Om det ockulta

Jag gillar inte det ockulta i någon form. Nyandlighet, spådomar, ja vad det nu kan vara.

Har gjort det förr och gör det nu igen. Går och beder framför det jag vet är ockult verksamhet. Nu handlar det om ett stort kontor för en spådomskonsult.

Det är inte så att jag dömer människor som söker sig fram till andliga upplevelser. Det handlar inte om detta. Tvärtom har jag mött många människor som blivit mina vänner i sådana sammanhang. Jag har fortfarande efter det att jag blivit kristen fortsatt att ha kontakt med människor som jag mött där. Fast en del relationer har inte klarat av att mitt liv svängt om.

I det program för personlighetsutveckling, som jag gick igenom när jag var yrkesverksam, fanns aktiv meditation. Nu efteråt ser jag klart att det handlade om andra andliga makter än vad jag i dag vill ha kontakt med. Vissa av de avslappningsövningar som betraktas mer som gymnastik var ursprungligen en form av "andlig övning". Min erfarenhet av viss typ av yoga gör att jag uppfattar den som negativ andlighet.

Djävulens försöka att vilseleda innehåller alltid lockande förpackningar som ska föra människor in i sammanhang som inte leder till frälsning. Lugn och avslappning utan att möta Gud. Det är hela poängen. Skiljelinjen handlar om att se Guds väg för räddning (frälsning) eller inte. Det är där den andliga krigsfronten utspelar sig.

Vi som på något vis varit med om ockulta företeelser behöver bekänna detta som synd inför Gud och ta emot Hans förlåtelse. Inte ens glaset som vandrar på bordet är en oskyldig lek. Gränslinjen måste vara tydlig.

Den vackra kärleken

I går firade en av mina vänner sin sjuttioårsdag genom att öppet hus i Turistkyrkan.
Han är sångledare här nere och en mycket uppskattad person. Själv var jag inblandad i att vi fick något att äta. Men jag trivs i köket, så det var inget uppoffring även om jag var dödstrött när diskandet var över på sen kväll.

Men det jag ville skriva om var när hans hustru sjöng en kärlekssång till honom, då var inget öga torrt i salen. Efter fyrtiosex (tror jag) års äktenskap sjöng hon ut sin kärlek så att det berörde oss alla.

Den övervinnande kärleken är så vacker.

I mitt krokiga liv har inte detta varit det starkaste temat, men jag berörs starkt när jag möter det som äktenskapet är avsett för, kärlek genom hela livet. Jag vilar numera i en trygg relation och jag vet inte varför det gick snett tidigare. Avsikten var alltid god.

I dag kan man möta en undervisning som talar om att livslång relation tillhör historien. Att ingen människa kan möta ens behov under ett helt liv. En sådan undervisning är riktad mot egot och långt från den undervisning Jesus gav oss. Jesus undervisning handlade om att vara till för varandra ur ett ödmjukt perspektiv, om en kärlek som övervinner allt.

Bön under tacksamhet

I dag har det varit en intensiv dag med styrelsemöte, planeringsmöte och bön.

Trots att sjukdomar florerar i församlingen så var det glädjande nog många som kom till bönesamlingen. I dag var det min uppgift att leda samlingen och jag hade med mig ett avsnitt ur en bok av R.A. Torrey. Avsnittet handlade om "Bön med tacksägelse". Ur Filiperbrevets fjärde kapitel:

4 Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. 5 Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. 6 Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. 7 Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.

Torrey tog upp just detta hur viktigt det var att inte bara framföra önskemål utan att vara i tacksamhet och hur tron växte när man påminner sin om vad Herren gjort. Vi hade just en sådan bönestund som reflekterade vad var och en i samlingen stod, allt ifrån glädje till frustration. Men allt slutade i en glädjefylld förväntan om vad Herren ska göra och en tacksamhet över vad han gjort.

Denna typ av bönesamlingar, som inte handlar om att hålla masken för att "be på rätt sätt", utan i stället ger oss möjlighet att stödja varandra just där vi är, det är min stora glädje. Att vi har sådana samlingar här på solkusten är extra glädjande för mig.

