Palmsöndagen och Messias

Förbereder just nu en predikan jag ska hålla i morgon på palmsöndagen.

Är fylld av tankar om på hur vi ser på Jesus som Messias, den utlovade. Ordet Kristus kommer från det grekiska ordet Christós, den smorde och är i grunden samma ord som Messias.

Att judendomen ser med misstänksamhet på det kristna förkunnelsen om Jesus som Messias är förståeligt med tanke på alla uttryck av förföljelse som den kristna kyrkans historia innehåller.

Trots detta kan kristendomen aldrig frigöra sig från detta att det är just detta Jesus är. Den Messias som utlovats av profeterna till det judiska folket. Vår tro vilar på detta förhållande. Segern på Golgata. Inympade i det äkta olivträdet. Delaktiga i Guds löften till Abraham om att alla folk ska välsignas genom Abraham.

Framtiden kommer att visa att centrum för kyrkan inte flyttats till Rom, Europa, USA, Sydamerika Afrika, Kina eller någon annan plats. Nej, det är runt Jerusalem händelserna kommer att koncentreras.
Det är underbart vad Gud gjort över hela vår värld under en lång tid, men profetiorna runt den sista tiden handlar om händelser runt Israel och fullföljandet av Guds plan för Israel. Detta kan inte den kristna kyrkan frigöra sig från.

Mötet med Jesus, Messias, förvandlar mig på det personliga planet. Stadigt troende och ödmjukt beroende. Gud verkar över hela världen i enskilda människor och Han kallar dessa till gemenskap med sig själv och med varandra. För att världen genom vår kärlek och sammanhållning ska upptäcka Honom.
Detta är klart skilt från en kristendom som högmodigt vill frigöra sig från sitt ursprung.

Liknelsernas facetter

Jesus liknelser har många facetter. Gemensamt är att de visar på levande mänskliga situationer och inte uppvisar någon form av idealiserande mönster. De talar om att vi som människor alltid kan välja att gå in i Guds nåd och att vi får göra det från den plats där vi är.

Slarvig "livsnjutare" eller hemmavarande "bror duktig" möts båda av faderns kärlek. Den förorättade änkan har rätt att kämpa för sin sak. Hon får vara jobbig. Han som finner skatten i åkern får lämna allt för att leva i glädjen av den funna skatten. Det förlorade fåret blir uppsökt och överöst av kärlek. För att inte säden felaktigt ska fjärmas så får ogräset vara kvar mitt i åkern.

En Gud som vill umgås med levande människor och som vill föra dem in i sin vila.

Han ville inte ha ett tempel som boning, men när människan ville bygga tempel så flyttade Han in i detta och tog sin boning där, i det allra heligaste. Sedan rev han själv sönder förlåten till det allra heligaste för att gemenskapen skulle fullkomnas.

I viss modern teologi sägs att Gud älskar oss så mycket att han inte bryr sig om synden jag har i mitt liv. Gå inte på den finten. Gud älskar syndaren så mycket att han vill avlägsna synden ur ditt liv. Den synd du väljer att ha kvar i ditt liv kommer alltid att orsaka smärta och kamp. Ett liv utan seger. Du blir visserligen aldrig syndfri, men du kan leva i ett segrande andligt liv, där du kan få hjälp av den helige Ande att göra rätt val.

Jesus vet hur det är att vara människa. Du behöver inte förställa dig inför Honom. Han vill möta dig just där du är.

Stå upp, se mig i ögonen och tala med mig!

Då talade HERREN till Job ur stormvinden. Han sade:
Spänn bältet om livet som en man.
Jag vill fråga dig, och du skall svara mig. (Job 40:1-2)

Job svarade HERREN och sade: Jag vet att du förmår allt, inget som du beslutar är omöjligt för dig.
Vem är den som döljer ditt råd utan förstånd? Jag har ju ordat om vad jag ej begrep,
om sådant som var för underbart för mig och som jag ej förstod.
Lyssna nu, så vill jag tala. Jag vill fråga dig, och du må ge mig kunskap.  Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon.  Därför tar jag tillbaka allt och ångrar mig i stoft och aska. (Job 42:1-6)


I Sverige pågår en debatt om frikyrkan har spelat ut sin roll. En fullt berättigad fråga. Denna fråga kunde lika väl vara: Har kristendomen spelat ut sin roll? Vissa hävdar till och med att alla religioner har spelat ut sin roll.

