Det dolda förtrycket

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur i nordamerikansk kristen tradition finns en rädsla för att staten ska förtrycka individen och individens rätt till religionsfrihet. Denna rädsla har rötter tillbaks till ”Mayflower” och de kristna emigranterna från förtryckets England.

Vi kristna från Europa förstår inte alltid våra nordamerikanska vänner när de uttrycker denna oro.

Finns det ett dolt, eller kanske accepterat, förtryck hos oss. Accepterat? Ja, snarare gradvis tillvant.

I det svenska samhället finns en norm att samhället är bättre på att uppfostra än vad föräldrarna är. Om föräldrar är djupt kristna sätts ett frågetecken i kanten för deras lämplighet att uppfostra. En utbildad pedagog måste vara en överlägsen uppfostrare. Helst bör pedagogen vara utbildad i genuspedagogik. Du kan tycka att jag spetsar till frågeställningarna, men i grunden tror jag inte att jag gör detta. Jag drar bara ut linjerna från den situation där vi är, till en nära framtid.

När jag talade med min pastor, John, som verkat som biståndsarbetare på Cuba om detta med att staten uppfostrar, så möter jag i hans beskrivning av Cuba ett samhälle som vill överflyga föräldrarnas värderingar med statens. Ett samhälle där staten formulerar trossatserna och implementerar dem på ungdomarna. Ett samhälle rädd för ideologisk konkurrens, men också ett samhälle där väckelsen bryter fram mot alla odds. Tio procent levande evangeliskt troende är fler troende än vad det svenska samhället visar upp.

I det svenska samhället märker man ibland en föreställning att barn kan uppfostras religiöst neutral för att senare i livet välja sin väg. Detta är en utopi eftersom ingen uppfostran är neutral. Det ligger en värdering med i all undervisning. ”Icke gudstroende” är inte ett neutralt tillstånd. Se bara på nyateisterna (humanisterna) så förstår du vad jag menar.

Ibland hörs uttryck som värderingar byggda på vetenskapliga fakta. Det finns ingen motsättning mellan kristen tro och verklig vetenskap. För verklig vetenskap är prövande och utvärderande, alltid på väg, inte framme vid en slutlig ståndpunkt. Stora vetenskapsmän och kvinnor vet att de söker sanningen, genom att de för fram teorier som senare kommer att omprövas.

Vetenskapens uttolkare talar ibland som om vetenskapens nuvarande ståndpunkt är en absolut sanning. Gud bevare oss för dessa uttolkare.

Per Ewert och Mats Selander skrev i Svenska Dagbladet om nyateisterna (mitt utdrag ur texten):

”Över lag tycks nyateisternas strategi vara att med högljudd retorik dölja bristen på hållbar argumentation. När man talar i intellektets och rationalitetens namn beter man sig inte så!

Och för det tredje ligger de helt enkelt ur fas med nutida vetenskapshistoriker i sina ständiga utfall mot kristen tro som en oförenlig motpol till vetenskapen. Detta samtidigt som det idag råder stor enighet bland vetenskapshistoriker att kristen tro och vetenskapen inte har varit varandras fiender, tvärtom har den kristna tron genom historien varit en viktig kraft för vetenskapens framväxt. Som vetenskapshistorikerna David Lindberg och Ronald Numbers skriver: ”Trots att det utvecklats en samsyn bland forskare att vetenskap och kristen tro inte befunnit sig i krig, vägrar konfliktscenariot att dö”.

Slut på citat.

Kan samhället genom majoritetsbeslut överta föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn? I så fall en uppfostran grundat på vilka värderingar?

Mitt svar är: I ett fritt samhälle är detta omöjligt och inte ens önskvärt. Det finns undantag där samhället måste ingripa för att barn far illa. Men dessa situationer avser uppenbara missbruk och är känsliga situationer att hantera, att hantera med stor kärlek och ödmjukhet.

Samhällen som tror sig ha en överlägsen samhällsnorm blir som Cuba. Men även där kan en stor väckelse bryta fram. Och denna väckelse tror jag på!