja det går att se rakt igenom det. Inom mig såg jag den kristna församlingen i vår tid som ett åldrat pilträd. Mycket är skrovligt, urholkat, på ytan något som ser ut att ha överlevt sig själv. Utbuktad och inbuktad. Men kraften passerar genom den. Näringen passerar på ett mirakulöst vis genom det som ser utslaget ut och grönskan är riklig när tiden är mogen. Hälsningar Börge Schönbeck

Senapskornet som besegrar världen

Min krönika i bonehuset.se

Senapskornet som besegrar världen

Börge Schönbeck

Den som läst sin Bibel vet att senapskornet används som en bild för det lilla som förändrar det stora. En annan bild som Jesus använder är surdegen som i och med att den arbetas in i degen kommer att påverka hela baket. Så sitter jag då i min fåtölj och summerar mitt liv. Inte kan jag ta till stora ord över vad jag uträttat. I bakgrunden spelar min I-pod med Calle Öst som sjunger om nådehjonet. Om jag kallar mig bristfällig så stämmer det med både Calle Öst's sång och många andra människors erfarenhet av sina liv. Mötet med Jesus förändrade i vuxen ålder mitt liv radikalt och därefter borde väl allt vara fixat och klart. Den kristna församlingen som de perfekta människornas samlingsplats? Stämmer knappast med verkligheten. Kyrkohistorien visar att den kristna församlingen aldrig varit så stark som då den inser sin svaghet och sitt beroende av Gud. Då den är helt beroende så flödar Guds kraft rakt igenom och flödar ut för att möta andra människors behov. Verksamhet för verksamhetens skull. En pina för många pastorer. Att leva upp till medlemmars förväntningar om pastorn som ska fixa allt. En kyrkans VD som utvärderas i allt han/hon gör. Dessutom anpassa sig till en tidsanda som har starka synpunkter på vad som är politiskt korrekt. Så går vi då i vår förtvivlan till bön och träffar tre fyra andra som känner samma behov.  Ska vi övervinna världen? Denna lilla skara? Ja det kommer vi att göra! En vanlig bild från den västerländska kyrkan. Visst finns det församlingar som är mer levande än i min text här ovanför talar om, men detta är nog den vanligaste bilden. Varför tror du på en väckelse frågade en man mig i ett e-post meddelande. I grunden tror jag denna tilltro till en väckelse har lagts in i mitt hjärta, den finns bara där. I varje kristet sammanhang jag kommer till hittar jag dem, människorna som bär väckelsen i sina hjärtan. Med stor längtan och ofta med sorg i hjärtat över sakernas tillstånd. Deras längtan kommer att besvaras! Säger du "fungerande koncept" till mig får jag frossbrytningar. I alla fall om det handlar om den kristna kyrkan. Jag ropar till Herren: Använd mig i all min svaghet och jag har lovat Honom att vara trogen i det lilla. Allt annat kommer från Honom. Till slut ett ord från Uppebarelseboken. Hälsningen till församlingen i Laodicea. Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.  Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.

Under och tecken som behövs i vår vardag

Min krönika den 9 juni på www.bonehuset.se

 För ett antal år sedan i en helt vanlig missionsförsamling. En kvinna har varit sjuk under en lång tid och sjukdomstillståndet betraktas som kroniskt. Hon förhindras att leva ett normalt liv. Ett antal vänner till kvinnan, som också varit tillsammans som en bönegemenskap, de grips av en stor längtan att gå till kvinnan för att be för henne. De står i en ring runt kvinnan. Kvinnans make upplever då att någon fysiskt berör honom och passerar in i ringen. Så ser han Jesus fatta kvinnans huvud och undret sker, hon blir helt frisk. Jag kände mannen som såg denna syn och här talar vi inte om en människa med överskottsfantasi, utan vi talar om en mycket jordnära människa som aldrig tog till stora ord, utan hellre var tyst.

Förra året i Turistkyrkan i Fuengirola. En kvinna kommer upprörd till vår fredags-bönesamling. Hennes make har drabbats av en sjukdomsattack som ibland brukade drabba honom. Efter en sådan attack brukar han vara sängliggande under en lång tid. Kvinnans upprörda bön berör oss alla och jag hör hur bönerna inte bara handlar om ord som uttalas för vänskaps skull, utan här finns ett engagemang för de båda makarnas situation och vi är verkligen enade i anden. I samma stund blir mannen helad och någon dag efteråt kommer han till en samling i kyrkan. Vår tro var inte större än att vi uttryckte ”Va, är du här?”

