En stilla aftonbön

Dagens stoj har lagt sig. Ett tag surrade TV:n med ett program som inte rörde mitt hjärta. Fart, glitter, inövad koreografi, sexiga kläder, folkkära aktörer, men för mig, ack så tomt.

Per-Erik Hallin

På Hökarängens torg i dag spelade Per-Erik Hallin. Han spred glädje och gudstro till en skara som huttrade i höstdugget. På ett rakt intuitivt vis mötte han den svenska vardagspubliken. Kärleksfullt och med respekt såg han på de människor som sökte kontakt. En man ville tala om Elvis och Gud i skuggan av en personlig sorg. En annan ville dansa inför oss till de svängiga tonerna.

Per-Erik delgav oss mötet med en man på fängelset i Colombia. Enda överlevande av många resenärer från en buss där passagerna likviderades med skott genom huvudet. Ett brott med full ondska, totalt utan mening.

Överlevande men blind efter skottet möter han sina förövare i fängelset och förlåter dem i Jesu namn. Ett kristet öde långt ifrån religionskrigens hets.

Hur blir då min aftonbön?

Jo, Herre hjälp mig att leva ett transparent liv, återspeglande din kärlek. Hjälp mig att inte söka min egen bekräftelse utan i stället möta människor i och med din kärlek.

Våga vara i kallelsen

Min vän Sigvard Wallin höll ett bibelstudie i tisdags över "Paulus kallelse". Det var det första bibelstudiet i en serie på fem, om Paulus och hans förkunnelse. De andra fyra kommer under höst/vår i Turistkyrkan, Fuengirola.

Paulus var mycket medveten om sin kallelse och tog konsekvenserna av denna i sitt liv. En av de saker Sigvard betonade var att vi alla har kallelser och att vi bör lyfta fram dem, faktiskt vara tydliga och kanske till och med stolta. Kallelsen är att leva en kristet liv som passar vår personlighet och de tankar Gud har om vårt liv.

Jag tänkte att Jantelagen hindrar oss att vara tydliga. Inte kan jag ha en kallelse. Vem är väl jag? Men Gud är större än så, Han väljer ofta svaga människor till viktiga uppgifter. Viktiga uppgifter är inte nödvändigtvis de uppgifter som får människors bekräftelse eller som syns på kyrkans podium.

Ni som följt denna blogg vet att jag talar om en gräsrotsväckelse. Den väckelsen som redan har sin ringa begynnelse. Talar Gud till dig om något, så svara som den unge Samuel. "Tala Herre din tjänare hör."

Samuel var mycket ung, ingen färdigutvecklad profet, när han sa sitt ja. Gud ledde honom in i uppgiften och på samma vis är det med dig och mig, oavsett vilken uppgift det handlar om. Glöm alla titlar och historiska indelningar. Vi är här, NU, i en viktig tid, ja i en brytningstid. Det är viktigare att göra det Gud vill att vi ska göra än att leva upp till en religiös idealbild. Räkna inte med att du kommer att få förståelse från hela din omgivning.

              Våga vara ödmjukt stolt i din gärning!

Vi har olika saker att kämpa emot för att våga gå tydligt i våra kallelser. I mitt fall spår av den mobbning jag utsattes för som barn. Jag har fått läkedom i rikt mått, men fortfarande kan jag bli till tårarna rörd när jag märker att jag "på riktigt" är älskad. Att våga vara älskad av Gud och av människor i min omgivning. Att våga tro att det jag gör har en betydelse just nu, just här, för andra människor. Inte för att jag är så bra, utan för att jag gör det jag är kallad till och gör det i guds kraft.

Bed för mig i min kallelse och om du kontaktar mig så ska jag be för dig i din kallelse.


