Det är farligt att ha rätt

För en kristen är det farligt att ha rätt. När jag har rätt så ökar risken att jag lämnar kärlekens zon som så underbart är beskriven i Första Korinterbrevets trettonde kapitel och som tydligt förklarar, att allt jag gör av annat ursprung än kärleken, det är totalt värdelöst.

Eller så hamnar jag i det Paulus lärare Gamaliel sa till judarnas stora råd: "Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud." (Apg 5:39)


Herren ser med kärlek på hela sin kyrka och önskar att de troende ska vara i en personlig relation med Honom själv. Är de inte det så lämnar herden sina 99 perfekta får och söker upp det 100:e.

I liknelsen om grandet och bjälken finns en stor närhet. Om du tagit bort bjälken i ditt eget öga så kan du se nästans grand tydligt, men du måste luta dig mycket nära din nästa för att komma åt att ta bort grandet i hans öga. Om du inte lutar dig nära honom, och får tillstånd till denna närhet, så når du inte grandet som så illa sårat hans öga. Det handlar om en kärleksgärning.

"Predika inte för någon som du inte känner kärlek för" och "Jag har inte utsett dig till allmän åklagare, utan till försvarsadvokat" var sammanfattningsvis det budskap David du Plessis fick av Herren i den tuffa sinnesförändring han var tvungen att gå igenom, innan David kunde föra pingstens budskap till de traditionella kyrkorna.

När jag ser ut över västerlandets kyrkolandskap så undrar jag i vilket sammanhang jag hittar de 99 perfekta fåren. Kanske är det så att Herren är ute och letar efter i stort sett hela fållan. Allt eftersom Han hittat oss så får, vi får, med tacksamhet samlas i Hans fålla. Men det ger inte mycket utrymme för att bräka om andras ofullkomlighet.

Detta skrivet som en reflektion till att läsa kristna trossyskons kommentarer i olika internet-sammanhang. Säkert har jag själv syndat, så någon första sten riktar jag inte mot internet-kommentarerna.

Jabes bön

I går hade vi ett underbart bönemöte, där vi upplevde att det inte finns några gränser för vad Gud kan göra, när han får fylla de rum som vi lämnar tomma åt Honom.

I dag, kom som brev på posten, en motreaktion där det mänskliga fick sitt uttryck och kvar efter denna händelse finns en fadd smak i munnen. Då gäller det att inte falla i denna fiendens fälla, utan snabbt inordna allt under Herrens omsorg. När vi säger att Herren arbetar genom bristfälliga människor, så är det just på det sättet det är. Att stå kvar i sin kärlek och förvänta sig stora saker av Herren är segerns väg.

I Jabes bön handlar det att spänna ut gränserna, våga vidga området där Gud verkar. Jabes var född med smärta, därför gav modern honom detta namn, och smärtan finns när områden inom oss ska utvidgas. Det som vill hindra Herrens expansion i våra liv, förs undan genom smärta. Gränsen jag sätter för min gudsrelation, kan vara bekvämlighetens gräns, men är ofta smärtans gräns. Ändå ber Jabes låt mig slippa smärta och Gud lät det ske. Att överlåta till Gud att vidga gränser är en bra väg, men att då också stå kvar i tron på att han gör det.

Det har skrivits en bok om Jabes bön, en bok jag inte läst, men jag känner personer som välsignats av denna böns exempel.

Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, "för jag har fött honom med smärta", sade hon. Jabes ropade till Israels Gud och sade: "O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!" Och Gud lät det ske som han bad om. (1 Krön 4:9-10)

Tron är inte en huvudfråga

Tro nu inte att jag reducerar betydelsen av tro. Jag menar att tro inte handlar om det min hjärna hanterar, den är större än så.

Den åldrade Lewi skrev denna bok,
full av livserfarenhet.

Så här uttrycker Lewi Pethrus saken: "Då rationalismen gjorde religionen uteslutande till en förståndsangelägenhet har den förenklat ett mångsidigt och komplicerat problem till en smalspårig och trångbröstad företeelse. Det finns mycket annat vid sidan av det förståndsmässiga som är avgörande för en människas gudsförhållande. Kristendomens överlägsenhet i kampen mot det onda ligger i dess övernaturliga tillgångar."

Detta sagt av en man som mera var en pragmatiker än en karismatiker. Trots sitt ledarskap av en karismatisk rörelse. Så förunderliga är Herrens vägar.

Teologi är nödvändig eftersom vi människor alltid med vår hjärna gör tolkningar av det som skrivits eller talats om Gud. Men se upp, det du uppfattar som riktig teologisk undervisning, kanske begränsar din tro.