En religion är ett system av livsåskådningsfrågor som ofta under en lång tid stötts och blötts av visa lärare. Det gemensamma är att det handlar om människors tankar om en gud. Om Gud är summan av människors tankar om en gud så har dessa tankar ett visst värde men ingen djupare betydelse.

Job, i texten jag citerade, konkursförklarar sitt tänkande om Gud inför mötet med den Allsmäktige. Vid mötet med Gud pulvriseras tankekonstruktionen.

Gud är den han är. Han kallar sig "Jag är".

Han utvalde sig ett eget folk, det judiska folket. Gav löften till detta folk.

Han sände sin enfödde son till världen som en frälsare. Denne dog på ett kors och uppstod från det döda.

Genom mötet med denne frälsare blir människan född på nytt och börjar ett nytt liv, ett liv för evigheten. Jude såväl som hedning genom Guds nåd. Den helige Ande leder människan under fortsatta livsvandringen.

Jag hävdar att mötet med Jesus är en verklighet och att det är livsförvandlande. Det för dig från död till liv!

Är du fångat i ett trosystem. Kristet eller inte. Bli befriad genom mötet med Jesus. Den kristna kyrkan har i grunden bara en uppgift: Att föra ut evangeliet, budskapet om livsförvandlande frälsning.

Den kristna församlingen har inte övertagit Guds löften till Israel. Den har inympats i dessa löften.

Nöj dig inte med tankar om Gud. Inte ens med mina tankar om Gud ;). Träng dig fram till ett möte med Jesus. Allt annat saknar betydelse.

Stå upp!

Ty Guds rike består inte i ord utan i kraft. (1 Kor 4:20)


PS Jag talar inte om en församlingslös kristendom. Jag talar om en livsförvandlad församling. DS

Frid ljuvlig frid

Tidigt på morgonen när jag var i bön uppfattade jag det som ett tilltal: "Låt mig föra dig till en plats du aldrig varit på".

Jag väntade spänt. Har ju hört talas om fantastiska upplevelser. Efter en stund "slappna av och vila, låt det bara ske". Mycket riktigt, jag somnade och vaknade inte förrän sent på förmiddagen.

Inte kan jag referera till någon speciell visuell upplevelse, men jag vaknade i ett lugn, ett stort lugn, ja en riktig frid.
Denna frid har fortsatt att vara i mig och jag får möta olika situationer i denna frid. Riktigt befri(d)ande ska jag säga.

Så var det den platsen jag aldrig varit på? Den stora fridens hållplats:)

Det dolda förtrycket

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur i nordamerikansk kristen tradition finns en rädsla för att staten ska förtrycka individen och individens rätt till religionsfrihet. Denna rädsla har rötter tillbaks till ”Mayflower” och de kristna emigranterna från förtryckets England.

Vi kristna från Europa förstår inte alltid våra nordamerikanska vänner när de uttrycker denna oro.

Finns det ett dolt, eller kanske accepterat, förtryck hos oss. Accepterat? Ja, snarare gradvis tillvant.

I det svenska samhället finns en norm att samhället är bättre på att uppfostra än vad föräldrarna är. Om föräldrar är djupt kristna sätts ett frågetecken i kanten för deras lämplighet att uppfostra. En utbildad pedagog måste vara en överlägsen uppfostrare. Helst bör pedagogen vara utbildad i genuspedagogik. Du kan tycka att jag spetsar till frågeställningarna, men i grunden tror jag inte att jag gör detta. Jag drar bara ut linjerna från den situation där vi är, till en nära framtid.