PS! Det inlägg jag skrev om mobbning för flera år sedan är det mest lästa inlägget på min blogg. Att det är så talar för att det finns många människor som delar min upplevelse. DS

En hälsning jag fick

Från min hemsida bonehuset.se

DU ÄR INTE ENSAM! En pastor och god vän, som följer min blogg, kom med en hälsning i dag.  Jag vill ge dig en hälsning som jag upplever kommer från Herren. Min egen sammanfattning av denna hälsning är: Du ska veta att du inte är ensam. Din hemsida kommer att bli en samlingspunkt för ett nätverk av personer med kallelser likt din egen. Du ska våga vara i kontakt med dem för att detta ska ske. --------- Hemsidan bonehuset.se har helt klart inte ännu funnit sin rätta form. Hela tiden har jag gjort en distinktion. Hemsidan är inte mitt personliga forum, detta personliga forum har jag på min blogg borge@bonehuset. Hälsningen stämmer in med vad jag själv trott om hemsidans funktion. Nu ser jag med glädje fram emot de kontakter jag vet kommer att öppnas. Tack för hälsningen. Fuengirola den 25 september 2012.

Börge Schönbeck förebedjare och ansvarig för hemsidan bonehuset.se böneteam Europa från Gibraltar till Nordkapp

Kristi offer centralt

På väg genom Sverige från Skåne till Stockholm i min bil lyssnar jag gärna på Sveriges radios program ett. Jag får då del i många intressanta samtal inom många olika områden.

Bland annat hörde jag på Filosofiska rummet, tror programmet jag heter. Ett intressant samtal om liv och död. Förre ärkebiskopen K G Hammar var med och han passar bra in i den filosofiska traditionen. Jag har alltid haft ett intresse för filosofi men samtidigt inser jag att mänskliga tankar om existens är just detta - mänskliga tankar.

Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar (Jesaja 55:9).

Vilket inte hindrar att mänskliga tankar kan vara intressanta för att förstå människan.

Något K G Hammar sa fick mig att haja till. Om jag förstod honom rätt påstod han att Kristi död som ett offer inte fanns i kristendomen från början. Då var Kristi död en martyrs död, en som höll ut in i det sista. Värt att beundra. Kristus som offer kom först efter 600 år in i kristendomen.

Jag förstår inte vad KG Hammar menar. Johannesevangeliet skrevs långt tidigare och den innehåller: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Världens mest citerade bibelvers. Att den handlar om offret är uppenbart.

En annan sak är att kyrkan under sin tveksamma väg från att vara enbart kyrka till att bli ett maktinstrument. kommit att hanterar Kristi offer på olika vis. Till och med sålt offrets resultat, förlåtelsen, som en handelsvara.

Men jag är helt övertygad om även de första kristna insåg att Jesus offer var centralt i det evangelium som förkunnades.

Även om mycket av det K G Hammar sa i programmet var intressant, så förstår jag att vår tro verkar ha helt olika utgångspunkter. Hammar talade mycket om den kristna traditionen och inte så mycket om sin kristna tro. Kanske beroende på att det var ett samtal om filosofi.

Min utgångspunkt är gudsmötet som skakade om mitt liv. En Gud som enbart finns som en mänsklig konstruktion, för att förstå och hantera livet bättre, intresserar mig inte. Finns han inte på riktigt så får det vara för min del. Men nu är det så att Gud finns och att han vill vara i relation med oss. Den innerliga relationen som Jesus talar om i Johannesevangeliets 17:e kapitel är en verklighet.

Tro inte på mina ord, men pröva, så får du själv se.
 


       

Varför inte spela golf i stället?

Frågetecken som rätar ut sig?

Jag tycker om att spela golf och jag tycker om att laga mat. Min förmåga som kock (hcp 5) ;) är betydligt högre än min förmåga som golfspelare (hcp 30,4). Som pensionär i Sverige kunde jag välja att leva gott i lugn och ro och inte bekymra mig om något. Om hälsan står mig bi.