Övning i ödmjukhet

Jag såg att min låga aktivitet på denna blogg fått till resultat att den rasat från cirka 30 plats till sista plats på listan över kristna bloggar. Det är inte mer än rätt och en övning i ödmjukhet.

Jag har dock som ambition att vara aktiv framöver.

En annan sak. Det är inte jag på bilden. Mannen som försöker efterlikna Kristusstatyn ovanför Rio de Janeiro. Det är vår pastor här nere i Fuengirola och vi får se det som om han öppnar famnen för att hälsa dig välkommen hit ner.

Det är här jag lagt min energi nu under hösten och är du i pensionärsålder så kan jag lova dig en fin vistelse här om du vill besöka oss och vara en tid här.

Vi upplever en fin andlig atmosfär i våra samlingar. En standardvecka ser ut så här:
Måndag: Ledig dag. Tisdag: Sång på marknadsplatsen på förmiddagen och bibelstudium på kvällen. Onsdag: Gemenskapsträff med våfflor sång och musik. Torsdag: Eftermiddag sångövning (vi har den gamla typen av sångkör) sedan Öppet Hus med olika program. Fredag har vi bönemöte och söndag gudstjänst på förmiddagen och Hela Kyrkan sjunger på kvällen. Då är det fullt hus och sång så att väggarna vibrerar. Ja detta blev en inbjudan.

Ett mobboffers reflektioner

Först tänkte jag skriva om hur mobbing påverkar människor. Sedan kom jag på att jag enbart vet hur mobbing påverkar en människa. Nämligen mig.

Hökarängen, en förort till Stockholm, var på femtiotalet ingen idyll. Det var däremot villasamhället Älvsjö där jag först växte upp. Ser jag i backspegeln så ser jag en känslig, fantasifull grabb. Lite mammas pojke, men som älskade att springa. En granne gav mig en fin plånbok som pris för "mitt löpande". Den plånboken har jag faktiskt kvar ännu och den är fin. Grabben var dessutom blyg. Det kan jag fortfarande vara i vissa sammanhang.

Den här lilla grabben förflyttades "brutalt" till Hökarängen. Där hade pappa söndagsskola för ett hundratal ungar. Den skolklass jag hamnade i var en problemklass. Jag var inget problem ur skolans synvinkel, utan jag var mönstereleven som var duktig i det mesta, utom gymnastik.
För att bli klassen hjälte behövdes helt annan framtoning. Kasta kniv i klassrummets golv eller kasta bläckhorn på fröken så att hennes blus förvandlades från vit till blå. Fröken byttes ut mot en magister och han balanserade nog på nervsammanbrottets gräns.

Har man sedan förnamnet Börge, stavat med G på danskt vis, så är det upplagt för att få öknamnet bögen omväxlande med namnet Jesus eftersom jag var troende. Givetvis bör en sådan udda figur dessutom få stryk, någon ordning får det vara.

I pingströrelsen förkunnades om att vara redo när Jesus snart skulle komma tillbaka för att hämta de sina och jag visste att jag inte skulle få följa med, för det var en sak jag ljugit om och den kunde jag bara inte klara upp så det var bara att inse faktum: jag får inte följa med.

Att lida för sin tro var något man bara fick ta. Alla hånade pingstvänner.

"Där kommer bögen" ropade hopen. Jag visste inte vad en bög var för något, men att det var något nedvärderande det förstod jag.

Min minnesbild av att jag fick stryk varje dag är nog inte sann. Men det hände ofta.

Jag valde att skikta mitt liv. Utåt bara leva vidare och gå varje dag till skolan. Göra det jag skulle göra. Inne i mig fanns berättelserna. Jag slukade allt som gick att läsa. Bar hem högar av böcker från biblioteket. Där fanns min egen värld och jag valde att hålla mitt inre skilt från omvärlden.

Denna skiktning fortsatte senare i livet. Ett slags dubbelliv. Någon sa om mig på jobbet. "Börge är duktig och det vet han om". Så felaktig slutsats men ytan sa väl detta. Inom mig fanns endast att jag inte räckte till. Men det kan också finnas en kick i att ha ett dolt liv. Den "hemlige agentens" spännande liv.

