Att bära sin församling, sitt sammanhang i bön.
Försöker koncentrera tankarna. Vi bor ovanpå Turistkyrkan i Fuengirola och under vårt golv sjunger den engelska gruppen Israel-inspirerade melodier så att betonggolvet vibrerar i takt med bastonerna. Jag känner vibrationerna rent fysiskt.
Ibland känner jag samma sak under bönen. Rent fysiskt känner jag vad som händer i andevärlden.
Jag läste i en bok att förebedjare är så känsliga för förbönsämnen. När förebedjaren känner att Gud är med i det som händer, att bönen är efter Guds vilja, då tänder den till. Det är som om en ton bildas i kroppen och vilja och känsla kopplas samman till en vibrerande bön. Mörkrets makters tillhåll betyder inget. De binds under Guds vilja. Något annat än seger finns inte.
Dessa stunder längtar jag efter. Jag har förståelse för människor som vill dra sig undan från världen för att hela tiden vara i bön, utan att störas av det mänskliga.
Men jag vill vara en levande människa, nära verkligheten i mitt sammanhang. Svag, känslig men stark i Gud. Hela tiden vill fienden störa processen genom saker som dyker upp, går fel, orsakar konflikt. Mitt känsliga sinne, med sina skador från tiden då jag mobbades, älskar fienden att attackera. Då han får mig att tycka synd om mig själv och känna mig missförstådd, då får han mig att vilja dra mig undan och det är motsatsen till det jag ska göra.
Så stå kvar mitt i allt det ofullkomliga. En omvärld lika ofullkomlig som jag själv och i lika stort behov av nåd och förlåtelse som jag själv är. Mitt i detta sammanhang kommer Guds kraft att strömma in, oss alla till välsignelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar