Bloggfasta pågår

Återkommer tidigast mot slutet av veckan. Söker Herrens ansikte.

Vilket underbart liv!

Vi hade ett starkt bönemöte här i Turistkyrkan i går kväll. Då fick vi en rapport från Sverige som talade om att en icke troende besökare, som tidigare i höst mötte väckelseatmosfären hos och blev berörd, nu mött Jesus till frälsning och gått med i en kyrka i Sverige. Under hela detta år har vi erfarit liknande saker flera gånger.

Bönemötet var så starkt att jag var helt utslagen efteråt. Trots att många nu rest tillbaka till Norden var det många besökare på bönemötet. När något är på gång så längtar vi till bönemötena.

Att vara utslagen inför Gud innebär att det egna reduceras och att Han tilltar i medvetandet. Tänk att få gå en vandring helt i Guds kraft, utan egna funderingar som drar ner.

Att vara en nyfiken upptäcktsresande som ständigt spanar efter Guds underbara gärningar och upptäcker Guds verk i alla mina trossyskon oavsett vilken etikett de har.

VILKET UNDERBART LIV!

Kung och präst

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. (1 Petr 2:9)

Att kristna som grupp kallas för konungsliga och präster kan i modernt språkbruk kännas "väl mycket on". Är detta förenligt med den ödmjukhet Jesus undervisar om?

Men tänk på ordens betydelse en gång till.

Att vara präst innebär att stå inför Gud i en tjänst för sin omvärld. Prästen har en förmedlande uppgift. Att "förkunna hans härliga gärningar" säger texten. Att mitt i vardagen representera gudsrikets seger och ett befriande budskap om frälsning.

Att vara konungslig innebär att ha ett territoriellt krav. Egentligen samma krav som finns i Herrens bön: Att Herrens vilja ska ske på jorden på samma sätt som den sker i himmelen.

Detta krav på territorium är ett omtvistat krav. Det finns en fiende som vill hävda att han är ägare av territoriet och många företeelser på jorden verkar bekräfta hans anspråk. Men som konungsliga representanter lever vi i medvetenhet om segern på Golgata och vägrar acceptera ockupationsmakten. 

Sätt ner foten i din ort, i ditt land och res ett bönealtare till Herrens ära.

Tror du på en andevärld?

I västerlandet tror vi inte på en andevärld. Vi tror på det vi fysiskt kan ta på och vi tror att det finns förklaringar på allt, om vi studerar den fysiska världen.

Människan är skapad till att vara Guds avbild i den fysiska världen, den värld vi kan ta på, den som finns nära oss. Vi är inte skapade till att leva som "andeväsen" men vi är skapade att leva i relation med Gud och Han är ande, så undervisar oss Bibeln. Människan som föds på nytt, genom att mottaga frälsningen, är kallad till en vandring med Gud. En vandring i världen men inte av världen.

Tidigt i kristendomen kom gnosticismen fram. Förenklat, en villolära som lyfte fram det andliga separerat från det fysiska och med det andliga som det viktiga.

Bibeln däremot talar tydligt om att leva "ett vanligt mänskligt liv" men att leva det i relation med Gud. Att leva med den helige Ande som rådgivare och vän. Kallade till ett prästerskap och ett konungaskap, inte genom egen prestation, utan genom Guds kraft. Vi är kallade till att vara ett salt i en värld som utan detta salt kommer att ruttna. Varje människa som lever i en sann relation med Gud är en starkt faktor som påverkar sin omgivning. Du behöver inte stå och predika i gathörnet, (vissa har den kallelsen), att leva ett vardagsliv med Gud påverkar din omgivning helt automatiskt.

Vi är kallade att i bön kämpa mot andemakter, inte i egen kraft, men i Guds kraft.

I natt upplevde jag en speciell kallelse att be för två kvinnor jag känner. Den ena finns på en annan kontinent och ser sig själv som någon slags hindu-präst. Den andra finns i europa och har buddistisk anknytning.

Jag ropade till Herren, hur ska jag be? Du har lovar att den helige Ande ska leda våra böner när vi inte vet hur vi ska be. Bönen formades till att binda makter och frigöra människor. I samma andetag ropar jag om att inte själv vara bunden, utan fri i Guds nåd. Bön från en inbillad hög ego-platform har ingen funktion. Att vara ödmjuk inför Herren är ett livsvillkor för en förebedjare.

