Bilden av träfacken

Jag hade en speciell upplevelse under bönen tidigt i morse.

I mitt inre såg jag en bild av en trävägg eller trätavla med många små fack eller rutor. Tänk dig ett labyrintspel där en kula passerar mellan träväggar, så har du bilden. Fast det fanns ingen kula och det var ingen öppen väg någonstans.

Det blev klart för mig att det var en bild på de olika kristna kyrkorna och jag blev förtvivlad och ville spränga väggarna. "DU kan inte göra detta" var svaret jag fick. ”Spränger du en vägg så finns det ingen frihet i detta eftersom du snabbt blir upptagen i den nya rutans gränser. DU kan inte säga att någon enskild ruta står för hela sanningen, men sanningen finns inom varje ruta i olika mängd.

Men JAG kan förena, låta väggarna försvinna och enheten ska svepa fram som en vind. DU ska älska varje ruta som jag älskar den och DU ska bedja om den starka vinden och tacka för att enheten i MIN kärlek redan börjat sitt verk. När olika traditioner i ödmjukhet böjer sig för kärlekens bud då försvinner murarna. ”

Jag är berörd

År 2009 kommer att bli ett spännande år. I mitt inre har jag erfarit en stark vind som skakar om och berör. När jag skulle be började jag gråta, kunde inte stoppa upp. Men gråten var inte bara sorg den innehöll även förväntan. Något är på gång.

Jag minns den vision jag fick i bön i mitten av nittiotalet. Vid ett tillfälle såg jag min barndoms kyrka, Filadelfia i Stockholm, fylld till bristningsgränsen och det var inte konferens utan ett helt vanligt möte. Den Helige Ande gick fram som vågen över hela kyrkan. Människorna rörde sig berörda av Andens kraft. Kunde inte vara stilla.

Vid ett annat tillfälle såg jag mörka moln över Stockholm, riktiga ovädersmoln som av en hand fördes bort och i staden började människorna strömma in i kyrkorna.

Det känns som om vi är i början av något nytt.