Men jag har inte detta val, för inom mig finns en kallelse till förbönstjänst. När jag är i denna tjänst känner jag att jag är på rätt plats, då kan jag leva ut den människa jag är. När jag fått uttrycka något som är större än mig själv, vara i den helige Andes inspiration. Då vet jag att det var av betydelse det som skedde. Dessa stunder är mina lyckligaste stunder.

Detta hindrar inte att jag känner stor glädje under en golfrunda, vid spisen, eller tillsammans med mina kära och mina vänner.

Jag läser Apostlagärningarna och kom i dag till det moment när aposteln Paulus återkom till Jerusalem för att möta en uppretad folkhop som ansåg honom vara en religiös förförare. Inkörsporten till den del av hans liv som mest kom att innebära fångenskap, men som också bar fröet till kristendomens segerperiod.. Att läsa denna text i dag, samtidigt som uppretade folkskaror dödar och bränner hus, ger en relief som kan vara förskräckande.

Vilka frågetecken är på väg att räta ut sig?

Vi kan tycka att det är oerhört dumt att kränka människors tro genom provocerande filmer, texter och bilder. Vi kan också tycka att kritik mot en religion måste kunna få framföras. Vad vi än tycker, så tror jag vi är på väg in i den konfrontation som Bibeln talar om. Konfrontationen där alla folk ska vända sig mot Israel, men där Gud ska kämpa på Israels sida. 

Som kristen vet jag att jag är inympad på det äkta olivträdet, Israel. Frigör jag mig från inympningen blir jag endast en torr gren. Medan grenen blommar och bär frukt kan den tycka att den har vackrare blommor och ger bättre frukt än resten av trädet, men utan inympning blir det bara en torr gren kvar.

Jag har aldrig trott på den "arabiska våren". Den är bara en om-formation inför framtiden. 

Här hemma hör jag människor säga att alla typer av religiösa uttryck verkar accepteras. Att tro på helande stenar eller att tro på vad som helst. Men tror du på Jesus som den enda vägen, då blir du konfronterad. Detta är inget konstigt. Just så är det. Skiljelinjen är Jesus.

Den del av kyrkan som endast till namnet är kristen kommer att accepteras. Står du fast i din tro kommer du att ifrågasättas, räkna med det. Detta innebär inte att vi ska vara korsriddare som kämpar ner all opposition. Nej vi ska bara stå kvar i vår tro och leva ut denna. Det är Herren själv som utkämpar striden. Du vinner inga människor för Gud med mindre än att du är fylld av kärlek.

En skir blomma

Kanske kan jag jämföra tron med en skir blomma.

När jag kom med min gräsklippare, motordriven och hänsynslöst konsekvent,  lämnande raka rader av välanpassade grässtrån efter sig, så stod en blomma mitt i det tilltufsade gräset. Jag svängde åt sidan för att blomman skulle få fortsätta att leva.

Paulus var på många vis beredd att anpassa sig till andra människor för att deras tro inte skulle bli kränkt. Men han var inte beredd att acceptera villoläror. Han upprördes till hela sitt sinne över avgudadyrkan i Aten, men han hänvisade trots detta till något det de kunde förstå. Altaret för den okända guden. För att om möjligt förmedla kunskapen om den ende guden och den frälsningsväg som han erbjuder.

Jesus undervisning är tydlig och talar om för oss att det bara finns en väg. Vägen till fadern genom honom, Jesus. Som lärjungar är det endast detta budskap vi har att framföra. Något annat budskap finns inte. Religionssynkretism vare oss fjärran.

Men hur talar jag med människor om tro utan att som en gräsklippare köra över den skira blomma som växer mitt i den vilda gräsmattan. Här talar vi om respekt.

Jag har lärt mig i mitt eget liv att den helige Ande alltid visar mig respekt, även i situationer där jag behöver korrigeras. Om Han nu visar respekt, hur mycket mer ska då inte jag, människa, i min ofullkomlighet, anstränga mig att visa respekt.

