Vänskap initierad av Gud

Från vänster: Börge Schönbeck och Pancho Chin A Loi
en septemberdag 2011.




 Vi träffas inte så ofta, men när vi träffas så strömmar Guds kraft genom oss och vi fylls av glädje.

Det hela började en sensommardag för många år sedan. Jag var på besök i Sankta Klara kyrka i Stockholm. Jag stod nära ingången och runt mig fanns ett antal ställ med böcker och broschyrer. I ett ställ liksom det blänkte det till på en broschyr. Jag blev nyfiken på ljusfenomenet och gick fram till skyltstället och läste broschyren. Det var en inbjudan till en evangelisationskurs hos de karismatiska katolikerna.

Den ska jag gå på tänkte jag omedelbart och anmälde mig med det snaraste.

Väl där kom jag att möta många fina människor med en helt annan bakgrund än den jag kom ifrån. Men framför allt kom jag att möta Pancho Chin A Loi en underbar sångare och musiker med sitt ursprung från Surinam i Sydamerika. Vid den tid vi möttes hade han även en hemgrupp, jag kallar det hemförsamling, med nästan lika många nationaliteter som antalet medlemmar.

Vi kom till kursen, Pancho och jag, med samma slags attachéväskor - nämligen var sin tygkasse från Konsum. Jag fick många vänner på kursen, men vänskapen med Pancho har kommit att vara extra stark genom åren. På ett speciellt sätt har vi fått betjäna varandra och andra. Så här efteråt tror jag att jag leddes till evangelisationskursen just för att denna kontakt skulle komma till stånd.

Min uppväxt i Pingströrelsen i Sverige sådde också en tveksamhet mot katoliker. På kursen kom jag att möta en annan tradition men märkte också att samma Ande som var verksam i oss. Denne Ande sammanförde oss, denne Ande finns med var gång vi träffas och när vi har kontakt på distans.

Min tillhörighet är först och främst i den globala Kristi församling eller kyrka som det kallas i viss tradition. Jag är också verksam i en ekumenisk frikyrka för skandinaver i Spanien och i en svensk pingstförsamling. Ingenstans känner jag mig främmande och underbara vänner har jag i olika slags kyrkor. Det som skiljer är inget emot det som förenar - kärleken i Gud och Andens gemenskap.

Det mänskliga, i form av "tillbyggnader" finns i alla traditioner. Jag är inte satt till domare över andras flisor och vi kan hjälpa varandra att plocka ut bjälkar ur våra ögon.

Därmed inte sagt att vi ska acceptera ulvarna i fårakläder som vill förvandla kyrkan till en plats för mänskliga filosofier, i stället för att vara trogen sitt kall som Guds församling. En kyrka utan den levande Guden är ingen kristen kyrka. Detta gäller att vi är vaksamma inför inom hela den globala kyrkan.

Vid Pancho's och mitt möte i dag födde Herren många spännande tankar. Det blir spännande att se vart det kommer att leda till.

Pancho är numera diakon inom katolska kyrkan och ledare för de karismatiska katolikerna i Sverige. Jag är ordförande för en evangelikal ekumenisk församling för skandinaver i det katolska Spanien. På ett viss representerar vi två olika minoritetsgrupper, var och en i sitt sammanhang. Men Herren är stor! Över allt!

Trons rötter i mitt liv

Från pastor David Wilkerson's "skrivbordslåda" lämnas postumt dagliga tankar på internet. Jag prenumererar på dessa. För några dagar sedan publicerades undervisning om bristande tro som alla synders moder.

Han talade då inte om den icke troende människan, eller den människan som medvetet förskjutit Gud, utan han talade om den människan som säger sig vara kristen.

Wilkerson säger att den troende människans otro är det som upprör Gud mest av allt.

Vi kan inte lyfta oss själva i öronen och utropa; JAG TROR!  Tro är något som växer fram i vår gudsrelation och tron är en gåva som ska vara i funktion.

Wilkerson menar att vi är liknöjda när vi ser vår egen bristande tro och jag håller med. I desperation inför det enorma behov av en väckelse som vi har i vår tid, i vårt land, ropar jag till Herren om mer tro in i mitt eget liv.  Jag ser också att i de tider då min tro varit på sparlåga, har företeelser som inte kommit från Herren velat dominera mitt liv.

