Jag en förebedjare

Nyligen var jag inbjuden till ett uppdrag som innebar förbön för en viss situation. Mannen som var vår värd hade även sin dotter och en kamrat till henne hemma. Nu var de spänt  intresserade av vad jag som förebedjare skulle göra. Hur det skulle gå till.

Det första jag fick göra var att förklara att jag som person saknade all betydelse. Det handlade om deras behov och om Gud som vill möta dem eftersom de sökte hans hjälp. Att de var i högsta grad var delaktiga i vad som nu skulle ske. Jag som förebedjare var endast ett redskap.

Jag minns andra stunder då vi varit ett antal människor samlade i bön och plötsligt är Guds närvaro så påtaglig, en helighet finns i rummet. Ingen säger något för då känns det som om heligheten skulle brytas. Mina ord platsar inte i rummet. Dessa stunder känns som en försmak av himmelen och de utgör de finaste stunderna i mitt liv. Mycket annat har gett mig glädje i livet men inget mäter sig med dessa stunder. Så oroa dig inte för vad du ska göra under en evighet tillsammans med Gud. I Hans närhet upphör tid och rum att existera.

Men mitt liv innehåller även mycket kamp. Besvikelse över vad jag ser av ofullkomlighet i mitt liv. Kan jag närma mig Gud och med vilken rätt gör jag detta?  Jag upplever en klar kallelse till förbönstjänst och till att undervisa och inspirera till bön. Min medvetenhet om bönens betydelse är stor, större än vad jag finner hos många kristna jag möter. Men jag möter överallt kristna som bär denna glöd inom sig. Bönens glöd som förtär samtidigt som den ger glädje.

Om jag bara kunde sätta ord på vad som sker när ofullkomligheten och smutsen försvinner totalt vid mötet med Jesu försoning på Golgata och den nåd som strömmar från detta kors. Jag kommer smutsig och naken fram och omsluts totalt av denna nåd. Det finns inget annat än kärlek i rummet och kärleken möter min sorgsna och ömkliga skepnad och denna förvandlas till kraft och strålande ljus.

När jag föds på nytt, som Jesus uttrycker det, så förlorar allt som skett tidigare sitt negativa inflytande. Nu är det bara erfarenheter som kan vara andra till hjälp. Oavsett om jag skadats av andra människor eller själv orsakat mina sår, så finns läkedom. Men jag talar inte om snabb sminkning som döljer det fula, utan om en ny vandring med stöd av den helige Ande. I bland läker sår omedelbart, ibland tar det längre tid. Och den helige Ande är så hänsynsfull att Han aldrig forcerar mig.

Vart vill jag komma?

Bönetjänst är en kamp. Vi är inbjudna att vara nära Gud. Vi kan bara komma i all vår egen begränsning, men samtidigt inse att i gemenskapen med Gud finns en kraft som kan förändra alla situationer. Det finns inga begränsningar för bönens makt. Vi blir inte räddade på grund av vår förträfflighet utan på grund av Guds nåd. Men bön är ingen lat sysselsättning. Vi slänger inte i förbifarten något till Gud medan vi behagfullt njuter av livet. I bön får vi dela Guds tunga börda, ja sorg. Men samtidigt glädjas åt det finaste av gemenskap som överhuvud taget finns.

En sak ska du veta. Jag är fast besluten att vara i denna tjänst så länge jag lever. Hur länge detta är ligger i Herrens hand. Alla mina misslyckande överlämnar jag till min Herre och Han ger mig kraft att vara kvar i tjänsten. Han har talat till mig om vad som ska blir resultatet och jag ser fram emot detta. MEN ALLT BEROR PÅ HONOM!