En affisch i Simrishamn

Två män och en kvinna i
livsstilsreklam från RFSU

När jag var ung spelade jag i Filadelfia i Stockholms blåsorkester. Vid ett tillfälle spelade vi vid ett demonstrationståg där Lewi Pethrus gick i täten och där det fanns skyltar typ PORNOGRAFIN ÄR MORALENS DÖDGRÄVARE. Detta var embryot till att KDS, senare KD, bildades.

Jag läste i en tidning häromdagen om några unga kristna tjejer som sa vi väntar med sexdebuten. Synen på sexualitet har förändrats mycket sedan min ungdoms demonstration. Tjejerna som väntar med sexdebuten är numera undantag.

Bilden i vinjetten är en propagandabild från RFSU. Ytligt sett handlar den om att skydda sig genom att använda kondom, men djupare sett är det en livsstilsreklam som förhärligar sexuella relationer kors och tvärs, oavsett kön. Helt enkelt sex som egoistisk upplevelse.

En fråga som ställs i dag är den egoistiska frågan: Passar denna människa mig så att jag får det jag vill ha.

Så långt som öster är från väster så långt är denna livsstil skild från de vägar Gud visar oss som bra vägar för människan att leva i harmoni. Den sexuella spänningen kan driva människor till handlanden som spolierar möjligheten till ett harmoniskt liv. Som all synd innehåller den en lögn som drar iväg och förleder, en sanning som hinner ifatt och drar ner. Hos Gud finns en sanning som bär.

Mitt eget liv innehåller uppbrutna äktenskap och när jag mötte Gud på nytt blev det viktigt att inför honom erkänna äktenskapsbrott och ta emot förlåtelse för att leva ett nytt liv. Min egen erfarenhet är att den helige Ande är mycket känsligt för hur jag förhåller mig till den sexuella synden. Till och med till det som bara finns i tankarna. Jesus talar också om detta i bergspredikan.

För en levande gudsrelation finns inga kompromisser. Gud använder bilden av ett äktenskap för att beskriva relationen mellan sig själv och människorna.

Fotsteg i sanden

Vandringen genom livet kan innehålla mycket. Men detta med den nära gudsrelationen bär igenom allt. I går talade jag med min vän, prästen Sören Stadell om hur han lever med Parkinsons sjukdom. Han sa bland annat:

- Börge, vet du på vilket sätt Parkinson är till välsignelse? Jo sjukdomen gör att jag har all tid att vara i bön. Inget stör och det är underbart att vara i sådan relation till Herren.

Jag har sammanfattat en del av Sörens tankar runt att leva med Parkinson och Herren. Dessa kommer att presenteras på "nya" bonehuset.se som nu på allvar börjat ta form. Så fort Crossnet hinner göra sin del av jobbet så går vi ut på nätet. Just nu finns vi bara i testversion.

Stegen i sanden. Livets flyktighet. En vandring tillsammans med Herren. Det jag skrev om i går, Jesus förbön för sina lärjungar och den gemenskap med guddomen som beskrivs är stort. När jag vaknar i denna relation så innehåller den dag som börjar inga som helst begränsningar. Allt i Honom.

PS I går fick jag oförhappandes besök av några av mina och bloggens vänner. Britt-Marie och Tommy som lever i en stark förväntan vad Herren ska göra i deras liv, och en stor tacksamhet för vad som hänt så här långt. Deras uppskattning av bloggen gladde mig. DS

Var ett såsom vi är ett!

Har du sett Dvd'n 'Transformations' som visar vad som händer i ett samhälle när de kristna enas i bön. Kraften i en sådan enhet är enorm.

Det är ingen tillfällighet att Jesus tar upp detta tema i sin sista stora förbön för lärjungarna (och i förlängningen för oss), innan Han offrar sitt liv på korset. I Johannes evangelium det 17 kapitlet läser vi:

”Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.” (min kursivering)

En samhörighet av detta slag kan inte samtalas fram under planeringsmöten mellan olika kristna förgreningar. Den kommer som ett verk av den helige Ande när vi går samman i bön och verkligen aktar på varandra och respekterar de olika kallelserna. Den helige Ande sammanför oss till att verka i Guds vilja.

Jag läste en blogg där en pastor starkt gick emot Ulf Ekmans kontakter med den katolska kyrkan och utmålade en bild att påven endast taktiskt vill få oss andra att inordnas under påvedömet och att Ulf Ekman genom sin kontakt medverkade till detta. Denna typ av kritik klarar inte en prövning enligt Joh 17 kapitel.

Jag kan ha fel, Ulf Ekman kan ha fel och påven kan både ha och göra fel, men närmar vi oss varandra under den helige Andes ledning så blir inte resultatet fel, utan det bli en välsignelse som resultat. Eftersom jag lever i Spanien stora delar av året så är jag medveten om företeelser inom katolska kyrkan som stör mig. Bland annat att en staty av en lokal jungfru kan dominera kyrkorummet på Jesus bekostnad. Men jag närmar mig inte denna fråga i stridens tecken trots att det kan vara befogat. Jag inkluderar alla kristna kyrkor i min förbön och ber om den helige Andes seger i min ort, Fuengirola. En seger i alla kyrkor och då har vi ett förändrat samhälle på gång.

En av mina största uppgifter är att be för samhällen där Guds kraft får flöda fritt till alla människors välsignelse.

Jag behöver inte tycka att allt står rätt till i alla kyrkor men jag måste tala både tydligt och med stor kärlek. Om jag blir avvisad när jag i kärlek försökt att möta någon, ska jag stå kvar i kärlek tills dess den helige Ande verkat färdigt. Det är inte lätt men det är välsignat.

Jesus bön i Johannes 17 talar om en förening med varandra genom att vi genom Kristus blir förenade med hela gudomen. Vilket perspektiv!

Se vilken frukt trädet bär

I dag mediterar jag över det bibelord där Jesus ställer frågan. Ska människosonen (Jesus) finna någon tro när han kommer tillbaka? Han är uppenbarligen fundersam och varför då? Han vet ju att evangeliet som erbjudande ska vara förkunnat till alla folkslag redan innan Hans återkomst. Då borde väl detta med tro vara säkrat kan man tycka.

Då faller mina tankar på ett annat bibelställe där mästaren vid domens dag säger att ni har talat och profeterat i mitt namn men jag känner er inte. Detta stycke slutar men det ni har gjort mot dessa mina minsta det har ni gjort mot mig.

Hur bedöms då äktheten? Jo genom att se vilken frukt trädet bär.

Jag har varit inne på detta tidigare. Det förkunnas en billig nåd i många sammanhang i våra dagar. Ibland när jag hört en predikan kan jag instämma med allt som sagts, det är så vackert och tankarna är i linje med ett generellt ”godhetsbegrepp”. Men så tänker jag då allt det vackra sakta dalat till marken. Vad var skärpan, det som får mitt inre att vilja fatta ett beslut om omvändelse. Att få mig att inse att jag som syndare behöver frälsning. Var det försvunnet därför att jag inte skulle störas? Men jag måste ju störas. Allt annat är en otjänst. Linda inte in evangeliets spets. Ordet liknas vid ett svärd, ett svärd som skiljer sant från osant. Denna förkunnelse behöver vi.

Ståupp för rent friskt vatten

Det ligger nära till hands att säga att det var bättre förr. Detta med anledning av att jag för ett tag sedan såg humorprogrammet Parlamentets jubileumsprogram. I detta var det mest ett evigt skrikande med antydningar om sexuella bisarriteter.

Nu är det inte så att allt var bättre förr, för på franska revolutionens tid var det stora folknöjet att se huvuden skiljas från kroppen med hjälp av en giljotin och till denna nivå har man ännu inte sänkt sig.

Humorprogrammen återspeglar tidsandan. Kanske ligger de i framkant eftersom humorneffekter uppkommer när gränser överskrids. Det som flödar fram är en brunfärgad sörja där komikerna plaskar och stänker omkring sig och tycker att detta är toppen av underhållning. I bästa fall kan någon surfa mer elegant men det är samma bruna sörja som surfningen sker på.

I Bibeln talas om en dubbel ström av friskt vatten som flödar fram från Guds centrum och som skänker liv till allt omkring sig. Det talas också om en ström av levande vatten som flödar fram ur det inre från den som tagit emot Jesus. De klara rena strömmarna har sin källa i den helige Andes närvaro i vårt inre.

När du åker på en svensk väg kan du ibland se skylten: ”Vattentäkt, vid förorening ring 112”. Det är minst lika viktigt att hålla den inre vattentäkten ren och då handlar det om bön och vårdande av gudsrelation. Rent källvatten får användas för att tvätta bort smuts men blanda aldrig det rena vattnet med smutsig sörja när du ska släcka din inre törst. Det fungerar helt enkelt inte.

När jag tittar på komikern Petra Mede så känner jag intuitivt att hon inte ens tycker det är roligt att behöva leverera det hon levererar. Jag kan ha fel, men namnet Mede har för mig även andra beröringspunkter som inte har med Petra att göra. Kanske är det därför jag bestämt mig för att ”adoptera” Petra som mitt bönebarn. Jag ber att hon ska bryta sig ur mönstret och visa att en annan väg är möjlig.

Dröm, verklighet och befrielse

I den dröm jag befann mig i strax innan jag vaknade så var jag i bön. Jag befann mig i en stor kyrka, typ Svenska kyrkan. Från början var vi många som bad men mot slutet var det bara jag och min vän Pancho kvar i lokalen.

Hela mitt inre var fyllt av gudsnärvaro och jag tänkte att är det så här att be så kan jag be dygnet runt. Inom mig tonade en gammal sång fram och jag sjöng ut den i bön. ”Gå, gå skördeman gå, gå att den ädla säden så. Gå gå skördeman gå”. På avstånd hörde jag att Pancho stämde in i sången.

När jag vaknade var jag kvar i välsignelsen men nu var det dags att tillaga en tidig frukost på vandrarhemmet.

Beslöt mig för att räkna efter hur många dagar som nu gått av mitt experiment ”etthundra dagar närmre Gud”. Det är dag femtiosju nu. För ett tag sedan tänkte jag slut räkna eftersom jag upplevt ett andligt genombrott, en förändring av livsstilen, men sedan bestämde jag mig för att invänta och se vad som vidare händer. Allt började med en längtan och jag hade inga ambitioner att lyfta mig i håret. Jag sa bara: Herre jag vill. Ta tag i mig. Hjälp mig att göra rätt val.

I stort sett har jag gjort rätt val. Undantagen till detta bekräftar min mänsklighet. Något annat än en levande människa vill jag inte vara. Att leva är ett äventyr. Att leva med Gud är ett stort äventyr.

Får jag be för dig? I min ande upplever jag att flera av mina läsare önskar fördjupa sin gudsrelation. Jag ber också att tunga skuggor från det förflutna ska jagas bort i och med att Guds närvaro lyser upp allt.

Jag ser en kvinna som ofta har förtvivlans tårar på väg att flöda fram men det är som om de stannar upp i ditt svalg. Fördämningarna vill brista men du vågar inte låta det strömma fram. Det blir i stället som en kramp. Du tror inte att detta mönster går att bryta eftersom det du varit med om så starkt präglar ditt div. Jag ber nu om ett möte med Jesus till befrielse. Tag denna bön till dig i tro. Du ska inte bli besviken.

Upptäck det rika livet!

Hallamöllans fall på Österlen får
vara en symbol för det rika livet med Jesus.
Foto Börge Schönbeck.


Människan är skapad för att leva ett rikt liv. Vi har också en drivkraft att söka svaret på varför vi finns till. Vi vill få meningen med livet bekräftat.

Många i dag förkunnar ett destruktivt budskap. De säger att du är resultatet av en lång slumpartad utveckling efter en stor kosmisk smäll, BIG BANG!! Med den bakgrunden kan du välja ditt synsätt till livet . Dock har du ingen högre makt eller högre moralisk lag att vara ansvarig inför.

Jag närmade mig frågeställningen från ett annat håll. Mitt livs djupare mening kom fram när jag fick ett möte med Jesus. Jag sökte inte detta möte för jag hade uppgivit all tilltro på en Gud.

Så fanns Han bara där och manade mig att följa Honom och då ville jag inget annat än att göra detta. Jag insåg att jag vandrat fel väg och att det nu var dags att vandra åt andra hållet.

I och med att jag mött Gud så var skapelsefrågan löst. Jag visste att jag var skapad av Honom. Om Han skapat mig i ett nu eller om det skett över en längre period saknar för mig betydelse. Mötet med skaparen har återfört mig till den där plats jag och alla andra människor är avsedda att vara. I centrum för Hans kärlek, Hans egna kärleksbarn som Han följer noga.

Är du tilltuffsad, har du dåligt självförtroende, hör upp jag kommer med ett förslag till dig. Säg ja till Jesus och du börjar en livsvandring där Han låter dig utvecklas till den person Han avsett dig att vara.

Det är en spännande vandring där du får lägga av den självcentrerade egoismens börda och sedan med lätt packning vandra tillsammans med Honom för att möta människors behov. Under denna vandring upptäcker du din egen glädje och dina egna möjligheter.

Den självcentrerade människan är som ett bortskämt barn som sitter på golvet och skriker omgivet av hundratals leksaker. I oförmåga att ha roligt skriker det rakt ut för att få något glädjande att komma in i livet.

I liknelsen om Fadern och de två sönerna så möter vi den förlorade sonen som kommer hem för att mötas av faderns kärlek. Men vi möter också den hemmavarande sonen som av fadern får höra: Allt mitt är ditt – TA BARA FÖR DIG ur mina rika förråd.

Så är det att vara kristen. Det är inte alla kristna som upptäckt Guds rika förrådskammare. De rika gåvorna är inte till för att skapa bortskämda kristna utan de är till för att rädda en hel mänsklighet till en evighet i gemenskap med sin skapare. Han själv är då deras sol och torkar deras tårar.

Vara emot tro, de é också tro

Kamp för
yttrande-
friheten?

Börge ber för
Sturmark

I morse funderade jag på vad jag skulle skriva på bloggen, men upplevde att jag skulle åka in till Simrishamn och be i stället. Vid dörren mötte mig mental nedsmutsning. Syndikalisterna hade valt att uttrycka sitt kristendomsförakt genom att förstöra kyrkans affischering.

Vet ni vad det är för likhet mellan Ulveus, Jersild, Sturmark och syndikalisterna. Jo de är emot. Hur imponerande är det att se som sin stora uppgift att vara emot något som innebär något viktigt för andra människor. Namnen jag nämnde står bakom ett upprop från Humanisterna mot religion.

Ett antal människor som lyckats på olika områden i livet går samman för att ge legitimitet åt religionsmotståndet. Det står var och en fritt att uttrycka sin tro. I detta fall tron på att det inte finns något att tro på. Men de vill framstå som om de representerar verkligt kunnande i motsats till vidskeplighet. Detta synsätt är förmätet och högmodigt. Det finns inga vetenskapligt hållbara bevis för att det inte finns en Gud, så det är bara för humanisterna att sälla sig till sällskapet av människor som uttrycker något de tror.

Jag tror på en väckelse i Sverige och ber för denna. I morse upplevde jag den helige Andes klara ledning i hur jag skulle be för denna väckelse och för människor som står mig nära.

Hon, han och Jesus

Hon gymnast som tränar hårt för att lyckas. Han tränare som redan har lyckat med det mesta i livet. Hon är kristen på djupet och ber honom att gå med till kyrkan. Han har inte lust, men när han till slut märker att detta är så viktigt för henne så får han en idé.

Han sätter upp riktigt tuffa målsättningar och säger: "Klarar dessa målsättningar så går jag med dig till kyrkan". Hon anstränger sig till toppen av sin förmåga men når inte riktigt fram. Han imponeras av hennes satsning och tänker, hon har jobbat imponerande hårt så jag får ställa upp även om hon inte klarade allt.

De bestämmer en dag att besöka kyrkan i hennes hemstad men han får förhinder efter som han p.g.a. jobbet måste vara i Stockholm. Han bestämmer sig för att hålla sitt löfte och går till en kyrka i Sundbyberg som någon rekommenderar. Han förbereder sig att sitta av tiden och gudstänsten rullar på. Så upplever han det som om "någon för en plastpåse över huvudet och efter en stund lyfter av den". och då har något hänt, han är berörd av Jesus. Han lyssnar med andra öron.

Dagen efter söke han sig till kyrkan för att ta reda på vad som hände. Efter ett antal samtal med pastorn så börjar en vandring med Jesus och i förlängningen av detta så fann hon och han varandra för en livsvandring tillsammans.

Det var en av de mer udda beskrivningarna av gudsupplevelse som jag hört. Detta skedde under den tid jag var aktiv i Centrumkyrkan i Sundbyberg och jag minns att jag hört talas om en tränare som blev frälst, men jag hade ingen aning om storyn. Pastorn i berättelsen är Stanley Sjöberg och mannen berättade om sin omvändelse i Kanal 10 häromdagen.