Representanter för den generation som uppfostrats till att avvisa allt övernaturligt skulle säkert tala om önsketänkande och vandringssägner. Men det är just denna generation som behöver uppleva under som ska skaka om deras världsbild. Indoktrinerade till icke-tro och fast övertygade om att de vet sanningen och att människor som kan vittna om något annat därför helt enkelt måste vara mindre tillförlitliga. Utan att veta om det utstrålar de en total arrogans. Arrogansen att sortera ut tillförlitliga människors vittnesbörd därför att de själva vet bättre.

Jag älskar denna generation och känner mitt ansvar eftersom jag är en av dem som inte medverkat till att tala om andliga sanningar.

Mitt bönerop till Herren är därför: ”Herre bekräfta dig genom under och tecken. Annars kommer denna generation inte till tro. Herre låt det ske!”

 

Vid bönealtaret - Inför tronen

Med inspiration från Gamla Testamentets förhållningssätt skrev Kjell Sjöberg om att resa upp bönealtaren.

Kung David kallades att resa upp ett altare på den plats där ett av hans misslyckanden manifesterades. Tröskplatsen som sedermera blev platsen för templet i Jerusalem.

Själv har jag två tydliga bönealtaren. Platser ditt jag återvänder för att vara i bön. Ett av dem är Turistkyrkan i Fuengirola.

Utanför kan jag höra det pulserande livet på en semesterort. Inne tänder jag altarljusen och vänder mig till Herren. I dag, nu på morgonen, föddes en lovsång. Medan jag bad föddes en melodi och en text och medan jag sjöng var det som om jag stod inför tronen, den himmelska tronen. Melodin var för ögonblicket och jag minns den inte vidare.

Med i bönen finns också mycket smärta. Jag förs som genom ett bälte av sorg. Sorg över likgiltighet och gudsfrånvändhet. Det vore lättare att ge upp, att låta livet flyta på och inte engagera sig. Att vända sig om i bädden och ta en kaka till. Engagemang kostar. Engagemang är ingen lek utan blodigt allvar.

Frågan jag ställer mig är varför det ska ha en betydelse att detta flarn till människa som jag är ska ropa till Gud. Men så är det! Gud vill ha gemenskap med dig och mig och Han riktigt längtar efter oss. Det är inte genom människors styrka det sker, men det är genom att Guds styrka manifesteras i och genom en människa som det sker. Så fortsätt att ropa. Den helige Ande vill verka genom oss alla.


Minns vilket som är det stora festögonblicket i himmelen. Hela himmelen jublar varje gång någon människa tar emot frälsningen och väljer att gå Guds väg. Så stort är detta vad en människa gör.
Kan du tänka dig detta; dina val är så viktiga.

De viktiga öarna

Min krönika från bonehuset.se:

4 maj 2011 Börge Schönbeck; "De viktiga öarna"

