Jabes bön

I går hade vi ett underbart bönemöte, där vi upplevde att det inte finns några gränser för vad Gud kan göra, när han får fylla de rum som vi lämnar tomma åt Honom.

I dag, kom som brev på posten, en motreaktion där det mänskliga fick sitt uttryck och kvar efter denna händelse finns en fadd smak i munnen. Då gäller det att inte falla i denna fiendens fälla, utan snabbt inordna allt under Herrens omsorg. När vi säger att Herren arbetar genom bristfälliga människor, så är det just på det sättet det är. Att stå kvar i sin kärlek och förvänta sig stora saker av Herren är segerns väg.

I Jabes bön handlar det att spänna ut gränserna, våga vidga området där Gud verkar. Jabes var född med smärta, därför gav modern honom detta namn, och smärtan finns när områden inom oss ska utvidgas. Det som vill hindra Herrens expansion i våra liv, förs undan genom smärta. Gränsen jag sätter för min gudsrelation, kan vara bekvämlighetens gräns, men är ofta smärtans gräns. Ändå ber Jabes låt mig slippa smärta och Gud lät det ske. Att överlåta till Gud att vidga gränser är en bra väg, men att då också stå kvar i tron på att han gör det.

Det har skrivits en bok om Jabes bön, en bok jag inte läst, men jag känner personer som välsignats av denna böns exempel.

Men Jabes var mer ansedd än sina bröder. Hans mor gav honom namnet Jabes, "för jag har fött honom med smärta", sade hon. Jabes ropade till Israels Gud och sade: "O, att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O, att du ville göra så att jag slipper olycka och smärta!" Och Gud lät det ske som han bad om. (1 Krön 4:9-10)