Men jag känner en viss delaktighet, för vi som i bön brann för församlingen och människors frälsning önskade just detta, Guds underbara närvaro. Mannen i berättelsen hade släktingar som bad för honom och Gud hör bön. Så samverkar allt till det bästa. All ära till vår Frälsare och ett stort grattis till de två, hon och han.

Djävulens önskedröm

Djävulen vill inget hellre än att hela den kristna kyrkan är upptagen med att debattera med varandra om hur det egentligen borde vara och varför det inte kan vara på det viset som andra påstår.

Jag har hela morgonen funderat över den konstiga smak i munnen jag fått av att bita i en del smakbitar av kristen debatt. Hur skulle jag kunna beskriva det jag upplever. Argument for hit och dit i mitt inre. Vänta den formuleringen blir bra. Så upptäcker jag plötsligt att den inte är Jesus som står i centrum för tankarna, utan debatten.

Teologi del två

Hur förhåller jag mig till olika syn på dopet?

I styrelsen för Turistkyrkan i Fuengirola finns både vuxen- och barndöpta och icke döpta.
Vännen Sverre Larsson brukar med glimten i ögat tala om de av oss som inte kommer till himmelen.

I anden vet vi alla att vi är Guds barn och alla vill vi att Guds rike ska utbredas i den ort där vi verkar. Vi kan utan större problem samarbeta. Detta kräver en respekt för en annan dopsyn men inte uppgivande av det vi tror / anser vara rätt.

En pragmatisk teologi kanhända. Vi skulle kunna använda dagarna till att debattera med varandra, men vi föredrar att använda tiden till att försöka nå människor.

Jag vet att det inte alltid är lätt att vara förkunnare om man undervisar om dop i en sådan kyrka. Men jag tycker det gått riktigt bra. Kärleken övervinner allt.

En sak vet jag säkert om min egen Gudsbild och den teologi jag har i ryggmärgen. Jag får med ödmjukhet erkänna att en del av detta är den egna traditionens ryggsäck och annat mer allmänt.

MIN TEOLOGI OMFATTAR INTE GUDS HELHET OCH STORHET OCH INTE HELLER FRÄLSNINGSPLANENS FULLA OMFATTNING.

Jag som människa klarar helt enkelt inte att omfatta helheten. Men även detta kan säkert få en teologisk etikett av den som har den kunskapen;)

Jag och teologin

Den första tiden efter det att jag kommit tillbaks till tro möttes jag bland annat av undervisning förmedlad av en ung man vid namn Mikael Karlendal. Han var en del av gemenskapen i Cenrumkyrkan i Sundbyberg. I min frus treåriga prövande om detta med kristen tro verkligen kunde vara sant, så betydde Mikaels undervisning mycket.

I dag är Mikael pingstpastor i Ängelholm i Skåne och bloggar under namnet ”Ängelholmspastorn”.
Han skriver med stor tydlighet och bloggen som startade nyss i maj kommer säkert att få betydelse.

Mitt möte med Kristus kom genom ett möte med Hans helighet och kärlek. Det skedde i mitt inre.
Jag inser att jag ska ha min bas i Skriften och att en uttolkning är ofrånkomlig. Dessutom inser jag att felaktiga uttolkningar kan vara förödande för människors andliga utveckling. Så teologin är viktig men jag har ett kluvet förhållande till den. I extremfallen blir uttolkandet en sak för sig, skilt från min vandring som kristen och då vill i alla fall jag inte vara med och tolka. Kärleken till dem som tolkar lite annorlunda är viktig för mig, hjärtas ekumenik behöver detta.

Jag minns nu en teolog frän Credoakademin som fick mig att inse att vi som människor fått två uppdrag från Gud. Det första är att förvalta och vidareutveckla skapelsen och det andra fick vi genom Jesus att vi ska gå ut och förkunna evangeliet till hela världen. Sysslar du med något annat än en av dessa två uppgifter (eller båda) så bör du tänka till. Båda dessa uppdrag är givna och inget av dem är återtaget.

I praktiken innebär det för mig att det arbete jag har att utföra, det utför jag som förvaltare och som delaktig i skapandet. Enligt uppdrag. Eftersom jag förvaltar en gåva så försöker jag inse att det inte handlar om att jag ska ”snika” till mig så mycket som möjligt. Det andra uppdraget är numera basen för allt jag gör och det finns i mig från det att jag vaknar. Jag ber och handlar.

Emanuel Minos

Från min ungdom har jag fortfarande kvar minnen från en predikan den norske predikanten Emanuel Minos höll i Filadelfiakyrkan i Stockholm eller om det möjligen var i tältet i Rålambshovsparken. Det är en av de få predikningar jag över huvud taget minns. Var gång jag hört honom uttala sig så är det med profetisk skärpa och personlig integritet.

I dag hade jag ett samtal med pastor Minos och fick en hälsning att framföra på ”nya” bonehuset.se . Jag är så glad över detta. Att han med glädje ställde upp uppmuntrar mig oerhört. Under bön hade jag känt mig uppmanad att kontakta honom. Om han sagt nej så hade ett frågetecken kommit in i mitt inre. Den hälsning jag fått ska jag använda på förstasidan.

Fånga dagen

Tidig morgon. Vaknade i en bönedialog. Sedan lång tid har jag dragits till några speciella förebilder som gudsmän. Detta ord gudsman känns pretentiöst, men jag sa bara att jag dragits till dessa förebilder, hur deras liv utvecklats.

Morgonens bönedialog var annorlunda mot hur det brukar vara. Normalt kommer det som en bild där jag ser ett sammanhang och upplever att detta är inspirerat av den helige Ande. I morse kom det sakta ord för ord. När ett ord var uttalat så kom nästa. Sakta växte en hälsning fram i eftertanke.

Orden gällde min tjänst och att den redan var i funktion och att all kraft redan fanns där. Att bara öppna för den helige Andes vind att fritt blåsa genom mitt liv på det sätt den själv önskade. Hur denna sedan skulle komma att bedömas av andra var inte min sak. Jag skulle både få möta motstånd från vissa kristna och få uppleva starkt stöd från andra. I båda fallen skulle jag stå rak, stark i kärlek utan att varken döma eller bli smickrad.

Sedan kom ett val. Du kan somna om, klockan är bara halv fem, men du kan också gå upp och börja dagen. Läsa och be. Diska och planera dagen. Sedan gå upp och fixa frukost till gästerna på vandrarhemmet. Först vände jag mig om och tänkte vad skönt att sova några timmar till men sedan kände jag glädjen att starta dagen. Undrar vad den har i sitt sköte.

Få men starka i Herren!

Hamnplan förr

Hamnplan nu

Predikan i dag blev på det vis jag sett i mitt inre och jag är så glad över detta och så trött nu efteråt. Även när vi är många i kyrkolokalen så är vi egentligen få. Alla sjöng ut och sången klingade så fint. Tänkte på bibelordet om att inte förakta den ringa början. Vi som är få, är helt beroende av Herren för allt. När Han är närvarande som Han var i dag så bryr jag mig inte om att vi är få. Vi tog emot Herren och vi ska inta staden, Simrishamn. På väg från kyrkan mötte jag många män klädda för en ordenssammankomst. Ordnar är slutna men vi vill motsatsen. Vi vill öppna alla dörrar så att den helige Andes vind kan blåsa friskt och rent.

Nu ser vi fram emot sommarens sångstunder på hamnplanen. En tradition med bortåt trettio-fyrtio år på nacken. Många samlas för att höra de andliga sångerna. Kommer du till Simrishamn så möts vi på söndagar klockan 18 under juli och fram till och med andra söndagen i augusti.

PS Jag har varit i kontakt med flera som vill medverka på hemsidan ”nya” bonehuset.se, bl.a. diakonen Pancho Chin A Loi som är karismatisk katolik. DS

Detta med den fria viljan

Jag ska med intresse läsa Stanleys senaste bok.
Finns på Marcus förlag.

I går kväll och i morse hade jag förmånen att få vara i ett samtal som berikar. Pastor Stanley Sjöberg och hans fru Kerstin gästade oss och det är fantastiskt hur generöst han bjuder på sig själv. Stanley predikade den dag, 1 januari 1994, då Gud tog tag i mig till förvandling.

Nu fick jag insikt om hur jag skall vidareutveckla den predikan jag ska hålla på söndag. Tack!

I morse samtalade vi om hur det är med vår fria vilja. Vi säger att människan har en fri vilja. Visst har vi möjligheter till val men vi är aldrig i neutral zon. Det är en utopi att tro att vi finns i en isolerat rum där vi utan påverkan kan sitta och göra riktiga eller felaktiga val. Lever vi inte med Gud så lever vi påverkade av andra krafter. Men vi har alla vår inbyggda kompass om rätt och fel.

Tänker på C S Lewis som tar denna inbyggda lag som en utgångspunkt för att bevisa att Gud finns. Lewis akademikern som vandrade från att vara ateist till djupt troende, intellektuellt överbevisad till tro, eftersom detta för honom som akademiker var så viktigt att pröva det han funnit.

I den svenska debatten finns det röster som talar för att föräldrar inte ska få påverka sina barn till val av religion, utan de ska förhålla sig neutrala fram till dess barnen når en viss ålder så att de själva kan göra sitt val.

Detta resonemang är helt verklighetsfrämmande. Många lärare och andra som påverkar grundar sitt liv på en humanistisk livsåskådning. De anser visserligen inte själva att de indoktrinerar i sin livsåskådning, men det är precis vad de gör. Så vad de egentligen säger är: Låt oss påverka barnen tills de är mogna att välja. Om de sedan vill välja en religion så är det OK. Humanismen anser sig bara vara vetenskaplig och därmed bara representera fakta. Men all sann vetenskap bygger på att hypoteser prövas mot varandra. Jag är inte rädd för sann vetenskap den kommer till slut att finna verkligheten.

Det barn som växer upp i en kristen familj kommer automatiskt att möta konkurrerande livsåskådningar genom skoltiden, men hur får de barn som växer upp med en annan bakgrund kontakt med Gud.

Därför ber jag om en kristendom som är full av övernaturliga under så att människan ska kunna upptäcka Gud.

En intressant distinktion

Britt-Marie Wahlund är vän både till mig och till denna blogg.

I en förbönsdialog skrev hon: "Har gjort nya erfarenheter med vår Far, på ett sätt som jag inte gjort förut. Svårt att förklara men jag använder ord som att jag har upplevt Guds närvaro snarare än att ha kännt honom. Känslan är flyktig medan upplevelsen har mer substans. Har också fått lite distans till min prestationsångest inför Gud. Samtalen med vår pastor har varit välsignat och hans humor att fått mig att få lite mer distans till mig själv."
Publicerat med tillstånd av Britt-Marie.

Jag tycker denna distinktion är intressant. De två orden upplevelse och känsla. Instinktivt kopplar jag upplevelse till känsla. Att det är med känslorna jag upplever något. Men gudsupplevelsen är på ett annat plan. Där möter Guds Ande vår Ande och i ett sådant möte skapas något nytt som lever kvar inte bara som ett minne.

PS Jag är glad att både Stanley Sjöberg och Elon Svanell lovat medverka i nysatsningen på www.bonehuset.se . När hemsidan är klar så informerar jag om det. Fler skribenter från mycket olika sammanhang kommer. DS

Pionerna i vår trädgård slår nu ut och de blommar en kort tid men då är det bara att njuta av Guds skapelse i denna sköna form.