Förra veckan var jag på en förbönsresa. Jag hade sedan en tid känt mig kallad till denna resa. Helt klart var att jag skulle resa med minsta möjliga planering och under ledning av den helige Ande. Det enda jag bokat i förväg var logi på kvällen på ett vandrarhem. Resan gick ifrån Stockholm till öarna utanför Göteborg. Login var bokad på Nimbus vandrarhem. Det finns en profetia som talar om väckelsen över Sverige som kommer från väster till öster och från syd till nord. Det var till denna profetias rötter jag reste. När jag var på Öckerö på en ICCC-konferens för tio år sedan drog jag mig undan till en bönestund på en bergknalle. Då upplevde jag hur väckelsens vindar svepte fram över mig in mot fastlandet. Jag tyckte detta bekräftade profetian. Tillbaks till min förbönsresa. Jag hade trott att jag jag skulle starta resan på öarna för att sedan förflytta mig nedåt västkusten för att slutligen hamna i Skåne. Men väl på plats kom mycket av tiden just att tillbringas på de tre öarna, Hönö, Öckerö och Rörö. Efter ankomst sökte jag mig till en väns bostad för att be. Han kämpar mot en allvarlig sjukdom. Ingen var hemma men jag lämnade mitt kort att jag varit där i bön. Sedan kom jag att möta några vänner som befinner mitt i en spännande del av Sveriges evangelisation. Där bjöds jag på lunch och en kvinna från Rörö dök upp som som spontan lunchgäst. När jag talade om grunden för min resa så talade hon om en profetia som säger att eld startas på Rörö. Eftermiddagen första dagen blev ett samtal med en göteborgspastor i förändringsprocess. Vi upplevde påtagligt Guds närvaro. Sedan fick jag ett telefonsamtal från min vän som jag varit i förbön för. Nu hade han sett mitt kort. Han och hans fru hade kommit åter från en lång resa. Trots trötthet ville han träffa mig. Det blev ett mycket fint samtal. Ett antal veckor tidigare hade jag fått ett viktigt datum direkt från Herren och skrivit ned detta i min kalender. Nu visade det sig att detta datum sammanföll med en samling som min vän är med att arrangera under september månad. Jag fick klart för mig att detta möte och den kyrkogräns-överskridande förberedelsen är mycket viktiga. Är du läsare av denna text och bor på öarna. Var rädd om den enhetens atmosfär som nu skapas. Den har varit på gång tidigare men fördröjning har skett. Vad som sker på öarna är av betydelse för hela landet! Dagen efter hade jag tänkt att redan på morgonen åka ner mot Skåne men i stället tog jag färjan ut till nordön Rörö. Det kvinnan sagt vid lunchen hade väckt min nyfikenhet och jag ville se Rörö. Jag har vänner som bor på Rörö's nordspets. I deras hus blickade jag ut över havet varifrån vinden skall blåsa in. Att väckelsen skall komma från väster till öster känns ganska logiskt eftersom den västra halvan av Sverige är mer andligt sund än den östra. Detta fick jag tydligt beskrivet av Herren för några år sedan. Men fortsättningen att den brinner från söder till norr är mer förvånande eftersom södra Sverige är ganska torrt och hårt andligt (det som är torrt brinner dock snabbare). Men saker är på gång. Malmö är ett intressant exempel på detta. Så på vägen ner besökte jag vänner nära Malmö och vi fick samtala och be enligt den vision som varit med mig under böneresan. TVIVLA INTE – EN VÄCKELSE ÄR PÅ GÅNG och den kommer att vara en gräsrötternas väckelse som fötts ur en stark längtan. Kanske kommer vi att pressas samman mot varandra genom det motstånd vi möter. Men vi kommer att komma samman till äkta gemenskap och då............

Hälsningar Börge

Trons kraft verksam mitt i otrons kultur

I ett samtal berättade en person som står mig nära att forskningen visar att alla olika mänskliga språk har samma ursprung.

- Precis vad Bibeln talar om replikerade jag glad.

- Nu talar vi inte om sagor utan om vetenskap vart nästa replik.

Jag blev ledsen, men gick inte vidare i diskussionen. Jag visade inte att jag blev ledsen.
Under en lång tid av mitt liv var jag själv lika tvärsäker och trodde mig ha all rätt till att vara sådan.

Efter det att Jesus kom in i mitt liv ändrades perspektivet. Hjärntvättad till tro? Nej det handlar det inte om. Ingen påverkade mig. Mötet med Jesus rörde om mitt inre och öppnade mina ögon. Jag var vid det tillfället inte i kris,  jag var inte ens sökare. Den tro jag uppfostrats till hade prydligt paketerats i ett paket och placerats på sophögen.

Vad jag ber om i dag är att ögon ska öppnas för trons sanningar. Bibeln talar om tankekonstruktioner. Otrons klimat är en sådan tankekonstruktion. Den som befinner sig i en tankekonstruktion utgår ifrån att den som agerar utanför denna konstruktion agerar osunt, i fantasins värld.

Därför behöver ögon öppnas och det är endast genom den helige Ande som detta sker. De tuffa konfrontationerna med otrons kraft gör mig bara mer motiverad att be. Jag älskar människorna runt omkring mig och längtar efter den dag då ögonen öppnas, då de upptäcker trons sanningar. För den dagen kommer det är jag viss om.

I morgon startar jag min böneresa längs Sveriges västra och sydliga kust. En resa i bön för väckelse, en resa för att ögon ska öppnas genom den helige Andes kraft.

bonehuset.se hittar sakta sin form

Jag ser mig omkring och finner debatter om religion och tro. Kanske har jag på mitt sätt varit en del av en debatt, men det är inget jag eftersträvar.