Att med hela mitt jag, den människa som jag är, stå till Guds förfogande är något helt annat än att acceptera en troslära, en religion.

Uppdraget att föra ut evangeliet gavs några yrkesfiskare, inte till teologer, med ett undantag, nämligen Paulus. Han i sin tur måste gå igenom en dramatisk förvandling för att kunna fullgöra sin uppgift.

Vår fiende vill få oss att koncentrera vår hjärna på en detalj i teologin, på så vis blir hela människa passiv, fokuserande på denna detalj och då har fienden vunnit en seger. Det spelar ingen roll om du har rätt eller fel i din älskade detalj. Du blir passiv.

Jag ber. Gode Gud lär mig att se det stora du gör i och genom andra människor. Låt inte mitt begränsande tänkande hindra mig från att välsigna dem. Du använder alltid bristfälliga människor. Använd även mig.

--------------------------'
Källa: Lewi Pethrus "Brytningstider Segertider", kapitlet om Andens nådegåvor.

”och Gud må förlåta mig somliga rader”

”och Gud må förlåta mig somliga rader” skriver diktaren Nils Ferlin i dikten en valsmelodi. Orden är så viktiga, men så lätt far de iväg. Ordet från Gud skapade världen. Materia och antimateria i en slumrande viloläge formeras till liv av det skapande ordet. Dina och mina ord är också viktiga. Hur hanterar jag orden?

Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp. Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder. Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.

Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten. (Jak 3:1-12)

Jag vill dra mig tillbaks från mina ord, för att i Guds närhet finna ord som har en skapande kraft. Bloggen som fenomen är ”förgängelsens marknad” där orden så lätt skapas till ingen nytta.

Min bön är Herre. Ge mig ord som betyder något. Låt mina egna ord tona ner för att ge Ditt ord plats.

Sodoms chefsideolog?

I går kväll såg jag ett intervjuprogram på svensk television. Den som intervjuades är en internationellt känd svensk artist, låtskrivare och som det i intervjun visade sig, en självutnämnd filosof.

Att möta en människa som i allt är så helt övertygad om sin egen förträfflighet, är på ett skräckslaget vis fascinerande. Han var bland annat för ett fritt drogsamhälle och fri sexhandel och anser sig i detta stå på den svagares sida. Gamla vänner ska du skiljas från, precis som den du gift dig med, och detta när din egen utveckling fört dig bort från dessa relationer. Han är en av de upplysta få som förstår och som för filosofin vidare.

I mig finns efter tv-programmet en eftersmak av mänskligt högmod, även om jag förstår att han själv inte skulle skriva under på detta. Men han sa i intervjun att han inte bryr sig om vilka uppfattningar människor har om honom, så då kan jag säga vad jag tycker. Min uppfattning är att om denne man levt på Sodoms tid, så hade han direkt fått jobbet som chefsideolog.

Vad kan en kristen lära sig av detta. Jo, var lika orädd att föra fram evangeliet. Jag vet att det inte var lätt för Lot att stå för sina värderingar i samhället Sodom. Men vilket var alternativet? Att ge upp och anta Sodoms värderingar kommer aldrig på fråga.

Som kontrast ser jag bilden av Jesus framför mig. Lydig sin far, vandrade Han kärleksfullt bland människorna för att dessa skulle komma tillbaks till en relation med Fadern, denna relation som avbrutits genom synden.

Minns att vi inte kämpar mot människor. Inte vet vi vad som finns bakom den självsäkra ytan. Minns att filosofin är en tankekonstruktion inget annat. Spetsen av mänsklig visdom, sa den intervjuade, men mänsklig visdom kommer till korta även mot Guds dårskap, säger skriften.

Jag känner mig ytterligare motiverat att vara i bönekamp. Det är genom bönen vi vinner seger.

Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor 10:3-5)

Minskar mängden rutten frukt?

Det är en rad från min blogg som jag vill fördjupa resonemanget om.

Texten är: "Om din församling är fullt accepterad av en gudsfientlig omvärld, så lär den inte vara speciellt levande." Min text kan missförstås, som alla texter kan.


När jag skriver detta tänker jag inte på den uppskattnings som kommer från människorna, när de ser att vi lever efter Bibelns motto: "Se hur de älskar varandra" eller "se deras gärningar, de pekar på Jesus". 


Det finns en genuin uppskattning, som uppstår då vi kristna lever ut evangeliet, inte bara pratar om detta. Denna uppskattning bekräftar något som är äkta.


Det jag talar om i den text jag citerade är något annat. Det handlar om att vi anpassar vår värdegrund till de strömningar som finns i samhället.