I mitt prövande har jag kommit fram till att den förnyelse av min hemsida "bonehuset.se" som jag känt mig kallad till är riktig. Jag kommer därför att sätta full fart med detta. Har du något att bidra med så hör av dig till borge@bonehuset.se . I en tidigare text ser du hur visionen är.

På söndag ska jag predika över "Du är kallad till lärjunge!" och mina tankar runt detta läggs nu tillrätta. Jag ska skriva ner dem och återkommer med denna text i bloggen. Jag avslutar nu fastan något i förtid eftersom det jag ville pröva är avklarat. När jag kallas till fasta i framtiden så ska jag lyda, men låter då troligen bli att berätta om det.

I veckan har jag två intressanta pastorspar inbokade som gäster på vandrarhemmet. De avlöser varandra. Jag önskar dem ett välsignelserikt boende. Får se om det blir något mer inlägg före måndag.

Äkta vara tack!

Författaren vid skampålen.
Tack och lov att förlåtelsen i Kristus finns!

Det är möjligt att jag är något av en skeptiker. Sedan jag kom tillbaks till tro vill jag vara helt övertygad om sanningen i det som presenteras andligt. Jag tror att det är lätt att presentera något så som man önskar att det ska vara. I all välmening. Men jag vill inte nöja mig med detta. Jag vill se Guds kraft i full verksamhet på ett sätt som inte går att ifrågasätta.

För ett antal år sedan kände jag mig kallad att åka till en ekumenisk konferens i London kallad ”Europe awake!”. Den hölls i en Anglikansk kyrka i en förort till London. Bönesamlingarna var oerhört intensiva och högljudda. Omkring mig föll människor i mängd i Andens kraft. Jag minns speciellt en ung kvinna med asiatiskt utseende som ropade ut i smärta om hur européerna förhåller sig till Gud.

Jag upplevde det mesta som helt ärligt och att kvinnan verkligen fick uttrycka den helige Andes sorg. Själv sa jag till Herren att vill du fälla mig så är det OK, men jag hjälper inte till. Jag föll inte men var oerhört inspirerad i mitt andliga liv väl på hemmaplan.

I en kyrka jag besökte rättade några damer till kjolarna innan de föll. Så går det garanterat inte till. En mig närstående var fundersam på detta med fallandet. Gick därför fram för förbön i stor karismatisk samling i Stockholm men inget hände. Vid besök hos Kensington Temple i London försökte förebedjarna att hjälpa till med fallandet. Det kändes inte bra. Slutligen i den lilla Frälsingsarmélokalen i Ystad bad Bill Löfbom för min närstående och hon föll mycket mjukt till golvet i den helige Andes kraft. Jag såg på och förundrades. Sanningsenligt var jag fundersam över Bill som talade lika mycket och sig själv och sin hemgångna hustru som om Herren. Men det var ingen tvekan om den helige Andes närvaro. Senare kom Bill och jag att samarbeta vid en ICCC-samling i Stockholm.

Allt detta för att konstatera hur viktigt det är för mig att skilja på äkta och falskt. Ibland innebär det att jag förhåller mig distanserad till det som låter bra men där jag känner någon bismak. För att sedan konstatera att jag hade fel. Det var kanske riktigt att det fanns en bismak men helheten var riktig. Ingen av oss är ju perfekt.

När jag nu under min fasteperiod söker mig nära Herren så prövar jag på samma sätt mitt inre. I stillheten tycker jag att det inte finns mycket i mig som svarar på det jag önskar, men då talar Han i stillhet till mig, med mycket kärleksfull röst, om vad Han vill göra och detta litar jag på.

Om fasta

När jag inledde mitt projekt etthundra dagar närmare Herren så skedde detta ganska spontant utifrån en längtan att fördjupa min gudsrelation. Tanken slog mig också att jag skulle gå in i en fasta under en del av denna tid. Men jag förkastade detta eftersom jag såg andra saker i mitt livsmönster som jag uppfattade var mer i strid med Guds vilja, än mitt ätande.

Bibeln talar dock tydligt om betydelsen av rätt fasta. Jesus hänvisar till fastan som en del av en segrande andlig kamp. Gud säger också genom profeter i Gamla Testamentet att jag bryr mig inte om era böner och er fasta om ni inte låter rättvisan vara levande ibland er.

Jag prövade att fasta av hälsoskäl innan jag blev en kristen, men detta får inte blandas ihop med den kristna fastan. Den kristna fastan kommer ur ett behov av att vara närmre Gud, i en viss fråga eller allmänt. I söndags väcktes denna längtan i mig och jag har i dunkla ordalag nämnt den som ”en biblisk metod”. Jag avsåg inte att tala om att jag nu fastar eftersom Jesus uppmanat oss att inte fasta offentligt. D.v.s. inte inkassera beröm för hur andliga vi är. Men å andra sidan blir inte bloggens texter äkta om jag utelämnar detta.

Vad händer under en fasta? Efter ett beslut som är djupt grundat inom mig, så är det inte svårt att fasta. Hungern försvinner om jag vet att jag ska fasta och verkligen vill det. Men det går inte att fuska genom att stoppa i sig något litet, då kommer hungern. Under andra och kanske tredje dagen kommer enligt min erfarenhet någon huvudvärk och ett lätt illamående, men när detta är över så är det behagligt att fasta. Med andra ord är det ingen större bedrift. Jag har dock inte fastat längre tid än 2-3 veckor så jag vet inte hur det känns på den fyrtionde dagen, så lång tid fastade Jesus när han prövades i öknen.