Inom vissa svenska kyrkor blandar de andlighet friskt. Impulser från österländsk andlighet vävs ihop med en urvattnad kristendom. Övningarna ses separerade från sitt andliga ursprung och eftersom det inte finns en tro på andemakter, så finns heller ingen oro för inflytande från en ond andemakt.

Bibeln talar om den andliga kampen och Jesus själv drev ut demoner. I modernt språk har ordet demon mer kommit att beteckna "hjärnspöken" än en verklig andlig person.

Förebedjare, förbered dig på en allt starkare andlig kamp! Ondskans makt ska brytas. En väckelse ska flöda fram. Den helige Ande ska öppna låsta dörrar.

Viktigast för Abraham?

Abraham, trons man, levde ett liv i dialog med Gud.

Jag frågade en vän vad som var det viktigaste med Abrahams gudsrelation? "Hans lydnad" blev svaret och det kan säker vara så, men jag ser allt mer på Abrahams gudsbild.

Abraham trodde Gud om gott. När Gud uppmanade Abram att vandra till ett nytt land så uppfattar jag det som om att Abram trodde det var en god vandring som startade och med en viktig avsikt.

När löftessonen såg ut att offras i vad som mänskligt kan uppfattas som ett meningslös handling, så trodde Abraham att Gud var en god Gud som ville hans bästa och att handlingen hade en viktig avsikt.

Abraham kunde inte gärna veta att hela situationen var en profetisk förebild till Jesus offer. Att det var en viktig profetisk handling han utförde. Men han trodde Gud om gott och ett ställföreträdande offer kom att genomföras.

Konstnärerna har förvridit vår syn på denna profetiska handling. Många människor tror på grund av dessa målningar att Abraham var på väg att offra ett litet barn, medan det i verkligheten sannolikt handlade om en ung man i ungefär Jesus ålder som lydde sin fars önskan.

Ananias fick av den helige Ande höra att den man han skulle be för, senare aposten Paulus, skulle få  lida mycket på grund av den kallelse han var på väg in i. Mannen återfick sin syn och fick vandra en besvärlig men välsignad vandring.

"Det vore bäst för mig att gå hem till Herren, men för er skull vill jag fortsätta min vandring" kan Paulus ord till en församling beskrivas. Stort självförtroende? Nej knappast, men stor kallelsemedvetenhet. Paulus visste att han själv endast räckte till i guds kraft. Men i denna kraft hade han en viktig funktion.

Herre gav och Herren tog. Välsignat vare Herrens namn, sa Job.

Har du en kallelse? Har du ett offer att göra? Litar du på att Gud är en god Gud som vill göra allt till det bästa? Förstår du att lidande som du kan tycka vara meningslöst, i verkligheten kan ha en funktion?

Gång på gång återkommer jag till erfarenheten att Guds vägar är bättre och innehåller så mycket mer, än de vägar jag själv planerat eller drömt om. Inte alltid lätta, men rika.
Litar jag på Gud som Abraham gjorde? Kanske inte, men erfarenheten av Guds handlande tränger allt mer in i mig. Kärleken växer.

Människan vs politiken

Inför kommunistpartiets konvent hör jag i TV den åldrade kinesiske advokaten uttala sig om människans frihet i Kina. Vid ett annat tillfälle hör jag en amerikansk kristen uttala sig om minskad frihet  i USA. I Ryssland bjuds vi på en manipulerande politik av president Putin. Rysslands majoritet verkar vilja välja vad de tror är starka män. Inte längre bort i historien än min vän Max Safirs liv, har vi Adolf Hitler som förför en stor del av en nation till ondska.

Max Safirs liv har nu blivit en bok "Bäste herrn låt mig få leva". XP Media ger ut den. Köp detta gripande nutidsdokument.

Hur tänker i Sverige den unge politiker eller politiske tjänsteman som vet "hur allt ska vara". Tänker den på avvägningen mellan samhällets ansvar och människans frihet? Vem har ansvar för barnets uppfostran, samhället eller föräldrarna?

Barn kan fara fruktansvärt illa med skadade föräldrar. Ett helt samhälle kan fara illa under skadade politiker. Eftersom man i ett manipulerat samhälle knappast upptäcker sitt eget förtryck, så kan det inte vara lätt att upptäcka det subtila förtrycket i det till synes öppna samhället.

En svensk politiker skriker ut sin fördömelse över en politiker från en annan del av den europeiska unionen. Bort, bort, bort. Han har felaktiga värdering vad det gäller abort. Han får inte finnas i vår europeiska politik. Inser denna svenska politiker att hon balanserar på demokratins svärdsegg. Vet hon vad folkets majoritet i Europa anser i abortfrågan?