För mig är debatten på nätet en frestelse till att fastna i att vara en debattör. Jag upprörs över hur felaktigt kristna hanteras i debatten och jag ser tydligt det förtryck som alltmer växer fram. Många av de som utövar förtrycket inser inte att det är förtryck som pågår, de tror sig värna om något gott.

Barn ska inte utsättas för påverkan från religion utan de ska själva välja detta vid vuxen ålder. Ett sådant påstående kan låta fint, men är helt verklighetsfrämmande. Alla människor utsätts hela tiden för en påverkan från det att de föds. Vem ska bestämma vilken påverkan som ska få dominera? En social myndighet? En politisk makt? "Ja men vi har ju rätt" säger de som inte ser att de skapar förtryck.

Det finns ingen andligt neutral väg och tidsandan driver oss, om vi inte ser upp, allt mer ifrån Kristi väg. En väg som i Bibeln beskrivs som en smal väg. Men skilj detta från mänskliga påbyggnader på tron, påbyggnader som endast begränsar evangeliets spridande. Gud accepterar oss trots våra påbyggnader och även här gäller det att visa varandra respekt. Sorgligt nog blir våra påbyggnader oss så kära, att vi inte kan skiljas från dem och Gud tvingar oss inte till detta, om inte dessa påbyggnader kommer emellan oss och Honom, d.v.s. stör den rena gudsrelationen.

Framgångsvägen, som jag ser den, är att inte fastna i debatter och beklaganden över min situation. I stället ska jag leva ut min gudstro, utan kompromisser. Konsekvent men kärleksfull mot min omgivning. Älska din nästa som dig själv, ja älska även din fiende. Hur svårt, men detta är Jesus ord.

Tog jag i för hårt?

Den kristna församlingen har alltid varit segrande när den gått kärlekens väg. Genom lidande, men segrande. När den talat maktens språk så har det gått åt skogen.

Jag gick och smakade på min senaste rubrik och undrade om den verkligen var formulerad i kärlekens namn. Ord kan ifrågasättas, men jag kan lova dig att det finns kärlek i botten. Men också en upprördhet över den arrogans som finns i kristendomskritiken och som växer sig allt starkare i vår kultur.

Det saknas respekt för de erfarenheter som kristna har i sitt gudsliv. Med avsaknad av dessa erfarenheter så gör motståndarna hån och påstår att dessa erfarenheter inte är verkliga. Arrogansen är denna: "Eftersom jag inte upplevt det du har upplevt så är det du har upplevt inte sant."
Så lägger vissa till: All forskning pekar på detta, ett påstående som helt saknar grund. Forskningen handlar om fysiska realiteter och rör sig inte inom samma område som tron.

Jag var dock mjukare i tonen är vad Saulus var när han talade till Berjesus i apostlagärningarnas trettonde kapitel:"Saulus som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom och sade: "Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar?"

I bland är det rätt att skärpa tonen.

När Paulus i ett annat bibelställe talar om att vår kamp inte är emot människor, utan mot andemakterna, så talar han inte om en andlig sience fiction där vi rör oss i en konstlad andlig värld, nej det handlar om händelser i vår vardag som har sitt ursprung i andlig kamp. Vår seger är att förlita oss på Gud under alla omständigheter.

Den arrogans mot kristen tro som jag talat om, kommer att växa i vårt samhälle. Vi kommer att få se många uttryck för detta. Vi ser det redan i dag i att människor ifrågasätts i sin dagliga gärning på grund av sin tro och detta kommer att bli allt starkare. Det finns ingen neutral zon i det andliga krig som pågår. Att gå Jesu väg är glädjefyllt men inte alltid lätt.

Korkade knölar?

Den engelske biologen Richard Dawkins ägnar en hel del energi åt att angripa kristen tro. Han har besökt Sverige nyligen. När jag hör honom tala och läser vad han skrivit, så skäms jag över mig själv.

Varför då? Jo jag minns min egen arrogans under den tid jag då jag hade lämnat den kristna tro jag vuxit upp i. Jag kanske inte hade Richards Dawkins förmåga att formulera mig, men det räckte till med min egen förmåga att uttrycka mina åsikter. Att veta vad som var sant.

