När jag sjunger "Amazing grace" på originalspråket så händer det att håret reser sig på kroppen. Texten slår rakt igenom likgiltighetens försvar. Varför?
Slavskepparen, John Newton, beskriver sin frälsningsupplevelse med en sådan äkthet och hans förundran över att få sjunga sin frälsares lov under en obruten evighet är som en triumferande fanfar, frälsningens segerfanfar över den förlorade synden.
När svenskar i min generation festar till så vill de sjunga "Pärleporten". Varför?
Av samma skäl som med "Amazing grace", äktheten i en beskriven frälsning lockar, pockar. Jag kanske inte förstår varför, det finns något i beskrivningen som berör hjärtat.
Frälsningsögonblicket är det ögonblick jag får träda in i en gemenskap med Gud, genom Jesus förunderliga frälsningsverk. Genom att vi är förenade; Fader, Son och människa uppstår något som besegrar ondskan i världen och ondskan i mig.
Det är förstahandsinformationen om detta förunderliga som berör i sångerna.
Jag önskar att jag genom förnuftsresonemang kunde förklara Gud och riktigheten i frälsningen, men betvivlar att jag lyckas med detta. Däremot kan jag vittna om frälsningen och vad den inneburit i mitt liv. Och detta är äkta!
Var kvar i mig så ska människorna förstå att jag är sänd av min Fader till världens frälsning. Denna framgångsväg finner du i Johannesevangliets 17:e kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar