Gemenskap över alla gränser.

Under hela tiden vi har haft vandrarhemmet så har det dykt upp trossyskon från alla riktningar och nationer. Tanken med vandrarhemmet var aldrig att tjäna en massa pengar och det har vi inte heller gjort!

Däremot var tanken att platsen skulle vara en oas för människor, en plats för gudsmöten. Utan att vi för den skull skulle ha någon uttalad kristen profil. Ett naturligt möte människor emellan, möten inspirerade av den Helige Ande.

Jag tänker på första gången Janne kom. Han led svårt av ledgångsreumatism och jag led med honom. På kvällen ville jag bara föra fram Janne i bön. På morgonen sa Janne till mig. Det är en sådan harmoni här, jag behöver normalt fyra timmar att komma igång på morgonen, men här kommer jag igång på halva tiden. Janne kom sedan på sitt sätt att närma sig Gud och vandrarhemmet kom det året att bli en oas för Janne.

Förra året kom en lovsångsledare som behövde en vecka i stillhet och i slutet av säsongen passade det bra. Flera icke troende märker att något finns här och samtal öppnas. Flera troende har faktiskt fått en nyfikenhet på vårt ställe innan de kom hit, utan att veta om den kristna bakgrunden.

I denna vecka avslutades ett intressant möte med en katolsk diakon från Österrike och hans familj.

För två år sedan hade vi en mycket speciell samling med bön och gemenskap under ett veckoslut. En präst från svenska kyrkan, en katolsk diakon, en pingstpastor och många andra. En ekumenik som gick under huden in i hjärtat.

Jag tror på detta. Även om vi alla tror att vår dialekt egentligen är den riktiga, så kan vi mötas i det som är det väsentliga. Gemenskapen med Kristus, glädjen över nåden och kärleken till varandra. Denna kärlek inspirerad av Gud omfattar alla människor. Vare sig en människa inser det, eller inte. Längtar , eller inte. Vi finns där som Guds ambassadörer, ofullkomliga i oss själva men starka i Gud.

PS På måndagarna spelar jag boule med kompisar från byalaget. Det är också en gemenskap men alla känslor är kanske inte alltid ädla. Glädjen att peta bort en kompis som ligger närmast lillen tillhör den mänskligt ofullkomliga :) DS

Våga gå ut i frihet!

I morse läste jag ur profeten Jesajas bok, det kapitel där Jesus kommande offer på korset beskrivs. Det är samma textstycke som den etiopiske hovmannen läser när lärjungen Filippos sänd av den Helige Ande kommer och förklarar texten. Om detta kan man läsa i Apostlagärningarna.

För hovmannen innebar insikten om vad profeten talat om och kunskapen om att detta nyligen inträffat i Jerusalem helt avgörande. På stört beslutande han sig för att omvändas och bli döpt. Här finns vatten vad hindrar att jag döpes?

Kapitlet i Jesaja andas också en insikt om att det är en glädje som bereds för mänskligheten och att bojor brister.

Jag tänker mig vara i ett trist grådaskigt rum med låst dörr. Där har jag befunnit mig en lång tid. Plötsligt öppnas dörren och ljuset strömmar in. I dörröppningen syns en siluett och bakom denna skymtar jag en grön trädgård full av blommor i olika färger. Siluetten som jag knappt kan urskilja talar till mig med en varm röst. Res dig upp Börge, du är fri att gå ut och utforska denna underbara trädgård.

Först vill jag inte riktigt tro att det är sant, tiden i det grådaskiga rummet har varit så lång. Tanken att det finns någon annat än detta rum känns främmande.

Men så inser jag att det är sant. En jublande glädjer strömmar genom min kropp jag reser mig upp på stapplande ben om börjar en vandring i den sköna skapelse som min vän med den varma rösten skapat.

Jag inbjuds att vara delaktig i allt som finns. Mångfalden av sköna intryck strömmar mot mig.

När jag skriver detta vet jag att det finns många som inte sett mannen i dörren, andra som sett men som inte vågar vandra ut ur det rum som varit hemvisst så länge.

Men var säker på att Han som berett allt det goda, längtar efter att öppna ditt liv. Han säger i Uppenbarelseboken, Se jag står vid dörren och väntar, om någon öppnar kommer jag in och firar måltid med honom. (fritt skrivet).

Nåden är större än alla oförrätter

Jag hörde en gång en kvinna från Rumänien berätta hur det var när väckelsen bröt fram i hennes hemförsamling.

Väckelse detta ord som säger att ett antal människor samtidigt vaknar, vaknar över vad som är Guds sanning, väckta av den Helige Ande.

Tillbaks till kvinnan från Rumänien. Så här sa hon. ”I en vanlig gudstjänst, mot slutet, strömmade alla fram mot talarstolen och bad varandra om förlåtelse. Så började väckelsen”.

Jag har nyligen haft mitt eget uppvaknande. I en tidigare text har jag berättat om hur nära den Helige Ande varit när vi haft vår sångstund på Hamnplan i Simrishamn. En morgon strax efter hamnplanspremiären så vaknade jag med en berättelse ur Bibeln.

I mitt huvud fanns stycket där aposteln Johannes talar om hur Jesus uppväcker sin nära vän Lasarus från döden. Jesus kallar ut Lasarus ur graven och Lasarus reser sig och går, Trots att han är insvept i liksvepningen så börjar han röra sig.

När jag vaknade tidigt, var det som om Jesus kallade ut mig. Börge res dig, lämna din grotta, låt svepningen brista och falla, gå ut och möt mig i frihet. Vår svepning är alla de händelser av olika slag som vi bär med oss genom livet. Att kallas ut i frihet är att släppa oförrätter, låta dem falla till golvet.

Så kommer det här med att klara upp, att be om förlåtelse och invändningarna som direkt dyker upp. ”Men jag har rätt, så skulle de inte ha betett sig mot mig. Ska jag verkligen be om förlåtelse”. Ja det ska jag och du. Det finns ingen oförrätt som har ett sådant värde att den överstiger nåden, Guds nåd.

Jag kan förstå om min vän Max skulle ha invändningar. Han sattes som ung man, faktiskt bara barn, i koncentrationsläger under andra världskriget. Vilken fruktansvärd ondska. Men även för Max gäller detta. Nåden är större och viktigare än oförrätten. Den Helige Ande leder oss in i en befriande förlåtelseprocess.

PS Bilden är från vår andra sångkväll på hamnplan. Jag är längst till vänster brevid bagar Allan. Vid pianot Lennart Björk från Lund, en underbar jazz-pianist. DS

Kontrasternas kapitel

I morse, när jag läste ur min Bibel, hamnade jag hos profeten Jesaja. I två angränsande kapitel som talar så olika. I det ena kapitlet krävde skapelsen straff eftersom synden utbrett sig så. I nästa kapitel längtar Gud efter att göra gott för mänskligheten.

En gång talade jag med ett av mina barn om gudstro. Hon tyckte gamla testamentet, med allt våld, visade på en ond gud och den ville hon inte tro på.

Synd är att vara vänd bort från Gud, att inte besvara Hans sökande efter kontakt. Att missa målet - livets mening.

Jag tror inte vi förstår begreppet helighet, vad det innebär att Gud är helig. I vissa stunder har jag upplevt heligheten doft eller kanske karaktär. Jag kan återkalla minnet av denna känsla, men inte själv skapa den. Det har hänt efter en bönesamling att Guds helighet är så närvarande att ingen vill tala för inte förstöra det som är.

Hela skapelsen längtar efter befrielse från syndens träldom, men den människa som är fångad måste först befrias för att sedan kunna möta det goda och verkligen se det med Guds ögon. Annars längtar man allt mer att fortsätta klafsa i dyngan.

Befrielsen kallas även räddning och med ett annat ord frälsning. Vägen dit heter Jesus, att ta emot den räddande hand som sträcks ut.

Så, varken skapelsen eller Gud kan någonsin acceptera synden, därför finns en dom, ett slut, men också en start och en utsträckt hand. Läs Johannes evangelium, den klassiska versen sexton i tredje kapitlet.

PS Vi stod tre män och sjöng på hamnplanen i Simrishamn. Trubaduren Peter, bagarn Allan och jag. Märta kompade på el-pianot. I all enkelhet, kända kristna sånger och vet du vad. Vi upplevde en så stark närhet av den Helige Ande i varje fras i sångerna och vad sades mellan sångerna. Efteråt kom många fram och tackade. Sådana upplevelser stärker. DS