En ytligt sett bagatellartad händelse kan svänga om trons kraft i ett människoliv. Är vi i dialog med Herren så är detaljer viktiga.


Jag minns så väl mitt väl mitt första stora nederlag efter det att jag återkommit till tro mitt i livet.


Första januari 1994 fann Gud mig och återförde mig till en stark, levande tro. Under större delen av detta år levde jag ut min tro med stor glädje. Varje dag började och slutade med Herren (och all tid däremellan). In i minsta detalj följde jag Honom. Gå till platser, göra handlingar, allt gjorde jag med stor glädje och tro. Barnsligt kanske, men Herren bekräftade sig gång på gång.


Så är vi framme i december och jag sitter på en restaurang i staden Canton i delstaten Ohio i USA. Jag är där på en tjänsteresa, för första gången i USA. Inför resan hade jag bett om att på ett speciellt vis vara ledd av den helige Ande.


Jag sitter ensam vid mitt bord. Maten är serverad. Miljön är något främmande men inte helt olik den jag är van vid. Plötsligt är det som en röst talar i mitt inre. "Ser du paret som sitter vid bordet där borta? Det är en pastor och hans fru. Gå fram till dem och presentera dig. Du kan börja med att fråga om det är så att han är pastor. Det är detta du bett om."

Nu slår all blyghet till, som var ett sådant gissel för mig i ungdomen. Jag blir stel och börjar att svettas. Vi behöver inte fastna i mina plågor mer än detta, men allt slutar med att jag inte vågar gå fram.


Varför vågade jag inte resa mig och gå? Jag hade gjort modigare saker än detta under året som gått.
Efteråt har jag kommit fram till att jag var skräckslagen för att svaret skulle vara: "Tyvärr gode man jag är inte pastor utan företagare i staden". Då skulle min värld ha rasat. Den risken vågade jag inte ta.

Ett typiskt fall av bristande tro. Guds nåd är oändligt, han försköt mig inte. Inte straffar han någon för att denne är feg. Nej det tror jag inte, Hans kärlek till mig är lika stor, men något hände i Andens värld. Mitt liv hade inte samma kraft som tidigare. Gamla negativa beteenden började att tränga sig på. Beteenden som jag varit befriad från. Mitt liv kom att svänga mera mellan seger och nederlag. Jag är helt övertygad om att händelsen i restaurangen var den faktor som var avgörande för förändringen. Otron som syndens moder.

Varför lyfta fram denna bagatellartade händelse? Därför att den inte är bagatellartad. De gånger jag varit lydig den inre rösten så har det visat sig vara mycket viktigt. En människa som lyder Gud av hela sitt inre kan innebära mycket för sin omgivning, för nationen för hela vårt klot.

Nu, sjutton år senare, anar jag att jag är på väg in i situationer där min tro kommer att sättas på prov. Erfarenheten från restaurangen i staden Canton i  Ihio, hoppas jag blir mig till hjälp.

Låt oss tillsammans lova Herren att vara noga med varje detalj och låt oss be om utökad tro på Honom och på vad Han vill göra i vår tid. Tro mig, väckelsen kommer men också smärtan.

Endast en fettklump att skära i ?

I TV såg jag slutet av ett program om hjärnan och forskningen runt denna. Det var mycket intressant att se vad forskningen kommit fram till. Huvudpersonen i programmet såg sitt jag vara lika med slutprocessen i en serie hjärnaktiviteter. Det vill säga att det jag ser som ett medvetet beslut vid en viss tidpunkt har hjärnan i en process redan kommit fram till sex sekunder innan jag fattar mitt medvetna beslut. Vad är då mitt medvetna val?

I slutet av programmet så fattade huvudpersonens hjärna beslutet att donera sig själv till forskning efter döden eftersom den då, efter döden, endast är en fettklump.

Slutar det där?

Många människor i dag har tagit till sig en sådan syn på livet. Rationellt biologiskt.

Vad kommer den andliga erfarenheten in? Vad är ande? Finns en koppling mellan ande och biologi?