Det normala livsmönstret bryts under fastan och medvetenheten om kroppens och själens samspel blir tydligare tycker jag. Genom att välja att prioritera gudsrelationen före det normala livsmönstret ökar närheten till Gud. Men har jag orena motiv för mitt närmande så bryr Han sig inte om mitt fastande och då kan jag lika gärna låta bli.

Nu började min fasta som ett resultat av en längtan i söndags och jag avser att fasta en vecka. Vad som kommer ut ur detta vet jag inte, men jag återkommer när jag vet.

Kvalitetskontroll

Jag har beslutat mig för att göra en kvalitetskontroll. Visionen om en förnyad hemsida ”bonehuset.se” som jag skrev om härom dagen var mycket tydlig när den kom. Men jag vill vara säker på att det inte bara är egna idéer som jag tilldelar en massa tid, för att sedan finna att jag bara vispar runt i vattnet på samma plats. Är denna kontroll bara ett exempel på bristande tro? Kanske, men jag uppfattar det mer som beslutsamhetens klara lugn. Att starta ett projekt med att lugna ner sig inför Herren är säkert en bra start. Bibeln anvisar en metod för denna typen av fördjupning och den tänker jag använda under tiden fram till nästa söndag.

Söndagen den 14 juni ska jag tala i Elims förmiddagsgudstjänst. Temat blir ”Du är kallad till lärjunge”.

På bilden i dag ser du min Kina-mugg. Jag fick den som avskedspresent för ett antal år sedan från en ung missionär som var tvungen att lita på den helige Ande för att inte hamna i svårigheter. Ett fint minne men jag är mer inriktad mot framtiden än historien. Vad det står på muggen är utanför min kunskap.

Nationaldagen - dag fyrtioett

Jag gilla bilden jag tog i Kungs-trädgården i juni 2005.

Killen med Bibeln representerar okuvlig vilja för nationen.

Till vänster syns vandrarhemmets logga ovanför Crossnet (från samma tillfälle).



Nationaldag i dag. Ute i vandrarhemmets trädgård pågår byalagets firande av nationaldagen. Ett sång och musikprogram, tal och grillad korv. Trevligt initiativ. Själv sitter jag dock och väntar på några gäster som ska komma och checka in.

Till nästa år hoppas jag att vi har Sverigebönen, bön för Sverige på nationaldagen, även här nere på Österlen. Ett fint initiativ. Är det något vi behöver så är det helhjärtad bön för nationen.

En förvandlad nation börjar med förvandlade människor. När jag hör berättelser om förvandlade liv så börjar jag gråta. Det finns ingen chans att hålla tillbaka. Häromdagen hörde jag Torsten Åhman intervjua ungdomsledaren Barry i Kanal 10. Barry vandrade från ett vilset ungdomsliv med bl.a. droger, via ett möte med Jesus till det glädjerika liv han nu finns i. Tron kom efter ett utmaning av Gud, om du finns så möt mig, men också som ett svar till en kristen kompis desperata bön.

Pastor Stanley Sjöberg skrev en bok med namnet ”Testa Gud han finns”. Denna bok byggde helt på att människor som inte ens vågar tro, uppmanades att starta ett experiment där de inom en viss tid ska få möta Guds närvaro i sina liv. Vi tror på en levande frälsare som gärna tar emot ärliga utmaningar.

Min egen utmaning ”Hundra dagar närmare Gud” är nu inne på sin fyrtioförsta dag. Snart halvtid. Du vet att Bibeln använder bilden av ett lerkärl för att beskriva den kristne. En oerhörd Guds kraft som finns i ett bräckligt lerkärl. Vi som är avsedda att vara den helige Andes tempel.

I morse hade jag en bild av ett rent prydligt rum, inrett med ett enkelt men vackert bord och på det bordet stod ett lerkärl, lite snett, men så vackert. Man kunde ana att lerkärlet hade rengjorts från mycket smuts, att det återtagit sin funktion och att det nu kunde placeras på bordet igen för att vara i den funktion som det ursprungligen avsetts för. Jag gillar den bilden. Den innehåller så mycket hopp inför framtiden. Sagt av en äldre man som är full av visioner.

Visionen om hemsidan

I morse föddes visionen av ”nya” bonehuset.se. Visionen om en hemsida för bön har jag burit länge och med växlande engagemang har denna funnits på nätet sedan våren 2006. Men i morse fick jag en bild över hur hemsidan ska vara.

Den ska bestå av tre ben. Den första är bönemattan, en matta med många olika inslag i varpen. Kristna vänner som uttrycker det de bär på hjärtat. En mångfald av röster. Inte organisationer utan människor. De kan finnas i organisationer men representerar här sig själva. Ett inslag med hjärtats ekumenik. En del skriver regelbundet, andra mer sporadiskt.

Det andra benet är kunskapsbasen som presenterar behov ur geografiskt perspektiv och/eller ämnesvis indelning.

Det tredje benet är förbönstjänsten som på olika sätt möter människors behov av förbön.

Min egen roll i detta är att vara moderator och förebedjare. Jag ska börja med att kontakta människor i mitt nätverk för att börja väva mattan.

Jag vill att texter ska finnas på både svenska/nordiska och engelska. Ett böneämne att få en medarbetare som behärskar engelska flytande. I förlängningen vill jag ha texter även på spanska.

I går var jag i kontakt med Crossnet för att tala hemsida och som ett svar på detta kom visionen klart i mitt huvud. Om jag inte begränsar den, genom att se den som min privata vision, kan den växa till något som kan få betydelse i Guds verk.

