En liten skör människa

Ett namn fick det lilla barnet av sina föräldrar. Identiteten växer så småningom fram. Mötet med andras påträngande värderingar kom som en chock. Glädjen för en människa att hävda sig blir en annan människas stora lidande. Livslång påverkan.

När jag följer andra barns intåg i det vuxna livet så kan jag fyllas av vemod. Jag ser spåren av föräldrar och i sin tur deras föräldrar. Jag ser det som ärrbildningar efter ett sår.

Nyligen en femteklassare som i kamp om ett träsvärd ställer sig att sparka mot ett annat barns huvud och sedan som en förhärdad människa försöka att ljuga sig fri. En påverkan varifrån? Från rådande kultur?

I högre ålder uppstår en förståelse av orsak och konsekvens. Människan är skapad till frihet men fångas så lätt i olika slags fångenskap. Bitterhet är som en binnikemask som inne i en människa suger ut livsglädjen, glädjen som är vår frihets belöning. Eller underkastelsen inför Mammon. Vår försörjning är nödvändig men vad därutöver är kan vara av ondo. Företag konsumerar unga människors liv och erbjuder i utbyte en ekonomisk välfärd. Vad som skiljer vissa företags attityder från slaveri är att slaven har frihet att säga upp sig. Men hur lever man då i det moderna samhället efter att ha sagt upp sig?

Aposteln Paulus talar om en inre frihet. Du slav lev med en inre frihet medveten om att du är likställd med din "ägare". Inför Gud är ni lika. Att inte slavägaren inser att han är förvaltare och inte ägare, det är ett problem men det gör dig inte ofri om du inte tillåter ofriheten att fånga dig. Nåväl det var väl lite tolkning där måste jag erkänna.

Finns det exempel på uppror som lett fram till annat än nya "herrar" att blidka. Fransk revolution eller kommunistisk dito ledde bara fram till nya slaverikulturer.  När Daniel vägrade att tillbe konungen kastades han i en grop fylld av lejon. Hur lever då jag? Har jag den inre friheten?

Kallad till frihet. Kallad till glädje men ack så skör jag lilla människa. Ta till dig nåden, befrielsen och tillåt den helige Ande att leda dig i en frihetens vandring.

Det är på riktigt

Fem gubbar sjunger på hamnplanen i Simrishamn. I mer än trettio år har kristna sjungit på denna plats under sommar-söndagarna.

De bofasta ser fram emot denna sångstund och människor bänkar sig lång tid i förväg.

Vi sjunger ledda av en trubadur och vi andra anpassar oss till hans tolkningsstil. Men det passar bra för det handlar om ett personligt vittnesbörd om ett livsförvandlande möte, mötet med Jesus.

Det är inte självklart att människor får detta möte så vi vill berätta för att andra ska förstå att detta är en verklighet. Denna söndagskväll var temat nåden i Jesus. Vi visar inte upp fem perfekta människor, utan fem män som fått ta emot nåden. Inte perfekta men förvandlade, födda, till en ny vandring.

Många av de älskade sångerna är skrivna efter sångförfattarens möte med den förvandlande frälsaren.

Sång och tal sammanfaller till ett vittnesbörd om mötet med den som är värd att möta, Jesus.
PS Mannen i blå tröja och keps är jag DS

Gud älskar oss sjukt mycket

Det var avtackning av ungdomsledare i Elimkyrkan. Om ni ska minnas något från mig så ska ni minnas att Gud älskar oss sjukt mycket. På modernt ungdomsspråk betyder det att Guds kärlek är oändlig.

Det var ett känslofyllt avsked. Jag var på plats när ungdomsledarna var på prov-visit. Nu var jag med när de avtackades. Ett år har gått och jag märker hur mobil jag blivit. Men Gud är densamme över hela världen.

Jag bloggar också om mitt golfspelande. I dag skrev jag att det finns saker som  är viktigare än golf och att i dag var det kyrkan som gällde. Med några vänner talade jag om detta att friheten för den kristna tron krymper. Starka värderingar i samhället vill styra upp vad kristen tro får innebära. Vissa kommer att falla till föga och ta till sig världens regelverk, andra kommer inte att göra detta. En klyfta kommer att gå rakt igenom alla kyrkor mellan de som vill vara trogna Bibelns budskap och de som vill förvandla kyrkan till något annat än dess kallelse. Till den senare delen hänför jag även de som duckar och inte vill ta ställning. Duckar man så innebär det ett ställningstagande. De som vill stå för sin tro kommer att allt mer föras samman till en enhet rakt över kyrkornas konstruerade gränser.