Bibeln lär att Gud är Ande och att Han skapat materian genom sitt ord. Följaktligen finns ett samband mellan det andliga och det biologiska. Jag väntar ivrigt på den dag forskningen närmar sig denna frågeställning, men betvivlar starkt att jag får uppleva detta under min livstid. Jag tror man i forskningen kommer finna att en stor del av hjärnan är avdelad för andlig kommunikation. Alltså gemenskap med Gud.

Min vän Göran Söderström, en finsk historiker, är oerhört intresserad av vad forskning kommit fram till genom historien och i nutid. Han brukar säga: "Det finns ingen motsättning mellan äkta forskning och kristen tro. Det kommer att visa sig till slut."


Den dag jag mötte Jesus hände något i mitt liv. En erfarenhet som format mig och formar mig i gemenskapen med Honom. Det största jag varit med om.

Tror du det handlar om en "snekoppling" i en hjärnprocess? I så fall uppmanar jag dig att närma dig Jesus för att själv utvärdera vad det handlar om.

Han väntar dig:

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.  Upp 3:20

Jag en förebedjare

Nyligen var jag inbjuden till ett uppdrag som innebar förbön för en viss situation. Mannen som var vår värd hade även sin dotter och en kamrat till henne hemma. Nu var de spänt  intresserade av vad jag som förebedjare skulle göra. Hur det skulle gå till.

Det första jag fick göra var att förklara att jag som person saknade all betydelse. Det handlade om deras behov och om Gud som vill möta dem eftersom de sökte hans hjälp. Att de var i högsta grad var delaktiga i vad som nu skulle ske. Jag som förebedjare var endast ett redskap.

Jag minns andra stunder då vi varit ett antal människor samlade i bön och plötsligt är Guds närvaro så påtaglig, en helighet finns i rummet. Ingen säger något för då känns det som om heligheten skulle brytas. Mina ord platsar inte i rummet. Dessa stunder känns som en försmak av himmelen och de utgör de finaste stunderna i mitt liv. Mycket annat har gett mig glädje i livet men inget mäter sig med dessa stunder. Så oroa dig inte för vad du ska göra under en evighet tillsammans med Gud. I Hans närhet upphör tid och rum att existera.

Men mitt liv innehåller även mycket kamp. Besvikelse över vad jag ser av ofullkomlighet i mitt liv. Kan jag närma mig Gud och med vilken rätt gör jag detta?  Jag upplever en klar kallelse till förbönstjänst och till att undervisa och inspirera till bön. Min medvetenhet om bönens betydelse är stor, större än vad jag finner hos många kristna jag möter. Men jag möter överallt kristna som bär denna glöd inom sig. Bönens glöd som förtär samtidigt som den ger glädje.

Om jag bara kunde sätta ord på vad som sker när ofullkomligheten och smutsen försvinner totalt vid mötet med Jesu försoning på Golgata och den nåd som strömmar från detta kors. Jag kommer smutsig och naken fram och omsluts totalt av denna nåd. Det finns inget annat än kärlek i rummet och kärleken möter min sorgsna och ömkliga skepnad och denna förvandlas till kraft och strålande ljus.

När jag föds på nytt, som Jesus uttrycker det, så förlorar allt som skett tidigare sitt negativa inflytande. Nu är det bara erfarenheter som kan vara andra till hjälp. Oavsett om jag skadats av andra människor eller själv orsakat mina sår, så finns läkedom. Men jag talar inte om snabb sminkning som döljer det fula, utan om en ny vandring med stöd av den helige Ande. I bland läker sår omedelbart, ibland tar det längre tid. Och den helige Ande är så hänsynsfull att Han aldrig forcerar mig.

Vart vill jag komma?

Bönetjänst är en kamp. Vi är inbjudna att vara nära Gud. Vi kan bara komma i all vår egen begränsning, men samtidigt inse att i gemenskapen med Gud finns en kraft som kan förändra alla situationer. Det finns inga begränsningar för bönens makt. Vi blir inte räddade på grund av vår förträfflighet utan på grund av Guds nåd. Men bön är ingen lat sysselsättning. Vi slänger inte i förbifarten något till Gud medan vi behagfullt njuter av livet. I bön får vi dela Guds tunga börda, ja sorg. Men samtidigt glädjas åt det finaste av gemenskap som överhuvud taget finns.