Inte det att hon har sin åsikt och förfäktar den. Nej detta att motståndarna inte ska få ha sin plats i politiken. Demokrati är en skir planta som måste vårdas. Men "har man rätt" så måste väl alla andra anpassa sig till detta.

I Sverige kallas med svepande ord stora delar av USA:s kristna för den amerikanska högern. Även jag kan ha invändningar mot viss argumentation inom amerikansk politik. Men deras rädsla för att samhället ska ta över och styra våra värderingar är fullt berättigad. Det ser jag i mitt eget samhälle, det ser jag har varit ett problem i många samhällen genom historien.

Max Safir var som liten judisk pojke i Polen före andra världskriget helt utsorterad. Nitton år gammal lämnade han koncentrationslägret med en vikt av 21 kilo. Han tillhörde de som med sin invandring till Israel lade grunden för en ny nation. Även om han kom att leva större delen av sitt liv i Sverige.

I sig hade han att hantera hur han skulle leva efter all den ondska han mött i sitt unga liv. Lång tid ville han inte tala om detta, men sedan talade han dess tydligare och visade många i barn i svenska skolor och svenska politiker från olika läger, han visade på ondskans ansikte i modern historisk tid.

Må vi vara vaksamma för behovet av människans frihet. Må Gud hjälpa oss.

Vägen från nollpunkten

I Lewi Pethrus memoarer skriver han att i hans ungdom, upplevelsen av andedopet kom att försenas genom de svar han fick av en rådgivande pastor. I all välmening varnades Lewi för vissa andliga företeelser.

En annan erfarenhet Lewi fick göra, var att tron rasade ner till noll under hans utbildning till pastor. Utbildningen ledde fram till utarmad tro. Detta fram till en punkt då Guds beröring, en väckelse inträffade på skolan och som fick denna årskurs att bli ett väckelsens redskap i Sverige.

I går skrev jag en punkt:

• Finns en Gud så är Han den Han är.

I dag vill jag fortsätta med:

• Om kristendomen ska ha den minsta relevans så måste Jesu eget budskap tas på allvar. Detta att Han är vägen till Fadern och att ingen annan väg finns.
• Endera är Jesus Guds frälsningsplan eller så är kristendomen en bluff.

Precis som Lewi kan vi få uppleva att välmenande rådgivare eller annan påverkan leder oss fram till en nollpunkt. Vid denna nollpunkt kan vi endera förskjuta vår tro (detta hände mig), eller acceptera ett luddigt religionsbegrepp och bli en del av religionen som en mänsklig företeelse. 

Men det finns tack och lov en tredje väg. Gudsmötet. Från nollpunkten är det nära till Gud. Gud älskar när vi ödmjukar oss och söker Hans närvaro. När Han fyller oss med sin kraft så vinns andliga segrar.

Men se upp med tidsandan. Denna vill reducera betydelsen av bibelläsande och bön. Den vill bagatellisera syndens uppror mot Gud. Du är beroende av en fungerande gudsrelation för att överleva i vårt hårda andliga klimat, för att leva ett segrande liv och bli en del av väckelsen som förändrar nationen.

Andens prövning kan vara tuff: -"Du har namnet om dig att du lever, men du är död., eller - Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting, och du vet inte att just du är eländig, beklagansvärd, fattig, blind och naken. "Även församlingen med den till synes perfekta verksamheten och perfekta teologin fick en hälsning: - "Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. Tänk därför på varifrån du har fallit, och omvänd dig och gör dina första gärningar. Annars, om du inte omvänder dig, skall jag komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats." (Alla citat kommer från Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel.)

En anledning till att många frikyrkoförsamlingar historiskt valde namnet "Filadelfia" är nog följande text från hälsningen till församlingen i Filadelfia: "Jag kommer snart. Håll fast det du har, så att ingen tar din krona. Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det." 

Tillåt Andens prövning att beröra dig. Inse att dessa hälsningar från Uppenbarelseboken fortfarande är relevanta och att det är denna väg som är segerns väg. Att omvända sig från det som på ytan verkar vara kristendom, till en fördjupad gudsrelation.

"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."

Att "roasta" Gud.

Komikern Magnus Betnér kommer tillsammans med några andra att ”roasta” Gud i en kyrka i Malmö. Att ”roasta” innebär att skämta på någons bekostnad när denne är närvarande. Evenemanget går inte  ut på att ifrågasätta Gud, utan att ifrågasätta våra föreställningar om Gud. (Sammandrag från DN:s debattsida)

Säkert behöver vi alla pröva den gudsbild vi har. Som jag ser det sker detta lämpligen genom att använda det enda av oss kända officiella kanalen för gudsbild som vi har , genom BIBELN.
I Bibeln har Gud gjort sig känd och genom en regelbunden läsning av Bibeln kommer vi till större insikt. 

Att Gud "roastas" han väl inte vara något nytt. Hela vårt samhälle är fullt av Gudskritik och Han som är  allestädes närvarande "roastas" dagligen.

Vi måste var beredda att leka med våra föreställningar, säger den präst som skriver artikeln. Så långt är jag med att jag behöver ifrågasätta om min gudsbild stämmer med Bibelns bild av Gud.

Jag tror på personliga gudstilltal, men dessa måste underläggas en prövning mot Bibelns tilltal. Vilka fakta i övrigt har vi?

• Finns en Gud så är Han den Han är.
• Annars kan vi glömma hela resonemanget. En Gud som är min egen konstruktion är helt ointressant.
• Lagen om att sädeskornet säger att detta korn måste dö för att växten ska få nytt liv. Detta innebär inte att Bibelns bild av Gud måste dö för att en ny tidsanpassad kyrka ska uppstå. En sådan process är inte livets process utan förruttnelsens process.
• Det är du och jag som uppstår nyfödda när vi tar emot försoningen genom Kristi död.
• Vi uppstår till ett liv ledda av den helige Ande, att som människor leva i världen , men inte av världen.

Vad jag nu skrivit är mina personliga tankar med anledning av artikeln jag läste. De grundar sig på min allmänna insikt om tillståndet i omvärlden och om kyrkan av i dag. Om evenemanget  som jag inledde med blir bra eller dåligt kan jag givetvis inte veta, innan det kommit till stånd.

En dröm

Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män skall se syner. (Joel 2:28)

Jag uppfyller kriteriet i texten ovan. Jag är gammal, nyligen fyllde jag 70, och jag drömmer. En del drömmar försvinner i en splittrad dans som aldrig når sitt slut. Andra finns fixerade kvar.

Härom natten drömde jag om metallstycken som skulle smältas ner. Noga räknat stycken av järn. Det märkliga var att varje stycke skulle förses med en platta av silver och på plattan stod en viktig text. Dessutom skulle dessa järnstycken förbindas vid varandra med en tvinnad silvertråd, en spröd och fin sådan. Allt skulle ske innan innan de smältes till glödande malm.

Redan i drömmen ställde jag frågan om meningen med att silver med lägre smältpunkt fästes på järn av högre smälttemperatur, när allt ändå skulle smältas.

Jag slog i efterhand upp de två metallernas smältpunkter på nätet. Silver 896 grader Celsius och järn 1535 grader Celsius, så min invändning var korrekt.

Det är inte så att jag blivit "Jungian" och måste tyda alla mina drömmar.  Drömmen lämnar mig dock inte i fred. Jag förstår att järnet representerar det hårda inom mig (och inom andra) som måste smältas ned, men innan dess finns på oss fästa Guds hemlighet, Kristi försoning. Vi är sammanfogade med varandra genom Kristus i den helige Ande.

Förutom att representera det "ädla" står silver för en hög ledande förmåga, med litet motstånd.

Jag såg nyligen ett reportage på TV om ett Sovjetiskt kolkraftverk på Spetsbergen som förföll under den arktiska kylan. Rostande och förfallande järnkonstruktioner.

Har vi i det andliga hårda klimat vi lever under förvandlats till järnkonstruktioner utan betydelse? Behöver vi smältas ner för att på nytt fylla den funktion vi ska ha? Leds vi av den helige Ande fram till smältpunkten, väckelsen?

Det är frågor jag ställer.

Kan du ge en garanti om väckelse?

Nu har jag vid två tillfällen skrivit om väckelsen som ska bryta fram. En fullt berättigad fråga är hur jag kan skriva om denna väckelse med sådan övertygelse. Kan jag utfärda en garanti om att vi får en väckelse?

Svaret är att denna garanti kan jag självfallet inte ge. Jesus själv ställde frågan om huruvida Han skulle finna någon tro vid sin återkomst. Men jag vet vilka bilder av väckelse som jag fått i mitt inre och jag kan inte be böner om något som är mindre än det jag fått inplanterat i hjärtat.

Vid den tidpunkt profeten Elia reste ett altare på berget Karmel i kampen mot baalsprofeterna så använde han tolv stenar i detta altare. Varje sten symboliserade en av stammarna i Israel. Dessa stenar sammanfogades till en enhet, ett altare. På detta enhetens altare antände sedan Gud en eld.

Den politiska verkligheten vid denna tidpunkt var att stammarna inte alls var enade. Israel var delat i två riken och dessa bekämpade varandra. Guds löften till Israel handlade om löften till en enad nation. Elia visste att han inte kunde resa ett altare inför Gud som höll en lägre standard än de löften Gud givit Israel. Därför reste han ett enat altare.

Som jag ser det uppstod denna enhet först flera tusen år senare. Närmare bestämt år 1948 efter Kristus. Eller ska vi säga att vi befinner oss mitt i denna smältprocess till enhet.

"Bönehuset ska vara ett bönehus för alla folk. Genom försoning förenas folken då de ber tillsammans. Förebedjarna ska vara föregångare, de som går före och förbereder det som Gud vill göra."( Kjell Sjöberg i boken "Res upp ett bönealtare").

Gud vill en väckelse i våra nationer. Huruvida den västerländska kyrkan är ett bönehus eller en rövarkula överlämnar jag till Guds dom. Det enda jag vet är att Han har kallat mig och dig till att i böner förbereda en stor väckelse. Må vi stå fasta i denna bön.

Om en profetia

I går skrev jag om en bönevision jag fått, i dag vill jag återge tankar runt en profetia jag fått återgiven för mig.

Filadelfia i Stockholm hade en böneringsgrupp i Sundbyberg. Det sades mig att den siste böneringsledaren mot slutet av sitt liv profeterade om en väckelse som skulle bryta fram i Sundbyberg och att den skulle börja i det gamla baptistkapellet.

Människor som hörde om denna profetia vart tveksamma. De visste att baptistkapellet skulle läggas ner och att baptistförsamlingen skulle flytta till nya lokaler på annat ställe inom Sundbybergs kommun.

Nedläggningen blev ett faktum och det fanns även förslag på att kyrkan skulle bli en bingohall. Så blev det inte.

Lovsång i Centrumkyrkan, år 2012

Människor bad och pastor Stanley Sjöberg fick visionen att börja verksamhet i kyrkan. Från början skuldsatte han sig för att kunna hyra kyrkan. En kärna av brinnande människor fanns runt honom och skaran växte snabbt. Församlingen köpte lokalerna av kommunen och växte som mest till cirka sexhundra medlemmar.

Församlingen hade en ekumenisk karaktär och hade en speciell uppgift som en plats för helande åt människor som kommit att skadas i annan andlig verksamhet. En del såg församlingen som en modellförsamling för framtiden. En tanke som jag tror var farlig, eftersom denna tanke saknade den rätta ödmjukheten.

Var denna tillväxt av Centrumkyrkan i Sundbyberg den väckelse som den gamle böneringsledaren talat om?

Nej jag tror inte det. Den väckelse han talade om ligger fortfarande framför oss. Det som skett hitintills är starkt och är en grund för det som ska ske i framtiden.

För en människa har jag sagt vad jag tror är "startpunkten" för denna väckelse i Sundbyberg. "Må du bevara det i ditt hjärta, kära syster".

Så kan vi se att människor länkas till varandra. Ibland förstår vi inte att denna länk finns, eftersom våra perspektiv är så små jämfört med Herrens.

--------------------------------

PS Natten efter det att jag skrev detta så fick jag en bild av Centrumkyrkans vandring fram till en väckelses genombrott. Tills vidare behåller jag den bilden för mig själv, men så mycket kan jag säga det handlar om ett märkligt genombrott för bönens ande i församlingen, något utöver det vi själva kan förstå.

När jag skriver om en kommande väckelse i en enskild församling, eller i hela nationen, så påstår jag inte att denna kommer utan smärta. Dessvärre tror jag vi står inför en omskakande kamp. Herren kommer snart och ondskans makter är vreda inför det de anar ska ske. Inte vill de frivilligt släppa greppet om nationen. DS

Står stark i din vision!

Jag upplever ett tilltal att utropa till förebedjarna: Den vision du fått av Herren ska bli verklighet!
Oavsett omständigheterna, så stå kvar i den vision du fått.

På nittiotalet fick jag en bild av Herren och denna bild har de senaste dagarna återkommit till mig med allt större kraft. Jag har tidigare nämnt denna bild, men vill nu återkomma till den på ett annat sätt.

Träskulptur som min far, Hjalmar Schönbeck, snidat
och som jag fotograferat.
Lewi Pethrus mitt i Filadelfiakyrkan.

Det hände under en morgonbön i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Jag fick i mitt inre se min barndoms kyrka, Filadelfiakyrkan i Stockholm, fullsatt till sista plats och guds Ande var så starkt utgjuten att det gick som "vågen" över läktarna. Du vet det som sker på en idrottsarena. Men nu var det den helige Ande själv som verkade. Inget arrangerades. Jag fick klart för mig att det jag fick se var en vanlig gudstjänst en vardagskväll. Bilden visade en glimt av väckelsens tid.

Om det handlat om min fantasi så borde jag fantiserat om den kyrka jag befann mig i. Efter trettio års vandring borta från Gud hade Herren fört mig in i ett sammanhang där jag först fann Honom och sedan fick växa till. Filadelfiakyrkan var inte på något vis aktuell i mitt inre.

Men det handlade inte om fantasi och denna bild ger mig kraft till att bedja för den väckelse som är på gång. Bilden säger inte att det bara är i Filadefia, Stockholm som det ska ske. De visar en tid då även Filadelfiakyrkan berörs av en stor väckelse.

Bönevisioner är större än dagens omständigheter, det vill säga om visionen kommer från Herren. Breven till församlingarna i början av Uppebarelseboken visar oss att Herrens perspektiv på kristen verksamhet är annorlunda än vanliga mänskliga värderingar. Studera dessa brev med eftertanke.

Vi är inte utsedda till att vara domare. Herren själv har denna uppgift. Vi är utsedda att stå i gapet mellan Herren och vår samtid, som en del av den samtid som är beroende av Herrens nåd.

Så låt inte människors agerande få dig att sluta att be. Blir du missförstådd så är inte detta konstigt eftersom du bär en vision som är större än dig själv. Vem är han/hon som säger dessa ord kan andra tycka. Men Herren har alltid utvalt det som är svagt att bära stora segrar. För det är Han som ska göra det genom sin Ande, ingen annan.

Förringa inte Guds kärlek

Om jag än har den mest perfekta teologin i denna världen, men saknar kärlek, så är den perfekta teologin ingenting värd. Den klingar som en spröd cymbal i världsrymden, till ingen nytta.

De alster jag skriver har helt säkert teologiska brister och jag misstänker att de vid vissa tillfällen även saknar den kärlek jag skulle önska finna där. Mitt stora rop till Herren är: låt Din kärlek flöda över mig , så att jag kan tala i kärlek och med en kärlek som övervinner världen.

Rakt igenom alla kristna kyrkor går en skiljelinje. Skiljelinjen är människor som ropar till Gud om förlåtelse, som ropar om beröring av Hans helighet och människor som nöjer sig med sakens tillstånd eller som vet hur allt ska vara och vill tala om detta för sin omvärld.

Missförstå mig inte. Det behövs teologer som förklarar och bevakar trons språk. Villfarelse i mängd strömmar mot oss och dessa måste bekämpas. Men teologisk debatt utan kärlek till den du debatterar med leder ingenstans.

Jag känner kristna, som brinner för Herren, och som är helt övertygade om att om du blir kristen i ett katolskt land så måste du lämna den katolska kyrkan för att kunna fortsätta att leva som kristen.
Stora delar av året lever jag i det starkt katolska Spanien och märker  inom katolicismen en respekt för Gud som är större än i den protestantiska världen, men jag märker också företeelser som gör mig mycket ledsen.

Som sagt, skiljelinjen går rakt igenom alla kyrkor. Den som är utan synd må kasta den första stenen.

Min bön är: Herre ge mig kärlek till alla delar av din ofullkomliga kyrka. Ge mig kärlek även till de syskon som jag inte alls förstår och ge mig kärlek även till de människor som jag upplever vara dina fiender. Gud ge mig gåvan att bekämpa andemakter, men älska de människor som fångats av det onda. Ge mig gåvan att urskilja, men inte särskilja någon från Din kärlek.

Låt mig vara mitt i den dubbla strömmen. Omsluten av din kraft men också av din kärlek.

Det väckelse som jag är övertygad om närmar sig, kommer att svepa rakt igenom alla kyrkor. Inser du din egen brist, så ropa till Honom som vill möta alla dina behov var du än befinner dig.