På denna bild fräsch frukt, bl.a.
Jaffa-apelsiner och grapefrukt från Israel.

Det sägs om William Booth, Frälsningsarméns grundare, att han funderade om vad som blivit fel i verksamheten, när mängden rutten frukt minskade, den frukt som kastades på sångarna som sjöng ut evangeliet i slummen.


Om omvärlden behärskas av "denna världens furste"  som Jesus benämner Satan, så uppstår med nödvändighet en kamp. Men hela citatet lyder: Det är inte mycket mer jag kommer att säga er, ty denna världens furste kommer. Mot mig förmår han ingenting. (Joh 14:30)


Tillförsikten till Jesus seger är viktig för den kristna församlingen.

Om Frälsningsarméns första tid i Bradford sa Smith Wigglesworth: "Vi kunde be hela nätterna. Många låg utslagna under Andens kraft, ibland så länge son tjugofyra timmar i sträck. Vi kallade det för Andens dop på den tiden.Vi samlades och gjorde i tro anspråk på femtio eller hundra själar varje vecka och visste att vi skulle få dem..." a)

Hur kommer vi in i en sådan tilltro till Jesus seger? Inte handlar det om taktiska anpassningar tid tidsandan i alla fall, det lovar jag.

-------------------------------------
a) Wiggleswoth hans liv och tjänst av Julian Wilson (Gospel Media), sidan 19

Falsk eller äkta ödmjukhet

I gårdagens inlägg talade jag om äkta ödmjukhet. Den äkta ödmjukheten är så viktig, för den får mig att inse att det är genom Jesus allt sker på trons väg. När jag inser detta så ställer jag inte mitt ego i vägen för vad Gud vill göra.

Men det finns också en falsk ödmjukhet och om denna talar aposteln Paulus i andra kapitlet av Kolosserbrevet.

Låt er inte fråndömas segerkransen av någon som ger sig hän åt 'ödmjukhet' och går upp i syner av änglarnas tillbedjan och som utan orsak är uppblåst i sitt köttsliga sinne  och inte håller sig till honom som är huvudet. Från honom får hela kroppen den tillväxt som Gud ger, stödd och sammanhållen som den är av sina leder och senor. Om ni med Kristus har dött bort från världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud: "Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta på". Och detta gäller sådant som är bestämt att användas och förbrukas, efter människors bud och läror  Detta uppfattas visserligen som 'vishet', med sin självvalda gudstjänst, sin 'ödmjukhet' och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol 2:18-23)

Gud har skapat oss till människor och vill att vi ska leva som sådana. Inte underordna oss osunda religiösa regelverk och framför allt inte underordna oss vår egen lust att straffa oss själva för vår ofullkomlighet. Genom Jesus försoning på korset blev vi befriade till att leva i frihet tillsammans med Kristus.

Vi behöver inte "hjälpa Jesus" att göra oss goda genom att fortsätta att straffa oss själva för synden. Det straffet tog Han på sig. Kom ut i den frihet till vilken vi är kallade.

När vårt sinne är tillsammans med Jesus så "ställs vi om" till ett helgat liv. Att leva nära Jesus och fortsätta att välja syndens väg är en omöjlighet. Att falla i synd är inte en omöjlighet för oss, dessvärre, men att välja syndens väg när man omsluts av Jesus sinnelag.

Eller som Calle Öst sa: "Om du faller efter vägen, det ju mänskligt är, res dig upp ty Bibeln säger, det gudomligt är."


Den falska ödmjukheten kan vara en ursäkt för att inte ta ansvar för att vara den människa du skapats till. Vi är alla olika och Gud är så hänsynsfull till vilka vi är och till vilka gåvor vi fått. Den goda förälderns glädje över att finna vem barnet är, det barn vi älskar. Den goda föräldern vill se sitt barn utvecklas.

I Gud är ingenting omöjligt

Först ett citat från kyrkofadern Augustinus:

Utan Gud kan vi intet göra.
Utan oss gör inte Gud något.

Detta faktum att världsaltets skapare har valt att så nära liera sig med en del av sin skapelse är svindlande. Augustinus påstående bekräftas av hela Bibeltexten och av kyrkohistorien.

Varje enskild människas beslut att ta emot Guds nåd är så stort att hela himlen jublar över detta, säger skriften, och varje människa som ställer sig till Guds förfogande utgör en enorm resurs för mänskligheten.

Den största synd vi kristna i de nordiska länderna gjort det senaste halvseklet, är att vi underlåtit stå till Guds förfogande. I stället har vi accepterat att det är ofrånkomligt med tillbakagång för kyrkorna, eftersom situationen är som den är.

Jag är så innerligt trött på förnuftiga slutsatser av den typ som jag som delvis boende på Österlen få höra. Människor från delar av landet som haft väckelse säger: "Det är så hårt andligt klimat på Österlen", underförstått "så synd om er", och vi håller med: "Ja det är tufft här" och så förväntar vi oss att inget  ska hända i denna del av landet.

Sedan när har Gud gett upp för att Satan verkar ha kontroll över ett område?
Svaret är: Aldrig!

Sedan när har vi vikit ner oss och slutat lita på Guds totala suveränitet. Svaret: Alltför ofta!

Jesus kom till jorden för att upprätta förhållandet mellan människan och Gud. Det är när denna relation är upprättad i en enskild människas liv som förs vi in i Guds kraftfält, där allt kan hända, om vi står kvar i tilltron till Gud.

Vi känner oss svaga och bristfälliga och detta är en förutsättning för att vi ska kunna verka i Guds kraft. Jesus kallade de svaga i den tidens samhälle till att vara lärjungar och därmed att vara de människor som Guds frälsningsplan vilade på. Samma sak i dag. Vår svaghet förändras till styrka i relationen med Gud. Vårt erkännande av brist och svaghet gör oss ödmjuka och att detta är bra bekräftar skriften: "Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden". (Matt 5:5)

Om Jesusmanifestationen och oss

Såg ett ansikte passera förbi i nyhetsflödet runt Jesusmanifestationen. En ung tjej som inte riktigt kunde förklara sin kärlek till Jesus, men som uttryckte den med sitt ansikte.

När vedbitarna ligger nära varandra och då de inte täcks av annat,
utan syret får passera fritt, då brinner det som bäst.

När Stanley Sjöberg tog initiativet till denna marsch så vet jag att han såg det som en engångsmanifestation, där olika Jesus-troende kyrkor tillsammans skulle visa på betydelsen av namnet Jesus och levande Jesus-tro. Nu har den blivit en årlig institution och visst är det starkt när de kristna tydligt visar vad de tror på.

I det lilla sammanhanget där jag finns är det måhända ändå viktigare att vara fullt synlig som kristen. Att se tusentals kristna passera kan ge en eftertanke om varför är det så viktigt för dem att visa sin tro. Men att möta en tydlig kristen i det egna sammanhanget ger på ett helt annat sätt möjlighet att fråga om tro och föra ett personligt samtal. Du och jag är de viktigaste ambassadörerna för kristen tro. Det är just vi som är utvalda av Gud att föra fram frälsningsbudskapet, inga andra, bara lilla du, lilla jag och alla andra små människor som själva fått möta frälsaren, Jesus.

Det lilla ljus jag har det ska få lysa klart, lysa klart, LYSA KLART!

Idyll eller verkstad ?

Är din församling en designad idyll, eller en Herrens levande verkstad?

I mitt förra blogginlägg skrev jag om Smith Wigglesworth, den engelske pingstpredikanten.

När jag tänker på denne mans liv så undrar jag om han skulle accepteras som medlem i en modern pingstförsamling.

Född i mitten av artonhundratalet, hårt arbetande redan som barn, analfabet upp till tjugoårsåldern, då hans fru undervisade honom. Hade svårt att uttrycka sig ända fram till 48 års ålder, då han blev andedöpt. Men efter detta kom han att resa världen runt som evangelist och helbrägdagörare. Kärv, ja burdus till sitt sätt, när han gick emot det som han såg komma från djävulen, t.ex. sjukdomar. Bakom det tvära yttre, ett stort hjärta som verkligen brydde sig. Han gav Herren all ära för de helanden som skedde.

Han läste bara en bok, Bibeln, och på denna trodde han hundraprocentigt. Det är väl typiskt att denne man blev utvisad från Sverige, när han som predikant besökte Stockholm. Även om det var en informell utvisning. Vi vill ha ordning och reda, inga gudsledda original.

Tusentals människor kom att möta Jesus genom hans tjänst och många blev helade från sjukdomar av olika slag. Människor uppväcktes till och med från döden.

Han saknade akademisk kunskap om kristen tro, men å andra sidan kände han Gud väl, och Gud bekräftade genom sin kraft att Han i sin tur kände Smith.

Som ung tog Smith de pengar han tjänade som rörmokare och drog in i slummen för att föra slummens barn till Jesus. Han agerade efter sin tros innehåll. Kämpade med sina svårigheter men sökte alltid Guds väg.

Hela Smiths liv var som en enda Guds verkstad. Själars frälsning, kroppars helande och profetiska hälsningar i en oändlig ström. Människor drogs till lokalen eftersom underverk händer där.

Om jag som en motbild lägger den vänliga, välanpassade, väldesignade kyrkan som accepteras av alla i samhället, så är jag väl fruktansvärt orättvis?

Troligen är jag det. Vi behöver inte eftersträva det burdusa framträdandet, men vi måste se att den kristna kyrkan aldrig kan vara en fungerande kropp om den inte går emot det som är djävulens verk.

Det handlar i första hand om att göra Guds verk, men då kommer vi med automatik i ett motsatsförhållande till djävulens verk.

Om din församling är fullt accepterad av en gudsfientlig omvärld, så lär den inte vara speciellt levande.

Nu uppmanar jag ingen att efterapa Smith Wigglesworth. Han var Guds redskap i sin tid. Men jag uppmanar alla att söka Guds väg i sina egna liv. En originalets äkta gudsrelation som ska förvandla din omvärld.

Om detta med tro

Vi kan den gamla historien om kvinnan som sa till sig själv att hon hade tro för att gå på vattnet. När hon sjönk och vattnet omslöt henne så ropade hon: "Var det inte det jag trodde".

"Har du tróa!" ropade den egensinnige värmländske helbrägdagöraren F A Boltzius, så att den tillfrågade hoppade högt av förskräckelse. (Boltzius var redskapet för många under av helande).

En bok om helande.

"De medhjälpare jag hade med mig fick jag be att gå ut, för de hade ingen tro för ett helande", sa den färgstarke engelske pingstpastorn Smith Wigglesworth när han vid ett tillfälle  bad för en dödssjuk man. "Sedan fick jag gå inför Herren ensam". Mannen blev frisk.

Vid en dialog med en släkting till Boltzius, en serieteckare som gjort en kritisk serie om Boltzius, så menade han att jag inte förstod hur Boltzius agerande påverkade andra på ett negativt sätt.

Så har vi dessutom Jesus ord: Amen säger jag er: Om någon säger till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske. (Mark 11:23) 


Kan jag ta mig tro, säga att jag har tro och att allt ska ske därför att jag har tro? Nej, detta är omöjligt. De finns exempel från trosrörelsens barndom där denna typ av tro exponerades, till de utsattas fördärv.

Vid ett tillfälle ringer en troende släkting till hustrun till en nittioåring dödssjuk man och säger: "Din man ska bli frisk. det upplevde vår pastor och jag under bön". Mannen dog strax efteråt. Jag tror i detta fall att släktingen och pastorn hade en upplevelse, men det handlade inte om tillfrisknande, utan om att mannen skulle bli frälst, räddad för evigheten.

Så lätt förvandlas egna ambitioner till Herrens tilltal.

Hur förhåller jag mig då till detta med tro? Kan någon reda ut begreppen?

En egentillverkad tro har inget värde. Jag sjunker direkt. Tron ges som en gåva, och växer med de erfarenheter jag får genom en nära vandring med Herren, Jag jan inte forcera min egen eller andras tro. Gör jag det blir det som en "andlig våldtäkt". Tron kan inspireras och utmanas men inte forceras.

När Smith Wigglesworth bad medhjälparna att gå ut ur rummet, så var det inte ett underkännande av deras kristna liv. Bara ett konstaterande av måttet på deras tro. Det vill säga, hur mycket gåvan hade utvecklats. Jag är inte "bättre frälst" om min tro är stor, men har denna gåva utvecklats väl, så kan jag bättre vara i tjänst.

Att det handlar om en gåva framgår av denna bibelvers:  Ty i kraft av den nåd som jag har fått säger jag till var och en bland er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör ha utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. (Rom 12:3)

Jag inser att frågetecken kvarstår, men låt det då vara så, fördjupa din relation med Jesus så växer din tro. När Herren ber dig ta ett steg i tro så gör det. Kommer det från Honom så går det bra och då växer din tro ytterligare.

Kärleksmåltiden

Måltiden har för de flesta människor varit en tidpunkt av gemenskap genom alla tider.

Vissa tider har glädjen handlat om att mat över huvud taget finns att sätta på bordet. Gruppen samlas kring den föda de lyckats samla, och vi gläds över denna, eller delar sorgen över att det inte finns mer att dela. De svaga får först och den som klarar mer umbäranden väntar.

Andra tider handlar det om att under fest njuta av vällagad mat, tillagad av duktiga kockar. Den delade glädjen stimulerar livsandan.

I välfärdssamhället kan det väljas och vrakas. Njutande av god mat och goda drycker kan gå till överdrift. Modefotografering är stilbildande och där framställs de lyckade förebilderna med posen av att vara blasé och många människor finstämmer sina smakorgan till ett överflödets avguderi. Njutande som essens, inte som enkel glädje.

En annan sida av välfärdens vanor är soloätande. Stressat, snabbt slänga i sig något halvspringande till arbetsplatsen eller mumsande framför TV-apparaten.

Själv älskar jag att laga mat, men äter alltför snabbt. Det är en glädje att mina vänner uppskattar den mat jag lagar.

Han hade samlat sina vänner till en måltid. Under en tid hade Han försökt förklara för dem att deras tid tillsammans närmade sig sitt slut, för Han hade en smärtsam väg framför sig. Nu ville Han visa dem djupet av den kärleksström som skulle komma att strömma emot dem.

Han bryter brödet och talar om den kropp som skulle offras, Han bjuder runt bägaren och talar om det blod som skulle komma att bli människors räddning. Han uppmanar dem att under hela livet minnas hur viktigt detta kärleksoffer är. Att aldrig glömma detta.

En vänners måltid inför en stor helg som kom att få en innebörd som de då inte förstod, men som de senare skulle komma att förstå.

Nattvard i Turistkyrkan, Fuengirola

Kristi kropp för dig utgiven. Kristi blod för dig utgjutet. Det viktigaste budskap som någonsin förkunnats under hela den mänskliga historien.

Nyligen firade jag denna måltid, tillsammans med några människor och en närvarande frälsare. Att Han var närvarande kände jag i hela mitt inre och en jublande glädje fyllde mitt hjärta.

En måltid som överglänser alla andra.

Vårtecken

Backsippan blommar på sluttningen mot havet
vid Vik på Österlen. Ett vårtecken.

En vän till mig sa: "Det verkar som om andligheten flyttat in i kyrkan". Det han talade om var att kyrkorna börjar att fyllas och jag tror att han utgick ifrån Stockholms-erfarenhet.

Själv vet jag inget om detta, men det har varit påtagligt god andlig atmosfär och många besökare  i de gudstjänster jag besökt sedan jag kom tillbaks till Sverige i mitten av april. Det har glatt mig.

Jag läser också i tidningen om församlingar som samlats till bön och som genom detta fått erfarenheten att något börjar hända i andens värld.

Min egen erfarenhet säger mig att även i kristna sammanhang som verkar andligt döda, finns det en grupp människor som ropar till Herren om förändring.

Allt detta är gott och glädjande men bara en förberedelse för vad som ska komma. Det är bara början. Bibeln säger klart att vi inte ska förakta den ringa början, så det gör vi inte, utan vi gläds över vad Herren  gör i olika sammanhang.

Jag tror att en längtan efter något djupare, än det vi möter i vårt sekulariserade samhälle, börjar att spira i en åkerjord som länge förgiftats av annat. Församlingarna behöver växa sig starka för att ta hand om skörden när den avgiftade åkern bär full skörd.

Gör "Jesus-testen" för att se om det andliga sammanhang du möter håller måttet. Kan du där utan att störa säga: Tack käre Jesus för den frälsning du berett mig! Sjunger de om Jesus, nämns namnet Jesus ofta utan omskrivningar och synonymer. Då är det är goda tecken.

Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: "Förbannad är Jesus", och att ingen kan säga "Jesus är Herren" annat än i kraft av den helige Ande. (1 Kor 12:3)

Viktig hälsning från Hesekiel 22!

Jag skrev i min personliga blogg att jag under en vecka gick in i ”skrivarefasta” och att jag under denna vecka enbart skulle kommunicera med Herren. Nu kommer resultatet av denna vecka.

Det första som hände mig under min skrivarefasta var en klar uppmaning från Herren att läsa och begrunda tjugoandra kapitlet av profeten Hesekiels bok.

Orosmoln över seglatsen?
(På bilden Elida).

Ingen lätt och angenäm läsning alls, utan en domens profetia över Jerusalem och jag frågade mig vad menar Herren med att jag ska begrunda detta kapitel.

Så småningom växte en bild fram. En mixad bild där jag lät bilden av vår tids Sverige ligga transparent över bilden av den tidens Jerusalem. Vilka mönster bildades?

Först vill jag klargöra att Hesekiels profetia inte riktade sig till alla folk i sin samtid. Den riktade sig till Guds eget folk. Säkert var förhållandena lika illa i omvärlden som i Jerusalem, men det var hur Hans eget folk betedde sig som upprörde Herren.

Brotten Jerusalem anklagades för var först och främst att de övergivit Gud och som en konsekvens av detta hade de kommit in i en syndens livsstil med företeelser som våld, egoism, girighet, förföljelse av främlingar, bristande respekt för föräldrar men även sexuella synder som otrohet och incest.

Israel var ett folk som var kallat att leva i en helig relation, kallad för egen del men också som en förebild för andra folk. Men de svek sin uppgift.

Ledarskapet sökte sin egen vinning och det andliga ledarskapet anpassade sig och sa att allt stod väl till. Profeterna påstod sig tala Guds ord, men det var egna tankar de framförde.

Mot slutet av profetian säger Herren att han sökte efter någon som var beredd att ställa sig i gapet mellan sig själv och den syndiga nationen, men Han fann ingen som ville eller kunde åta sig denna viktiga uppgift

"Du människobarn, vill du döma, vill du döma blodstaden? Ställ henne då inför alla hennes vidrigheter!” Så inleds tilltalet till Hesekiel.

”Jag sökte bland dem efter någon som skulle bygga en mur och ställa sig i gapet inför mig till försvar för landet så att jag inte skulle fördärva det. Men jag fann ingen. Därför utgjuter jag min vrede över dem och gör slut på dem med min förbittrings eld. Deras gärningar skall jag låta komma över deras huvuden, säger Herren, HERREN." Så avslutas profetian

Hur skulle motsvarande profetia över Sverige vara? Om jag hade samma uppgift som profeten Hesekiel, vad skulle jag säga?

Människobarn vill du döma Sverige för dess synder? Mitt svar är, nej det vill jag inte. Jag har varit och är en del av detta samhälle och dess synder. Endast Guds nåd genom Jesus Kristus förde mig bort från syndens väg, och kampen pågår i mitt liv så länge jag lever på denna jord.

Lika litet som profeten Hesekiel kan jag bortse från en verklighet. Väljer jag ett nationsperspektiv så finner jag likheter mellan Sverige och den tidens Jerusalem..

Sverige kom genom folkväckelser under artonhundratalet och början av nittonhundratalet, att starkt präglas av det levande kristna budskapet. Läsarna och nykterhetsrörelsen skapade en anda av ärlighet och ansvar. Som alltid i väckelsens spår så kom idéer fram hos individer, idéer som gav arbete och utveckling, idéer som så småningom växte till världsföretag.

När Israel levde med Gud i sin pakt så flödade nationen av mjölk och honung. När de lämnade Gud och valde avgudarna så fylldes åkrarna av tistlar och allt bröt samman.

Tidigt i Sverige kom arbetarrörelsen att gå två vägar. En ansvarets väg och en upprorets väg. Den senare vägen var även ateismens väg. I denna väg förenklades kristendomen till att vara svartrockar som ville manipulera folket, maktens lakejer. Sant var att många svartrockar historiskt varit maktens redskap för att kontrollera nationen, men revolutionärerna borde upptäckt den levande kristendomen i väckelserörelserna och inom folkkyrkan. Delar av arbetarrörelsen var öppen för inflytande från väckelsens folk, på samma vis som liberalerna samarbetade med de kristna. De kallades de frisinnade.

Jag tänker inte här göra en fullständig analys. Jag talar inte som historiker utan har en annan utgångspunkt.

Ateismen kom att ta över så småningom. De kristna duckade, nöjda av välfärden. På samma vis hade Israel förblindats av sin välfärd och sökt sig bort från Gud.

Varför får de sexuella synderna så stor plats i profetian? Mitt svar är att trohet och utgivande kärlek är viktig för Gud. I kapitel tjugotre i Hesekiel väljer Gud att jämföra sin relation med Israel med ett kärleksförhållande där partnern (Israel) väljer att vara otrogen till Guds stora sorg och vrede.

I Johannesevangeliets sjuttonde kapitel beskrivs den innerliga relationen mellan Fadern (Gud), sonen (Jesus) och lärjungarna (de avgjorda kristna). Kärleken i denna relations ska leda omvärlden till en tro på att Jesus är Guds son och värdens frälsning.

De kristnas relation till varandra och till människorna omkring sig ska också präglas av trohet och utgivande kärlek. Så blir det om relationen med Gud hålls levande. Sak samma för förhållandet mellan man och kvinna i ett äktenskap. En utgivande kärlek.

I den upproriska förkunnelsen har sexuell frigörelse kommit att handla om individens behov av att bekräfta sig själv, den egna kicken. Sak samma på vilket sätt, så länge ingen annan blir skadad. Men jag tror inte detta är sant, alla skadas av en sexualitet frigjord från det Gud avsett med sexualiteten.

Jag har hört moderna relationsrådgivare säga att du kan inte räkna med ett livslångt äktenskap. Ingen människa kan möta dina behov under ett helt liv. Du förändras och då har din gamla partner inget att ge dig, så sök en ny partner.