Jag gick ur skolan med högsta betyg men straffade mig genom att inte vilja studera vidare. Argumentet var att mina föräldrar var fattiga och jag hade inte råd att studera vidare. Sanningen var nog att jag flydde eftersom jag inte trodde mig om att klara av en vidareutbildning.

Än i dag kan jag börja gråta när jag märker att en människa verkligen bryr sig om mig. Så djupt sitter såren. Jag gör det jag ska göra, ofta ganska bra. Ställer upp för andra men egentligen betyder jag inget och när jag märker att jag är viktig för någon annan så blir jag förvånad, berörd till tårar.

Jag har landat bra. En insikt som gör att jag kan skriva denna text. Andra mobboffer blir andligt snöpta. Det svåra var nog att de vänner jag hade valde att stiga tillbaka och göra sig osynliga när mobbingen pågick. Så brydde de sig egentligen om mig?

Konstigt nog bor jag i dag ett kvarter ifrån platsen där allt detta skedde även om jag oftast är bortrest.

Hallå kära vänner, var mitt stöd!

Bilden har jag tagit från min balkong här i Fuengirola. Ser ni efter riktigt noga så ser ni en stor fiskebåt som har en liten fiskebåt på släp. Denna syn är ganska vanlig.

Jag mår riktigt bra efter en höst av kamp inom mig. Min förbönstjänst har störts av mitt uppdrag att vara församlingens ordförande här i Turistkyrkan i Fuengirola.

Nu behövde det nog inte vara så men ingen av oss är väl en maskin som alltid jobbar på som planerat. Nej kampen har nog varit främst på det personliga planet. Men faktum är att jag landat i en glädje som påminner mig om mitt första år efter det att Herren mötte mig (1994).

Då vandrade jag i en glädje och närhet som påverkade ALLT jag gjorde. Och jag fick vara med om otroliga saker. Nu är jag tillbaka till denna närhet men med en större mognad efter en tid "i ökenlandskap".

Se de två båtarna på bilden som den helige Ande som drar mig på släp och det går undan mycket fortare än min motor skulle kunna prestera.

Jag blev hastigt ombedd att predika för drygt en vecka sedan. Förberedelserna till denna predikan tog tag i mig helt under två dygn. Inte för att finna orden, men för att vaskas och knådas av den helige Ande för att kunna framföra det jag skulle framföra. Jag har lätt för att tala men jag vill inte tala "egna tankar" för jag vet att de inte räcker till. Tur att inte Herren kallat mig till församlingspastor eftersom jag nästan blir utslagen av förberedelseprocessen.

Jag upplevde själv gudstjänsten som stark och vi fick även en profetisk hälsning från gästande systrar som tydligt stärkte förkunnelsen. En vecka senare, i söndagens gudstjänst, kom Marianne Henriksson Holmström att bygga vidare på samma tema. Vägen - ett centralt bibliskt begrepp. Vägen som börjar vid den trånga porten, omvändelsen, och där vi ska vara kvar i centrum av Guds vilja - rakt i den helige Andes klara ljus. Vägen slutar vid mötet med Jesus på Herrens dag. Vilken glädje. Jag vill rusa Honom till mötes och tacka för frälsningen, denna förunderliga kärleksgåva.

I dag grät jag hejdlöst av glädje när jag läste om dopet i den helige Ande för de första hednakristna. Jag såg framför mig hur Guds löften till Abraham blev verklighet, detta om välsignelse till alla folk. Jag är en del av detta och jag vet att ett stort helig Andes utgjutande kommer nu i den yttersta tiden. Jag längtar hela tiden efter detta.

Jag har vissa beslut att fatta beträffande bonehuset.se. Tänk på mig i era böner.

De svåra valen mitt i vår närhet

Tänk dig in i att vara Gud. Att vara skapare och att se hur det du skapat rör sig åt ett håll som du vet inte är bra, en väg som du som skapare vet leder till något ont.

Då tänker du; varför gav jag utrymme för det fria valet? Men samtidigt tänker du; utan det fria valet kan inte kärleken leva och eftersom jag är kärleken är det där jag vill möta min älskade. I en relation av frihet men också av kärlek.

Slut med mitt inbilska försök att tro att jag kan tänka Guds tankar.

Jag kan och vill inte förneka den kärlek jag bär inom mig. Kärleken till min fru, till mina barn, till mina vänner och till mänskligheten. Jag kan definitivt inte förneka kärleken till min frälsare. Jag älskar också det ord Gud givit oss. När jag läser detta i den helige Andes belysning upplyfts min själ. Jag minns stunder av nära gemenskap med Gud där Hans helighet omsluter mig, det var som att vara i himmelens förgård.

En person i nära relation till mig trodde att jag kanske skulle avbryta vår relation eftersom den personen gjort ett val i sitt liv som den visste inte stämde med min kristna tro. Bilden av fanatiska kristna pumpas ut i media så det förvånar mig inte att tanken dök upp. Men att stå kvar i sin grundläggande kärlek och att samtidigt stå kvar i tilltron till Gud och Hans ord det är en självklar väg för mig.

Jag skulle aldrig vara medlem i en kyrka där det förväntades av mig att jag skulle vara hård och attackera människor, men inte heller i en kyrka som mot Guds vilja välsignar samkönade äktenskap.

En gudstjänst genom en främlings ögon

Jag var på gudstjänst i en svensk frikyrka i går. Det slår mig att jag är utanför Sverige så lång tid att jag ser på gudstjänsten med en främlings ganska opåverkade ögon.

Det var en varm atmosfär i gudstjänsten. Alla som framträdde var mycket sympatiska i sin framtoning. Predikanten talade mycket inspirerande och uppmuntrande om att se nya möjligheter genom att se Gud som en möjlighet i sitt livs omständigheter.

En kvinnlig pastor var mötesledare och hon uttryckte sig ungefär så här: "Ni som önskar förbön kan få detta på båda sidor om scenen". Jag vet inte om det var ett medvetet ordval eller en felsägning, jag talar då om ordet scen.

Men det slog mig, det är just detta som för starkt dominerar gudstjänsten, att det är en scen där en gudstjänst framfördes. En duktigt lovsångsteam, men inte en lovsjungande församling. Väl valda scenkläder som tonade fram "moderna människor av vår tid". Allt stämde men något saknades.

Ordet Jesus var i kyrkans centrum, högt uppe vid orgeln, men namnet Jesus återkom inte så ofta i predikan. Det kan bero på att texten var från Gamla Testamentet.

Jag lämnar nu denna gudstjänst och funderar över varför vi i Sverige hellre talar om Gud än om Jesus. Namnet Jesus är helt avgörande och det för oss fram till en avgörelsens punkt. Accepterar vi följande:

Joh 14:6 Jesus sade till honom: "Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

Vår kallelse är att tala om vägen för människor. Hur väl vi än talar om andra saker, hur upplyftande ämnen vi än talar om, så för det inte människor fram till vägens viktiga beslutspunkt.

Förundrad över frälsningen

När jag sjunger "Amazing grace" på originalspråket så händer det att håret reser sig på kroppen. Texten slår rakt igenom likgiltighetens försvar. Varför?

Slavskepparen, John Newton, beskriver sin frälsningsupplevelse med en sådan äkthet och hans förundran över att få sjunga sin frälsares lov under en obruten evighet är som en triumferande fanfar, frälsningens segerfanfar över den förlorade synden.

När svenskar i min generation festar till så vill de sjunga "Pärleporten". Varför?
Av samma skäl som med "Amazing grace", äktheten i en beskriven frälsning lockar, pockar. Jag kanske inte förstår varför, det finns något i beskrivningen som berör hjärtat.

Frälsningsögonblicket är det ögonblick jag får träda in i en gemenskap med Gud, genom Jesus förunderliga frälsningsverk. Genom att vi är förenade; Fader, Son och människa uppstår något som besegrar ondskan i världen och ondskan i mig.

Det är förstahandsinformationen om detta förunderliga som berör i sångerna.

Jag önskar att jag genom förnuftsresonemang kunde förklara Gud och riktigheten i frälsningen, men betvivlar att jag lyckas med detta. Däremot kan jag vittna om frälsningen och vad den inneburit i mitt liv. Och detta är äkta!

Var kvar i mig så ska människorna förstå att jag är sänd av min Fader till världens frälsning. Denna framgångsväg finner du i Johannesevangliets 17:e kapitel.