En sak ska du veta. Jag är fast besluten att vara i denna tjänst så länge jag lever. Hur länge detta är ligger i Herrens hand. Alla mina misslyckande överlämnar jag till min Herre och Han ger mig kraft att vara kvar i tjänsten. Han har talat till mig om vad som ska blir resultatet och jag ser fram emot detta. MEN ALLT BEROR PÅ HONOM!

Vad pilträdet visar oss

KRÖNIKA 15 SEPTEMBER: VAD PILTRÄDET VISAR OSS Min krönika på bonehuset.se :

På min vandring över Österlens slätter passerade jag ett pilträd, en del av en vindpinad pilallé. Tanken väcktes, hur kan detta träd leva och ha kraftigt grönska. Det är inte mycket kvar av stammen, håligheten är så stor, trädet är riktigt transparent, ja det går att se rakt igenom det. Inom mig såg jag den kristna församlingen i vår tid som ett åldrat pilträd. Mycket är skrovligt, urholkat, på ytan något som ser ut att ha överlevt sig själv. Utbuktad och inbuktad. Men kraften passerar genom den. Näringen passerar på ett mirakulöst vis genom det som ser utslaget ut och grönskan är riklig när tiden är mogen. Hälsningar Börge Schönbeck

Senapskornet som besegrar världen

Min krönika i bonehuset.se

Senapskornet som besegrar världen

Börge Schönbeck

Den som läst sin Bibel vet att senapskornet används som en bild för det lilla som förändrar det stora. En annan bild som Jesus använder är surdegen som i och med att den arbetas in i degen kommer att påverka hela baket. Så sitter jag då i min fåtölj och summerar mitt liv. Inte kan jag ta till stora ord över vad jag uträttat. I bakgrunden spelar min I-pod med Calle Öst som sjunger om nådehjonet. Om jag kallar mig bristfällig så stämmer det med både Calle Öst's sång och många andra människors erfarenhet av sina liv. Mötet med Jesus förändrade i vuxen ålder mitt liv radikalt och därefter borde väl allt vara fixat och klart. Den kristna församlingen som de perfekta människornas samlingsplats? Stämmer knappast med verkligheten. Kyrkohistorien visar att den kristna församlingen aldrig varit så stark som då den inser sin svaghet och sitt beroende av Gud. Då den är helt beroende så flödar Guds kraft rakt igenom och flödar ut för att möta andra människors behov. Verksamhet för verksamhetens skull. En pina för många pastorer. Att leva upp till medlemmars förväntningar om pastorn som ska fixa allt. En kyrkans VD som utvärderas i allt han/hon gör. Dessutom anpassa sig till en tidsanda som har starka synpunkter på vad som är politiskt korrekt. Så går vi då i vår förtvivlan till bön och träffar tre fyra andra som känner samma behov.  Ska vi övervinna världen? Denna lilla skara? Ja det kommer vi att göra! En vanlig bild från den västerländska kyrkan. Visst finns det församlingar som är mer levande än i min text här ovanför talar om, men detta är nog den vanligaste bilden. Varför tror du på en väckelse frågade en man mig i ett e-post meddelande. I grunden tror jag denna tilltro till en väckelse har lagts in i mitt hjärta, den finns bara där. I varje kristet sammanhang jag kommer till hittar jag dem, människorna som bär väckelsen i sina hjärtan. Med stor längtan och ofta med sorg i hjärtat över sakernas tillstånd. Deras längtan kommer att besvaras! Säger du "fungerande koncept" till mig får jag frossbrytningar. I alla fall om det handlar om den kristna kyrkan. Jag ropar till Herren: Använd mig i all min svaghet och jag har lovat Honom att vara trogen i det lilla. Allt annat kommer från Honom. Till slut ett ord från Uppebarelseboken. Hälsningen till församlingen i Laodicea. Jag känner dina gärningar. Du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore kall eller varm. Men eftersom du är ljum och varken varm eller kall, skall jag spy ut dig ur min mun. Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. Jag råder dig att av mig köpa guld som är renat i eld, så att du blir rik, och vita kläder att skyla dig med, så att din skamliga nakenhet inte syns, och salva att smörja dina ögon med, så att du kan se.  Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som segrar skall få sitta hos mig på min tron, liksom jag själv har segrat och sitter hos min Fader på hans tron. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.