Amerikanska kristna

Jag har ibland svårt att förstå reaktioner från vissa amerikanska kristna grupper. De är så oerhört fokuserade på kampen mot det de anser vara ont och begränsningen av personlig frihet är mycket ond. Till och med rätten att bära vapen.

Bibeln talar om att den kristna församlingen i bön ska bereda väg och därmed skapa utrymme för evangeliet. Ett stilla och värdigt liv i gemenskap och under ledarskap av den helige Ande.

För att förstå de amerikanska vännerna måste jag gå tillbaks till det förtryck de kristna upplevde i Europa innan de emigrerade till frihetens land. Friheten i frihetens land måste bevaras till varje pris. Den amerikanska vägen lever starkt i traditionen.

Vi i Sverige är väl amerikanernas motsatts. Vi är vana att lyda överheten och följa Jantelagen. Gruppen sätter våra gränser. Frihet för olikheter är inte vår starkaste sida. Läste i Svenska Dagbladet en artikel om att den kristna tidningen Dagen inte tar in en annons om ett HBT-läger. Många upprörda bloggkommentarer. Varför då?
Finns inte utrymme för olika syn på homosexualitet i det svenska samhället? En sådan frihetsinskränkning gör att luften känns kvalmig. Jag talar här om utlevd åsiktsfrihet.

Stötestenen

Mitt folk söker mig inte därför har jag lagt en stötesten framför dem för att de skall söka mig. Så vill jag sammanfatta den text i Gamla Testamentet som jag ramlade över nu på morgonen.

Då sökte jag en text i Nya Testamentet hamnade även där vid en stötesten. Sedan kom följande:

Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan strävar efter att upprätta sin egen rättfärdighet och har inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud. Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror. (Rom 10:1-4)
 
Varje människa är älskad av Gud som om denna människa var den enda människan i världen. Det tjänar inget till att tränga sig fram för att få den närmaste platsen vis Jesus sida. Ingen prestation räcker till för att förtjäna denna plats. Gud däremot räcker till för att vara mycket nära alla människor.

I mitt eget liv verkar det som om ett utrymme uppstår för mig att röra mig inom och detta område expanderar allt eftersom jag inser att det inte beror på mig. Vid besöket i min hemkyrka upplevde jag en stabil självklarhet vid mötet med människor. Trots att jag egentligen var främmande i kyrkan upplevde jag mig som en pelare som bar och detta utan anstränga mig för att bevisa något. Efter en vandring under flera år med inre personliga misslyckanden har jag landat i nåden från Herren. Teoretiskt har jag hela tiden känt till att allt beror på nåden men nu har det landat i hela min personlighet.

Detta är befriande och jag hamnar i den frihet Kristus kallat oss till. En frihet som uppstår efter befrielse och upprättelse. Då talar jag inte om friheten att få fortsätta att vältra mig i dyngan utan om friheten i Kristus.

På visit i min hemkyrka

Barnkören sjöng medryckande.

 Jag upplevde en god atmosfär i anden vid besöket i min hemkyrka, där jag först fick växa efter mötet med Gud år 1994. Det var en gudstjänst gemensam för barn och vuxna. För mig som oftast är verksam i Turistkyrkan i Spanien är det trevligt att se barn och ungdomar som fått möta Jesus. I Turistkyrkan är vi mer uppvuxna eller fullvuxna måhända.

Många vänner som jag inte sett på ett antal år var också en stor glädje att möta. Glädje och nya böneämnen.

Predikan handlade om bön och Daniels bön före och under besöket i lejongropen fanns med. Daniel är verkligen ett föredöme för en levande gudsrelation.

Pastor Carin (lilla bilden t.v.) gladde mig mycket med att berätta vad den hälsning jag fick framföra vid hennes installation kommit att betyda.
Jag fick en hälsning från Herren under bön nere i Fuengirola, det var så noga att jag måste skriva den på papper ord för ord. Sedan fick jag lösa en biljett tur och retur till Sverige för att läsa upp den korta hälsningen. Mer rationellt hade varit att en av alla många goda kristna i Stockholm hade fått framföra hälsningen. Men sådan är inte Herrens logik. Utses man till springpojke så är det viktigt att lyda. Mänsklig logik har inte plats i dessa sammanhang. Om vi följer Herren så händer förunderliga saker. Guds dårskap är större än mänskligt förnuft, det har jag skrivit om förr.

