”och Gud må förlåta mig somliga rader”

”och Gud må förlåta mig somliga rader” skriver diktaren Nils Ferlin i dikten en valsmelodi. Orden är så viktiga, men så lätt far de iväg. Ordet från Gud skapade världen. Materia och antimateria i en slumrande viloläge formeras till liv av det skapande ordet. Dina och mina ord är också viktiga. Hur hanterar jag orden?

Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. Vi begår alla många fel. Om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp. När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp. Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de dit rorsmannen vill med ett mycket litet roder. Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna.

Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur låter sig tämjas och har blivit tämjda av människan. Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild. Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten? Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten. (Jak 3:1-12)

Jag vill dra mig tillbaks från mina ord, för att i Guds närhet finna ord som har en skapande kraft. Bloggen som fenomen är ”förgängelsens marknad” där orden så lätt skapas till ingen nytta.

Min bön är Herre. Ge mig ord som betyder något. Låt mina egna ord tona ner för att ge Ditt ord plats.