Att vara en del av debatten är inte min uppgift. Jag känner mig kallad till en allt djupare förbönstjänst.

Gud rike består inte av ord utan av kraft. (Fritt citat från Bibeln). Att vinna en debatt ger möjligen eftertanke hos en "motståndare". Att vinna en seger i andevärlden öppnar de ögon som varit förblindade.

Segrar i andevärlden vinns inte i egen kraft. De vinns genom en nära relation till den helige Ande.
Endast genom den helige Ande kan det ske att en väckelse bryter fram. För egen del gäller att egen avsaknad förträfflighet kompletteras av den helige Andes fullkomlighet.

Genom de vägar som öppnas växer bonehuset.se sakta fram. Jag anar nu konturerna av den framtida hemsidan.

Jag tror på den profetian som talar om en väckelse i Sverige från väster till öster och från syd till nord.
Enligt denna planerar jag att efter påsk att genomföra en "böneresa" från väst till syd för att "gödsla rötterna". Jag startar på Öckerö och slutar i Simrishamn. Det ska bli spännande att se hur den helige Ande leder.

Kopia på min krönika på bonehuset.se

Krönikan 3 mars 2011 - Börge Schönbeck:

På Turistkyrkans vind fann jag en bok om bönetjänsten av Edward McKendree Bounds (1835-1913). Han var en amerikansk metodist-pastor och författare av många böcker om bön.

På nätet kallas han en bönens apostel. Han inte bara bad mycket han skrev mycket inspirerande om bön. Under många år bad han för saker som många andra kristna under hans tid inte ens tänkte på eller fann helt omöjliga.

Detta böneliv fick sitt uttryck i fantastiska böcker om bön. Raka, ärliga och transparenta. För mig är den bok jag fann mycket inspirerande.

"På samma sätt som att andas är en nödvändighet för oss alla är bönen en nödvändighet för E.M.Bounds" skrev någon.

I inledningen av kapitlet "Behovet av bönemänniskor" citerar han i sin tur Robert Murray McCheyne (1813-1843) en präst i Church of Scotland under korta åtta år.

"Sträva efter att vara helgad i livets alla situationer. Din helgelse avgör hur användbar du kan bli. En muntlig predikan varar en timme eller två men dit livs predikan hela veckan. Om satan kan få en kristen att först och främst vilja ha beröm, nöjen eller god mat, har han också förstört hans andliga tjänst. Ägna dig före allt annat åt bön, och hämta ord och tankar från Gud".

Längden på predikningar har minskat i vår tid men utbudet av aktiviteter som kan få prioritet framför bönetiden har däremot ökat i kubik. Tiden för "livets predikan" är däremot oförändrat sju dagar i veckan.

I mitt eget böneliv har jag inkluderat en film, en så kallad romantisk komedi. Filmen heter "Love Actually". Det finns mycket humor och värme i filmen, men för mig illustrerar den framför allt den omfördelning av värderingar som skett i det västerländska samhället. När jag ser den filmen tänker jag. Kärlek så långt borta från Bibelns Agape-kärlek. Så långt borta från kärlekens källa, Gud. Även om filmen använder jultiden som en tid för att uttrycka kärlek och filmen innehåller ett julspel i en skola med krubban i centrum omgiven av både humrar och bläckfiskar.

Jag älskar människorna i vårt västerländska samhälle. Jag älskar dem så högt att min största längtan är att få se Guds agape-kärleks-ström flöda igenom våra länder. Det är detta som kallas väckelse.
---------------------------------------
Citat från internet och från "Bönetjänsten" av E.M.Bounds utgiven på Proclamas förlag 1981.

En bön i tårar

Medan jag ber kommer en längtan över mig att böja knä vid fotpallen och utgjuta mig inför Herren.

Väl där kan jag inte annat än formulera ett ord: JESUS.

Jag säger Hans namn och tystnar, säger det igen och tystnar. Så fortsätter det medan tårarna tränger fram. Några korta ord på ett okänt språk.

Sedan kommer det:

Bortom människans alla tankar och funderingar finns något annat. Något som bär rakt igenom mörkret. Gemenskapen med Gud bygger inte på människotankar. Den bygger på Hans namn "Jag är".
Det som är besegrar allt det som synes vara. Tryggheten i att vara, inte i att prestera. Att vara i Hans närhet är att vara befriad.