Vid ett samtal med en ung kvinna som levde i ett lesbiskt förhållande, så beskrev hon att hon kunde leva ut sin sexualitet både med en kvinna eller en man beroende på omständigheterna. Det handlade inte om könsidentitet, det handlade om människans frihet att välja.

Pengar, makt och sexualitet har stort inflytande på människans sätt att vara och dessa frågor präglar vår kultur i dag (tidsandan). Om jag som kristen ger efter för tidsandan så kan jag inte leva i en levande gudsrelation på det vis som den som beskrivs i Johannesevangeliet. Gud överger dig inte när du misslyckas, Han kommer fortsätta att kalla dig, men din relation saknar djup och kraft. (Detta skrivet av en man som själv misslyckats i relationer, men av Gud fått förlåtelse och som nu lever i en gudsrelation som fungerar genom Guds nåd).

LYSSNA INTE PÅ PROFETER SOM SÄGER ATT ALLT ÄR VÄL, ATT ALLT ÄR OK! Det stämmer inte. Lika lite nu som på Hesekiels tid. Relationssynder har mycket större påverkan på den kristna församlingen än vad de flesta tro. Församlingen blir därmed kraftlös.

Israels folk kom att skingras ut över jorden, när straffets tid kom. Krig drev dem ut. men Gud lovade att kalla dem samman och det är detta sammankallande som sker i vår tid.

Många i Sverige i dag tror att välfärden är en självklarhet. Att vi kan förlita oss på löften om trygghet och pensioner på ålderdomen. Men i verkligheten är denna välfärd mycket skör. Den finansiella egoismen, (del av tidsandan), har inget ansvar. I ett nu kan tilltron på ett lands ekonomi rasa och därmed rasar alla löften om trygghet. Saknas trohet i kulturen, så saknas finansiell trygghet.

Egoismen är som att surfa på vågorna, du får koncentrera dig på att bäras av vågen och stå upp. Men nationer bör inte styras av ”surfande” politiker eller företag.

Krigets vansinne tror vi oss ha lagt bakom oss, men även denna förhoppning kan snabbt skifta.

Den norska pastorn Emanuel Minos berättar om kvinnan som för många år sedan visade Minos  en profetisk hälsning som hon fått och som tydligt beskrev många av de förändringar som vi vart med om fram till nu.  Händelser och företeelser som hon inte kunde veta något om vid profetians tillkomst. Denna kvinna profeterade också om ett tredje världskrig.

Själv har jag aldrig fått en hälsning av denna karaktär, men en gång i bön upplevde jag den svenska nationen som delad. En gräns gick från en punkt strax ovanför Gävle och inåt landet diagonalt. Om denna gräns var en geografisk gräns, en andlig gräns eller någon annan slags gräns vet jag inte. Men jag fick klart för mig att det var en skillnad mellan norr och syd och att jag skulle vara i det sydliga området.

Bibeln talar om ett stort krig runt Israel där alla nationer vänder sig mot Israel men där Gud själv strider för Israel. 

Jag tror på en stor väckelse, den sista tidens väckelse. En väckelse som jag är rädd för kommer att komma till genom svårigheter, Vi vill gärna ha en väckelse utan att först möta svårigheter. Men ondskan har ett sådant grepp över vår kultur att kampen blir tuff.

För en icke troende människa kan det jag skrivit verka överspänt, men var försiktig. Jag har själv inte sökt detta ämne att skriva om. Jag har dock sagt till Herren att jag som förebedjare vill stå i gapet mellan Honom och mitt folk. Om han nu har användning för mig och i så fall måste Han ge mig kraft. Säg du samma sak. Välkommen till den andliga fronten.

Nåden är fullkomlig, du får allt av nåd. Men du väljer själv om du vill leva i nåden eller ta till dig fiendens värderingar som dina. Vi ska leva i världen men inte av världen. Denna tidsandans furste, Satan, vill bryta ner ditt andliga liv, han vill skada, helst förstöra, den gemenskap du har med Gud genom Jesu försoning.

Var på din vakt!

ALLT ÄR INTE OK – ALLT STÅR INTE RÄTT TILL!

JAG ÄR INGEN DOMARE AV MIN SAMTID, MEN DETTA ÄR EN HÄLSNING TILL DE KRISTNA SOM VILL LYSSNA OCH STÄLLA SIG I GAPET FRAMFÖR NATIONEN.

Hesekiel talade till Guds folk. Som Guds folk kan vi inte göra något av betydelse i egen kraft. Men ställer vi oss till Herrens förfogande så förmår vi allt!