En dröm om det fördolda

I natt drömde jag att jag var delaktig i ett stort bankrån, men egentligen handlade drömmen inte om rånet utan om situationen efter rånet. Det fanns inget våld i rånet och min egen roll var att jag på något vis kom att bli involverad. Den som var drivande försvann åt ett håll och jag åt ett annat. Jag hade så mycket pengar att jag kunde leva gott på det. Ingen i omvärlden anade att jag hade stulna pengar och jag fann ett harmoniskt sätt att leva. Plötsligt slog det mig: Jag vill leva ett liv för Gud och om jag ska göra detta så måste jag gå till polisen och anmäla mig själv, ta ett fängelsestraff, för att sedan kunna leva för Gud. Detta var en sådan där dröm som har eftersmaken ”tur att det bara var en dröm”.

Men frågeställningen är relevant. Det dolda hindrar mig från att leva det liv jag vill leva, även om ingen annan har en aning och det fördolda.

En gång i en affärsmannasamling höll jag ett tal, med en matematisk uppställning, som visade att allt, både positiv och negativt, som multiplicerades med det som låg över tallinjen blev positivt. Men allt som multiplicerades med det som låg under tallinjen blev negativt. Över tallinjen fanns det som syntes, erkändes. Under tallinjen var å andra sidan det som doldes, hölls undan. Jag kallade det Guds matematik.

Gud låter allt verka till det bästa. Dock är vi utrustade med en fri vilja och ingen tvingar oss att föra upp det dolda inför Gud, och ibland inför människor, för att sedan kunna ta emot befrielse.

Billig nåd eller förvandlande nåd

Ganska snart efter det att jag kom tillbaks till tro, år 1994, så kom jag att iaktta vad kyrkan i västerlandet stod och hur detta förhöll sig till min egen upplevelse.

Centrumkyrkan i Sundbyberg var vid den tiden en varm, lovsjungande gemenskap som hade tro för förändring i samhället runt omkring sig. För oss var det bara så tryggt att smälta in i denna gemenskap. Kyrkans kallelse var delvis att möta de människor som tidigare ”bränt sig” eller ”bränt ut sig” i andra kristna sammanhang. Denna inriktning passade mig. Det som saknades var en lärjungeträning. Själv kom jag att bli aktiv framför allt i bönetjänst och den andliga tillväxten kom ändå genom mixen av undervisning i gudstjänsterna och samtal i gemenskapsgrupper.

Jag kom att spela i ett brassband vid namn Veteranbrasset. I mötet med grabbarna i bandet, en del kände jag sedan ungdomen, minns jag att de reagerade ungefär så här. ”Det är så härligt att möta nyfrälsta, de är så entusiastiska”. Underförstått låg ”men sedan blir de normala”. Men jag tror aldrig jag blivit normal.

Tillbaks till den västerländska kyrkan. Jag kom att fundera på djupet i frälsningen, omvändelsens betydelse. Dietrich Bonhoeffer uttrycker det ungefär så här:

”Billig nåd är en dödsfiende till kyrkan. Vi kämpar i dag för en dyrbar nåd. Billig nåd är en förkunnelse om förlåtelse utan omvändelse, dop utan lärjungavandring, nattvard utan syndabekännelse, syndaförlåtelse utan personlig uppgörelse med synden. Billig nåd är nåd utan lärjungeskap, nåd utan korset. ”

Min översättning, som får anses vara fri, från en bok jag läst på engelska. Förlåt käre Bonhoeffer.

Jag märkte sedan hur lätt det är att hamna i ”billig nåd”. Det är bekvämt och jag kan vända mig om i bädden och somna om. Men det är den dyrbara nåden som innebär ett förvandlat liv. Den är verkligen dyrbar. Priset, döden på korset var extremt högt och kan bara mötas genom att ta emot gåvan på djupt, förvandlande allvar.

Ord, upplevelse och handling

Står jag för upplevelsekristendom utan dogmatik? Det är ingen tvekan om att upplevelsen är viktig för mig. Mötet med Jesus som frälsare var en upplevelse och den förvandlade mitt liv. Men jag tror inte på att fara omkring för att samla på upplevelser på platser där man hört att det ska vara välsignat. Faktum är att jag aldrig varit på en sommarkonferens. De enda konferenser jag besökt är Kristna Handelskammarens (ICCC) konferenser och detta eftersom jag känt mig kallad att vara förebedjare för ICCC.

När man som jag vuxit upp mitt i församlingen kan en trötthet på alla ord komma över en. Människor har så lätt att säga ord och de kan låta så fina. Undervisningen finns i ryggmärgen. Teologer är viktiga, men de är också människor som tolkar texterna och hur vet jag att just deras tolkning är den jag ska ta till mig? Någon sa då: Ta till dig det som är bra och strunta i resten. Men hur vet jag att jag inte missar viktiga sanningar om jag ska sortera fritt?

Halvparten av mitt liv tillbringade jag utanför kyrkans värld och funderade aldrig på att återvända dit. Trött på ord som inte motsvarades av konsekvens.

Den numera utbredda privatkristendomen tror jag har sina rötter i detta att inte bli påprackad en färdig tro. Men jag tror inte på privatkristendomen. Vi är som kristna avsedda att vara en del av kroppen, församlingen, där mår vi bäst och där blir vi till nytta.

Hur förhåller jag mig då? Jag lyssnar på undervisningen men är medveten om att det är en människa som förmedlar den. Jag söker mig till människor som återspeglar en gudsrelation, d.v.s. uppvisar Andens frukter. Ödmjukhet, mildhet o.s.v. ...................... Det behöver inte innebära att de är mesiga i förhållande till det onda. Tvärt om.

Att en abortmotståndare mördar en abortör, som skett i USA, är garanterat inte en Andens frukt. Men det är inte heller en predikan som knappt innehåller namnet Jesus. Snälla välvalda ord som ingen upprörs över kan verka vara kärlek, men innehåller de inte Guds tilltal till vår tid så är det en björntjänst. Jesus har ett tilltal till vår tid.