Under tiden jag talade med Carin upplevde jag den helige Andes närvaro rent fysiskt.
PS När jag talar om hemkyrkan talar jag om Centrumkyrkan i Sundbyberg. DS

Inympad i Israel

Som kristen är jag inympad på det äkta olivträdet. Hedna-kristen och inympad. Det äkta olivträdet är Israel. Guds löften till Abraham. Delar av den kristna kyrkan har velat förskjuta denna sanning och ersättningsteologin hävdas och den innebär att den kristna församlingen övertagit rollen som Guds utvalda folk.

Ersättningsteologin saknar biblisk täckning men är lätt att ta till sig i tider av växande antisemitism. Jag skrev ett inlägg för en tid sedan hur svårt det är att vara politisk ledare i dagens Israel och fick omedelbart extremt starka reaktioner i svar. Antisemitiska skulle jag vilja säga. Jag tycker inte bordningen av fartyg var en vis politik men jag kan inte ge några råd om hur man handskas med de terrorister som kontrollerar Gaza. Det ligger utanför min kompetens.

Att jag som kristen är inympad är inte något en judiskt troende kan acceptera. Så jag får inte medhåll från något håll. Visserligen finns messianskt troende judar men de är i minoritet. Vad att göra.


Jo, fortsätta att be för Israel och välsigna det judiska folket precis som Bibeln uppmanar oss. Inte stödja alla politiska beslut men stödja Israels rätt att existera. Bibeln förutsäger att alla nationer ska vända sig mot Israel i de yttersta tiderna. Det känns som vi är på väg mot detta.

Entusiasm eller eftertanke?

Jag vet inte om det är en motsättning mellan vad dessa ord står för. Jag vill ju både vara levande i min gudstro och inte rusa på smittad av en stämning. Församlingen Arken i Kungsängen spetsar till denna frågeställning för mig. I söndags besökte ett team från denna församling Elim i Simrishamn. Talare var Birgitta Rosen som ansvarar för Arkens TV-verksamhet.

Vår samling i Elim var en fin nära gudstjänst med individuell förbön. Det roliga inträffade att predikan kom att handla om precis det trubadur Peter, jag och våra fruar samtalat om kvällen innan. Jag satt bredvid Peter i Elim-gudstjänsten och vi konstaterad lite fundersamt hur väl det stämde.

I grupper som Arkens betonar man gärna det egna ledarskapets fina egenskaper. Personligen blir jag alltid lite reserverad inför denna typ av presentationer. Samtidigt är det väl inte fel att berätta om goda föredömen men gränsen till människodyrkan är suddig.

Efter att ha följt Arkens TV-gudstjänster så vet jag att jag inte skulle vilja ha församlingen som min hemförsamling. Det innebär inte att jag underkänner eller ens kritiserar Arken. Jag är övertygad om att denna församling är ett Guds redskap för många. Men jag blir stressad av gudstjänsten och störd över fokuseringen på ledarskapet. Men vid mötet med teamet i Simrishamn blev jag inte stressad och förbön för helande tror jag på. I söndagens gudstjänst inspirerades jag ytterligare till tro på under.

Varför grät jag?

När jag kom till Sergels Torg i centrala Stockholm så mötte jag den ena billasten efter den andra av nykläckta studenter. Ljudnivån var extremt hög och delvis också nivån av intagen alkohol.

Plötsligt började jag gråta av sorg och ställde mig frågan varför. Den frustande ljudliga glädjen borde väl fånga mig men jag tror jag såg ungdomarna på väg någonstans in i framtiden och funderade över destinationen evigheten. Att växa upp i ett samhälle där Gud har förvisats till utvisningsbåset. Hur finner jag då Gud? Jag tror inte på att jag behöver finna Honom, varför skulle jag då söka Honom.

Jag ber att Gud i sin nåd ska öppna vägar för möten med honom själv. Rakt igenom humanismens dimridåer. O vad jag önskar att alla dessa ungdomar på väg in i livet ska få vara med om det viktigaste av allt. Mötet med Gud genom den dörr som är öppen, Jesus Kristus allas vår frälsare.

PS Framtidstron var kanske inte på toppen. En av bilarna hade banderollen "Bidragstagare 2010". DS