En gång mötte jag en kvinna som ofta talade om kärlek med människor i sin omgivning. Jag uppfattade det som om hon såg sig som en kärlekens förkunnare. Men så gick något henne emot, hon såg sig som förfördelad och hennes ögon skiftade från kärlek till hat inom loppet av sekunder.
Så var det mannen som alltid ställde upp för andra. Han var beundrad för sin omsorg. Ett föredöme. Men så betedde sig en av dem han hjälpte på ett sätt som mannen tyckte var fel och då förvandlades omsorgen till förskjutning och konflikt på mycket kort tid.
Jag själv då, lever jag efter kärleksbudet?
På gatorna i Fuengirola går en mycket utstuderad tiggerska och jag har i mitt inre sorterat henne som del av en tiggarklan och inte en sådan som jag ska hjälpa.
Men Jesus undervisning är inte som ett försäkringsavtal som innehåller många undantagsklausuler.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. (Matt 11:29)
Ni har hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Jag säger er: Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom. Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad*, så låt honom få din mantel också. Om någon tvingar dig att gå med en mil, gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.
Ni har hört att det är sagt: Du skall älska din nästa *och hata din ovän* Jag säger er: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om ni älskar dem som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikaner det också? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.
(Matt 5:38-48) Folkbibelns översättning.
Här kommer jag dagligdags till korta och jag ber ofta bönen om att få mer kärlek som en gåva från Gud. Han ger oss sådana gåvor. Mitt förnuft kan tycka att mitt handlande i kärlek är oförnuftigt, men handlingar i kärlek är den väg som är segerns väg. Guds församling (kyrka) har alltid varit segrande då den levt i kärlek.
måndag 31 december 2012
söndag 30 december 2012
Gud behöver inte bevisa något!
Det är ett viktigt faktum för oss människor att inse att Gud inte behöver bevisa något alls. Om så alla människor i världen avvisar Honom så betyder detta inte något alls. Guds storhet överglänser allt. Vi kan inte kräva att Han ska överbevisa oss om sin existens.
Men hans kärlek till oss är så stor att Han vill bevisa sig för oss, för att vi ska få leva i en relation med Honom, allts skapare. För detta har Han gett oss sitt ord, Bibelns texter och det levande ordet, Jesus Kristus.
Jag har en längre tid bett om tecken och under rakt in i vår egen västerländska kultur, under som skakar om oss i vår självtillräcklighet. Under som inte kan bortförklaras, som tvingar oss att ta ställning, för eller emot. Jag har ropat: Vi måste få se under, vi är så fångade i tvivlets fälla, i förnekandets kultur.
Människor med tydlig verkat med helandets gåva har alltid blivit starkt ifrågasatta. Tidningsartiklar runt män som Smith Wigglesworth och vår egen F A Boltzius visar starka angrepp, kränkande kan tyckas, men "oförklarliga under" provocerar.
Jag såg på Apg29 en video från Tommy Liljas möten i Asien. En liten flicka så går sina första steg efter ett helande. Berörande. Tommy säger rakt in i kameran att detta även kan ske hos oss och jag vet att detta sker redan i dag, men jag tror att vi kommer att få uppleva mycket mer av under och tecken framöver.
Så Herre låt de ske, Du som inte behöver bevisa Dig. För vår svaghets skull; överbevisa oss.
Men hans kärlek till oss är så stor att Han vill bevisa sig för oss, för att vi ska få leva i en relation med Honom, allts skapare. För detta har Han gett oss sitt ord, Bibelns texter och det levande ordet, Jesus Kristus.
Jag har en längre tid bett om tecken och under rakt in i vår egen västerländska kultur, under som skakar om oss i vår självtillräcklighet. Under som inte kan bortförklaras, som tvingar oss att ta ställning, för eller emot. Jag har ropat: Vi måste få se under, vi är så fångade i tvivlets fälla, i förnekandets kultur.
Människor med tydlig verkat med helandets gåva har alltid blivit starkt ifrågasatta. Tidningsartiklar runt män som Smith Wigglesworth och vår egen F A Boltzius visar starka angrepp, kränkande kan tyckas, men "oförklarliga under" provocerar.
Jag såg på Apg29 en video från Tommy Liljas möten i Asien. En liten flicka så går sina första steg efter ett helande. Berörande. Tommy säger rakt in i kameran att detta även kan ske hos oss och jag vet att detta sker redan i dag, men jag tror att vi kommer att få uppleva mycket mer av under och tecken framöver.
Så Herre låt de ske, Du som inte behöver bevisa Dig. För vår svaghets skull; överbevisa oss.
fredag 28 december 2012
Lägesrapport
.JPG) |
| Turistkyrkans nya kors. |
Turistkyrkans höst här i Fuengirola har varit mycket stark. Vi gläder oss åt vad Herren gjort i våra samlingar. En extra stor glädje för mig personligen har varit fredagskvällarnas bönesamlingar. De har varit välbesökta men framför allt mycket levande. Vi har fått be rakt in i många situationer och känner en stark tilltro till vad Herren kommer att göra framöver.
Som lekmannapredikant är det alltid en anspänning att predika och att leda bibelstudier. Som en födelseprocess. Jag har dock gång på gång erfarit att Herren tagit över och välsignat framförandet.
Om inte detta fungerade så skulle jag över huvud taget inte tala offentligt.
Min bild av mig själv är ett vrakgods som landat på en sandstrand, mästaren plockade upp mig och tyckte att trädstycket formats vackert av mötet med vågor och av slipandet mot strandens stenar.
Mycket tidigt i morse var jag i bön nere i kyrkan. Jag hade tänt altarljusen och vårt nya kors lyste så vackert i bakgrunden. Herren var så närvarande och jag uttömde allt inför honom. Medan jag sakta vandrade runt i kyrkan kom en hälsning som värmde mig och som gör att jag vågar fortsätta min bönetjänst.
Utmaningarna för oss förebedjare är så stora, men Herren är större än alla omständigheter.
I morgon reser jag till Sverige för några veckor och ska möta mina nära och kära, men jag har också ambitionen att få kontakt med ett antal vänner i "mitt nätverk". Jag gläds så mycket över alla längtande kristna jag mött i olika sammanhang. Ni är så viktiga för mig.
VÄCKELSEN KOMMER!
söndag 9 december 2012
Mer om att vandra
Söndagens predikan i Turistkyrkan, Fuengirola, handlade precis som mitt förra inlägg om att vandra en väg tillsammans med Herren och våra vägval. Någon stans mynnade den ut i en förtröstan till den Gud som följer varje människa på vår jord med stort intresse och alltid närvarande under vår vandring.
Mitt inlägg handlade mer om mina vägval och så är det för oss alla. Det är våra egna vägval som är så avgörande. Orden i Uppenbarelsebokens tredje kapitel kommer ofta till mig:
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."
En måltid med Jesus slutar aldrig i liknöjdhet. När vi möter hans brinnande hjärta så blir vi berörda. En måltid innebär också att vi blir styrkta av näringsrika rätter och får krafter att vandra den väg vi är kallade att vandra. Det finns ingen kristen utan kallelse, däremot kristna som inte förstått sin kallelse eller inte har tilltro till att de kan vandra i sin kallelse.
Gud välsigne dig.
Mitt inlägg handlade mer om mina vägval och så är det för oss alla. Det är våra egna vägval som är så avgörande. Orden i Uppenbarelsebokens tredje kapitel kommer ofta till mig:
"Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig."
En måltid med Jesus slutar aldrig i liknöjdhet. När vi möter hans brinnande hjärta så blir vi berörda. En måltid innebär också att vi blir styrkta av näringsrika rätter och får krafter att vandra den väg vi är kallade att vandra. Det finns ingen kristen utan kallelse, däremot kristna som inte förstått sin kallelse eller inte har tilltro till att de kan vandra i sin kallelse.
Gud välsigne dig.
lördag 8 december 2012
Vandra i Herrens frihet
När jag vandrar längs strandpromenaden i Fuengirola och ser solen, som nyss lyfte sig över Medelhavets vattenyta, belysa husfasaderna, då tänker jag på detta att vandra Herrens väg och detta som en vandring i frihet.
Vad binder mig kan jag fråga? Mycket är jag rädd för. Erfarenheter och traditioner. Tankekonstruktioner som gör att jag inte fullt ut lyssnar på vad Herren vill säga. Framgång i verksamheten kan också binda. Det kan verka så självklart att allt detta som är så bra, bara måste fortsätta på samma vis framöver.
En tid hade jag symboliskt en väska packad för att snabbt kunna Herrens tilltal. Jag vet att så snabbt förändrar jag mig inte, men jag ville markera min vilja att stå till Herrens förfogande.
Vi har en oerhört välsignad tid i Fuengirola och jag har konstaterat att även jag personligen fått växa in i en andlig tjänst och att Herren välsignat denna. Mänskligt så har Pastor John varit i centrum för det andliga skeendet men många andra har fått vara i funktion, däribland jag. Givetvis är det Jesus som är vårt centrum, (om du nu tyckte det blev väl mänskligt ett tag).
Nu är jag helt inriktad på att överlåta ledarskapet i församlingen till någon annan. När detta ska ske får Herren visa. Uppbrottet finns dock inom mig. Min fortsatta vandring handlar om förbönstjänsten och jag upplever en trygghet i denna vandring. Allt mer tom på mig själv märker jag att Herren fyller på med sin kraft. "Gå in genom de dörrar jag öppnar och försök inte att öppna egna dörrar" är den hälsning jag fått. "Du kommer att möta motstånd, men du ska inte stå ensam" är fortsättningen.
År 2001 skrev jag ner en inre dialog med Herren:
"Herre, jag är rädd, inte för Dig men för vägen. Jag vet att jag inte kan välja en annan väg efter det att jag mött dig. Din väg är den enda framkomliga, den enda jag vill gå. Tack för att du vill mitt bästa. Hjälp mig".
I dag har jag en större trygghet inför vandringen. Stora frågetecken finns, men jag förtröstar helt på Herren. Uppgifterna för oss förebedjare är gigantiska och i egen kraft kan vi inget göra. I Herrens kraft är dock allt möjligt och detta tvivlar jag inte på. Redan som ung talade jag om för Herren att Han hade fel när Han kallade mig. En sådan svag människa har Du ingen användning för. Men Han envisades.
Älskade medmänniska, det är just oss svaga som Herren givit extra stora löften till. Att vi ska bli starka i Honom.
Vad binder mig kan jag fråga? Mycket är jag rädd för. Erfarenheter och traditioner. Tankekonstruktioner som gör att jag inte fullt ut lyssnar på vad Herren vill säga. Framgång i verksamheten kan också binda. Det kan verka så självklart att allt detta som är så bra, bara måste fortsätta på samma vis framöver.
En tid hade jag symboliskt en väska packad för att snabbt kunna Herrens tilltal. Jag vet att så snabbt förändrar jag mig inte, men jag ville markera min vilja att stå till Herrens förfogande.
Vi har en oerhört välsignad tid i Fuengirola och jag har konstaterat att även jag personligen fått växa in i en andlig tjänst och att Herren välsignat denna. Mänskligt så har Pastor John varit i centrum för det andliga skeendet men många andra har fått vara i funktion, däribland jag. Givetvis är det Jesus som är vårt centrum, (om du nu tyckte det blev väl mänskligt ett tag).
Nu är jag helt inriktad på att överlåta ledarskapet i församlingen till någon annan. När detta ska ske får Herren visa. Uppbrottet finns dock inom mig. Min fortsatta vandring handlar om förbönstjänsten och jag upplever en trygghet i denna vandring. Allt mer tom på mig själv märker jag att Herren fyller på med sin kraft. "Gå in genom de dörrar jag öppnar och försök inte att öppna egna dörrar" är den hälsning jag fått. "Du kommer att möta motstånd, men du ska inte stå ensam" är fortsättningen.
År 2001 skrev jag ner en inre dialog med Herren:
"Herre, jag är rädd, inte för Dig men för vägen. Jag vet att jag inte kan välja en annan väg efter det att jag mött dig. Din väg är den enda framkomliga, den enda jag vill gå. Tack för att du vill mitt bästa. Hjälp mig".
I dag har jag en större trygghet inför vandringen. Stora frågetecken finns, men jag förtröstar helt på Herren. Uppgifterna för oss förebedjare är gigantiska och i egen kraft kan vi inget göra. I Herrens kraft är dock allt möjligt och detta tvivlar jag inte på. Redan som ung talade jag om för Herren att Han hade fel när Han kallade mig. En sådan svag människa har Du ingen användning för. Men Han envisades.
Älskade medmänniska, det är just oss svaga som Herren givit extra stora löften till. Att vi ska bli starka i Honom.
lördag 1 december 2012
Herrens verk - alltid original
I tisdags höll jag ett bibelstudie över Jeremias tjugofjärde kapitel. Kapitlet innehåller en profetia om två korgar med fikon, en med bra fikon och en med dåliga. I femte till sjunde versen läser vi:
"Så säger HERREN, Israels Gud: Liksom man ser på dessa goda fikon, skall jag med välvilja se på de bortförda av Juda, vilka jag från denna plats har sänt bort till kaldeernas land. Jag skall nådigt vaka över dem och låta dem komma tillbaka till detta land. Jag skall bygga upp dem och inte slå ner dem, jag skall plantera dem och inte rycka upp dem. Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Ty de skall vända om till mig av hela sitt hjärta.
Dessa "goda fikon" innehöll flera kända gestalter från Bibeln; Daniel, männen i den brinnande ugnen, Ester, Mordokaj, Nehemja m.fl.
Helhjärtade, djup troende och beredda att gå den väg som Herren visade. I främmande land kom deras tro att genom Guds omsorg växa till något som än i dag kan vara ett föredöme för oss.
Även jag kan i dag känna som om jag befinner mig i främmande land. Jag har inte förflyttats, men landet runt omkring mig har invaderats av främmande krafter. Krafter som jag inte känner samhörighet med. Men mitt i denna miljö vill Herren att vi kristna ska utvecklas på samma sätt som de personer som Herren liknade vid goda fikon. "Att vända om till Herren av hela sitt hjärta".
Mitt temperament fick mig att överreagera när en vän till mig använde ordet "koncept" i samband med en sak som skedde i vår kyrka. Förlåt.
Men jag hatar detta ord i samband med kristen verksamhet. När något blir ett koncept så har det förflyttats sig från arean "Herrens originalverk". Detta verk som Han anförtrott församlingen och som Han låter födas i enkla bristfälliga människors hjärtan, för att sedan växa till något helt underbart.
Låt oss glädjas och inspireras över vad Herren gör på olika platser på vårt jordklot. Holy Trinity Brompton i London, Saddleback i Kalifornien, Time Square i New York, eller hos pastor David Yonggi Cho i Korea. Listan skulle kunna göras längre.
Men var inte "Homecoming" ett koncept som i Sverige förändrades till "Minns du sången", kan någon invända, och detta lyckades väl.
Som sagt låt dig inspireras men låt Herren vara den som styr och leder.
Jag har nämnt tidigare att jag fick en hälsning från Herren när vår morgonbön i Centrumkyrkan, Sundbyberg gästades av en man från ett kristet skivbolag. Det var innan "Minns du sången" kom.
Herren sa att Han skulle låta något hända inom den kristna sången och musiken, och att detta skulle träffa rakt in i den svenska folksjälen.
Så skedde också när "Minns du sången" kom och för mig var den avgörande pilen som träffade rakt i hjärtat, den stund Nils F Nygren rördes djupt i sången "Nåd över allt förnuft".
Cirklarna runt "Minns du sången" blev stora och vissa av dem förändrades till koncept och förlorade därmed sin kraft.
Till slut uppstod något som kallas "minns-du-sången-sångare". Men så ska det inte vara. Varje sångare kallad av Herren är ett original som ska utvecklas genom en nära relation med Herren. Precis som fikonen i korgen i den inledande profetian. "Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN".
Givetvis gäller inte detta bara sångare, det gäller oss alla. Låt oss vara i Herrens goda fikonkorg för vår tid.
"Så säger HERREN, Israels Gud: Liksom man ser på dessa goda fikon, skall jag med välvilja se på de bortförda av Juda, vilka jag från denna plats har sänt bort till kaldeernas land. Jag skall nådigt vaka över dem och låta dem komma tillbaka till detta land. Jag skall bygga upp dem och inte slå ner dem, jag skall plantera dem och inte rycka upp dem. Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN. De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Ty de skall vända om till mig av hela sitt hjärta.
Dessa "goda fikon" innehöll flera kända gestalter från Bibeln; Daniel, männen i den brinnande ugnen, Ester, Mordokaj, Nehemja m.fl.
Helhjärtade, djup troende och beredda att gå den väg som Herren visade. I främmande land kom deras tro att genom Guds omsorg växa till något som än i dag kan vara ett föredöme för oss.
Även jag kan i dag känna som om jag befinner mig i främmande land. Jag har inte förflyttats, men landet runt omkring mig har invaderats av främmande krafter. Krafter som jag inte känner samhörighet med. Men mitt i denna miljö vill Herren att vi kristna ska utvecklas på samma sätt som de personer som Herren liknade vid goda fikon. "Att vända om till Herren av hela sitt hjärta".
Mitt temperament fick mig att överreagera när en vän till mig använde ordet "koncept" i samband med en sak som skedde i vår kyrka. Förlåt.
Men jag hatar detta ord i samband med kristen verksamhet. När något blir ett koncept så har det förflyttats sig från arean "Herrens originalverk". Detta verk som Han anförtrott församlingen och som Han låter födas i enkla bristfälliga människors hjärtan, för att sedan växa till något helt underbart.
Låt oss glädjas och inspireras över vad Herren gör på olika platser på vårt jordklot. Holy Trinity Brompton i London, Saddleback i Kalifornien, Time Square i New York, eller hos pastor David Yonggi Cho i Korea. Listan skulle kunna göras längre.
Men var inte "Homecoming" ett koncept som i Sverige förändrades till "Minns du sången", kan någon invända, och detta lyckades väl.
Som sagt låt dig inspireras men låt Herren vara den som styr och leder.
Jag har nämnt tidigare att jag fick en hälsning från Herren när vår morgonbön i Centrumkyrkan, Sundbyberg gästades av en man från ett kristet skivbolag. Det var innan "Minns du sången" kom.
Herren sa att Han skulle låta något hända inom den kristna sången och musiken, och att detta skulle träffa rakt in i den svenska folksjälen.
Så skedde också när "Minns du sången" kom och för mig var den avgörande pilen som träffade rakt i hjärtat, den stund Nils F Nygren rördes djupt i sången "Nåd över allt förnuft".
Cirklarna runt "Minns du sången" blev stora och vissa av dem förändrades till koncept och förlorade därmed sin kraft.
Till slut uppstod något som kallas "minns-du-sången-sångare". Men så ska det inte vara. Varje sångare kallad av Herren är ett original som ska utvecklas genom en nära relation med Herren. Precis som fikonen i korgen i den inledande profetian. "Och jag skall ge dem ett hjärta som känner mig, att jag är HERREN".
Givetvis gäller inte detta bara sångare, det gäller oss alla. Låt oss vara i Herrens goda fikonkorg för vår tid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)