När jag talade med min pastor, John, som verkat som biståndsarbetare på Cuba om detta med att staten uppfostrar, så möter jag i hans beskrivning av Cuba ett samhälle som vill överflyga föräldrarnas värderingar med statens. Ett samhälle där staten formulerar trossatserna och implementerar dem på ungdomarna. Ett samhälle rädd för ideologisk konkurrens, men också ett samhälle där väckelsen bryter fram mot alla odds. Tio procent levande evangeliskt troende är fler troende än vad det svenska samhället visar upp.

I det svenska samhället märker man ibland en föreställning att barn kan uppfostras religiöst neutral för att senare i livet välja sin väg. Detta är en utopi eftersom ingen uppfostran är neutral. Det ligger en värdering med i all undervisning. ”Icke gudstroende” är inte ett neutralt tillstånd. Se bara på nyateisterna (humanisterna) så förstår du vad jag menar.

Ibland hörs uttryck som värderingar byggda på vetenskapliga fakta. Det finns ingen motsättning mellan kristen tro och verklig vetenskap. För verklig vetenskap är prövande och utvärderande, alltid på väg, inte framme vid en slutlig ståndpunkt. Stora vetenskapsmän och kvinnor vet att de söker sanningen, genom att de för fram teorier som senare kommer att omprövas.

Vetenskapens uttolkare talar ibland som om vetenskapens nuvarande ståndpunkt är en absolut sanning. Gud bevare oss för dessa uttolkare.

Per Ewert och Mats Selander skrev i Svenska Dagbladet om nyateisterna (mitt utdrag ur texten):

”Över lag tycks nyateisternas strategi vara att med högljudd retorik dölja bristen på hållbar argumentation. När man talar i intellektets och rationalitetens namn beter man sig inte så!

Och för det tredje ligger de helt enkelt ur fas med nutida vetenskapshistoriker i sina ständiga utfall mot kristen tro som en oförenlig motpol till vetenskapen. Detta samtidigt som det idag råder stor enighet bland vetenskapshistoriker att kristen tro och vetenskapen inte har varit varandras fiender, tvärtom har den kristna tron genom historien varit en viktig kraft för vetenskapens framväxt. Som vetenskapshistorikerna David Lindberg och Ronald Numbers skriver: ”Trots att det utvecklats en samsyn bland forskare att vetenskap och kristen tro inte befunnit sig i krig, vägrar konfliktscenariot att dö”.

Slut på citat.

Kan samhället genom majoritetsbeslut överta föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn? I så fall en uppfostran grundat på vilka värderingar?

Mitt svar är: I ett fritt samhälle är detta omöjligt och inte ens önskvärt. Det finns undantag där samhället måste ingripa för att barn far illa. Men dessa situationer avser uppenbara missbruk och är känsliga situationer att hantera, att hantera med stor kärlek och ödmjukhet.

Samhällen som tror sig ha en överlägsen samhällsnorm blir som Cuba. Men även där kan en stor väckelse bryta fram. Och denna väckelse tror jag på!  

Att vara i bön för sitt sammanhang

Att bära sin församling, sitt sammanhang i bön.

Försöker koncentrera tankarna. Vi bor ovanpå Turistkyrkan i Fuengirola och under vårt golv sjunger den engelska gruppen Israel-inspirerade melodier så att betonggolvet vibrerar i takt med bastonerna. Jag känner vibrationerna rent fysiskt.

Ibland känner jag samma sak under bönen. Rent fysiskt känner jag vad som händer i andevärlden.

Jag läste i en bok att förebedjare är så känsliga för förbönsämnen. När förebedjaren känner att Gud är med i det som händer, att bönen är efter Guds vilja, då tänder den till. Det är som om en ton bildas i kroppen och vilja och känsla kopplas samman till en vibrerande bön. Mörkrets makters tillhåll betyder inget. De binds under Guds vilja. Något annat än seger finns inte.

Dessa stunder längtar jag efter. Jag har förståelse för människor som vill dra sig undan från världen för att hela tiden vara i bön, utan att störas av det mänskliga.

