Ett mobboffers reflektioner

Först tänkte jag skriva om hur mobbing påverkar människor. Sedan kom jag på att jag enbart vet hur mobbing påverkar en människa. Nämligen mig.

Hökarängen, en förort till Stockholm, var på femtiotalet ingen idyll. Det var däremot villasamhället Älvsjö där jag först växte upp. Ser jag i backspegeln så ser jag en känslig, fantasifull grabb. Lite mammas pojke, men som älskade att springa. En granne gav mig en fin plånbok som pris för "mitt löpande". Den plånboken har jag faktiskt kvar ännu och den är fin. Grabben var dessutom blyg. Det kan jag fortfarande vara i vissa sammanhang.

Den här lilla grabben förflyttades "brutalt" till Hökarängen. Där hade pappa söndagsskola för ett hundratal ungar. Den skolklass jag hamnade i var en problemklass. Jag var inget problem ur skolans synvinkel, utan jag var mönstereleven som var duktig i det mesta, utom gymnastik.
För att bli klassen hjälte behövdes helt annan framtoning. Kasta kniv i klassrummets golv eller kasta bläckhorn på fröken så att hennes blus förvandlades från vit till blå. Fröken byttes ut mot en magister och han balanserade nog på nervsammanbrottets gräns.

Har man sedan förnamnet Börge, stavat med G på danskt vis, så är det upplagt för att få öknamnet bögen omväxlande med namnet Jesus eftersom jag var troende. Givetvis bör en sådan udda figur dessutom få stryk, någon ordning får det vara.

I pingströrelsen förkunnades om att vara redo när Jesus snart skulle komma tillbaka för att hämta de sina och jag visste att jag inte skulle få följa med, för det var en sak jag ljugit om och den kunde jag bara inte klara upp så det var bara att inse faktum: jag får inte följa med.

Att lida för sin tro var något man bara fick ta. Alla hånade pingstvänner.

"Där kommer bögen" ropade hopen. Jag visste inte vad en bög var för något, men att det var något nedvärderande det förstod jag.

Min minnesbild av att jag fick stryk varje dag är nog inte sann. Men det hände ofta.

Jag valde att skikta mitt liv. Utåt bara leva vidare och gå varje dag till skolan. Göra det jag skulle göra. Inne i mig fanns berättelserna. Jag slukade allt som gick att läsa. Bar hem högar av böcker från biblioteket. Där fanns min egen värld och jag valde att hålla mitt inre skilt från omvärlden.

Denna skiktning fortsatte senare i livet. Ett slags dubbelliv. Någon sa om mig på jobbet. "Börge är duktig och det vet han om". Så felaktig slutsats men ytan sa väl detta. Inom mig fanns endast att jag inte räckte till. Men det kan också finnas en kick i att ha ett dolt liv. Den "hemlige agentens" spännande liv.

Jag gick ur skolan med högsta betyg men straffade mig genom att inte vilja studera vidare. Argumentet var att mina föräldrar var fattiga och jag hade inte råd att studera vidare. Sanningen var nog att jag flydde eftersom jag inte trodde mig om att klara av en vidareutbildning.

Än i dag kan jag börja gråta när jag märker att en människa verkligen bryr sig om mig. Så djupt sitter såren. Jag gör det jag ska göra, ofta ganska bra. Ställer upp för andra men egentligen betyder jag inget och när jag märker att jag är viktig för någon annan så blir jag förvånad, berörd till tårar.

Jag har landat bra. En insikt som gör att jag kan skriva denna text. Andra mobboffer blir andligt snöpta. Det svåra var nog att de vänner jag hade valde att stiga tillbaka och göra sig osynliga när mobbingen pågick. Så brydde de sig egentligen om mig?

Konstigt nog bor jag i dag ett kvarter ifrån platsen där allt detta skedde även om jag oftast är bortrest.