Samtidigt var jag trots allt en sanningssökare och det är säker även Richard Dawkins. Så jag önskar honom samma öde som mötte Saulus av Tarsus. Ödet att på vägen till Damaskus möta Jesus själv i bländande ljus. Sedan vandrade Salus i motsatt riktning och blev så småningom känd som aposteln Paulus.

Även jag fick vara med om ett gudsmöte, om än inte i bländande ljus. Trots att jag inte sökte Gud så mötte Han mig och övertygade mig genom sin närvaro. Tack mamma för alla dina böner. I gengäld lovar jag att be för Richard Dawkins.

"Jag har fått en börda att bära"

Till er vänner som följer min blogg. Ni har konstaterat att jag haft uppehåll ett tag. Varför?

Min pastor i Fuengirola, John Agersten, berättade för mig om en man han mött i sina yngre år. Denne man var förebedjare och bodde  på en gård på landet i Norge. Han hade även tillgång till en närliggande fastighet. Ibland hände det att han sa till sin fru "Herren har gett mig en börda" och då begav han sig till den närliggande fastigheten och bad till dess att han kunde återvända hem och säga; nu är bördan avlämnad. (John, jag hoppas att jag återgiver detta rätt).

På detta vis är det även med mig. Ibland för Herren in mig i en kamp i bön och då lämnar jag andra saker, som att blogga till exempel. Dessutom är jag livrädd för att skriva meningslösa saker på bloggen.

Den senaste månaden har kampen varit tung och vad som kommit ut ur detta är en medvetenhet om den andliga situationen i olika delar av världen. Det känns som jag fått insikter om risker/möjligheter för den kristna kyrkan i många länder. Jag ser tydligt på vilket sätt vår motståndare vill blockera och göra kristenheten passiv, men även en insikt om vad Herren vill göra. I nyhetsmedia uppmärksammar jag nu hela tiden händelser i linje med det jag fått erfara. Men jag är inte kallad att som debattör lyfta fram detta till offentligheten. Andra har den uppgiften.

Jag har tidigare beskrivit min kallelse att som förebedjare gå in i de sammanhang där Herren öppnar en dörr. Just nu är dörren öppen i Fuengirola och delvis i Skåne. Men jag känner en intensiv längtan till  en fortsatt vandring, som jag i dag bara anar. Under månadens kamp har jag ifrågasatt allt jag upplevt som kallelse, ifrågasatt varför Herren kallar just mig, denna svaga människa med alla sina brister. Men jag upplever det som om Han vidhåller det Han tidigare sagt. Det jag skriver är inget spel för galleriet, det är för mig blodigt allvar och går rakt igenom hela mitt sätt att förhålla sig till livet.

Kärlek till människorna i en fallen värld. Kärlek till den ofullkomliga kyrkan. I det ögonblick jag tar på mig domarrollen så är jag på fel väg. GUDS KÄRLEK KOMMER ATT BANA NYA VÄGAR OCH MYCKET ÄR REDAN PÅ GÅNG. Där finns min uppgift, i detta som HAN ska göra och det är viktigt att det handlar om HONOM och inte om mig.

Människor tittar på yttre händelser och imponeras av det som verkar vara framgångsrikt. Känd och erkänd i samhället ska det vara. Även kyrkorna har i mycket tagit till sig detta.

Ledarskapstermer som jag känner igen från alla de utbildningar jag gått igenom tränger in i kyrkans värld och man tror detta är bra.

Målsättningar styrda av visioner är bra i kyrkans värld under förutsättning att det är den helige Ande som planterat visionen. För att veta detta måste jag leva i en nära gudsrelation och vara beredd att låta den helige Ande bearbeta mitt tänkande och mitt "egobehov".

Minns att där namnet JESUS står i centrum, där finns liv, även om bristerna är många.

Gud välsigne er alla!