Men jag vill vara en levande människa, nära verkligheten i mitt sammanhang. Svag, känslig men stark i Gud. Hela tiden vill fienden störa processen genom saker som dyker upp, går fel, orsakar konflikt. Mitt känsliga sinne, med sina skador från tiden då jag mobbades, älskar fienden att attackera. Då han får mig att tycka synd om mig själv och känna mig missförstådd, då får han mig att vilja dra mig undan och det är motsatsen till det jag ska göra.

Så stå kvar mitt i allt det ofullkomliga. En omvärld lika ofullkomlig som jag själv och i lika stort behov av nåd och förlåtelse som jag själv är. Mitt i detta sammanhang kommer Guds kraft att strömma in, oss alla till välsignelse.

Elisabeths tro ger inspiration

Jag har en väns som heter Lisbeth Fumero. Lisbeth har tillsammans med sin man Mario varit missionär i Latinamerika och i Spanien.

Bilden: Elisabeth och Robert på besök i Fuengirola

Lisbeth har en dotter som heter Elisabeth och som allt sedan sin barndom varit inne i en mycket speciell kallelse från Gud. På ett tydligt sätt talade Gud till den lilla flickan som senare i sitt liv fick tilltalen bekräftade. Elisabeth har berättat om detta i vår kyrka i Fuengirola och även Lisbeth har berättat, senast i går.

Tilltal och bekräftelse är av en karaktär att en icke troende som konfronteras med dessa fakta endera avvisar allt som lögn eller kommer till tro. För min del har det varit mycket trosstärkande berättelser.

Bilden: Mamma Lisbeth berättar

Elisabeth Muren, som hon numera heter, har tillsammans med sin man Robert under många år levt långa tider i Israel och skapat en musikal "Pakten" eller på engelska "The Covenant" som handlar om Israels historia fram till Jesus. Musikalen har setts av många tusen människor i Israel. Tillkomsten och bara detta faktum att ett kristet par skapat en musikal med detta genomslag i Israel, allt detta är Guds förunderliga verk.

Nu går Elisabeth och Robert vidare i den vision de fått av Herren. En musikal på film om Jesu liv, titel "Jesua", är projektet. "Norges dyraste film genom tiderna" säger tidningsrubrikerna. Elisabeth verkar inte bekymra sig om detta. Det är Herrens projekt och vill Han att den ska bli till, så kommer pengarna fram och allt verkar flyta på. Inte utan kamp, i så fall vore det ett projekt utan betydelse, om motståndaren skulle låta bli att attackera. Och detta är ett projekt av stor betydelse!

Jag har bett för detta projekt och det enda område jag känt oro för under bönen, var att Hollywoods manusförfattare skulle tillåtas förstöra orginalvisionen. Nu har Elisabeth en sådan integritet att oron säkert var obefogad. Låt oss vara med och bära denna film tills den syns på världens biodukar, helt efter Guds plan.

Bed att "statskuppen" i Drammen misslyckas!

Staden Drammen i Norge tillhör mina förbönsområden (se www.bonehuset.se). Rapporterna därifrån om ett försök till "statskupp" upprör mig. Så här säger en norsk kontakt:

"Det som skjer i Drammen er at kommunens administrasjon, ikke den politiske ledelsen, ønsker å gjøre Drammen til en livsynsnøytral by. Dette er foreløpig ikke mulig etter norsk lov, vi har fremdeles en statskirke i Norge. Men det viser noe av den kampen og det presset som er. Husk at ca. 20% av Drammens befolkning har invandrerbakgrunn, fra mer enn 60 ulike land, og fra mange religioner. Men det er ikke de andre religionene som er den største utfordringen, de ønske jo ikke livsynsnøytalitet, de vil ha plass for sin religion."

Låt oss alla kristna i Norden förena oss i bön med våra norska bröder att "statskuppen" misslyckas. Andligt sett handlar det om överlämnade av territorium till främmande makt. Det kan aldrig vara en tjänstemannafråga.

Jubla inför Herren

Låt oss som kristna inte fastna i grubblerier. I stället ska vi leva ut vår tro med glädje.
Vi befinner oss i den yttersta tiden och runt oss är det som en mur av ondska och ogudaktighet.

Vårt segervapen är inte aggressiva attacker på motståndare. Vare sig utanför det kristna ledet, eller kristna syskon som avviker från den teologi vi själva står för. Nej vårt segervapen är glädjen i frälsningen, att vara gripna av den kärlek vi får ifrån Herren.

När lärjungarna var begeistrade efter att ha drivit ut demoner och kom till Jesus med denna barnsliga glädje. "Demonerna lyder oss i ditt namn". Då svarade han dem helt lugnt, gläd er inte över detta utan gläd er över att era namn är skrivna i livets bok.

Frälsningens gåva är så oerhört stor att den måste stå i fokus. Om du fylls av denna glädje och kärlek, så kommer du att innebära en skillnad för din omvärld. Den kristna församlingen har alltid varit segerrik när den levt ut kärleken från Gud. Oavsett om den förföljts eller inte. Gläd dig i Honom - alltid.

Jag såg denna bild i Jerusalem Post magasin "Christian Edition". Bilden visar festklädda kinesiska kristna som under den judiska helgen lövhyddohögtiden  (sukkot) demonstrerar för Israel. Se hur ansiktena strålar av glädje.

Jag minns den unga kvinna jag mötte i nordvästra Kina för nio år sedan. Hennes ansikte strålade av kraft och kärlek. Hon frågade mig "Vad är den tuffaste platsen i världen att vara kristen?" Jag tänkte efter och svarade Tibet, därför att jag känner till koncentrationen av onda andemakter runt denna plats. Hon sa då "Då ska jag gå dit"

Jag vet inte om hon kom till Tibet, men jag är övertygad om att hon inneburit en skillnad på de platser dit hon kommit.

Inympad gren kan aldrig bli stam

Se framför dig ett olivträd. Tänk dig att en gren ympas in någonstans på stammen. Grenen växer till och blir mycket kraftig. Kanske växer den till mer än stammen, men blir den någonsin stam? Trädet blir möjligtvis oformligt, men den inympade grenen blir aldrig stam.

På bilden många slags träd, även olivträd, i en paradisisk dal vid Istan i Andalucien.

Vid en konferens i Betlehem kommer ersättningsteologin åter i fokus. Någon talare säger att det inte är ersättningsteologi, utan "fullkomnandeteologi" (mitt utryck).

Bibeln talar om oss hednakristna som en inympad gren på Israels stam. Något annat kan vi aldrig bli. Församlingens tid (med både judar och hedningar) börjar på pingstdagen i Jerusalem och pågår fortfarande, fram till uppryckningens dag.

Efter denna dag återgår huvudlinjen med Israel och allt som sker är koncentrerat runt detta land. Många profetior i både gamla testamentet och nya testamentet talar om detta. Det står att alla nationer ska vända sig mot Israel, men att Gud ska strida för Israel. En tid av stort lidande.

Jesus har sagt att lagen fullkomnas i och med hans offer på Golgata men han har inte sagt att Guds löften till Israel har tagits tillbaka. Det historiska skeendet att Israel återuppstått som nation bekräftar att profetiorna har en relevans.

Se upp kära kristna syskon så att ni inte hamnar i gruppen av motståndare till Guds plan för Israel. Jesus själv var övertygad om skriftens tillförlitlighet och då talar vi om gamla testamentet, för något annat fanns inte på Jesu tid. Löftet till Abraham kom att omfatta oss alla genom Kristus, men fortfarande är Abrahams barn stammen och vi hednakristna inympade.

Professor Gary Bugge får säga vad han vill i Betlehem. Det ändrar inte Guds plan.

Jag har märkt en tilltagande antisemitism i Sverige och i vissa grupper av kristna ett tilltagande motstånd mot Israel. Att det uppstått problem även av moralisk karaktär i den komplicerade situationen i Israel ändrar inte på vårt ställningstagande att bejaka Guds planer och att välsigna Israel.

Den norske pastorn Emanuel Minos uppmanade mig vi starten av min hemsida "bonehuset.se", att uppmana alla kristna i Norden att be för Israel. Säg åt dem att BE FÖR ISRAEL!
---------------------
Fotnot: hedning är i urkyrkan och bibliskt språkbruk en beteckning på en person som inte är jude. Därav kommer ett uttryck som hednakristen på den som är kristen utan att vara jude. (så långt Wikipedia).


Ersättningsteologi  är läran att den kristna kyrkan övertagit det judiska folkets roll som Guds egendomsfolk

Att ödmjuka sig inför Herren

Läs "saligprisningarna" i ett sammanhang med uppmaningen att vara "jordens salt". Så ser texten ut: (Matt 5:1-16)

När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Då började han tala och undervisa dem:
 Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.
 Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade.
 Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden.
 Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
 Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet.
 Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
 Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.
 Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.

 Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.

Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor.Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.

När jag läser texten så här, inser jag att det är genom att vara ödmjuk inför Gud, och låta Honom forma min karaktär, som sältan i saltet finns kvar. 

Visst kan det kännas inspirerande när man hör ett kaxigt tal om "hur salt" en människa beskriver sig vara och vilka resultat den människan uppnår i Guds rike. Kanske ge ut en tidning som beskriver de egna resultaten.

Samtidigt tänds i mig en varningssignal. De stora väckelserna har kommit när människor ödmjukat sig inför Gud. 

"Var ej försagd sade Herren till Josua" låter en sångtext. Och det går att vara tydlig, oförskräckt och samtidigt ödmjuk genom att vi inser att all kraft kommer från Herren. Vi får vandra i den kraften på ett tydligt vis genom Hans nåd. 

Stanley Sjöberg: Vi måste gå vidare!

På bonehuset.se har jag lagt in en text av Stanley Sjöberg. Här på min blogg vill jag citera en del av den artikeln.

"Ärligt talat befinner vi oss i en svår konflikt inom olika förgreningar av den kristna gemenskapen i vårt land. Bibeln ifrågasätts, Jesus förnekas, etiken omvärderas, den helige Ande nedvärderas. Vulgär kultur med antikristna värderingar accepteras i kyrkorum som tidigare var helgade platser.

Hur gör vi nu? Ska vi tyst acceptera det som händer? Vågar vi ta upp kampen för historisk väckelsekristendom? Många troende kristna sitter sörjande i kyrkbänkarna. Man upplever främlingskap och andlig hemlöshet. Nya modeller för ledarskap tillåter inte heller medlemmarna att finnas med i beslutsprocesserna. Hur gör vi nu?

För många år sedan var jag i Burma. En av pastorerna berättade hur han hade varit i en dramatisk konflikt med pastorn i en annan kyrka. Därför sökte han sig upp i bergen för att få total stillhet i bön och eftertanke. Konflikten försvagade dem alla, även om han upplevde att han hade rätt och den andre hade fel i debatten. Där uppe på en bergshöjd mot gränsen till Kina, hände något mycket märkligt.

Han såg på avstånd en getabock som kom gående utefter en stig som likt en platå fanns utefter en bergvägg. Nedanför stigen var det ett flera hundra meter bråddjup. Plötsligt lade han märke till att från en annan del av berget kom också en getabock. Hjärtat bultade inför det han bevittnade när de upptäckte varandra. De kunde inte få plats att mötas och det varv omöjligt att ha utrymme för kroppen att vända och gå tillbaka. Båda måste gå vidare. Första impulsen var att utmana till strid. De sänkte sina horn, förberedde sig till attack. En skulle knuffas ut för stupet. Den andre skulle överleva och gå vidare. Då inträffade ett mirakel. En av getabockarna lade sig plötsligt ner på stigen och sträckte ut sina ben, lade huvudet intill kroppen, tryckte sig mot bergväggen. Han såg ut som en matta när den andre försiktigt klev över honom och sakta gick vidare. Getabocken som hade böjt sig och lagt sig kunde också resa sig och fortsätta sin vandring.

