För en kristen är det farligt att ha rätt. När jag har rätt så ökar risken att jag lämnar kärlekens zon som så underbart är beskriven i Första Korinterbrevets trettonde kapitel och som tydligt förklarar, att allt jag gör av annat ursprung än kärleken, det är totalt värdelöst.
Eller så hamnar jag i det Paulus lärare Gamaliel sa till judarnas stora råd: "Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud." (Apg 5:39)
Herren ser med kärlek på hela sin kyrka och önskar att de troende ska vara i en personlig relation med Honom själv. Är de inte det så lämnar herden sina 99 perfekta får och söker upp det 100:e.
I liknelsen om grandet och bjälken finns en stor närhet. Om du tagit bort bjälken i ditt eget öga så kan du se nästans grand tydligt, men du måste luta dig mycket nära din nästa för att komma åt att ta bort grandet i hans öga. Om du inte lutar dig nära honom, och får tillstånd till denna närhet, så når du inte grandet som så illa sårat hans öga. Det handlar om en kärleksgärning.
"Predika inte för någon som du inte känner kärlek för" och "Jag har inte utsett dig till allmän åklagare, utan till försvarsadvokat" var sammanfattningsvis det budskap David du Plessis fick av Herren i den tuffa sinnesförändring han var tvungen att gå igenom, innan David kunde föra pingstens budskap till de traditionella kyrkorna.
När jag ser ut över västerlandets kyrkolandskap så undrar jag i vilket sammanhang jag hittar de 99 perfekta fåren. Kanske är det så att Herren är ute och letar efter i stort sett hela fållan. Allt eftersom Han hittat oss så får, vi får, med tacksamhet samlas i Hans fålla. Men det ger inte mycket utrymme för att bräka om andras ofullkomlighet.
Detta skrivet som en reflektion till att läsa kristna trossyskons kommentarer i olika internet-sammanhang. Säkert har jag själv syndat, så någon första sten riktar jag inte mot internet-kommentarerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar