Äkta vara tack!

Författaren vid skampålen.
Tack och lov att förlåtelsen i Kristus finns!

Det är möjligt att jag är något av en skeptiker. Sedan jag kom tillbaks till tro vill jag vara helt övertygad om sanningen i det som presenteras andligt. Jag tror att det är lätt att presentera något så som man önskar att det ska vara. I all välmening. Men jag vill inte nöja mig med detta. Jag vill se Guds kraft i full verksamhet på ett sätt som inte går att ifrågasätta.

För ett antal år sedan kände jag mig kallad att åka till en ekumenisk konferens i London kallad ”Europe awake!”. Den hölls i en Anglikansk kyrka i en förort till London. Bönesamlingarna var oerhört intensiva och högljudda. Omkring mig föll människor i mängd i Andens kraft. Jag minns speciellt en ung kvinna med asiatiskt utseende som ropade ut i smärta om hur européerna förhåller sig till Gud.

Jag upplevde det mesta som helt ärligt och att kvinnan verkligen fick uttrycka den helige Andes sorg. Själv sa jag till Herren att vill du fälla mig så är det OK, men jag hjälper inte till. Jag föll inte men var oerhört inspirerad i mitt andliga liv väl på hemmaplan.

I en kyrka jag besökte rättade några damer till kjolarna innan de föll. Så går det garanterat inte till. En mig närstående var fundersam på detta med fallandet. Gick därför fram för förbön i stor karismatisk samling i Stockholm men inget hände. Vid besök hos Kensington Temple i London försökte förebedjarna att hjälpa till med fallandet. Det kändes inte bra. Slutligen i den lilla Frälsingsarmélokalen i Ystad bad Bill Löfbom för min närstående och hon föll mycket mjukt till golvet i den helige Andes kraft. Jag såg på och förundrades. Sanningsenligt var jag fundersam över Bill som talade lika mycket och sig själv och sin hemgångna hustru som om Herren. Men det var ingen tvekan om den helige Andes närvaro. Senare kom Bill och jag att samarbeta vid en ICCC-samling i Stockholm.

Allt detta för att konstatera hur viktigt det är för mig att skilja på äkta och falskt. Ibland innebär det att jag förhåller mig distanserad till det som låter bra men där jag känner någon bismak. För att sedan konstatera att jag hade fel. Det var kanske riktigt att det fanns en bismak men helheten var riktig. Ingen av oss är ju perfekt.

När jag nu under min fasteperiod söker mig nära Herren så prövar jag på samma sätt mitt inre. I stillheten tycker jag att det inte finns mycket i mig som svarar på det jag önskar, men då talar Han i stillhet till mig, med mycket kärleksfull röst, om vad Han vill göra och detta litar jag på.