Pastorn återvände till arbetet och förstod hur han skulle hantera konflikten.

Författaren Alexander Solsjenitsyn kämpade i många år mot Sovjets maktelit men gav upp i samband med att han formulerade uttrycket att inte ”stångas mot eken”, utan hellre gå förbi.

Det är meningslöst att förbruka energi i samtal med dem som i självsäker överlägsenhet nedvärderar all tidigare erfarenhet och menar sig veta mer och vara mer begåvade.

Konflikten kan endast lösas genom att ge varandra frihet att gå vidare. Vi är själva beroende av religionsfriheten som värdegrund, men accepterar inte samhörighet med dem som förnekar Bibeln som Guds Ord och dessutom nedvärderar Jesus till att ses som en vanlig människa.

Vi måste gå vidare!!!

Slut på citat

Stanley's tankar berör något jag bearbetar och delvis berörde i mitt föregående inlägg på bloggen. Vissa har säkert fått uppgiften att föra debatt för att försvara tron. Andra ska mer vara inriktade på att leva ut gudsrelationens kraft i sin omvärld (i bön och handling) och söka stöd i de kristna som finns i samma vision. Den ljumma kyrkan kommer då att bli påverkad. Men vi "ska inte sitta sörjande i bänkarna" utan frimodigt leva ut vår tro.

Känner du dig ensam med din längtan?

Överallt möter jag dem, kristna med en stark längtan att komma nära Herren och med en föresats att allt mer leva ett överlåtet liv. Nära sin frälsare.

Det är också vanligt att de känner sig ensamma i det sammanhang där de finns. Ord som "överdriver du inte" eller "vi lever i ett samhälle som ställer andra krav - nu är det nya tider" de orden ger sorg.

I alla tider har väckelser börjat med att Gud lägger ner en längtan i människor som söker Honom. Denna längtan är så stark att den inte går att välja bort om du lever i en fungerande gudsrelation. Låt oss kalla längtan för en passion. Det är oftast inte de som kämpar för att synas på estraden som bär denna passion, Det verkar som om Herren gärna väljer kvinnor "med grått hår" som sina frontkämpar inför väckelsen. Mer än en gång har det varit så.

Profeten Elia var övertygad att enbart han själv var kvar i kampen:

 Och se, då kom en röst till honom som sade: "Vad gör du här, Elia?" 14 Han svarade: "Jag har verkligen nitälskat för HERREN, härskarornas Gud. Ty Israels barn har övergivit ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv." (1:a Kung 19)

Så kan du och jag också känna. "Det är bara verksamhet som pågår, var finns evangeliet?" "Varför vill ingen komma till bönesamlingar?" Mötet mellan passion och ljum kristendom känns bedrövande hos den som fått passionen. Men profeten Elia fick erfara att Herren även hade andra profeter på spåret och samma sak får vi inse. Herren har sin väg och den växer sig till i det han lagt ner i många människor.

Vi vet, med all rätt, att väckelsen inte kommer genom koncept eller andra mänskliga tankar. Ett tag rör de välmenande koncepten upp dammet som sedan lägger sig till rätta igen. Men de som tar fram koncepten gör det med god avsikt. De tror att de ska göra det i egen kraft, men så småningom går de in i väggen. För så tufft är det andliga klimatet att det endast är Herren själv som kan bana den nya vägen eller ska vi säga öppna välsignelsens slussar.

Den som fått passionen ska stå kvar i denna och inte brytas ner av omvärldens reaktioner. Men du är inte i kamp mot den ljumma kyrkan, utan du är i kamp för den ljumma kyrkans förvandling, genom att i bön vara i kamp mot mörkrets krafter. Seger vinns inte genom hårda ord mot andra kristna utan genom att Guds kärlek kanaliseras genom dig. Du blir en pelare i din kyrka, som ingen kan rubba, eftersom det är Guds kraft som finns i dig. Är du lyhört kommer du att finna andra kristna som du kan knyta nätverk med, i den helige Andes kraft.

Kakbuffé och vitlök

Tvekade först om att skriva detta, men å andra sidan är detta min privata blogg. Mer strukturerade tankar kommer förhoppningsvis på www.bonehuset.se

Jag drömde i natt om en tävling om bästa kaffebrödet. En stor samling människor var på plats och intresset var stort för de bakverk som var uppdukade på ett stort bord i vår mitt.

En jury var utsedd och den första domaren grep sig verket an. Han arbetade med stort allvar och först förde han brödet till näsan för att känna doften, sedan smaka av. Allt eftersom gick han vidare till nästa bröd. Plötsligt stannade han upp och ropade högt "doften av vitlök". Vitlök få aldrig förekomma i en kakbuffé.

En förvirring grep gruppen. Domaren var ihärdig: "Vem hade vitlök i sitt bröd". Alla engagerade sig i frågeställningen. En vitlöksjakt hade startat.

När jag iakttog min dröm slog det mig att ingen längre var intresserad av den delikata kakbuffén. Alla jagade vitlök. Undrar just om det finns någon koppling till livets verklighet här?

Halleluja mitt i skräpfloden

"Om du känner bördor trycka, sjung halleluja", sjöng Calle Öst.

"Halleluja i alla fall" citerar ofta pastor John en av sina vänner.

Känns det som om du står i rännstenen och en flod av skräp vill skölja över dig? Kristen mitt i den yttersta tidens kultur. Tänk då på den kinesiske pastor som hade arbetslägrets latrinavträde som sin heliga plats. Det var bara där han i frihet kunde tänka på ordet och jubla inför Gud.

Under mitt sverigebesök nyligen såg jag en författarinna i TV:ns morgonsoffa. Hon såg sitt liv som ett experiment i att bryta konventioner. Men egentligen prövade hon inget nytt. Människor har levt så i många kulturer genom årtusenden. Gud utvalde Israel som sitt folk för att visa att ett liv med Honom överglänste den hedniska kulturen. Sedan utgav Han sin enfödde son för att vi skulle födas in i ett nytt liv och den möjligheten kvarstår.

Författarinnan såg de omgivande frikyrkliga på hennes ö som människorna som följer alla regler. Om det skulle vara så att det enbart handlar om regellydnad så är vi att beklaga. Men det handlar om något helt annat: Ett rikt liv, nu och i evighet, i gemenskap med den enda Guden, den äkta kärlekens ursprung.

En evig kärleksrelation av ett slag som inte enbart handlar  om att uttrycka sin egen lusta.

HALLELUJA!!!!


Följ @BorgeSchonbeck

Sådan vill jag vara

Jag har mött kristna som förändrar rummets atmosfär bara genom att stiga in genom dörren. En sådan kristen skulle jag vilja vara.

En sådan person är min vän prästen Sören Stadell.

Profetlärjungen Elisa bad om dubbel arvslott av profeten Elias ande. Styrkt av detta har jag som "förskott på arv" bett Herren om dubbel arvslott av Sörens andliga styrka. Fast ska jag vara riktigt seriös så tror jag att finns så mycket att få av den helige Ande, att en bön av detta slag mera är uttryck för en uppskattning av Sörens tjänst . I de sista tiderna vill Herren frikostigt ge kraft åt alla som ber om detta.

Denna rumsförändrande egenskap är ju samma sak som Andens frukter och dessa kommer genom ett liv nära den helige Ande. I glädje och i kamp. Genvägar finns inte. Sanningen måste råda i det egna livet. Varje val får betydelse.

Det är den som upptäckt den egna svagheten och det totala beroendet av Gud som kan vandra denna vandring. Något annat som håller finns inte. "Min nåd är dig nog" fick aposteln Paulus höra och detta budskap har inte förändrats. Men vilket spännande liv vi får när vi vågar leva så!

På bilden ser du mig och Sören vid en bönesamling i Betania, Össeby-Garn.